catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 7 april 2014 21:50

Till världens bästaste Helena!!

Imorgon är det din födelsedag. 

Då är det 23 år sen du föddes.

Året du föddes 1991 var ett sånt år när april var nästan lika varm som på sommaren.

Åtminstone minns jag det så. Strålande sol och härlig värme.

Det var en måndag du föddes. På kvällen innan var jag ute på långpromenad för jag tyckte det var dags att ses.

Om det var därför vet jag inte men du kom iallafall några timmar efter det.

Jag var så säker på att du var en pojke så jag hade köpt en mörkblå overall någon vecka innan. Den fick pappa byta mot en aprikosfärgad när du och jag var på BB.

Vi hade bestämt långt innan att vår första dotter skulle heta Helena. Vilken tur att det var en Helena som kom.


I morgon har jag tagit ledigt. Hela dagen är till dig. Vi ska äta tacos och så ska vi ha prinsesstårta, din favorit.

Vi funderade på hur och om vi ska fira när du inte är med som vi vill. Nån sade att din födelse var en glädjens dag så det är absolut värt att firas.

Och så får det bli.


Vi klarar oss och mår ganska bra. Men det är så tomt utan dig.

Jag saknar alla dina SMS, dina telefonsamtal, ditt tjat, våra tjejkvällar, allt som hände runt dig.

Du är min bästaste Helena, vår älskade Stinta.

Jag önskar jag sagt det till dig mycket mera. Hur fantastisk jag tyckte du var. Hur roligt det var att "hänga" med dig.

Jag hoppas och tror du visste men jag önskar ändå jag visat det mera.

Jag försöker säga det mera nu till människor runt omkring mig. Säga när nån gjort nåt bra, fråga hur de mår, uppmuntra mera, visa att jag bryr mig och tycker om andra. 

Göra sånt jag tycker är meningsfullt och som får mig att må bra.

Jag tänker att jag på nåt vis gör det för dig och att du får mig att bli en bättre människa.


Men fick jag välja så skulle jag mycket hellre förblivit den jag var - om jag bara fått behålla dig.


Vi ska göra något bra av din födelsedag, det är du värd.

Och du kommer att vara med oss hela dagen.

Kram/mamma  

 


 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 6 april 2014 20:39

En ganska bra vecka.

Livet är gott på många vis.

Det gäller att komma ihåg det och försöka hämta den känslan när det känns tungt.


Daniel har har skrivit slutprov och är nu färdig lokförare.

Första turen utan handledare var nattskift och jag och Tommy satt uppe och följde turen via webben.

Det kändes som den gången vi satt uppe och följde Christer Fuglesangs  första resa ut i rymden.

Men den här gången var det Daniel som skulle köra tåget till Uppsala.


Det har inte varit en helt vanlig vecka på jobbet. Det har varit en del resande.

I helgen har det också varit Teaterdagarna, en teaterfest i två dagar i Hallunda. Jag jobbade som volontär vid incheckningen. Det var jätteroligt och jag träffade många trevliga människor.

Som vanligt sker det också små episoder som får mig att känna Helena närmare.

Under invigningen framfördes "Circle och life" från Lejonkungen. Den fina, fina sångenfrån en film som Helena älskade och som framfördes som ingångsmusik på hennes begravning.

I programmet på teaterdagarna fanns en föreställning som hette "Allt är Helenas fel". Den utgick från den grekiska mytologin och då och då hörde man Ted Gärdestads låt "Helena" strömma ut genom högtalarna.

När jag hör något som påminner särskilt om Helena så stannar jag liksom till i vimlet och för en stund stänger jag ute det runt omkring.

Jag är övertygad om att jag inte är ensam.

Säkert fanns det många andra runt mig som har  sina minnen som får dem att stanna till och lyssna till en sång eller en bild eller något annat.

Skulle nästan vara roligt om man 


Idag har vi varit hos bror och svägerska och blivit bortskämda med massor av god mat.

På vägen hem stannade vi till i Elonbutiken i Fittja eftersom vi behöver byta kyl/frys.

Senast jag var där var under mellandagarna 2012.

Jag, Tommy och Helena ägnade en hel dag åt att storstäda hennes lägenhet.

Jag och Helena åkte till Elon och köpte dammsugarpåsar. Helena var så nöjd med att ha mamma och pappa för sig själv en hel dag. Hon pratade om att det var som i TV-serien "Ung och bortskämd"

Det är märkligt hur tydligt man minns dagar i efterhand som man just då tycker är en dag som andra.

I efterhand framstår den dagen som en av de viktigare i  livet.



 



ANNONS
Av Eva Wedberg - 3 april 2014 20:49

Min kära Kia Rio som jag köpte sprillans ny 2005.

Hittills den enda bil jag köpt helt ny. Röd och fin i färgen.

Jag tyckte så mycket om att köra Kian. Inga krusiduller och och extra lull. Alldeles lagom för mig.

Senast jag åkte i min röda Kia var en lördagkväll i november 2011.


Jag och Åsa hade nyligen gått en kurs och lärt oss "baka vetebröd på proffsens vis". Så just den kvällen satte jag en dubbel vetedeg på jäsning.

Helena var det enda av barnen som var hemma.

Emilia var på bio och Helena hade lovat hämta henne

Tommy skulle till en kompis i Solna och bad Helena skjutsa honom. Hon tyckte om att köra bil så hon gick med på det. Men hon ville att jag skulle följa med och visa vägen, eftersom hennes lokalsinne inte var nåt vidare.

Jag tänkte att jag skulle hinna det medan degen jäste.

 

Ronja hade kommit till Helena någon vecka innan och var en liten, liten ynklig valp.

Helena ville inte lämna henne utan lade henne på en filt i baksätet i Kian.

Vi åkte till Solna och släppte Tommy och allt gick utan problem tills vi skulle svänga av motorvägen på vägen hem.

Bilen lade av utan förvarning.

Helena lyckades styra den och rulla av själva motorvägen men en bit in i avkörningsfilen tog det stopp.

Jag är inget vidare i såna tillfällen. Jag är annars strukturerad och strategisk men när det gäller att fatta snabba beslut är jag ganska handlingsförlamad.

Helena tog kommandot och såg till så vi satte ut varningstrianglar och ringde Tommy för att höra vad vi skulle göra.

Bilen  gick absolut inte att starta. 

Det var lördagkväll så det var inte helt lätt att få hjälp därifrån.

Bion som Emilia var på tog slut och hon ringde och ville bli hämtad. När vi förklarade att vi satt i en bil som inte ville starta hade hon ingen förståelse för vår situation utan hon blev jättearg på oss och tyckte det var dålig stil.

Till slut kom så svågern och kusin Jimmy för att bogsera hem oss.

När Helena fick se dem komma öppnade hon dörren och steg ur bilen. Jag trodde hon skulle hjälpa till att fästa bogserlinan.

Istället öppnade hon bakdörren där den sovande Ronja låg. Med ett strålande leende presenterade Helena Ronja för Sören och Jimmy.

 

Så småningom kom vi hem. Degen hade jäst över kanterna ner på bänken men jag lyckades få till nån slags bullar av den. Emilia blev hämtad från bion, fortfarande arg.

Det visade sig att kamremmen gått på Kian. Den blev stående närmare ett år innan en kompis till Tommy tog sig an den.

Efter massor av timmars jobb lyckades han få ordning på den och för några månader sen kom bilen tillbaka till oss.

Numera är det Daniel som äger Kian och den rullar bra.

Men det var först idag jag åkte i den igen.

För första gången på drygt två år, i ett helt annat liv än då.

 

Pärlan idag

 

Pärlan med Helena och vänner i Ullared

 

 

 

 

 

 

 



Av Eva Wedberg - 31 mars 2014 20:33

Nu är alla årsredovisningar, protokoll och revisionsberättelser inlämnade för den här gången.

Det känns väldigt bra.

Jag brukar tycka att det här är den bästa tiden på hela året.

Den mest intensiva perioden är överstökad, det blir varmare ute och snart börjar alla långhelger med extra ledighet.

I år är jag mest förundrad att jag klarat av vintern.

Jag minns hur jag oroade mig i höstas för den långa mörka perioden som låg framför mig. Med jul, nyår och årsdag.

Nu kan jag konstatera att det har gått.

Vi är inne i sommartiden med de allt ljusare kvällarna och den energi det ger.

Det ger viss styrka att ha fixat det ända hit.


Samtidigt har jag känt mig mer ledsen de senaste veckorna.

Kanske har det att göra med alla förväntningar som kommer med våren - det jag önskar mest kan ju aldrig hända.

Framför allt tror jag ändå min deppighet beror på att Helenas födelsedag närmar sig.

Om en vecka skulle hon ha fyllt 23 år.

Jag funderar på hur vi ska fira dagen -om vi ska fira.

Jo, fira ska vi nog. Aldrig kan jag vara ledsen över att Helena föddes så det är värt att firas.

Förra året gjorde vi buffé och bjöd in nästan 40 personer på Öppet hus.

Så stort blir det inte i år.

Men jag har tagit ledigt och vi ska ha tårta, troligtvis Helenas favorit, Prinsesstårta.

Och jag hoppas att det kommer en del gäster också.

 

Åsas fina tårta förra året


Av Eva Wedberg - 29 mars 2014 19:10

Det har kanppast undgått någon som läser min blogg att vi har ett gäng hundar och katter i huset.

Vi har alltid haft djur. När jag och Tommy flyttade ihop hade vi varsin katt med oss i boet

Och så har det fortsatt. Länge hade vi bara en katt, Nizze. 

Sen fick Helena Milo, vår kära Golden Retriever. Helena köpte katten Jackson.  Emilia fick kaninen Oliver, som dock inte finns kvar längre.

Nu tyckte vi att vi hade ganska lagom många djur och var nöjda med det.


Helena flyttade hemifrån och skaffade blandrasen Max och dobermannen Ronja.

Så hände det som inte fick hända och Max och Ronja flyttade hem till oss.

Och nu har vi även lilla kattfröken Sam.


Det kan tyckas stolligt med alla dessa djur. Och jag skulle ljuga om jag sade att det är lättsamt.

Det tar massor med tid och kostar en massa pengar.

Vi är alltid bundna och måste alltid planera innan vi kan göra något.

Det blir hårigt och dammigt  och nästan omöjligt att ha välstädat.

Det är nästan omöjligt för oss att resa bort samtidigt och vi inte tar med hundarna.

Ändå tror jag att det har varit bra för oss under den här tiden att ha djuren att ta hand om.

Vi har varit tvungna att ha rutiner och att ta oss ut varje dag.

Djur ger ofta anledning att skratta.

Vi har ett gäng varelser som alltid är beroende av oss. Och det är gott att vara behövd, så är det bara.


Jag tycker om alla våra hundar och katter. Jag blir glad när jag ser Sam, Milo är som en bästa vän och så vidare.

Men Ronja är en  speciell ögonsten. 

Det har hon varit sen hon kom till Helena i november 2011. 

Alla försökte övertala Helena att inte skaffa en hund till när hon hade Max. Men hon var så inställd på att hon ville ha en doberman och så fick det bli.

Det gick inte att övertala Helena när hon väl bestämt sig för något.

Till min förvåning föll jag för Ronja direkt. Hon är skitjobbig och retfull men också så väldigt intelligent och läraktig.

Hon är frusen och vill helst ha täcke på sig när hon sover. Hon är alltid på gott humör. Hon tröttnar aldrig på att bli klappad och hon kan njuta av ett märgben i timmar.

 Hon väcker mig ofta på nätterna för hon behöver gå ut, även om vi varit ute precis innan vi lägger oss.

Det är alltid litet oroligt där Ronja är. Hon kan få fart på de andra hundarna och hon jagar katterna om hon känner sig rastlös.

Jag har skrivit förut att Ronja ÄR Helena. Det där litet busiga och rastlösa. Och att inte riktigt veta vad som kommer härnäst.

Jag träffade på en kvinna häromdagen när jag var ute med Ronja. Jag råkar veta att kvinnan i fråga är veterinär.

Hon sade att Ronja är både väldigt dominant men också osäker och rädd.

Jag har tänkt att så var det med Helena också. Hon kunde ta för sig och få andra att dansa efter hennes pipa samtidigt som hon i andra sammanhang var blyg och inte vågade säga nånting.

Jag tror nu också att den osäkra sidan hos henne var starkare än någon anade.


Jag tänker alltid att Helena är Ronjas och Max matte och att vi passar dem åt henne. När jag ser tillbaka på Helena och hundarna finns så många minnen och jag har känslan att det var under lång tid hon levde med sina hundar. I själva verket bodde hon med Ronja 1 år och 2 månader.

Helena var varit borta från oss snart 1 år och 3 månader. Ronja har alltså bott längre tid utan Helena än med henne. 

Vart tog den tiden vägen?


Nytagna bilder på Mörkö

 

 




Från samma strand 2012, någon fattas på bilderna ovan

Inte lätt att ta bild med självutlösare och få med tre hundar

 


Chilla i sängen  

 


Av Eva Wedberg - 26 mars 2014 21:48

Jag känner att jag vill förtydliga litet om det inlägg jag skrev häromdagen.

Jag skrev att ibland hugger det till när jag hör om positiva saker som händer Helenas vänner.

Jag kan ibland också känna mig ledsen när mina väninnor pratar om sina döttrar.


Jag vet att många av både Helenas vänner och mina vänner läser min blogg så jag riktar mig till er:


Jag vill ABSOLUT inte att ni ska sluta berätta för mig.

Censurera aldrig för att ni är rädda att göra mig ledsen. Jag vill bli behandlad som innan jag förlorade Helena.

jag tror det är enda sättet att leva ett bra liv.

Jag vill höra om allt som händer. Jag gläds verkligen med er. Och känner med er om ni inte mår bra

Jag vet att ni liksom jag sörjer Helena och skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle komma tillbaka.

Och liksom jag behöver ni orientera er in i ett liv utan henne.

JAG unnar mig att vara glad och skratta. Jag behöver det för att orka. Jag tycker jag förtjänar att må bra.

Och det gör alla andra också som kände Helena.


Speciellt ni som är unga ska ta vara på det liv ni har och ta de chanser och möjligheter som dyker upp.

Lova mig det!


Jag blir inte ledsen av att andra är glada.

Det som gör mig ledsen är att det finns så mycket som Helena inte får uppleva.



Livet är inte alltid enkelt, och våra tankar och känslor följer inga regler.

En vän skrev så fint till Helena på Facebook idag. Jag tycker det sammanfattar på ett fantastiskt sätt vad sorg och saknad kan innebära.

Jag tar mig friheten att citera det här:


"Det är i dom lyckligaste ögonblicken som jag saknar dig som mest.
Jag vill att du också ska få uppleva allt som är roligt, med eller utan mig, vänner eller inte, jag vill bara att du ska leva."




Av Eva Wedberg - 24 mars 2014 20:44

Idag  stötte jag ihop med en av Helenas närmaste vänner.

Vi har inte setts sedan i våras och blev stående en bra stund och pratade.

Vi pratade om läget just nu, hur vi mår, vad som hänt sen sist och så vidare. 

Naturligtvis pratade vi också om Helena. Om hennes sista tid, hur vi båda lagt märke till saker hon gjort som inte riktigt var som vanligt men som vi inte reagerade på. När man sen lägger ihop bitarna så ser man ett mönster som man inte förstod då.

Mest delade vi ändå minnen vi har av Helena. Hur nervös hon var när hon skulle köra i snö första gången men sen blev jätteduktig chaufför, hur envis hon kunde vara och hur hon trivdes att jobba i hemtjänsten. Jag är så glad att Helena jobbade där och var uppskattad av både kollegor och brukare.

Jag fick nu också veta att de fortfarande pratar mycket om henne och saknar henne.  Det värmer att hon finns med på det sätter och att hon gjort skillnad på ett sätt.


Helenas väninna är duktig. Hon både pluggar och jobbar och kommer säkert att nå dit hon vill.

Flera av Helenas vänner  upplever positiva saker. De får barn, reser på spännande resor eller köper lägenhet.

De börjar helt enkelt bli vuxna och saker faller på plats.

Jag gläds naturligtvis med dem och tycker de är värda att ha det bra. Och även de har ju upplevt en svår sorg när Helena försvann.

Samtidigt hugger det till i mig när jag hör det. Det känns tungt att Helena inte får uppleva det som också hon drömde om. Hon ville resa, hon ville ha familj, hon ville studera.

Det blev inte så. 

 

 

Av Eva Wedberg - 23 mars 2014 20:50

Ännu en vecka har passerat.

Ännu en intensiv vecka.

Jag tänker hela tiden att - nu  ska jag kämpa de här dagarna så blir det lugnare sen.

Jag är van att ha det fullt upp under årets första 3 månader. 

Jobbar man på ekonomiavdelning så är det högsäsong den tiden. Hur man än planerar och förbereder så blir det stressigt och litet för mycket iallafall.

Till det kommer att jag är God man sen ganska många år tillbaka och det arbetet ska redovisas till Överförmyndaren i februari.

Jag är dessutom revisor för flera föreningar och det jobbet ska också göras nu.

Visst får jag till viss del skylla mig själv att det blir så mycket men samtidigt tycker jag det är roligt.

Och det är ju bara en del av året.


Förra våren var jag ju sjukskriven under hela bokslutsperioden så det  var aldrig aktuellt.

Däremot genomförde jag mina andra uppdrag. (Arvodesfritt är bäst att tillägga om någon undrar.)

Och det kändes bra i det skedet att kunna utföra något som var helt skilt från allt det jobbiga som hände.

I år har jag kört på som "vanligt".

Jag har dock varken kraft eller stesstålighet som "vanligt". Jag är mindre strukturerad, har svårare att komma ihåg detaljer och vad som är bestämt.  Det har varit ett hästjobb att få allt på plats. 

På något vis har det ändå fungerat. Kanske tack vare att jag tog en semestervecka mitt i och vilade upp mig.

Och mitt sifferminne och förmåga att analysera resultat är faktiskt i gammal god form.

Det är iallafall tur att NU lugnar det snart ner sig.

 

Den här helgen har varit lugn. Det var skönt att bara vara ett par dagar.

Vi har gjort vårfint på graven, planterat påskliljor och penséer. Minns så väl de första påskliljorna vi satte på graven förra våren. Tänk att det gått ett år sen dess.

Jag tycker den här vintern har gått väldigt snabbt. Kanske är det för att jag oroade mig så väldigt för den.

Med lugnet har också följt att jag känt mig mer ledsen än på länge.

Saknaden känns mer, jag längtar så förfärligt efter Helena.

   Jag tror man måste igenom en viss dos av sorg och saknad, Om livet snurrar fort är det lättare att hålla sorgen litet på avstånd men man kommer aldrig undan. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 





Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se