Jag har en gammal ost i kylskåpet. Det är en salladsost, ICA Basic. Den har legat i ett dörrfack i kylen i över ett år. Bäst före datum var i april 2013. Tror inte den är så god, eller luktar så gott längre. Men den är vacumförpackad så det vi känner inget.

Jag har inga planer på att slänga det där paketet, det får ligga kvar där tills vidare.

Varför det????

Jo, förra året hade jag gjort en matlista för tiden 7-19 januari.

Osten var inköpt för att ingå i en kycklingrätt som Helena gett mig receptet till.

Enligt min slarvigt skrivna men relativt genomtänkta matlista skulle vi äta kycklingrätten som  innehöll smulad salladsost den 13 januari.

Helena skulle komma och hjälpa mig laga mat.

Nu blev det ju inte så. Istälet åt vi mat som snälla vänner tog hem till oss.

Listan finns naturligtvis också kvar.

Helena var här och gick igenom den ett par dagar innan vi förlorade henne.

Hon skrev sitt namn de dagar hon hade för avsikt att äta med oss.

Jag har undrat så många gånger om hon visste redan då att hon antagligen inte skulle komma. Eller om hon verkligen tänkte att den 19 januari skulle vi ses och äta lasagne.

Antagligen var båda alternativen sanna för henne och hon lurade oss knappast medvetet.

Men jag får nog aldrig veta det.

Tills vidare har jag en gammal salladsost i kylen som jag inte kan göra mig av med.

Förra året var det drygt 100 personer som omkom i så kallat järnvägssuicid. Och antalet ökar.

Trafikverket satsa 1,5 Miljarder för att minska antalet självmord vid järnvägen, målet är att antalet halveras fram till 2020.

Det ska ske genom ett antal åtgärder bland annat genom att sätta upp fler staket, rörelsedetektorer och belysning.

Man planerar också att lägga ut speciella mattor på spåren som gör det omöjligt att gå där.

En halvering av antalet järnvägssuicid skulle innebära 50 räddade liv/år.

Om vi tänker att varje person som tar sitt liv har cirka 20 nära sörjande, då menar jag personer som är så nära den som går bort att livet förändras för alltid.

Det är troligtvis väldigt lågt räknat med 20 personer men om vi tänker det så är det 50 x 20 = 1000 personer som skulle slippa uppleva den svåra förlust det innebär att förlora någon på detta sätt. Varje år!

Om vi också  betänker att man räknar att ett självmord kostar 30 Mkr och räknar 50 x 30 Mkr = 1,5 Miljard.

Så ser man att den satsning som görs kan tjänas in det första året.

En titt på Trafikverkets hemsida visar att dessa planer publicerades där 2012 och planerna har funnits längre. Det tar alltså tid att komma igång, vilket jag inte förstår. Men jag hoppas verkligen 2014 blir året då planerna sätts i verket.

Till sist - vad det ytterst handlar om är ju att vi inte vill förlora dem som står oss nära. Och vad den förlusten gör med oss:

En dikt av  John O´Donohue : A poem on grief

When you lose someone you love,
Your life becomes strange,
The ground beneath you becomes fragile,
Your thoughts make your eyes unsure;
And some dead echo drags your voice down
Where words have no confidence
Your heart has grown heavy with loss;
And though this loss has wounded others too,
No one knows what has been taken from you
When the silence of absence deepens.

Flickers of guilt kindle regret
For all that was left unsaid or undone.

There are days when you wake up happy;
Again inside the fullness of life,
Until the moment breaks
And you are thrown back
Onto the black tide of loss.
Days when you have your heart back,
You are able to function well
Until in the middle of work or encounter,
Suddenly with no warning,
You are ambushed by grief.

It becomes hard to trust yourself.
All you can depend on now is that
Sorrow will remain faithful to itself.
More than you, it knows its way
And will find the right time
To pull and pull the rope of grief
Until that coiled hill of tears
Has reduced to its last drop.

Gradually, you will learn acquaintance
With the invisible form of your departed;
And when the work of grief is done,
The wound of loss will heal
And you will have learned
To wean your eyes
From that gap in the air
And be able to enter the hearth
In your soul where your loved one
Has awaited your return
All the time.

John O’Donohue

Jag har hämtat mig ganska bra efter dippen kring årsdagen. Det tog ett par dagar men nu känner jag mig stark och lättad att vi klarat ett helt år.

Jag befarade att det skulle kännas konstigt att alla minnen av Helena var mer än ett år. Att inte kunna säga "förra året den här dagen sade Helena, gjorde Helena, var Helena".

Men det känns också som en lättnad. Det gör ingen skillnad om det gått en månad, halvår eller 10 år. Den enda dag som gjorde skillnad var 12 januari 2013.

Den här veckan har jag besökt SPES för första gången. Jag var där på öppen träff. Vi var cirka 10 stycken, alla drabbade på ett eller annat sätt. Vi satt tillsammans och utbytte erfarenheter under drygt 3 timmar.

Det var slående hur mycket som är lika. Känslorna som kommer och går, skuld, frågor och den stora saknaden. Knäppa saker vi gör för hålla fast vid dem vi förlorat; jag köper presenter, en annan har egen matplats till bilden på den hon förlorat och så vidare

Det var en bra kväll . Det är fint att dela sina upplevelser med andra. Jag kände mig styrkt och lätt när jag gick därifrån.

Idag fick jag tips Helenas bilddagbok. (Se kommentar från mitt senaste inlägg.

Helena förde bilddagbok under gymnasietiden. Hon nämnde att hon skrev i den. Hon var tonåring och ville inte att jag skulle följa dagboken så jag läste aldrig i den. Jag tog inte ens reda på adressen.

Idag fick jag så länken. det visade sig vara över 2000 bilder, många har jag aldrig sett. Änmindre har jag läst hennes kommentarer kring livet vid den tiden. Det var som att hitta en skattkista att få ta del av allt detta nu. Som att jag får ta del av en ny del av Helena.

Vad den hette?  "Letmego" Med underrubriken "One life live it."

till sist ett  antal frågor/svar  därHelena summerar sitt 2009:

Another year has passed and I'm alright. Nu är jag redo att fira nyår och det ska jag göra i en lokal i skogås med massa god dricka och bra vänner.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, massa saker. Jag har bland annat varit på krogen, tagit körkort och tatuerat mig. Dessutom firade jag tre år med världens finaste kille. Starkt jobbat av oss!

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nej, jag tror inte riktigt på nyårslöften. Jag vet att jag ändå inte kommer hålla dom.

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.

4. Dog någon som stod dig nära? 
Nej, men Micheal Jackson dog. Han stod mig nära, men inte som kompisar och sånt liksom.

5. Vilka länder besökte du?
Turkiet, Estland, Finland och Polen.

6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?

 Nej tror inte det.

7. Vilken månad/månader från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Jag kommer alltid att minnas Agusti.

8. Vad var din största framgång 2009?

Jag tog mitt körtkort.

9. Största misstaget?
Regret nothing move on and say fuck it.

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag har varit förkyld och fyllesjuk

11. Bästa köpet?
Min mp3.

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Krogen

 13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

 Inte som jag kommer att minnas särskilt.

 
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009

Tarkan- Kiss kiss, Vengaboys, Sex on the beach, heey baby och this is it

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

 Det går alltid upp och ner. Men jag har mått bra.

16. Vad önskar du att du gjort mer?
Varit i skolan mer kanske och utnyttjat sommaren mer.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Skolkat tror jag.

 
18. Hur tillbringar du julen?
Med familjen.

 
19. Blev du kär i år?

 Det var jag ju redan

20. Favoritprogram på TV?
Vänner, desperate houswifes och sex and the city

21. Bästa boken du läste i år?

 Mellenium böckerna

 22. Största musikaliska upptäckten?

 Earth song, this is it.  

23. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?

 Ja, en kamera.

24. Något du önskade dig men inte fick?

 Säkert. Det kommer jag inte ihåg.

 25. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?

 Jag var först med Emma på donken och sen mötte jag Lizz och köpte cigg. Vi hände i Tumba ett tag och sen åt jag tårta med min familj. Efter det åkte jag till Olle och myste. På helgen gick jag ut på krogen.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Nej, det var ganska bra.

27. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
=S

 28. Vad fick dig att må bra?

 Kompisar, Olle, Musik och familjen.

29. Vilken kändis var du mest sugen på?

 Jag är sugen på en ny hela tiden.

30. Vem saknade du?
Ingen faktiskt.

18-årsdagen med kameran hon önskat sig

Söndagen blev tuffare än jag kunnat tro. Det kändes som allt kom tillbaka men att jag inte hade "chockfiltret" som fanns i början.
Jag hade ett behov av att åka till kyrkan där Helena begravdes så jag och Monica var på högmässa. När jag satte mig i bilen spelades "Let her go".
I kyrkan fanns just denna dag en flicka som var född 12 januari 2013 och alltså fyllde 1 år. Vi sjöng och hurrade för henne. Det kändes absurt på ett sätt men inte fel.Livet måste fortsätta.
Jag åkte till kyrkogården med en chokladkaka som jag köpt åt Helena, hennes favoritgodis.
Jag fortsatte tycka synd om mig själv en lång stund. Sorgen är en sak men det är saknaden som sliter sönder.
Än en gång var det värmen och omtanken från vänner som fick allt att vända. Under eftermiddagen började vänner strömma till och med prat, gråt, skratt, kaffe och tacos lyckades vi vända denna tunga dag till en dag atr minnas med värme. Och med vetskapen att vi nu klarat även den.
Till sist en dikt som jag haft med förut men som jag tycker är så fin och som stämmer ännu mer nu när det gått en tid
"You never said I'm leaving
You never said goodbye
You were gone before we knew it
And only God knows why
A million times we needed you
A million times we cried
If love alone could have saved you
You never would have died
In life we loved you dearly
In death we love you still
In our hearts we hold a place
That no one could ever fill
It broke our hearts to lose you
But you didn't go alone
A part of us went with you
The day God took you home"

Nu sitter jag här

Kvällen före den 12 januari. 

Hela veckan har det känts pirrigt som inför en operation eller en rotfyllning.

Nu befinner jag mig liksom i väntrummet inför morgondagen.

Den 11 januari förra året var sista gången jag träffade Helena. Så ett år har redan passerat.

Den 12:e pratade jag med henne vid 14-tiden, det klockslaget bävar jag för imorgon.

Och imorgon den här tiden har vi gått varvet runt.

Det var strax efter 20 det ringde på dörren och två poliser stod utanför.  

Liksom då sitter jag och tittar på Stjärnorna på slottet. Förra året var Philip Zandén huvudperson.

Ikväll är det Leif Andreé. Det visar sig att han varit med i ett punkband och delar ut T-shirts till övriga med motiv av Ramones, Sic Vicious, Sex pistols, Clash osv. Samtliga stora idoler till Helena en gång och jag kände igen varenda T-shirt från hennes garderob. 

Tack för den hälsningen SVT.

Från imorgon kan vi inte längre säga "minns du förra året den här tiden när Helena .....".

Från imorgon kommer alla minnen av Helena i livet att vara mer än ett år gamla.

De nyare minnen vi har av henne är att hon inte längre finns med.

Det är märkligt hur allting kommer tillbaka en sån här kväll. Alla känslor som fanns, den stora sorgen, alla blombud som kom med blommor, gemenskapen med alla andra som sörjde, uppgivenheten att ingenting kan bli bra igen.

Helt plötsligt är det som att allt precis har hänt.

Helena känns närmare än hon gjort på länge, och saknaden mer påtaglig.

Nu har det alltså gått ett år. Jag börjar år två i mitt nya liv.

Helena kommer alltid att finnas med i våra tankar i det vi gör. Men den här helgen, runt årsdagen är hon huvudperson.

Allt vi gör denna helg, i varje andetag, är för Helena !!!

Idag har jag varit med Ronja till veterinären. Det är ingen fara med henne. Hennes päls ser trist ut så hon behöver specialfoder. Det var så roligt för hon gjorde sån succé. Veterinären , övriga i personalen och även andra besökande i väntrummet berömde henne för att hon var en så fin och trevlig hund. De lockade på henne ochklappade henne. Och Ronja blev så till sig så hon glömde skälla när det kom en hund till. Jag kände mig så stolt för Helenas skull. Ronja är hennes hund. Vi har hand om henne åt Helena. Så visst är det hon som ska känna sig stolt. Även om en viss lillasyster tyckte att man kan testa att bo med Ronja ett tag innan man uttalar sig om hur trevlig hon är

Det är bara några få dagar kvar tills det har gått ett år. 

Ett år. En evighet och ett ögonblick på samma gång.

Nu är vi räknar ner till årsdagen känns det litet som påskveckan på ett bisarrt sätt.

Det är mindre än en vecka nu.

För ett år sedan levde Helena sina sista dagar här hos oss.

Jag minns så tydligt vad vi gjorde de här sista dagarna.

Den 7:e januari skjutsade jag henne till tåget som tog henne till min mamma i Jämtland.

Jag var så stolt att hon åkte upp för att ta hand om sin mormor några dagar. I efterhand har jag förstås undrat många gånger om hon åkte upp för att säga hejdå till sin älskade mormor.

Jag drömde om Helena häromnatten. I drömmen fanns Helena kvar och jag hade till den 12:e på mig att förhindra  det skulle hända. Jag var väldigt stressad, jag passade på henne hela tiden och jag argumenterade intensivt varför hon absolut måste stanna kvar. Och hon log mot mig.

Vi har inte bestämt vad vi ska göra den 12:e. Jag tror det får bli som det blir.

Kanske vill vi gå till kyrkan. Vi ska definitivt besöka kyrkogården.

Troligtvis kommer det vänner hem till oss och alla är välkomna.

Det är också möjligt att vi äter något som Helena skulle tyckt om; tacos, kyckling, cupcakes, choklad eller något annat.

Jag vet ju inte alls hur vi kommer att reagera och må den kommande veckan.  Hittills har vi klarat av många svåra dagar och jag är säker på att även den här dagen kommer att passera. Det är en dag att ta sig igenom.

Så var jul- och nyårsfirandet över för den här gången och jag är åter hemma i Tumba.

Det har gått bättre än väntat med dessa dagar.

Jag tror det var bra att vi åkte iväg och gjorde på ett annat sätt än vi brukar.

Det känns konstigt att vi är inne i 2014, ett år Helena inte kommer att uppleva. 2013 var ju hon ju faktiskt med några dagar.

I likhet med att jag hade svårt att byta månad på almanackan i januari 2013 har jag nu svårt att byta till  2014 års almanacka. Tills vidare finns båda framme.

Samtidigt är 2013 så förknippat med tråkiga minnen så det känns som att ett nytt år ger en chans till nystart.

Jag fick ett SMS  klockan 00:00 1/1 2014. Det stod  ett ord: ÄNTLIGEN. Jag förstod precis vad det betydde.

Stugan vi hyrde under helgerna ligger som sagt ganska ödsligt. Fantastisk fin natur och fin stuga och precis vad vi behövde.

En annan fördel var ett begränsat utbud av radio och TV. Vi hade några norska kanaler på TV om det inte var för blött för då fungerade inte parabolen.

Så vi lyssnade desto mer på P4 på radion.

En utsändning jag råkade höra kom från Stockholm Närradio.

Programmet hette Radio Totalnormal och sänds i vanliga fall på frekvens 101.1

Radio Totalnormal syftar till att minska tabu kring psykisk ohälsa . De som gör programmet har egna erfarenheter av ämnet.

Det var utmärkta inslag med bland annat en intervju med en tjej med bipolär sjukdom och ett reportage om psykakuten.

Radio Totalnormal är värt att uppmärksammas och att nå en större publik

En annan sen kväll i stugan spelades  Leonard Cohens Anthem med den fina refrängen:

"Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in."

Jag lever i 2014 men har litet svårt att släppa 2013.