Kören som jag sjunger med:   Alla-kan-sjunga kören i Tumba kyrka hade konsert häromkvällen med vår motsvarighet i Botkyrka kyrka, Tonträffen.

Att sjunga i kör är verkligen balsam för själen. Det är roligt att känna att man utvecklas även om man inte är någon stor sångare. Som namnet på vår kör antyder så får ju vem som helst vara med i vår kör, det viktiga är att man tycker om att sjunga. Och det fantastiska är att många röster tillsammans nästan alltid låter riktigt bra. Eller som en farbror sade till mig efter konserten: " Det är otroligt vad man jag åstadkomma med så litet material".

Det var i Botkyrka kyrka Helena döptes en gång i tiden, tillsammans med sina kusiner Jennie och Terese.

De  senaste åren har jag även besökt den kyrkan då jag varit med på ett par jobbiga begravningar, senast i april då min svägerska Carina begravdes.

I Tumba kyrka övar vi i samma lokal där Helena begravdes.

För mig är det inget konstigt eller obehagligt att vistas där. Jag tycker på nåt vis att det känns bra, det blir  ett sätt att känna mig närmare Helena.

På samma sätt kändes det i Botkyrka kyrka. Jag har varit med om positiva och negativa händelser där, precis som livet. Jag tror också att det blir mindre laddat om man fortsätter komma dit där man upplevt något jobbigt. Om man också kan koppla det till något glatt och lättsamt.

På konserten i söndags sjöng vi en blandad repertoar, kyrkomusik men också Louie Armstrongs "What a wonderful world", "You raise me up" , "Stad i ljus"med flera.

Och så sjöng vi "Gabriellas sång", som spelades både på Helenas minnesstund och på hennes begravning. Jag var litet orolig att jag inte skulle klara av att sjunga den utan att gråta, men det gick bra. När vi sjöng sneglade jag upp mot kyrkfönstret; och jag kunde nästan se Helena sitta där. I sina svarta jeans, slitna converse,  sitta och dingla med benen och le mot mig.

Senare på kvällen såg jag Py Bäckman på TV, hon framförde sina egna sånger  "Stad i ljus" och "Gabriellas sång"

Botkyrka kyrka

Jag har sett Jonas Gardells nya show Mitt enda liv. I programmet kan man läsa: Jonas Gardells nya show MITT ENDA LIV är en hejdundrande hyllning till livet. Det sprudlande, sprakande, omtumlande, jublande, hemska och underbara livet. För kom ihåg: Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen. 

Och jag kan bara hålla med. Ingen kan som Jonas Gardell blanda skratt och allvar. Ena stunden får han publiken att skratta så tårarna rinner, för att nästa skruva till så skrattet fastnar i halsen. Han har upp allvarliga ämnen som rasism, förtryck, HIV och sen plötsligt skämtar han om Marks nya hobby att samla på doftljus. Det är show på alla vis och hela salongen ÄLSKAR  honom. Man förlåter att han inte kan sjunga för det blir bara ytterligare en krydda i det hela.

Jag har sett Jonas Gardell ganska många gånger och jag blir alltid glad.

Den här gången var det extra värdefullt och viktigt för mig. Trots den tunga tid som jag haft i år så tycker jag verkligen att  livet är gott på många vis. Livet är inte lätt , man blir golvad ibland. Men det händer också många fantastiska saker. Det är spännande och man vet aldrig vad som ska hända. Ett liv kan vara kort eller långt det är ändå lika mycket värt.

Det är livet vi lever nu som är det viktiga. ETT ENDA LIV. Eller som Helenas devis som hon lät tatuera in och som nu finns inskrivet på hennes gravsten ONE LIFE LIVE IT

Jag uttryckte redan i början att livet går inte vidare när man drabbas av en så stor förlust. Det är ett nytt liv som har börjat.

Det påminner i många delar om det liv vi levde innan. Jag jobbar på samma jobb, bor kvar på samma ställe, träffar ungefär samma människor.

Men det kan aldrig bli riktigt på samma sätt, samma liv.

Hela världsbilden har fått sig en törn. Det man inte tror ska hända, har hänt. Någon som jag utgick från alltid skulle finnas i mitt dagliga liv var borta på ett ögonblick.

Det är ibland svårt att sätta fingret på vad som är annorlunda. Jag är mig ganska lik i grunden, även om jag är rätt dämpad fortfarande. Jag tycker om att umgås med andra, problem är till för att lösas och jag är nog ganska snäll.

Men det finns en visshet om att allt kan förändras, man kan aldrig veta vad som väntar. Det går inte att planera för allt eller bestämma hur det ska se ut.

Faktiskt vet jag också vad jag nu faktiskt klarar. Jag hade kraften till det svåraste och tyngsta. Ibland tänker jag att om jag överlevt den första natten utan Helena, då kan jag klara vad som helst.

Sen är ju såklart det dagliga livet annorlunda. Mina dagar ser inte ut som när Helena fanns här hos mig. Jag och Helena hade konktakt flera gånger varje dag och vi sågs också så gott som dagligen, såklart att det blir annorlunda nu.

Livet får också andra värderingar, familjen är om möjligt ännu viktigare, jag planerar inte så mycket utan tar dagarna som de kommer.

Helena finns ju med även i vardagen på ett sätt men det har ändrat karaktär.Hon finns tydligt och klart i våra minnen  men också i form av att vi åker till hennes grav, sköter "hennes" skänk  och tänder ljus.

Livet pågår hur konstigt det än kan verka ibland.

Och det kommer nya liv.

En av Helenas vänner fick en dotter nu veckan. Hon och hennes man har bestämt att flickan ska heta Helena i andranamn. Jag är så glad och rörd för den fina gesten mot Helena.

Även i vår familj har vi fått tillökning. Idag har jag och Emilia varit i Åkersberga och hämtat den ljuvligaste lilla kattflicka man kan tänka sig.

Ni som följt bloggen vet att det finns ett antal djur i det här huset sen tidigare. Hundarna Milo, Max och Ronja samt katterna Nizze och Jackson.

Det kan tyckas stolligt att skaffa ännu katt. Och visst har vi det vi gör ändå. Samtidigt så har Emilia önskat sig en egen katt så länge och jag tror det är bra att för henne attfå en egen varelse att pyssla om.

Så här har ni lilla Sam:

För ett tag sedan fick jag en fråga här på bloggen. Frågan handlade om hur man kan hjälpa någon som drabbas av en svår sorg.

Alla kan inte se svaret, därför kommer åter några tips på vad man kan göra för att hjälpa. Det här är sånt som hjälpt mig.

• Det viktigaste är att höra av sig. Ring, om ingen svarar så prata in meddelande eller SMS:a. Ring igen och igen. Även om man inte orkar prata just då så lyssnar man av telefonen.
• Skicka blommor och kort. Det uppskattas, även om det kan dröja innan du får återkoppling.
• Kolla om det är Ok att hälsa på. Om du gör besök, ta gärna med något ätbart. Mackor, mat, kaffebröd. Det tar på krafterna att sörja och man behöver näring men man har inte förmågan att bre en macka eller sätta på kaffe.
• Hjälp gärna till med något praktiskt. Dammsug, tvätta, plocka ur diskmaskinen.
• Bli inte förskräckt och känn dig inte ovälkommen om man inte pratar med dig eller går och lägger sig när du är på besök. Det uppskattas att det finns liv och rörelse i huset.
• Fråga om man behöver hjälp med något inför begravning, minnesstund, annons etc.
• Prata och fråga om det som hänt. Man vill berätta om och om igen. Var heller inte rädd för att ta del av jobbiga detaljer.
• Jämför INTE med något som hänt dig om det inte är något liknande. Det känns som ett hån om man jämför det som hänt med ex att en kanin dött eller att farbrors fru har fått cancer.
• Säg heller inte att du är glad att det inte hänt dig. Det känns också som ett hån.
• Föreslå gärna en promenad eller biltur. Frisk luft är alltid bra.

Vi har rensat garderoben i Helenas gamla rum. Vi trodde nog att hon redan tagit alla sina saker men nui fyllde vi ytterligare en kartong med minnen av henne.

Jag slogs åter av vilken ordning det är bland hennes saker och vad mycket hon sparat som låg fint undanlagt i lådor. Hennes studentmössa låg i en speciell tygpåse, ytterligare torkade blommor och mjukisdjur från hennes student, hästböcker, skolkataloger och mycket mer.

Det kunde annars vara så att om man kom hem till Helena eller gick in i hennes rum när hon bodde hemma så undrade man om en bomb briserat. Det var saker högt och lågt, kläder och tallrikar på golvet, sängen obäddad och mynt litet här och där.

Det är först nu efteråt som vi förstått att hon hade i själva verket väldigt bra koll på sina saker. Liksom sin ekonomi och viktiga papper.

Jag vet ju att hon alltid var noga med tider, hon kom aldrig för sent eller missade en uppgjord tid.  hon var också plikttrogen på jobbet. väldigt noga med tider där med och hon var väldigt sällan sjuk.

Men det synliga var ett inferno. jag skrattade litet när jag plockade ihop idag. Hon hade ett par handväskor där och i dem fanns BH:er och trosor. Typiskt Helena att packa ner sånt i handväskan. Snabbt och enkelt.

Ännu mer saker från studenten nu.

Återigen en otroligt vacker, härlig dag. Vi har  varit i skogen med svåger och svägerska och hundar i fléra timmar. Monica hade gjort fika och vi satt i solen i T-shirt och drack kaffe. Svårt att tro att det är oktober om nån vecka.

På vägen hem i bilen satte vi på radion. Just då spelades Spice girls låt Tell me what you want. Spice girls var Helenas första idoler och jag kan fortfarande se henne framför mig då hon som 6-åring dansade till just den låten.

Nu är alla trötta, hundarna ligger utslagna. Jag och Daniel tog oss en tur till IKEA efter maten. Jag trodde det skulle vara litet folk där. Lördagkväll och helgen innan lön. Men det går inte att åka till IKEA och tro det ska vara lugnt.

Igår var jag och Anita på Dramaten. vi såg "Other desert cities" med bland annat Marie Göranzon. Det var väldigt bra. Det handlade om en familj bestående av mamma, pappa och de två medelålders barnen. De hade samlats för att fira jul. Det började i lättsam stämning, ganska snart förstod man att det fanns något mörkt i det förflutna som fortfarande tärde på familjen.

Efter en stund framgick det funnits ytterligare en son i familjen och att han tagit sitt liv 28 år tidigare. 

Famlijemedlemmarna  anklagade fortfarande varandra för att inte ha funnits där när bordern/sonen behövt dem.

Jag hade inte läst något om handlingen innan och när det gick upp för mig vad det handlade om så blev jag först nervös om jag skulle klara av det. Jag hade dock inga problem med det, pjäsen var välspelad och snabb i replikerna så det var en bra teaterupplevelse. Däremot blev jag irriterad att man fortfarande hackade på varandra och anklagade varandra trots att det gått så lång tid.

Jag hoppas vi aldrig hamnar i det. Vi har hittills aldrig anklagat varandra för det som hänt oss. Och så ska det förbli!!

Det är litet Per Gessle idag, alla känslorna på en och samma gång. Dock av olika anledningar till viss del.

Först och främst är jag jättejätteglad för Daniels skull. Han avslutar sin utbildning om en och en halv månad och nu har han blivit erbjuden fast jobb. På företaget han helst vill jobba på. Jag är jättestolt och imponerad att han orkat fortsätta utan uppehåll trots det tunga som hänt.

Det är märkligt hur vi fungerar, för det är när det händer nånting bra och man glädjer sig som sorgen blir mest påtaglig.

En solig sommardag, glad träff med vänner, en fin låt på radion. Det är också då man känner att någon fattas som borde få fira detta med oss.

Helena skulle naturligtvis fått dela detta och glädjas med sin bror.

Jag tror jag blir ledsen både för att hon inte är med men också för att hon missar tillfällen att fira och vara glad. Åh vad  jag unnar henne att få vara glad.

Jag är också ledsen för att Kristian Gidlund förlorat kampen mot cancern. Han som bloggat, skrivit böcker, sommar pratat med mera om sin sjukdom, avled igår 29 år ung. En så klok och fin kille. Det är så sorgligt och jag tänker på och känner  med hans föräldrar.

Jag är också litet besviken över att vi inte vann budgivningen till fritidshuset som vi ville ha.

Jag och Tommy har letat hus i ett par års tid. Vi har tillbringat åtskilliga helger med att åka runt i mellan- Sverige på småvägar.  Inget vi har tittat på har motsvarat våra förväntningar. Vi vet ungefär vad vi vill ha: Stor tomt, modernt hus med varmvatten och toa, närhet till vatten samt inte alltför långt från där vi bor. Och inte alltför dyrt.

Tanken är att vi ska kunna tillbringa sommaren där och kanske bo där mer permanent när vi blir pensionärer. Vilket inte är alltför långt fram i tiden.

Letandet fick en paus i januari naturligtvis men nu är vi igång igen.

Nu hade vi hittat HUSET. Visserligen med utedass men för övrigt  precis det vi söker, 20 minuters resa hemifrån.

Tyvärr var det en till som lade bud på huset. Det är i och för sig OK. Men den andra budgivaren gick bakom ryggen på oss och mäklare och gjorde upp med nuvarande ägare direkt.

Jag blir så sur på att den som kör med ojusta metoder är den som vinner.

Vaför kan det inte få löna sig att vara ärlig och snäll? Och att spela på lika villkor.

Kanske är jag bitter men jag tycker att det finns en tendens att det anses fint och smart om man kan roffa åt sig det man kan. Är man ärlig, står i kön, så får man skylla sig själv.

Jag är övertygad om att vi kommer att hitta ett ännu bättre hus  som vi kan köpa. Men just nu känns det litet surt.

Fast mest är jag glad för Daniels skull idag. Det slår allt annat!!!!!

Återigen en otroligt varm septemberhelg.

Vi har precis kommit hem från bio och nu på kvällen är det fortfarande 18 grader ute.

Det har varit en lugn och skön helg för min del.

Hundpromenader, tvätta och städa. Och faktiskt också bullbak.

Jag utlovade tidigare att jag skulle lägga upp bilder från Finlandsresan med Barbro och Kristina.

Vi hade väldigt fina dagar där. Mycket skratt men även gråt. Och jättefina samtal om både stora och små ämnen.

Kyrkstallarna i Närpes

Barbro vid Friluftsteatern i Närpes, där läktaren snurran men inte scenen

Jag vid rekvisitatåget

Utsikt från stugan.

Det fanns en hel del tomatodlingar i närområdet

Restaurangen hade wifi!!!!

Vi köpte likadana pyjamaser på Halppahalli