catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 6 maj 2014 20:50

Ja det är alldeles sant.Åtminstone i drömmen.

Och där kändes det alldeles verkligt.

I drömmen åkte jag i bilen, jag var på väg till Heron City för att gå på bio. Lilla katten Sam var med och skulle också dit.

Jag lyfte telefonen och ringde och i andra änden svarade  Helena. Jag blev såklart jätteförvånad.

Det var hon. Jag kände så väl igen hennes röst. Och hennes karaktäristiska "Hallå" som hon alltid svarade med.

Aldrig med namnet, eller nummer, alltid "Hallå".

Däremot hade hon en väldigt väluppfostad telefonsvarare "Hej, du har kommit till Helenas telefon....."Jag tror hon bytte till den när hon började jobba som timvikarie. Hon ville väl inte missa något jobbtillfälle genom att låta otrevlig i svararen. Hon kallade sig alltid för Hellan så det där med att hon sade Helena på svararen hade vi litet roligt åt.

Men mest var det hon som ringde till mig. 3-4 gånger per dag  -- minst. "Heeej, världens bästa mamma. Vad gör du?"

Om jag inte svarade så skickade hon SMS: "Ring, det är viktigt"

Åh, vad jag saknar det!!


Men nu åter till drömmen. Den där fantastiska känslan att höra hennes röst.

"Är de DU?" frågade jag.

Och hon svarade ja som att det var det självklaraste i världen.

Jag frågade hur hon mådde och hon försäkrade mig att allt var bra och att jag inte behövde fundera på det.


Det var ett kort samtal, jag ville hålla henne kvar. Ta med henne på bio.

Men som det gör i drömmar försvinner det bara och plötsligt befinner man sig på ett annat ställe.


I den här drömmen brottades jag med en katt som inte ville se filmen.


När jag vaknade blandades glädjen över att ha hört Helenas röst med det stora vemodet att det inte var på riktigt.


Ett annat annat telefonsamtal. I Edinburgh 2011, Helena tog den här bilden

Av Eva Wedberg - 4 maj 2014 21:42

Åh, en sån härlig vecka med bara 2 ½ arbetsdag.

Jag börjar se fram emot semester nu faktiskt

Kändes som att helgen var evighetslång när jag gick hem i onsdags - vips så är det söndagkväll.

Som med andra aftnar är jag heller inte mycket för Valborgsmässoafton. Så det blev en stilla kväll, sovande framför TV:n.

Resten av ledigheten har jag gått långa hundpromenader, träffat släkt och vänner och fixat hemma det som kommit efter.

Efter 3 års letande efter en sommarstuga har vi för första gången kommit så långt att vi var med och budade på ett hus. Priset gick tyvärr upp högre än det vi var beredda att ge men det var ändå kul att vara med på ett hörn.  

Det är litet mellansäsong på kyrkogården. Man får inte tända ljus, lyktorna ska vara borttagna nu.

Samtidigt är det svårt med blommor för vi har fortfarande frostnätter.

Alla har vi väl rörts och förfasat oss över mordet på den lilla 8-åriga flickan i Karlskrona.

Hur kan människor vara så onda??

Nu blir det några veckor med full längd. Men det är ju bara en dryg månad till midsommar.


Av Eva Wedberg - 2 maj 2014 19:13

Thomas Sjödin är en klok och insiktsfull författare, pastor och föreläsare .

Thomas har mist två av sina söner genom sjukdom. Han påpekar ändå att han trots det har haft ett gott liv med många glädjeämnen.

Häromdagen hade GP publicerat en artikel han skrivit med rubriken ”Att säga som det är”

Här nedan är ett utdrag ur artikeln:


Ju fler människor jag möter desto oftare tänker jag att om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Alla har sitt och endast på väldigt långt avstånd lever illusionen att det finns människor som bara har det bra. Det mesta finns i de flesta liv, så verkar det vara. Och vad mycket varmare och mer mänskligt livet skulle bli om vi lite oftare bjöd varandra på en gnutta av den genomskinligheten.

Med risk att låta som en krångel-Pelle så tycker jag att frågan, ”hur är det?” tillhör de svårare att svara uppriktigt på. Vi har tjogvis med svar på den frågan, svar som tillkommit enbart för att vi skall slippa säga som det är. Det ”knallar och småspringer”, ”huvudet upp och fötterna ned”, ”det kunde vara värre” och ”man skall inte klaga”, är bara några i raden. Vad betyder allt det där?

Kanske är det bara ett sätt att säga att man inte vill svara på frågan där och då, att man skulle behövt en sfär av tid och utrymme och trygghet för att kunna säga som det är. Att den sortens frågor kräver att man får chansen att berätta en längre historia.

Eller så säger våra svar att det blivit opassande att vara uppriktig. Man ska helst vara lycklig, frisk och ekonomiskt stabil – hela tiden. Det blir liksom enklare då

-----

Om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Däremot tror jag på fullt allvar att allas våra kassar på det sättet skulle bli aningen lättare att bära. Att ett kilo, med Tranströmers ord, plötsligt kunde visa sig väga 700 gram. Inte mer.

Tomas Sjödin”


 

 

Jag kan bara hålla med.

Vi har alla vår beskärda del av både glädje och sorg. Och vi vet sällan vad som döljer sig bakom fasaden på den vi möter.

Jag har tidigare skrivit om hur förlusten av Helena till vissa delar gjort mig till en annan människa.

På gott och ont är jag är inte riktigt samma som tidigare.  Värderingar och synen på saker ändras.

Mycket som var viktigt förut saknar betydelse nu.

En positiv förändring för mig själv är att jag inte har samma behov av att hålla en fasad.

Det värsta som kan hända har hänt. Vad finns det då att dölja?

Till följd av det har människor i min omgivning blivit öppnare mot mig.

Det de bär på är aldrig värre än det som drabbat mig så de kan de slappna av.

Ibland är det vissa som hejdar sig och urskuldar sig med att säga  att de har det i alla fall inte värre än jag.

Ärligt kan jag säga att jag ofta blir förvånad.

Har jag det hemskt? Visst, det absolut värsta har hänt mig och det tar oändliga krafter att hantera det.

Men har jag det värst av alla för att det värsta hänt mig?

Nja. Jag tycker det är orättvist att jag måste förlora Helena. Det kommer jag alltid att tycka. Framför allt var det orättvist för Helena som inte fick leva.

Men det vore förmätet av mig att påstå att jag har ett hemskt liv eller att hela livet är orättvist.

Fram tills jag förlorade Helena har livet varit snällt mot mig. Jag har ett jobb jag trivs med, bor bra, jag är frisk och omger mig med fina vänner och en stor släkt.

FRAMFÖRALLT har jag fått tre jättefina barn.

Jag har såklart också annat i min ryggsäck som inte är så bra. Sånt jag grunnar på eller sånt som inte är riktigt som jag skulle önska. De sakerna är jag bättre på att prata om numera och det är bra.



Återigen; att förlora Helena har varit nästan outhärdligt och livet blir aldrig som det var innan. Det ärret får jag bära med mig.

Men ändå, jag har det ganska bra.

Och jag kan inte påstå att jag har det värst av alla



Av Eva Wedberg - 29 april 2014 21:27

Selfies.

Alltså foton man tar  på sig själv och lägger upp på webben.

Gärna med mobilen så bilden blir förevigad och finns tillgänglig för övriga världen direkt.

Helena ägnade sig åt att ta selfies långt innan det var uppfunnet.

 Hon tog iallafall många kort på sig själv. Gärna med webkamera eller så med mobilen.


Om man var runt Helena fick man också vara beredd att ta kort på henne.

Mamma, ta ett kort på mig när jag dyker, ta ett kort när jag står här, ta ett kort när jag har den här "outfiten".

Och när jag väl stod där  med kameran: "Ta flera kort för säkerhets skull så vi har att välja på" och sen när man väl var klar:

"Gud vad du är dålig på att ta kort, det finns ju inga bra här"

Och sen kunde man iallafall få en ny chans och fota en stund till för att försöka få till något som iallafall gick att använda.


Om man sen bad henne att ta ett kort så knäppte  hon ETT blixtsnabbt med samma entusiasm som hos passpolisen.

"Titta, det blev ju jättebra" "Ta några fler på mig nu.


Om det inte var hundarna förstås, då var hon outtröttlig och kunde ta hundratals bilder.

Och nu är jag så klart väldigt tacksam över att Helena fotades så mycket, både av sig själv och andra.


Nu några av Helenas "selfies"

 

 


 

 

 



Av Eva Wedberg - 27 april 2014 22:33

Ännu en vecka, jag är litet osäker på veckonumret och chansar litet.

Jag brukar tycka att den här årstiden är den bästa på hela året.

Dagarna blir allt längre, det blir allt varmare.

Alla långhelger påsk, Valborg, nationaldagen avlöser varandra.

Och hela sommarens semester finns inom räckhåll.

Förra året minns jag inte att jag överhuvudtaget reflekterade över värme och ljus på våren.

Jag jobbade kvartstid. Eller rättare sagt, jag tillbringade ett par timmar på jobbet varje dag. Men nån nytta tror jag inte jag gjorde.

Nu jobbar jag åter heltid och jag njuter av att dagarna blir längre.


Den här veckan har jag shoppat en hel del. Gått runt i affärer, kollat in.

Känns så skönt att njuta av såna banala saker.

Nu i helgen har jag varit på en trevlig jobbresa till Lycksele.

Vi åkte nattåg till meå i fredags, körde till Lycksele, dletog i möten, höll kurs, körde tillbaka till Umeå och tog nattåget hem.

Minst sagt intensivt men också väldigt roligt. Jag tycker det är så roligt att åka ut och träffa dem som jobbar ideellt inom Riksteatern.


Jag var en tur till kyrkogården i eftermiddags.

Det börjar bli så fint nu när det börjar granska.

Ibland när jag kommer dit kan jag inte låta bli att tänka på alla år vi har framför oss att göra den turen.

Svänga in med bilen, gå till platsen, plantera blommor och tända ljus.


När jag satte på radion på vägen därifrån spelades precis Jill Johnsson Kärleken är

"En ängel flög förbi

mot himmelen så fri

men hon lämnade sitt leende på vår jord.

Som en vind som värmer oss

som en himmels stjärnebloss

så vi kan betrakta livets skeende med en tro

Kärleken är"


Ibland känns det som man får en hälsning.


Myrorna har det brått så här års.

 

Helenas fjärilar

 

Av Eva Wedberg - 22 april 2014 20:16

.... är titeln på en roman som Per Hagman skrev 2004.

Jag har inte läst den men boktiteln dyker ofta upp i mitt huvud när jag kliver innanför dörrarna hemma.


Mer om det senare.

I morse skulle Tommy lämna in sin motorcykel på service i Södertälje och jag hämtade honom där.

I bilen på väg hem började vi prata om en gång när Helena och Emilia skulle hämta oss vid tåget vid stationen som heter Södertälje Syd.


Jag vet inte hur väl ni känner till Södertälje.

Det är en knutpunkt där motorvägen delar sig mot Göteborg och Helsingborg.

Staden är omgiven av vatten och inte sällan är det broöppning i city.

Det går både fjärrtåg och pendeltåg dit. För säkerhets skull finns det två pendeltågslinjer; mot Stockholm och Gnesta.

Dessutom finns det två storindustrier i stan, Scania och Astra

Det är med andra ord ett oändligt antal vägfiler, broar, avfarter, järnvägsspår så för den ovane gällerdet att ha tungan rätt i mun när man kör där.


Helena och Emilia skulle så hämta oss en söndag eftermiddag.  Vi klev ut från stationen. När de inte var där ringde vi och fick lugnande besked att de snart skulle svänga av motorvägen. När de inte kommit efter 10 minuter ringde vi, då var de på motorvägen mot  Göteborg, en stund senare vid badhuset i andra delen av stan, sen var de vid Länna köpcenter och så vidare.

Vi försökte guida dem och frågade om de såg någon bro och fick svar att det var broar överallt.

Till slut, efter nån timme fick vi promenera till affären Granngården, för där hade Helena varit förut så dit hittade hon.

Och vi kom lyckligt och väl hem.


På en djupare nivå minns jag att Helena gärna hämtade oss när vi varit borta; vid stationen, i centrum, på jobbet och så vidare.

Inte sällan var ett eller båda hennes syskon med. Det var fullt med musik i bilen och vi pratade och skrattade och gnabbades.

Ofta hade de också planerat nåt vi skulle göra på kvällen. Filmkväll med godis, svänga förbi McDonalds på vägen hem.

Jag var alltid litet förväntansfull vad de hade hittat på.

Att komma hem ska vara en schlager, tänkte jag då.


Jag blir hämtad nu också, ibland av Daniel,  ibland är Emilia med.

Vi pratar och skrattar och ibland har vi planerat att göra något tillsámmans på kvällen.

Det är annorlunda än det var förut, litet vemodigt ibland, men det är fint nu också.


Att komma hem är en schlager !!!!


 
Södertälje, utsikt från Saltsjöbron


 

Södertälje syd

Av Eva Wedberg - 21 april 2014 10:00

Jag har lärt mig att sorgearbete är olika faser.

Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

Chockfasen håller ofta i sig under några dagar. Reaktionsfasen några månader, bearbetning något år, nyorientering resten av livet.  Nyorientering är ju då man inrättar sig i det liv man ska leva enligt nya förutsättningar.

Faserna är såklart olika långa hos olika personer och också vilken sorg man drabbas av.

De går också in i varandra. Det är inte så att man blir "färdig" med en fas och sen går man in i nästa.

Ena dagen känner man sig full av energi för att nästa älta och gråta över sin förlust.

Men med tiden blir de bra dagarna fler och svackorna blir inte så djupa.

Min kurator har beskrivit sorgen som att man går på en gropig väg. I början är det många och djupa gropar som man ramlar ner i . Man tycker att man faller hela tiden.

 Ju längre sorgearbetet pågår så blir vägen slätare, groparna kommer med längre mellanrum och de är lättare att ta sig upp ifrån.


Den senaste veckan har jag känt mig stark, glad och harmonisk på ett sätt som jag inte varit nångång sen jag förlorade Helena.

Saknaden finns där naturligtvis och även känslan över hur onödigt och orättvist det är att det hände oss.

Men jag lever, vill fortsätta leva och jag har lust att leva.


Jag har varit Jämtland och hälsat på min mamma nu i helgen. Det har varit väldigt tungt att åka dit sen det hände. Till viss del beror det nog på att det var där jag växte upp. Det är jobbigt att återvända till sin barndom när man blivit tilltufsad av livet.

Främst är det nog ändå för att Helena valde att hälsa på sin mormor den sista veckan. Jag förknippar Jämtland så mycket med det som sen hände.

Det var liksom de sista bra dagarna för Helena, kanske ett sätt för henne att säga hejdå till sin älskade mormor. Jag vet att de spelade kort, åt tacos och hade det mysigt. Jag minns att jag var så glad och stolt över att Helena åkte dit.

Hur som helst. Den här gången kändes det helt ok att vara i Jämtland. För första gången kändes jag mig inte rastlös utan lugn och glad.

Det känns så bra att jag fick chansen att komma fram till det medan jag har min mamma kvar.

 

Och nu planerar jag att åka dit snart igen.




Av Eva Wedberg - 15 april 2014 21:52

OK, jag erkänner.

Jag läser Hänt Extra. Inte bara hos frissan.

Jag PRENUMERERAR på tidningen.

Åtminstone av och till. När man läst ett antal nummer i rad känner man sig mättad och uppdaterad för ett tag.

Men jag tycker det är rätt avkopplande att sätta mig i fåtöljen och läsa det senaste i kändissvängen. Okomplicerat och enkelt.

Det här med att läsa Hänt Extra kopplar på sitt sätt till Helena.

När vi åkte och handlade tillsammans på Maxi så köpte vi gärna med oss en Hänt Extra hem som vi läste och kommenterade.

"Det är ju din och min grej liksom" som Helenas sade.


Julen 2012 fick jag en prenumeration i julklapp och påbörjades samma vecka som vi förlorade Helena.


När jag nu läser Hänt Extra slås jag av att det ofta är artiklar som handlar om kändisar som mår eller mått dåligt.

"Babben tänkte ta sitt liv" "Olof Skipper var nära att ta livet av sig", "Jasmine Kara tog tabletter för att dö" ----och så vidare.


Jag är kluven till den typen av skriverier. Jag tycker det är bra att det inte är tabu på samma sätt som tidigare.  Det skulle aldrig ha förekommit för några år sedan.

Samtidigt känns det inte alltid riktigt äkta . Mer som ett sätt att få rubriker.  Och det är hemskt för dem som verkligen vill göra skillnad genom att berätta.


Världshälsoorganisationen, WHO, har ett antal riktlinjer för hur medier bör rapportera om självmord. WHO visar också i mängder av rapporter att okunnig rapportering bidrar till.

Det är till exempel viktigt att undvika att göra sensationsjournalistik kring suicid. Man bör också sätta in det i ett större sammanhang och peka på problematiken kring suicid.

Man ska också undvika vinklingar som gör att man identifierar sig med den det handlar om.  Det är då bättre att fokusera på efterlevande.


Jag tycker nog att Hänt Extra balanserar väl mycket mot sensationsjournalistik och identifiering. Vilket i sig inte är konstigt eftersom de byggt hela sin verksamhet på det.

Men det är lika tokigt för det.

 



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards