catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 25 oktober 2013 20:29

På torsdag den 31/10 kl 19.30 kommer Tumba kyrka att ha en temakväll om suicid.


Jag ska prata om Helena, om livet med henne och efter henne.


Även Pirjo Stråte från SPES i Stockholm kommer att delta.



Bekrivning av programmet på kyrkans hemsida:


SORG OCH LIV
Det finns ett varför och ett hur
- om hur livet går vidare
Eva Wedberg, om sorgen efter att förlora sin dotter
Med oss är även ordförande Pirjo Stråte från SPES,
en förening i Stockholm med stöd för den som är närstående
till någon som tagit sitt liv.

Jag tycker det är ett jättebra initiativ att anordna denna kväll.


Har ni möjlighet så kom gärna och lyssna och diskutera kring de här viktiga frågorna.

ANNONS
Av Eva Wedberg - 21 oktober 2013 21:29

Jag vill gärna tipsa om en studie som Ludmilla Rosengren gjort. Ludmilla förlorade sin dotter genom sucid 2008. Studien har titeln:


Föräldrars erfarenheter och behov av stöd
efter ett barns självmord

 

Hon har intervjuat ett antal föräldrar om hur deras sorgearbete fungerat och vilken hjälp de fått. Det är slående hur lika behoven ser ut. Vissa av citaten är sånt som jag själv kunde ha sagt. 

Med det menar jag att det inte kan vara så svårt för vårdcentraler, Försäkringskassa, polis att ha beredskapsplaner för såna här händelser.

 

Jag publicerar här inledningen. Kontakta gärna mig om ni vill läsa hela studien.

Eller gå in på NASP.se och ladda ner. NASP är förkortning för Nationellt centrum för suicidprevention. 

 


Bakgrund
Att förlora ett barn och att förlora någon nära i självmord upplevs var för sig som oerhört
skrämmande och därför svårt för omgivningen att veta hur man ska reagera inför. Även
professionella, de som ”ska veta” hur man ska bemöta de drabbade är osäkra och många gånger rädda
att säga och göra fel. Resultatet blir att föräldrar som förlorar barn i självmord ofta blir lämnade att
sörja på egen hand.
Att förlora ett barn är varje förälders värsta mardröm. De flesta anser nog att uppgiften en förälder har är
att skydda, vårda och stödja sitt barn så att det får växa upp till en harmonisk och trygg person. När barnet
dör är det vanligt att föräldern upplever ett misslyckande. Som Dyregrov et al. (2003) konstaterat är
likheterna gällande sorg i traumatiska förluster större än olikheterna oavsett om det gäller självmord eller
olyckor. Men om barnet dessutom tar sitt liv upplevs detta ofta som ett ännu större misslyckande i och
med att självmordet kan tolkas som en aggressiv handling. Självmord upplevs av många som mycket
provokativt och hemskt. En del personer har också den felaktiga uppfattningen att det är något som inte
händer i välfungerande familjer. När det då händer blir det mycket stigmatiserande för de drabbade.
Det finns många studier gjorda i ämnet sorg, förlora barn, självmord, bemötande av föräldrar i akut kris
osv. Gång på gång kommer man fram till samma slutsatser: föräldrar som förlorar barn och personer som
förlorar någon närstående i plötslig död som t.ex självmord behöver mer stöd från den offentliga
vårdapparaten eftersom sorgen i dessa fall ofta blir av arten ”komplicerad sorg” (Nakajima et al., 2012).

ANNONS
Av Eva Wedberg - 20 oktober 2013 13:43

Nu har det gått drygt 9 månader.

En ganska lång tid eller ingen tid alls, det beror på hur man ser det.

Vi är starkare nu, mindre sårbara, vi ser framåt. Det är bra, det är så det måste vara

Samtidigt är det svårare nu. Vår sorg är ändå ganska ny. Humöret kan ändras från en sekund till en annan, orken kan ta slut utan förvarning.

I början var det så accepterat att vi gick undan, inte svarade i telefon om vi inte kände för det, började gråta utan förvarning eller var på dåligt humör.

Nu finns inte den acceptansen på samma sätt. Självklart ska inte andra behöva anpassa sig efter oss hela tiden eller vara slagpåsar när vi är på dåligt humör. Men det känns ibland som att vi får så höga krav på oss i ett nafs.

Vi förväntas vara 100% presterande på jobbet och fullt socialt kapabla.

Jag minns ett tal Margot Wallström höll på Anna Lindhs begravning; hon sade att ha sorg är som att gå på nyfrusen is, rätt´som det är trampar man igenom. Vår is är inte så tjock ännu.

En annan sak som är svårare nu är att det finns så litet praktiskt vi kan göra för Helena. I början var det annons, begravning, minnesstund, gravsten, rättsmedicin, städa ur lägenhet.

Nu är det "klart" och vi har väldigt litet att ta tag i. 

Jag och Tommy var nästan ivriga igår när vi åkte till kyrkogården för det var dags att städa undan sommarblommorna och förbereda för vintern. Det var något praktiskt och konkret att jobba med som kändes bra.


Jag antar att vi famlar litet hur vi ska hantera vår nya tillvaro. Vad vi ska göra av den, så det känns rätt för oss som finns kvar. Samtidigt måste Helena finnas med oss även nu och i framtiden.


 

 

 

"Du är så söt när man ser spetsen på din tunga"


Av Eva Wedberg - 12 oktober 2013 22:08

Ojojoj, det har gått 9 månder sen vi förlorade Helena.

9 månader, 3 kvartal, 3/4 år, 75% av ett år.

Känns som nyss men samtidigt som ett helt liv sen det hände.

Ibland hoppas jag fortfarande att det inte är så här.

Varje gång jag åker till kyrkogården hoppas jag att stenen inte ska finnas där och att Helena fortfarande finns här hos mig. På morgnarna när jag vaknar tänker jag för en bråkdels sekund att det nog bara är en ond dröm,

Saknaden är nästan större nu. Mest i vardagen, som att åka och handla eller se en TV-serie ihop. Det är så ofattbart att vi förlorade henne. Jag kommer aldrig att förstå varför det måste hända. Det känns så onödigt. Om vi bara vetat skulle vi gjort allt för att ge henne lust och ork att stanna hos oss.


Samtidigt har vi tagit de första stegen i den nya tillvaron. som fungerar ganska bra. Mot alla odds.

Livet är gott på många sätt, det gäller att inte glömma det.


Ikväll har hela familjen ätit tacos, Helenas älsklingsrätt till middag. För första gången sen begravningen i februari.

 


Av Eva Wedberg - 11 oktober 2013 21:23

Det går inte undvika att tänka på att det är fredagen den 11 idag.

För 9 månader sedan var det också fredagen den 11.

Jag låg mest i sängen den kvällen, litet tagen efter den ögonoperation jag gjort tidigare under dagen.

Helena ringde, nöjd med att hon tränat och nu nått den vikt hon var nöjd med.

Litet senare blev jag bättre i ögonen så jag klev upp och dammsög.

Det var en vanlig fredag, precis som ikväll.

Men så annorlunda allt är, vad jag önskar jag kunde flytta tillbaka tiden till den fredagen och ändra historien.


En sak som är samma då som nu är att Max och Ronja är här. Vi hade ju ofta dem även då Helena fanns hos oss.

Nu bor ju båda hos oss sen en tid tillbaka.

Visst är det jobbigt , många promenader, passande, träning. Vi blir väldigt bundna. På det hela taget tror jag ändå det är bra för oss att ha dem här.

Vi kommer ut i friska luften och rör på oss, vi tvingas ha rutiner och det är en koppling till Helena.

Av Eva Wedberg - 8 oktober 2013 10:30

Kören som jag sjunger med:   Alla-kan-sjunga kören i Tumba kyrka hade konsert häromkvällen med vår motsvarighet i Botkyrka kyrka, Tonträffen.

Att sjunga i kör är verkligen balsam för själen. Det är roligt att känna att man utvecklas även om man inte är någon stor sångare. Som namnet på vår kör antyder så får ju vem som helst vara med i vår kör, det viktiga är att man tycker om att sjunga. Och det fantastiska är att många röster tillsammans nästan alltid låter riktigt bra. Eller som en farbror sade till mig efter konserten: " Det är otroligt vad man jag åstadkomma med så litet material".


Det var i Botkyrka kyrka Helena döptes en gång i tiden, tillsammans med sina kusiner Jennie och Terese.

De  senaste åren har jag även besökt den kyrkan då jag varit med på ett par jobbiga begravningar, senast i april då min svägerska Carina begravdes.


I Tumba kyrka övar vi i samma lokal där Helena begravdes.

För mig är det inget konstigt eller obehagligt att vistas där. Jag tycker på nåt vis att det känns bra, det blir  ett sätt att känna mig närmare Helena.


På samma sätt kändes det i Botkyrka kyrka. Jag har varit med om positiva och negativa händelser där, precis som livet. Jag tror också att det blir mindre laddat om man fortsätter komma dit där man upplevt något jobbigt. Om man också kan koppla det till något glatt och lättsamt.


På konserten i söndags sjöng vi en blandad repertoar, kyrkomusik men också Louie Armstrongs "What a wonderful world", "You raise me up" , "Stad i ljus"med flera.

Och så sjöng vi "Gabriellas sång", som spelades både på Helenas minnesstund och på hennes begravning. Jag var litet orolig att jag inte skulle klara av att sjunga den utan att gråta, men det gick bra. När vi sjöng sneglade jag upp mot kyrkfönstret; och jag kunde nästan se Helena sitta där. I sina svarta jeans, slitna converse,  sitta och dingla med benen och le mot mig.


Senare på kvällen såg jag Py Bäckman på TV, hon framförde sina egna sånger  "Stad i ljus" och "Gabriellas sång"



Botkyrka kyrka

 

Av Eva Wedberg - 5 oktober 2013 19:46

Jag har sett Jonas Gardells nya show Mitt enda liv. I programmet kan man läsa: Jonas Gardells nya show MITT ENDA LIV är en hejdundrande hyllning till livet. Det sprudlande, sprakande, omtumlande, jublande, hemska och underbara livet. För kom ihåg: Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen. 

 

Och jag kan bara hålla med. Ingen kan som Jonas Gardell blanda skratt och allvar. Ena stunden får han publiken att skratta så tårarna rinner, för att nästa skruva till så skrattet fastnar i halsen. Han har upp allvarliga ämnen som rasism, förtryck, HIV och sen plötsligt skämtar han om Marks nya hobby att samla på doftljus. Det är show på alla vis och hela salongen ÄLSKAR  honom. Man förlåter att han inte kan sjunga för det blir bara ytterligare en krydda i det hela.


Jag har sett Jonas Gardell ganska många gånger och jag blir alltid glad.

Den här gången var det extra värdefullt och viktigt för mig. Trots den tunga tid som jag haft i år så tycker jag verkligen att  livet är gott på många vis. Livet är inte lätt , man blir golvad ibland. Men det händer också många fantastiska saker. Det är spännande och man vet aldrig vad som ska hända. Ett liv kan vara kort eller långt det är ändå lika mycket värt.

Det är livet vi lever nu som är det viktiga. ETT ENDA LIV. Eller som Helenas devis som hon lät tatuera in och som nu finns inskrivet på hennes gravsten ONE LIFE LIVE IT

 

 


Av Eva Wedberg - 29 september 2013 14:53

Jag uttryckte redan i början att livet går inte vidare när man drabbas av en så stor förlust. Det är ett nytt liv som har börjat.

Det påminner i många delar om det liv vi levde innan. Jag jobbar på samma jobb, bor kvar på samma ställe, träffar ungefär samma människor.

Men det kan aldrig bli riktigt på samma sätt, samma liv.

Hela världsbilden har fått sig en törn. Det man inte tror ska hända, har hänt. Någon som jag utgick från alltid skulle finnas i mitt dagliga liv var borta på ett ögonblick.

Det är ibland svårt att sätta fingret på vad som är annorlunda. Jag är mig ganska lik i grunden, även om jag är rätt dämpad fortfarande. Jag tycker om att umgås med andra, problem är till för att lösas och jag är nog ganska snäll.


Men det finns en visshet om att allt kan förändras, man kan aldrig veta vad som väntar. Det går inte att planera för allt eller bestämma hur det ska se ut.

Faktiskt vet jag också vad jag nu faktiskt klarar. Jag hade kraften till det svåraste och tyngsta. Ibland tänker jag att om jag överlevt den första natten utan Helena, då kan jag klara vad som helst.


Sen är ju såklart det dagliga livet annorlunda. Mina dagar ser inte ut som när Helena fanns här hos mig. Jag och Helena hade konktakt flera gånger varje dag och vi sågs också så gott som dagligen, såklart att det blir annorlunda nu.

Livet får också andra värderingar, familjen är om möjligt ännu viktigare, jag planerar inte så mycket utan tar dagarna som de kommer.


Helena finns ju med även i vardagen på ett sätt men det har ändrat karaktär.Hon finns tydligt och klart i våra minnen  men också i form av att vi åker till hennes grav, sköter "hennes" skänk  och tänder ljus.


Livet pågår hur konstigt det än kan verka ibland.

Och det kommer nya liv.

En av Helenas vänner fick en dotter nu veckan. Hon och hennes man har bestämt att flickan ska heta Helena i andranamn. Jag är så glad och rörd för den fina gesten mot Helena.


Även i vår familj har vi fått tillökning. Idag har jag och Emilia varit i Åkersberga och hämtat den ljuvligaste lilla kattflicka man kan tänka sig.

Ni som följt bloggen vet att det finns ett antal djur i det här huset sen tidigare. Hundarna Milo, Max och Ronja samt katterna Nizze och Jackson.

Det kan tyckas stolligt att skaffa ännu katt. Och visst har vi det vi gör ändå. Samtidigt så har Emilia önskat sig en egen katt så länge och jag tror det är bra att för henne attfå en egen varelse att pyssla om.


Så här har ni lilla Sam:

 


 



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se