catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 21 maj 2014 21:30


.....svarade jag när vi fick inbjudan till middag för ett tag sedan.

Med det menade jag att jag, Tommy, Daniel och Emilia kommer.

Vi fyra i familjen alltså

Återigen hamnade jag i ett litet dilemma.

Visst alla förstår vilka jag menar när jag säger att vi kommer hela familjen.

Men jag blir litet kluven. Nån liten röst i mig sade att jag borde lägga till

”Fast inte Helena förstås, hon finns ju inte längre hos oss som du vet”

Nu gjorde jag inte det. Men samtidigt kändes det som att jag svek Helena på nåt sätt när jag uteslöt henne utan kommentarer.

Skulle jag ha skrivit att jag, Tommy, Daniel och Emilia kommer; alltså namnen istället för att jag skrivit hela familjen?

Men det blir ju också fånigt, för det är ju vi fyra som finns tillsammans här nu.

Även om vi alltid kommer att vara fem i familjen, på samma sätt som jag alltid kommer att vara mamma till tre barn.

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 18 maj 2014 19:40

En helg jag tillbringat mesta tiden hemma.

Tvättat, städat och fixat sånt som blivit eftersatt under den hektiska våren.

Maken har åkt på en veckas motorcykelsemester.

Mycket tid med mig själv och därmed också tid till reflektion. Om allt och inget och naturligtvis Helena.

För första gången på länge har jag ältat vad jag kunde gjort annorlunda.


Var det fel att åka bort från henne en vecka då hon var ett år?

När hon skolkade i 7:an skulle jag ha varit mer bestämd.

Varför stannade jag inte kvar och såg hela Baksmällan 2 hemma hos henne när vi hade filmkväll?

Jag skulle ha varit mer påstridig när hon sade att allt var bra.

Jag skulle inte ha skakat av mig orostankarna jag hade veckorna innan.

Jag borde sagt ifrån mer när hon skaffade tuppkam och blev punkare.

Jag borde varit mer förstående när hon skaffade tuppkam och blev punkare.

 

Ingenting ändras, oavsett om jag ältar eller inte.

Men tankarna kommer i alla fall. Det är så grundläggande att man ska skydda sitt barn. Jag lyckades inte med det. Så även om jag vet att jag gjorde så gott jag kunde och ville det bästa så kommer det nog alltid att finnas en röst i mig som säger att jag inte gjorde tillräckligt.


Jag har också funderat över hur det skulle vara om Helena funnits kvar. Hur hade hennes liv sett ut idag?

Jag kan ju inte veta hur hon hade mått.  Ingen vet ju hur vårt liv ser ut framöver och vi kan inte heller veta hur Helenas liv blivit. Men på något vis utgår jag ändå från att hon mått bra.

Hon skulle vara 23 nu. Mycket vuxnare än 21, mer säker i sig själv.

Hon var inne på att plugga till lärare, jag tror hon hade gjort det. Eller också pluggade hon vidare inom vården till undersköterska eller sjuksköterska.

Oavsett så hade hon nog ett extrajobb för att stärka ekonomin.

Kanske skulle hon ha ett seriöst förhållande. Kanske på väg att bli sambo. Hon längtade efter egna barn och jag tror inte hon väntat så länge att skaffa det.

Jag är mer tveksam om hon haft hundarna kvar. De betydde väldigt mycket för henne men jag tror att hon med tiden skulle inse att hundarna tog för mycket tid och hindrade henne att göra andra saker.

Antagligen hade åtminstone den ena bott hos oss. Men det beror också på hur hennes liv sett ut i övrigt. Om hon pluggat eller bott på landet, vilket hon också drömde om.


Allt är bara spekulationer. Kanske nån sorts önsketänkande. Oavsett vilket så hade jag så gärna velat ha den vuxna Helena här och få följa henne.

   

ANNONS
Av Eva Wedberg - 15 maj 2014 21:06

Det har säkert inte undgått någon att den begåvade filmaren Malik Bendjeloull tagit sitt liv.

Det är så fruktansvärt tragiskt. Alldeles för ung, 36 år.

Så begåvad och framgångsrik. Ändå räckte det inte för att orka leva.

Varje självmord/suicid är ett för mycket. Det kan kännas hopplöst ibland men vi måste alla göra vad vi kan för att minska antalet suicid.

Jag återkommer om vad vi kan göra.


Maliks död har ett stort nyhetsvärde eftersom han var en så känd och aktuell person. Heder åt hans familj som utan att tveka angav den rätta dödsorsaken. Att prata om självmord är en bra början. Media har också skrivit om det på ett bra sätt.


Malik har med all rätt blivit oerhört hyllad i . Det har varit minnesreportage i varje tidning och TV-kanal.

När jag sett alla hyllningar slog det mig att alla som tagit sina liv är värda hyllningar och minnesprogram. De var alla fantastiska personer som var älskade och som är evigt saknade.


Jag har "roat" mig med att skriva ner några saker som skrivits om Malik de senaste dagarna.

Jag har dock tagit bort hans namn och i förekommande fall skrivit hon istället för han.

Vem tycker ni det ser ut att  handla om då??


Hur kan min vän – den finaste och ärligaste av människor – ha dött så ung? En sådan sorglig dag


Hon förstod inte hur bra hon var.


Det går inte att förstå.


Det var inte så här den vackra sagan skulle sluta.


En del människor är så fulla av liv att de nästan spricker. Hon var en sådan människa


Det var en fantastisk människa. Hon hade en otrolig energi. Hon var som ett levande energiknippe och spred verkligen glädje och liv runt sig.


Frågan varför kommer att förfölja mig livet ut.


Hur kan en sådan nitisk och enträgen energi bara sluta röra på sig, bara stanna upp?


Det kunde bara inte vara hon. För det kan ju inte bara vara sant att en livaktig själ vill stanna upp. Det är svårt att acceptera att en kraftkälla sinar. Det är väldigt svårt att förstå att en forskande, undrande själ vill sluta bejaka livet.


”Hon  är borta. Vad hände? Alla dessa år av jobb, upptåg och vänskap jag haft med en ovanligt fantastisk människa. Jag bara gråter.”


”Detta är så fruktansvärt. Så omöjligt att ta in.”


Går till sängs i sorg över hennes död. Så mycket kraft, nyfikenhet och kreativitet som dog samtidigt.

 

Vi glömmer dig aldrig.


En makalös person på alla sätt


Det jag tänker på när jag tänker på henne är glädje, bara glädje. Så genuint smittsamt inspirerande och glad.


 


Av Eva Wedberg - 12 maj 2014 21:40

Åter den 12:e.

Även denna gång konstaterar jag litet förvånat att det gått en månad till.

Det här med att uppmärksamma antal månader sen vi förlorade Helena kommer nog bara att hålla på detta år.

Sen blir det kanske halvår. Och så småningom om sisådär 8-10 är det kanske årsdagarna som gäller.


Det är litet som när barnen var små.

Först räknade man hur många dagar gamla de var, sen antal veckor, så månader, halvår och slutligen årsdagar.

Så det är liksom samma sak som då fast tvärtom.

Den här tvärtomräkningen ska man inte behöva vara med om som förälder.

Så är det bara!!!


Jag minns för ett¨år sedan. Då det gått 4 månader. Jag tyckte det var så lång tid.

Jag var så otroligt trött, alla krafter gick åt till att hantera det som hänt och försöka komma tillbaka till jobbet och ta hand om oss som var kvar.

Jag förstår nu att jag var precis i början.

Jag minns inte om jag insåg att jag hade så lång tid framför mig innan jag skulle vara tillbaka.

Fortfarande är jag tröttare än vanligt, har sämre minne.

Jag har svårare att koncentrera mig.

Däremot börjar krafterna återkomma. Jag orkar hålla igång hela dagarna.

Har inte samma behov att vila.


Så otroligt nog går det framåt.

Men jag tvivlar att jag nånsin kommer tillbaka till den jag var innan.


Jag undrar vad jag skriver nästa år.

Vilket läge jag är i.


Jag vet dock säkert att jag både nästa år, året därpå , om fem år om tjugo år kommer att sakna Helena lika mycket.


 

Av Eva Wedberg - 11 maj 2014 19:39

En vecka som blev mer omtumlande än jag räknade med.

Min kära 90-åriga mamma har fått plats på särskilt boende.

När dt väl var klart blev det bråttom att genomföra flytten.

Så vi har tillbringat några intensiva dagar med att packa och plocka ihop.

Och göra iordning det nya boendet.

Det är såklart väldigt mycket mindre boyta nu så vi var tvungna att gå igenom hela hemmet. En del fick mamma med sig, en del slängdes eller lämnades till insamling.

Det är väldigt speciellt att gå igenom sitt föräldrahem, till viss del lösa upp det.

Det finns så många minnen. Köksklockan som alltid funnits med, skålarna vi brukade äta efterrätt ur, prydnadssaker som samlats under ett långt liv.

När jag växte upp tyckte jag att mamma var outtröttlig. Hon har alltid jobbat förvärvsarbetat, i en tid då de flesta kvinnor fortfarande var hemmafruar. Trots att hon arbetade så mycket hann hon med att baka, laga mat, dra kablar, tapetsera och inte minst sticka, virka, sy, knyta makramé, brodera, göra lampskärmar och en massa annat skapande med händerna.

Hon har gett bort mycket men hemmet bär ändå många spår av hennes flit.


Min mamma har alltid varit rädd om saker och hon har alltid funnit plats för dem.

Det innebär att det i hennes hem också funnits många minnen hon fått från barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Hon hade en hel låda full med teckningar från små barnbarn och barnbarnsbarn.

Inte minst fanns där brev och teckningar från Helena. Jag har tidigare skrivit om att Helena tyckte väldigt mycket om sin mormor. Det speglade sig också i det hon skickat till henne genom åren.

På Alla hjärtans dag ett år hade  mormor till exempel fått ett helt stort kuvert fullt med röda hjärtan som Helena ritat.

På något vis är det mer känslosamt att se saker från när Helena var liten. Inte minst det hon skrev då.

Det finns något så oskuldsfullt och en tillit till att världen är god och bekymmersfri.

Jag önskar hon fått behålla den förhoppningen.


Nu har vi iallafall hjälpt mamma flytta och jag tror det blir bra.


Jag åkte hem igår kväll vilket innebar att jag missade i stort sett hela Melodifestivalen. VILKEN MISS.

Jag kom hem till de sista röstningarna och tycker nog att rätt låt vann.


Idag har vi varit i Enköping på kusin Emilias konfirmation.

Jag gillar konfirmationer, det känns så positivt på nåt vis

Det var väldigt trevligt idag också, god mat och gott sällskap.


Med andra ord har jag några väldigt intensiva dagar bakom mig och känner mig litet mosig inför kommande arbetsvecka.

Mamma i nya hemmet

Ett av flyttlassen

  

    

Glada konfirmander

 

Av Eva Wedberg - 6 maj 2014 20:50

Ja det är alldeles sant.Åtminstone i drömmen.

Och där kändes det alldeles verkligt.

I drömmen åkte jag i bilen, jag var på väg till Heron City för att gå på bio. Lilla katten Sam var med och skulle också dit.

Jag lyfte telefonen och ringde och i andra änden svarade  Helena. Jag blev såklart jätteförvånad.

Det var hon. Jag kände så väl igen hennes röst. Och hennes karaktäristiska "Hallå" som hon alltid svarade med.

Aldrig med namnet, eller nummer, alltid "Hallå".

Däremot hade hon en väldigt väluppfostad telefonsvarare "Hej, du har kommit till Helenas telefon....."Jag tror hon bytte till den när hon började jobba som timvikarie. Hon ville väl inte missa något jobbtillfälle genom att låta otrevlig i svararen. Hon kallade sig alltid för Hellan så det där med att hon sade Helena på svararen hade vi litet roligt åt.

Men mest var det hon som ringde till mig. 3-4 gånger per dag  -- minst. "Heeej, världens bästa mamma. Vad gör du?"

Om jag inte svarade så skickade hon SMS: "Ring, det är viktigt"

Åh, vad jag saknar det!!


Men nu åter till drömmen. Den där fantastiska känslan att höra hennes röst.

"Är de DU?" frågade jag.

Och hon svarade ja som att det var det självklaraste i världen.

Jag frågade hur hon mådde och hon försäkrade mig att allt var bra och att jag inte behövde fundera på det.


Det var ett kort samtal, jag ville hålla henne kvar. Ta med henne på bio.

Men som det gör i drömmar försvinner det bara och plötsligt befinner man sig på ett annat ställe.


I den här drömmen brottades jag med en katt som inte ville se filmen.


När jag vaknade blandades glädjen över att ha hört Helenas röst med det stora vemodet att det inte var på riktigt.


Ett annat annat telefonsamtal. I Edinburgh 2011, Helena tog den här bilden

Av Eva Wedberg - 4 maj 2014 21:42

Åh, en sån härlig vecka med bara 2 ½ arbetsdag.

Jag börjar se fram emot semester nu faktiskt

Kändes som att helgen var evighetslång när jag gick hem i onsdags - vips så är det söndagkväll.

Som med andra aftnar är jag heller inte mycket för Valborgsmässoafton. Så det blev en stilla kväll, sovande framför TV:n.

Resten av ledigheten har jag gått långa hundpromenader, träffat släkt och vänner och fixat hemma det som kommit efter.

Efter 3 års letande efter en sommarstuga har vi för första gången kommit så långt att vi var med och budade på ett hus. Priset gick tyvärr upp högre än det vi var beredda att ge men det var ändå kul att vara med på ett hörn.  

Det är litet mellansäsong på kyrkogården. Man får inte tända ljus, lyktorna ska vara borttagna nu.

Samtidigt är det svårt med blommor för vi har fortfarande frostnätter.

Alla har vi väl rörts och förfasat oss över mordet på den lilla 8-åriga flickan i Karlskrona.

Hur kan människor vara så onda??

Nu blir det några veckor med full längd. Men det är ju bara en dryg månad till midsommar.


Av Eva Wedberg - 2 maj 2014 19:13

Thomas Sjödin är en klok och insiktsfull författare, pastor och föreläsare .

Thomas har mist två av sina söner genom sjukdom. Han påpekar ändå att han trots det har haft ett gott liv med många glädjeämnen.

Häromdagen hade GP publicerat en artikel han skrivit med rubriken ”Att säga som det är”

Här nedan är ett utdrag ur artikeln:


Ju fler människor jag möter desto oftare tänker jag att om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Alla har sitt och endast på väldigt långt avstånd lever illusionen att det finns människor som bara har det bra. Det mesta finns i de flesta liv, så verkar det vara. Och vad mycket varmare och mer mänskligt livet skulle bli om vi lite oftare bjöd varandra på en gnutta av den genomskinligheten.

Med risk att låta som en krångel-Pelle så tycker jag att frågan, ”hur är det?” tillhör de svårare att svara uppriktigt på. Vi har tjogvis med svar på den frågan, svar som tillkommit enbart för att vi skall slippa säga som det är. Det ”knallar och småspringer”, ”huvudet upp och fötterna ned”, ”det kunde vara värre” och ”man skall inte klaga”, är bara några i raden. Vad betyder allt det där?

Kanske är det bara ett sätt att säga att man inte vill svara på frågan där och då, att man skulle behövt en sfär av tid och utrymme och trygghet för att kunna säga som det är. Att den sortens frågor kräver att man får chansen att berätta en längre historia.

Eller så säger våra svar att det blivit opassande att vara uppriktig. Man ska helst vara lycklig, frisk och ekonomiskt stabil – hela tiden. Det blir liksom enklare då

-----

Om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Däremot tror jag på fullt allvar att allas våra kassar på det sättet skulle bli aningen lättare att bära. Att ett kilo, med Tranströmers ord, plötsligt kunde visa sig väga 700 gram. Inte mer.

Tomas Sjödin”


 

 

Jag kan bara hålla med.

Vi har alla vår beskärda del av både glädje och sorg. Och vi vet sällan vad som döljer sig bakom fasaden på den vi möter.

Jag har tidigare skrivit om hur förlusten av Helena till vissa delar gjort mig till en annan människa.

På gott och ont är jag är inte riktigt samma som tidigare.  Värderingar och synen på saker ändras.

Mycket som var viktigt förut saknar betydelse nu.

En positiv förändring för mig själv är att jag inte har samma behov av att hålla en fasad.

Det värsta som kan hända har hänt. Vad finns det då att dölja?

Till följd av det har människor i min omgivning blivit öppnare mot mig.

Det de bär på är aldrig värre än det som drabbat mig så de kan de slappna av.

Ibland är det vissa som hejdar sig och urskuldar sig med att säga  att de har det i alla fall inte värre än jag.

Ärligt kan jag säga att jag ofta blir förvånad.

Har jag det hemskt? Visst, det absolut värsta har hänt mig och det tar oändliga krafter att hantera det.

Men har jag det värst av alla för att det värsta hänt mig?

Nja. Jag tycker det är orättvist att jag måste förlora Helena. Det kommer jag alltid att tycka. Framför allt var det orättvist för Helena som inte fick leva.

Men det vore förmätet av mig att påstå att jag har ett hemskt liv eller att hela livet är orättvist.

Fram tills jag förlorade Helena har livet varit snällt mot mig. Jag har ett jobb jag trivs med, bor bra, jag är frisk och omger mig med fina vänner och en stor släkt.

FRAMFÖRALLT har jag fått tre jättefina barn.

Jag har såklart också annat i min ryggsäck som inte är så bra. Sånt jag grunnar på eller sånt som inte är riktigt som jag skulle önska. De sakerna är jag bättre på att prata om numera och det är bra.



Återigen; att förlora Helena har varit nästan outhärdligt och livet blir aldrig som det var innan. Det ärret får jag bära med mig.

Men ändå, jag har det ganska bra.

Och jag kan inte påstå att jag har det värst av alla



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se