catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 22 december 2013 21:59

Ja det är faktiskt sant.

För första och absolut sista gången i mitt liv har jag tagit en sak i affären och inte betalat.

Det hände i godismontern på ICA när jag var där och julhandlade. 

Jag hade hela vagnen full med varor när jag kom till lösgodiset. Jag började plocka i och plötsligt såg jag lådan med skumbananerna.  

Ni som följer min blogg vet att jag tidigare skrivit om Helenas favorit-standup. Den med Jakob Ökvist när han spånar om en kille som snattar en skumbanan och åker dit. Helena kunde den utantill och tröttnade aldrig på att se youtube-klippet.

Idag när jag såg skumbananerna slog det mig att jag måste ta en. Det kändes som att Helena stod bredvid mig och jag började i tankarna resonera med henne hur jag skulle göra. Det var liksom bara hon och jag där, alla andra på ICA stängde jag av. Så klart sade hon åt mig att ta en  och jag norpade en gul härligt skummig skumbanan och stoppade i munnen. Och jag tyckte mig se att hon gav mig det typiska Helena-leendet

Jag vet att Helena hade tyckt det varit jätteroligt att jag gjorde en sån sak. "Mamma, du é så söt" hade hon sagt och klappat mig lätt på armen eller nypt mig i kinden.

För mig kändes det fint att stanna upp julstressen bland alla människor och för en stund få känna att det var jag och  Helena.

Sen spelar det ingen roll att det antagligen bara  hände i mitt huvud, det är känslan som är viktig.

Och riktigt säker kan man inte vara.


Vi har nog den finaste amaryllisen i år tror jag
 


Snälla maken gav mig en tidig julklapp, den här förstoringen på mig och mina döttrar

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 18 december 2013 21:30

Nu är det mycket tankar kring vad jag gjorde förra året den här tiden.

Den 8 december snöade det ymnigt. Jag skulle hämta Helena i hennes lägenhet och körde fast i den djupa snön. Helena fick ta över ratten och fick loss oss nästan på en gång

Den 9-10 december åkte jag på blixtvisit till mamma i Jämtland.

Den 12-14 var jag och  min enhet på jobbet på konferensresa i Brugge, Belgien.

Den 17 december deltog Emilia i skolans julshow. Jag, Tommy och Helena var där och tittade.

Och så vidare.....

Ikväll har vi varit vid kyrkogården och tagit en  långpromenad med hundarna. Vi hade såklart med oss ljus att tända på graven och eftersom det är "lill-lördag" tände vi också marschaller.

Graven är fint smyckad av oss och andra, stenen  och är vacker och personlig och ligger så fridfullt. Jag kan bara hitta ett fel och det är att den finns.


Vi har lagt in fler bilder i den elektroniska fotoramen på Helenas skänk.   

Många av bilderna vi lagt till är tagna när Helena var liten.

Vi har tidigare inte tittat så mycket på de bilderna under det här året och det är väldigt känslosamt att se dem nu.

Det är ju inte bara den 21-åriga Helena vi saknar utan även alla hennes andra åldrar.

När jag ser hennes glada leende på bilderna slås jag av hur lycklig hon ser ut.

Och hon VAR verkligen en lycklig unge. Alltid glad och förnöjd och full av energi.

Och det är så sorgligt att den livfulla, harmoniska ungen sen som vuxen vid en tidpunkt inte orkade leva.


Campingsemester på Gotland 1997

 

 

Första mötet med Milo och hans mamma Glory

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 12 december 2013 22:23

11 månader.

Återigen förundras jag att det gått ytterligare en månad utan Helena.

11 månader, om en ynka månad har det gått ett år.

Det är skrämmande att tiden gått så fort.

Helena känns mer avlägsen i vardagen. Det är hemskt att skriva och hemskt att konstatera. Men det har gått  nästan ett år och i den mån man kan finna ett sätt att leva utan Helena så börjar vi göra det med små små steg.

Vi dukar sällan för 5 personer längre och vi gör saker tillsammans vi fyra.

Det innebär inte att vi inte saknar Helena för det gör vi hela tiden. Självklart var det mycket roligare och bättre när vi var hela familjen. Vid många tillfällen tänker jag på hur det hade varit om hon´varit med. Jag önskar också alltid att hon varit med. Fortfarande kan jag slås av tanken att kanske är det ändå bara en mardröm. Snart ska jag vakna och då finns hon åter hos oss.


Kanske kan man inte heller säga att vi lever utan  Helena för hon finns med oss på många sätt även om hon inte finns kvar fysiskt.

Om nån frågar så säger jag att jag har 3 barn. Och det kommer jag alltid att ha. Men Helena är inte HÄR. Hon skulle fyllt 23 om några månader men hon är ändå 21. Alltid 21, det kan jag inte blunda för.


Nu när det gått 11 månader är det ett år sen hennes sista månad i livet började. Imorgon är det ett år sen hennes sista 13, i övermorgon sista 14:e och så vidare.

Det kan tyckas konstigt att lägga energi på såna tankar men det känns som att det är något jag måste vrida och vända på och grotta ner mig i för att ha möjlighet att komma vidare.


Två drömmande systrar på Malta 2011

 

Av Eva Wedberg - 11 december 2013 22:22

Några dagar efter det vi förlorat Helena fick vi hämta ut hennes saker hos polisen i Södertörn.

Det var vanliga saker som hon brukade ha på sig; nycklar, telefon,körkort etc.

Dessutom fanns där 372 kronor i kontanter. De här pengarna förbryllade oss. Helena brukade aldrig bära på kontanter. Hon använde alltid kort. De få gånger man behövde kontanter saknade hon oftast det så hon fick låna.

Men nu hade hon alltså 372 kronor.

Det var verkligen inte likt henne. Vi har funderat på varför och var de kom ifrån. När hämtade hon ut dem? Det finns inga noterade uttag från hennes konto .

Vi har heller inte hittat kvitton som visar att hon hade köpt något och kanske på så vis växlat in en större sedel.

Pengarna lade vi så småningom undan i en låda. Där har de legat tills nyligen. När vi nu hittade dem började vi fundera på vad vi skulle göra med dem. Det finns  egentligen ingen mening med pengar som ligger undanstoppade i en låda. Där gör de aldrig nytta utan ligger bara och minskar i värde. Inte till glädje för nån. Det gäller att se till att de gör nytta på något vis.


Vi får nog aldrig veta varför hon hade 372 kronor på sig den dagen.

Men vi har alla möjligheter att skapa en mening med att hon hade dem.

Jag har nu valt att se dessa pengar som en symbol och påminnelse om att vi ska dela med oss av det vi har. Helena brukade ge pengar till välgörenhet och var till exempel månadsgivare till Rädda Barnen och till Cancerfonden.


Jag vill därför uppmana alla som följer min blogg att nu inför julen skänka 372 kronor till valfri välgörenhetsorganisation.

Det kan vara vad som helst som ni ömmar för. Vi i familjen ska till exempel ge pengar till att rädda tigrar, till barncancerfonden och till Rädda Barnen.


Om ni känner att 372 är för mycket pengar så ge 37,20, och skulle ni råka ha väldigt gott om pengar så ge gärna   3720 kronor.


 



Av Eva Wedberg - 8 december 2013 22:56

Jag läser och hör  ganska ofta om människor som mått dåligt men som nu mår bättre. Många har levt med psykisk ohälsa under en längre tid och också haft tvivel om livet verkligen är värt att leva.  De har köpslagit med sig själva om de ska fortsättai detta livet.

I många fall har människor i deras omgivning försökt påverka genom att säga att de måste fortsätta för familjens skull, eller vännernas skull eller för nån annans skull.

Väldigt många pratar om att det var när de insåg att de måste fortsätta för sin egen skull, och inte för någon annans, som vändningen kom.

Jag vill mena att man visst kan fortsätta för andras skull.  Att betyda något för någon annan är ett nog så gott skäl att leva.

Nu menar jag inte när man utplånar sig själv för att andra ska må bra, det är något annat. 

Vi lever i ett gemensamt biologiskt system där alla delar är beroende av varandra. Om en del försvinner rubbas hela ekobalansen. 

Eller tänk livet som ett projekt med syfte och mål och och projektplan. Vi ingår alla i många olika sammanhang/projekt. Ibland kanske det inte känns så men så är det.

Om en projektdeltagare lägger av påverkar det genomförande av hela projektet. För det finns ingen som har samma kompetens  och egenskaper som kan komma in i stället.


Så fungerar vi människor och så fungerar livet. Vi behöver varandra och ingen kan ersätta nån annan. 

Vi kanske tror det ibland, att det till och med finns nån som skulle kunna göra det som vi gör bättre.

Men ingen kan vara jag bättre än jag själv. 

Om jag inte finns med kan det aldrig bli lika bra resultat och kvalitet som utan mig. 

Det kan vara en alldeles utmärkt anledning att orka. Vetskapen om att hela detta jätteprojekt är beroende av just mig. Med andra ord att man betyder något för andra.


Helena ingick i många "system" som nu har rubbats



 


 

 


Av Eva Wedberg - 5 december 2013 22:35

Ikväll har vi haft julfest på jobbet. Det var trevligt och fint ordnat på alla sätt. På mitt jobb har vi en internationell prägel även på maten så julbordet bestod av lika delar svensk och libanesisk mat. Skinka, sill och jansson samsades med hummus, vindolmar och lammspett. Mycket godare och snällare mot magen.


Jag tänkte på att förra julfesten på jobbet kom Helena och hämtade mig.

Det var den 6 december, dagen efter det stora ovädret som lamslog Sverige. 

Helena hämtade mig nästan alltid de gånger jag inte hade bilen. Hon gjorde det för att vara snäll men också för att hon ville jag skulle komma hem så fort som möjligt. Hon brukade ringa och fråga vilken buss jag skulle ta hem. Och efter en stund den obligatoriska frågan :" Vill du att jag hämtar dig istället?" och mitt obligatoriska "Ja gärna"


Det är ändå fantastiskt hur vi människor är skapta att läka och komma igen efter svåra förluster. Jag kan fascineras av att jag tycker saker är roliga och trevliga och att jag har förmågan och kraften att verkligen se fram emot så mycket.

Det är en stor gåva att få känna så. En förhoppning är väl att jag blivit litet klokare av det som hänt och att jag kan njuta bättre av de goda stunderna.

Det innebär inte på något vis att jag glömmer Helena eller saknar henne mindre.

En fin händelse ikväll var ett långt samtal med en kollega kring det som hänt mig. Det var modigt av henne att komma fram i ett sånt sammanhang och ta upp en så pass svår sak.

Jag skulle aldrig ta upp förlusten av Helena själv i en sån situation men uppskattar mycket andras genuina intresse och omtanke.

Det visar också att det finns plats för både fest och glam och allvarliga samtal på en och samma gång.


 

Dansgruppen Parvaz stod för underhållningen



SvD

Av Eva Wedberg - 4 december 2013 21:23

Vill gärna tipsa om en väldigt bra artikelserie om suicid i Svenska Dagbladet .

Det går att läsa hela serien på  www.svd.se/idagsidan

Den belyser bra olika aspekter kring suicid. Anhöriga, läkare, skolpersonal är intervjuade.

Det finns också tips och råd om hur man tar upp frågan med någon man misstänker mår dåligt.

Man redovisar resultatet av en studie kring det ofta undermåliga stöd efterlevande erbjuds när de förlorar en älskad anhörig.


Det bästa med artiklarna är ändå att man tar upp frågor kring suicid på ett seriöst sätt och öppnar upp för att prata om detta viktiga ämne.

Så läs Svenska Dagbladet på nätet om ni inte har papperstidningen.


Av Eva Wedberg - 1 december 2013 19:38

Så har vi då gått in i december. Årets sista månad. Därmed har vi också upplevt alla månader januari-december då Helena inte finns med.

Om jag räknar rätt är det 6 veckor till 12 :e januari. I början räknade vi först när det hade gått timmar, sen halvt dygn, ett dygn, en vecka, en månad 50 dagar, ett kvartal och så vidare.

 Helt plötsligt, utan att jag märkt övergången börjar jag nu också räkna ner inför kommande dagar.


Det är första advent som alla vet. Jag har oroat mig för den här dagen. Men likt andra dagar jag oroat mig för under det här året så har det gått relativt bra när vi väl varit där. 

Jag trodde inte jag skulle pynta, men jag har pyntat. Jag trodde inte jag skulle klara att  titta i påsen med Helenas julsaker, jag tittade och jag har tagit fram flera av hennes ljusstakar och även hennes adventsstjärna. 


Helena älskade julen. Allt från första advent, lucia, pepparkaksbak och julklappar. Hon var den som pyntade mest här hemma och den som köpte flest julklappar. Nu får vi hitta en delvis ny form och  även nya traditioner för vårt julfirande. 

Under många år brukade jag och Helena  att träffa våra vänner Anna och Sara  ibland och ha tjejdag på stan. Det kunde hända när som helst på året men alltid lördag före 1:a advent. Den helgen är det nämligen Stockhom Horse Show.

Vi brukade shoppa, äta lunch, gå till stenaffären. Vi mammor ville gärna få med ett kulturellt inslag som museum också men intresset från tjejerna var ganska ljumt.  

Men hur som helst så avslutade vi  med Stockholm Horse Show på Globen. 

Julparaden i slutet av HorseShow var liksom startskottet på julen för oss.


Det var ett tag sen vi var på Horse Show. I år finns inte Helena med alls. Livet förändras och det gäller att hitta nya sätt och vägar för de förutsättningar man har just för tillfället.

Ha en fortsatt fin första advent!!


 

Ny ljusstake inhandlad

 

Helenas adventsstjärna, i år lyser den i vårt sovrum

 

Helenas skänk har blivit litet julfin






Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se