catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 20 mars 2014 22:22

.... eller vad är det som betyder nånting?


Igår var jag på årsstämma i vår samfällighet.

Det var ungefär samma frågor som vanligt som var på tapeten:

Vattentrycket är dåligt i kranarna.

Bilarna kör för fort.

Man kastar fel saker i toaletten så det blir stopp i pumpstationen.

Det är dålig uppslutning på de gemensamma städdagarna

Och kvällens hetaste potatis: Snöröjningen förra vintern.

Ni kommer kanske ihåg att förra vintern hade vi snö från december till april här i Stockholm. Det fortsatte snöa och snövallarna blev allt högre.

Det fanns liksom ingenstans att göra av all snö som kom.

Igår på stämman höjdes flera röster att det inte blivit plogat i tid, nån hade halkat för det var halt, nån annan tyckte att sandbilen kommit i onödan.

Kort sagt fanns där på stämman ett flertal självutnämnda experter på snöröjning.

 

Det var en relativt  infekterad debatt, någon erbjöd sig ironiskt att köpa broddar till de andra.

Jag FÖRSTÅR inte att man orkar bry sig.

Vi lever i Sverige och det snöar ibland. Det går inte att ploga på alla ställen samtidigt. Vi måste vara beredda på att få pulsa i snön ibland och kanske halka omkull.

Själv gjorde jag en praktvurpa häromkvällen på torr asfalt så det går inte att undgå att man faller.


Men oavsett vad man klagar på så är det fenomenet att vi klagar på småsaker som stör mig.   Och att man inte har självdistans att inse det att det inte är något att lägga energi på.

Att man tar den typen av debatt på fullt allvar


Tänk om man kunde använda den energin och ilskan och göra något bra, att göra skillnad istället.



......eller pussa en doberman



 

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 19 mars 2014 23:05

Idag har Josefina namnsdag. Helenas fullständiga namn var Helena Josefine Margareta.
Så grattis på namnsdagen.
Det är bara det att hon inte hette Josefine. Hon döptes till det och vi skrev alltud det när vi skulle skriva hela namnet.
Men namnet blev aldrig registrerat så officiellt hette hon Helena Margareta.
Vi hade ingen aning om det när hon levde utan vi insåg det efteråt i alla de kontakter vi hade med myndigheter.
Jag vet inte hur viktigt det är för oss. På ett sätt känns det som ett svek mot Helena att hon inte hette det vi trodde. Men jag ligger inte sömnlös och grubblar över det heller.
Till saken hör att hon inte var så förtjust i namnet Margarera utan funderade på att ta bort det och heta Helena Josefine.

Frusna Ronja värmer sig vid öppna spisen

ANNONS
Av Eva Wedberg - 16 mars 2014 20:48

Första arbetsveckan efter semestern avklarad.

Det har åter varit en vecka som till stor del handlat om hundarna.

Jag har avslutat min hundmöteskurs med Ronja. Nu återstår bara jobbet att ta till oss det som sades på kursen.

Vi har också börjat en kurs med Max. Den går ut på att ett gäng hundar med ägare  går omkring i sakta mak på en begränsad yta. Den som är hundförare ska inte låtsas om som man har någon hund och heller inte tilrättavisa om den gör utfall.

Det är roligt att testa något nytt. Kursen går norr om Uppsala och det är två gånger i veckan så det är fullt upp några veckor framöver.

Det har också varit ganska mycket jobb och att ta igen det som hamnat efter.

Nu i helgen har jag varit i Sätra Brunn utanför Sala.  För över 30 år sedan utbildade jag mig till Förskollärare. Jag hade turen att hamna i en studentkorridor med fyra jättertrevliga tjejer. Vi var alla drygt 20 år och hade ganska lika syn på livet och fick en toppen tid där precis i början av vuxenlivet.

Till min glädje har vi hållit kontakten genom åren och träffats då och då.

Det var drygt 3 år sedan senast men den här helgen var det alltså dags och vi träffades vid Sätra brunn. Jag, Karin, Anna-Carin, Lotta och Birgitta.

Det blev en helg med skratt, gråt, bubbelbad, promenad, kokosprickar, champagne och trerätters middag och --- afternoon tea.


Vi hade också fina samtal om  livet, det som händer och att ingen är helt förskonad från svårigheter.

Det känns gott att få möjlighet att mötas på det här sättet.

 

 

 

 

Av Eva Wedberg - 14 mars 2014 21:57

För ett tag sedan såg jag en intervju med Henrik Dorsin. Han berättade då bland annat om en gång när han och Per Andersson besökte London. De hade tänkt dricka Afternoon Tea på ett fint hotell i London . När de anlände till hotellet blev de stoppade i dörren för de var inte tillräckligt tjusigt klädda. Varvid Henric skyndade sig att raka bort sitt skägg och Per for iväg och köpte ett par skor. Och de blev insläppta och kunde dricka sitt te och scones.


För åtta år sedan var jag, Helena, Åsa  och Emma i London.

Vi hade planerat resan länge. En av de viktigaste punkterna var att dricka Afternoon Tea på Hotel Ritz.

Vi bokade långt i förväg för att säkert få plats. Det kostade 40 pund per person men vi tyckte det kunde vara värt att kosta på oss det.

Afternoon Tea infaller ju som bekant på eftermiddagen. Vi bodde i Bayswater (Bajsvattnet som vi så fyndigt döpte det till).

Vi skulle gå på stan och shoppa innan vi gick dit. För att kunna vandra hela dagen hade både jag, Åsa och Emma gympaskor. Jag vill minnas att ett par av oss hade jeans.

Helena, som var inne i sin punkperiod, hade sina nya svarta kängor och svarta byxor. Hon hade nitar här och där och håret var snaggat på sidorna.

Vi hade med oss extraskor som vi bar i ryggsäckar av praktiska skäl.


Förväntansfulla anlände vi till Ritz när det var dags för den efterlängtade testunden.

När vi kom fram till den tjusiga dörrvakten informerade vi att vi skulle på Afternoon Tea.

"When?"  sade han

"Today" svarade vi

"No, you can't come in dressed like that" sade han.

Vi förstod inte varför när vi hade bokat bord. Vi var nyktra och inte otrevliga på något sätt.


Efter en stunds argumenterande blev vi insläppta i foyern och fick träffa en te-värdinna. 

Hon beklagade men kunde inte släppa in oss.

Det hjälpte inte att Åsa envist förklarade att vi kunde "change shoes". Det gick inte an att komma in i jeans. Och ryggsäckarna sen. 

Vi var nog dömda redan när vakten fick se oss komma.


Vi fick iallafall träffa en högre chef som VERKLIGEN beklagade att hon inte kunde släppa in oss. Vi var helt enkelt fel klädda och gav ett "trashigt" intryck. 

Men vi var så välkomna en annan dag om vi hade vett att klä oss som folk. Hon sade det naturligtvis på ett artigt, engelskt upperclass-vis. Men det var ingen tvekan om vad hon menade.

Hon rekommenderade oss Fortnum & Mason. Som också hade "JÄTTEBRA" Afternoon Tea.

Den enda som hade godkänd klädsel av oss var faktiskt Helena, med sina kängor och nitar.

Men hon bar inte jeans och gympaskor, den stora dödssynden.


Det slutade med att vi faktiskt gick till Fortnum & Mason och fick en trevlig avslutning på dagen iallafall.


Med oss tog vi en besannad fördom om engelsmännens snobbighet och en idé  om att lösningen skulle kunna vara att "change shoes".

Med kusinerna och  Dorsin / Andersson på Helenas studentfest

 


Med storebror och Dorsin/Andersson

 


Av Eva Wedberg - 12 mars 2014 21:11

Idag är det den 12:e.

Den 12:e mars 2014.

Jämtlands nationaldag, vilket säkert bara intresserar jämtar och oss jämtar i exil i synnerhet.

Det är flaggdag också, är visst en kronprinsessa som har namnsdag.

Och - det är 14 månader sen vi förlorade Helena.

Ett år och två månader!!!!

Hur är det möjligt?

Hur har vi kunnat ta oss igenom en så lång tid. Hur har tiden kunnat gå framåt?

I ljuset av det som hände och allting efteråt är det svårt att förstå att VI klarat det.

Jag mår ganska bra på många plan. Även om jag har svårt att komma ihåg möten och vad jag ska göra. Och krafterna tar slut mycket fortare än de gjorde förut.


Idag stod jag och tittade på de bilder av Helena som fortfarande finns framme. På hedersplats i vardagsrummet.

 Och jag kände så otroligt starkt hur mycket jag saknar henne. Likt ett knytnävsslag i magen kom längtan med full kraft. Känslan av hur tomt det är utan henne.

Och att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att ha henne här.


Längre fram  i tiden kommer jag säkert mitt minne att bli bättre och jag kommer att komma i håg avtalade möten.

Krafterna kommer också att återvända mer och mer.


Men hon kommer alltid att fattas mig.


Och för första gången känns det faktiskt inte så särskilt att det är den 12:e. Datum blir mindre laddade med tiden.




Dagen till ära kommer här HP Burman med den fina Jamtlandstaus

Jamtlandstaus blommar i 100 år i visan. Och det gör Helena också  


Av Eva Wedberg - 9 mars 2014 21:52

Jag tog litet ledigt och åkte bort.

Det var skönt att bara koppla av.

Äta gott och ta det lugnt.

Det var väldigt hektiskt några veckor så det var välbehövligt.

Det märkliga är att Helena känns närmare ju längre bort jag reser.

Alla de resor vi gjorde tillsammans kommer tillbaka.

Alla frukostar på olika hotell. Hur vi frossade i bacon, ägg, mackor, croissanter.

Alla dessa båtutflykter vi gjorde. Fast vi lovat varandra innan att vi inte skulle.

Alla solstolar och pooler. All solkräm vi smorde oss med  - och varandra.

Alla kypare som skämtade och flörtade med tjejerna.

Alla turistbussar vi åkte. I London, Rom, Edinburgh, Malta, Turkiet......

Alla väskor vi checkade in. Alla köer vi stod i.

Alla gånger vi kollade passet och biljetten.

Alla gånger vi diskuterade och planerade nästa resa.

Alla gånger vi drack kaffe på Starbucks eller åt friterad kyckling på Kentucky Fried Chicken.

Alla gånger vi längtade hem.

Alla värdelösa souvenirer vi köpte.

Alla skratt, alla episoder.

Som den gången när Emilia var 11 år och beställde Cola på en restaurang men fick fel och fick Rom och Cola. När hon klagade att det smakade konstigt försökte vi övertyga henne om att det nog var för att det var Pepsi.

När vi så till slut fattade och ville byta påstod kyparen att Emilia beställt en drink.


När vi provade fiskpedikyr på Cypern.


När Emma och Helena red kamel i Tunisien och höll på att bli av med hela reskassan.


Alla katter vi matade på hotell och restauranger.


Och alla andra fina, fina minnen som finns för alltid.


....som när vi tävlade om att äta godisrem snabbast


 






Av Eva Wedberg - 28 februari 2014 20:58

...det jag aldrig skulle säga.

Jag fick frågan om hur gamla mina barn är.

Och jag svarade 15 och 25. Jag sade alltså bara två siffror. En kom inte med.

Jag skulle naturligvis ha sagt också 23. Eller 21 eller kanske 22?

Jag satt hos frissan och hon frågade om mina barn.

Det kom så hastigt på och jag blev ställd. Jag borde dragit till 21 eller 22 eller kanske 23.

Just där och då kände jag inte för att dra min historia och det som hände Helena.

Men att utelämna henne kändes som ett svek.

Tidigare när jag varit snabbare i tanken har jag svarat "mellan 15 och 25" eller "de är födda 89, 91 och 99".

Men inte denna gång.

Fy på mig!!!

Det ska ALDRIG hända igen att Helena inte nämns när jag pratar om mina barn.

Jag har för alltid TRE barn även om inte alla finns här hos mig.


Så saknad och alltid en del av mig


 



Av Eva Wedberg - 24 februari 2014 20:46

Våren är på väg.

Solen värmer, det blir allt ljusare både på morgnar och kvällar.

Det känns, som jag skrev tidigare, som en enorm lättnad att den här vintern är över.

Det känns också som att det gått snabbare än andra vintrar. Kanske är det för att jag oroade mig så mycket innan för hur hösten och vintern skulle kännas.


Förra veckan pendlade mellan känslan av att livet trots allt är ganska snällt mot oss --- till den enorma känslan av meningslöshet över att suiciden fortsätter.

Som jag nämnde förra veckan drabbades vänner till oss för ett tag sedan. Det känns så hopplöst att det händer.

Hur kan vi hjälpa varandra, stötta varandra och visa på att det finns så mycket bättre alternativ. Livet!!


Det var mycket hund förra veckan. Det är det i och för sig alltid. Men nu har vi tagit krafttag för att göra våra kära "vildar" Ronja och Max till väluppfostrade hundar som inte skrämmer slag på andra hundar och människor vi möter.

Jag går ju som bekant på hundmöteskurs med Ronja på söndagar. Efter att hon glänst de första gångerna blev det ett rejält bakslag igår och hon skällde ut en Rottweilertik ett antal gånger.

Det positiva är att vi fick lära oss väldigt handfast hur vi ska hantera såna situationer.


Tommy och Max å sin sida träffar en hundcoach som nu senast var hemma hos oss för att se hur det fungerar i hemmiljö.

VÄLDIGT lärorikt  -  för oss tvåbeningar alltså.


Vi hade också kärt besök från såväl Julita som Örnsköldsvik och Skellefteå.

Det känns så bra att ha goda vänner som finns där. Man ses inte varje dag men desto trevligare när det sker.


Emilia har åkt iväg på sportlovsresa till Saxnäs i södra Lappland. Så förra veckan var präglad av att leta skidkläder, glasögon och annat som skulle fixas till resan.

Som jag förstår det är det massor av snö och härlig vårvinter så jag är säker på att de har det toppen.



Helena med sina "vildar"

 



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se