En jättefin dag här i Tumba.

Jag och Monica gick runt Aspen med Ronja och Boss, en härlig naturpromenad på 7 kilometer.

Vi stannade till i Hågelby och fikade. En bra social träning för hundarna.

Vi har också haft charmtrollet Ottilia, 3 år på besök.

I kväll visas filmen Bucket list eller Nu eller aldrig som den heter på svenska.

Morgan Freeman och Jack Nicholson spelar huvudrollerna i filmen som handlar om två herrar som möts på sjukhuset när de är svårt sjuka. De bestämmer sig för att göra en "Bucket list" det vill säga en lista med saker de ska hinna göra innan de dör.

Filmen är både rolig, gripande och tänkvärd.

Bucket list är kommer från termen "kick the bucket" som är ett engelskt slanguttryck för att dö.

Helena hade den filmen på DVD och tyckte mycket om den.

När vi plockade ihop hennes saker i lägenheten hittade vi också en Bucket list som Helena skrivit i november. Alltså saker hon drömde om att få uppleva. Vi har givetvis sparat listan men jag väljer att inte publicera den här i bloggen, det känns som det är litet för privat. Men jag kan nämna att den bland annat innehöll åka till Thailand, åka till New York, få barn, studera, simma med späckhuggare.

Alltså ganska realistiska, roliga saker att drömma om när man är 21 år. Inte helt självklara men heller inte omöjligt att det ska kunna slå in.

Själv har jag aldrig gjort en sådan lista. Det jag åstadkommit i livet har liksom hänt ändå.

Men jag gillar tanken på att göra en lista på kanske 10 saker. Jag tror att om man gör en lista så påverkar man att det man drömmer om verkligen slår in.

För visst är det så, det mesta som händer oss är inte en slump utan sker för att vi agerar på ett visst sätt.

Jag tror jag ska göra en #Bucket list för mig själv.

Jag vet inte vad den ska innehålla ännu fullt ut. Men köpa sommarstuga och åka till Australien ska iallafall finnas med.

Den första tiden efter vi förlorat Helena så var det väldigt många som kom på besök för att visa sitt stöd óch för att sörja med oss.

Följdaktligen blev det också mycket fika och fikabröd, främst vetelängder.

Jag kommer ihåg att vi diskuterade om vi skulle kunna äta vetelängder i framtiden eller om det skulle påminna alltför mycket om den svåraste tiden.

Jag har hört talas om en kvinna som var på kräftskiva när hon fick besked att hennes dotter dött i en trafikolycka. Hon kunde aldrig äta kräftor igen.

Jag kan säga att min aptit på vetebröd är lika god som förut.

Däremot är det två maträtter jag inte gärna äter efter det som hänt   - åtminstone inte ännu.

Det ena är rullader. Den lördagen vi förlorade Helena, och som vi vet nu, precis i det ögonblicket, stod jag och stekte rullader till middag. Jag kommer ihåg att vi dukade åt Helena utifall hon skulle komma och vilja äta middag med oss.

Ingen av oss kunde sen förmå sig att äta upp resterna efter den middagen utan de fick kastas.

Svårast att äta är ändå tacos.

Tacos var Helenas älsklingsrätt som hon kunder äta flera gånger i veckan om hon fick.

Ofta när vi pratade i telefon så frågade hon vad vi skulle äta. "Om ni äter tacos så kommer jag".

Hon kunde äta hur många som helst. Hårda skal skulle det vara, och gräddfil.

Och så cola att dricka, så hon och Emilia kunde ha raptävling efteråt.

Det var så självklart att vi skulle ha tacos på minnesstunden efter Helenas begravning. Kvälllen innan stod Monica och Åsa och brynte 17 kg köttfärs.

Jag har fortfarande kvar både färs, sås, riven ost, kryddor och skal från minnesstunden.

Det tar emot så väldigt att äta tacos, det är inte detsamma utan Helena.

Vi har ätit det nån gång det senaste halvåret. Tidigare hade vi det till middag minst ett par gånger i månaden, ofta fredagar. 

Kanske kommer lusten för tacos tillbaka . Men vi skulle absolut inte kunna äta det på en fredag.

En av otaliga tacomiddagar  med Helena

Dukat för minnesstunden

Tack för ert positiva gensvar till min "comeback" i bloggandet.

När jag nu gjort ett uppehåll i bloggen så är det  många ämnen och tankar jag vill ta upp och dela.

Det känns bra att jobba men ack så trött jag är nu efter fyra dagar.

Det blir en lugn helg.

Jag har fått en jättefin kommentar från Jenny där hon berör behovet av att prata med varandra och att våga ta upp svåra frågor.

Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är för mig att förlusten av Helena också leder till något bra. Om vi bara går tillbaka till hur vi levde tidigare men anpassar oss till att Helena inte finns med. Då är det helt meningslöst.

För min del innebär det bland annat att prata om det som hänt och vad det innebär för oss.

Det innebär också att jag är relativt öppen med hur jag mår psykiskt. Jag går fortfarande hos kurator och det hjälper mig väldigt mycket.

Det finns de som faktiskt tycker att jag förändrats till det bättre under den här våren.

Jag uttrycker tydligare vad jag tycker och hur jag känner.

Jag bryr mig också mindre om vad folk tycker.

Jag är övertygad om att något som KUNDE ha räddat Helena var om vi alla hade lättare att prata med varandra om hur vi egentligen mår och vad vi behöver.

Jag lyssnade på Sommar på webben idag. Det var Kristian Widlunds program . Kristian är 29 år och döende i cancer. Han har en blogg som heter "I kroppen min" och har även givit ut en bok med samma namn.

Hans program var väldigt gripande och osentimentalt och dessutom en del humor.

Han pratade naturligtvis om sin sjukdom men han tog också upp behovet att vi öppnar oss för varandra.

"Sverige är ett land i stort behov av terapi" som han uttryckte det.

Så prata med varandra. Ingen dömer oss för att vi visar oss svaga. Tvärtom möts du med största sannolikhet av ökad respekt och öppenhet.

Ha en fortsatt fin dag.

Det är torsdag, alltså dags att steka pannkakor

Lägger in några bilder från vår semester på Malta 2011.

Årliga båtutflykten

Med Emilia och Annelie

Vi tränade på Curves också.

Jag med

Idag har jag gjort ett par saker som jag dragit mig för och skjutit upp.

Det var inte fysiskt jobbigt eller tidskrävande men känslomässigt var det tungt.

Det första var att jag gick till banken och avslutade Helenas personkonto.

Jag har tidigare gått dit och avslutat hennes övriga bankkonton vilket var jobbigt i sig. Men att avsluta personkontot, då kontonumret är hennes personnummer, var värre.

Det kändes litet som att jag svek Helena, som att jag suddar ut henne. Det var så definitivt. Nu har hon inte längre några tillgångar i sitt namn, inga konton. Hon är inte kund på banken längre.

Jag undrar hur länge ett personnummer gäller. Finns det kvar fastän man själv inte är kvar? Eller upphör det när bouppteckning är klar och dödsboets tillgångar fördelats mellan dödsbodelägarna?

Där blev jag medvetet formell. Men det är ju så. Det Helena lämnat efter sig tillhör dödsboet och jag och Tommy äger dödsboet. När bouppteckningen är klar och godkänd av Skatteverket, upphör dödsboet att gälla.

Men hur är det med personnumret?

Jag skrev i början att jag gjort två jobbiga saker idag.

Det andra var att jag lämnade in Helenas telefon till en reparatör.

Helena hade en Iphone. Den hade hon med sig när vi förlorade henne den 12 januari. Vi fick tillbaks den från polisen några dagar senare. Den är givetvis trasig, sönderslagen men inte helt mosad.

Vi har funderat hit och dit om vi ska försöka öppna upp SIM-kortet eller inte. Efter så här pass lång tid känns det inte så viktigt som i början. Men vi känner ändå att vi vill försöka hitta möjliga pusselbitar. Och vi vill också gärna ha tag på de bilder som finns i minneskortet.

Jag vet inte om det är möjligt att fixa telefonen men det är värt ett försök.

För precis ett år sedan var "tjejgänget"; jag, Åsa, Helena, Emma, Lovisa, Emme och Emilia på Cypern.

Jag avslutar med några bilder därifrån.

Trötta tjejer; Emme, Emilia och Helena

Helena väntar på fiskpedikyr

Helena och Emma får fiskpedikyr. De ser rätt skeptiska ut.

Med Emilia och Emme på den årliga båtutflykten.

Ojojoj, idag har det gått i ett hela tiden.

Litet segt var det när klockan ringde, kanske för att jag satt uppe semestersent igår kväll.

Deet var riktigt roligt att komma till jobbet. Huvudet börjar äntligen fungera någorlunda, jag kan koncentrera mig på arbetsuppgifterna på ett annat sätt än  i våras.  Jag är ekonom och älskar att jobba med siffror. Det känns så bra att siffrorna vill jobba med mig igen.

Däremot är jag inte särskilt stresstålig ännu. Jag kan bara göra en sak i taget. Blir det fler saker så stänger jag av och struntar i alltihop.

Jag tror det ska gå bra att jobba 75% men jag är definitivt inte redo för heltidsarbete ännu.

Det var också roligt att träffa arbetskompisarna. Vi är cirka 200 personer som jobbar på min arbetsplats.

Som ni vet var jag väldigt öppen redan från början med vad som hänt oss. Vi var också tydliga med att man var välkommen att kontakta oss och prata om Helena.

Jag har heller aldrig varit rädd för att folk ska tycka att vi är en konstig familj för att detta hänt oss.

Om nån tycker det så bryr jag mig faktiskt inte. Att vi förlorade Helena är en stor tragedi men jag vet att det inte hände för att vi var dåliga föräldrar.

Jag kan med andra ord gå med huvudet högt och tycker inte det är besvärligt att träffa folk.

Jag tror att vår öppna hållning bidragit till att människor inte är rädda för att kontakta oss.

På mitt arbete har det till och med blivit så att folk jag knappt pratat med tidigare söker upp mig för att kolla läget och snacka bort en stund.

Och så var det också idag.

Och en hel del skratt och skämt vid fikabordet.

Efter jobbet var jag och Emilia och tränade i värmen.

Det kändes bra - åtminstone efteråt.

På kvällen har svåger och svägerksa varit här och fikat.

Så nu har jag slagit mig ner för att se Bond-filmen.

Sen sängen, klockan ringer tidigt imorgon bitti.

Laddar inför att börja jobba imorgon.

Tittar på en norsk deckare. Helena tyckte deckare på nosrka var en omöjlig kombination. Vi brukade  köra ett skämt på vår hemmagjorda norska "Viss du inte säger var du gömt pengerna så skyter jag mor din". Jättekul varje gång!

Semestern är slut för den här gången. Från i morgon ska jag försöka jobba 75%.

Det har varit en bra semester. Förutom London har vi bland annat   varit i Sälen och Trondheim.

Vi har paddlat, åkt motorcykel, träffat vänner. solat och badat.

Jag bestämde mig för att semestra även från bloggen.

Det har faktiskt varit skönt att pausa ett tag. Jag behövde vila litet.

Bloggen är en jättebra del i mitt sorgearbete men när jag skriver här så blir det som hänt oss så väldigt påtagligt.

När jag varit bortrest har det också varit skönt att vila från bilder  på Helena och hennes saker som finns i huset. Det var också skönt att inte ha möjlighet att åka till graven under en tid.

Saknaden har naturligtvis varit lika stor oavsett var jag befunnit mig. Ibland har den växt med avståndet till hemmet.

Vi har det  bra på många sätt. Jag är så tacksam att vi har Daniel och Emilia, vi har hälsan, vi har jobb, vi har djuren.

Det är när man tänker på vad vi inte har som det känns så jobbigt.

Den 31 juli var det Helena som hade namnsdag. Det var också 200 dagar sen hon lämnade oss.

Bad med Max och Ronja

I Stören, några mil söder om Trondheim

Besök i Stikklestad, där Olaf den helige blev dräpt år 1030. Han blev helgonförklarad kort efter.

Stenen som Olaf den helige påstås ha lutat sig mot då han var dödligt sårad. Stenen ansågs ha helande krafter. Nu finns den bakom altaret i Stikklestads kyrka.

Vacker kvällssol över bergstopparna.

I dagens DN finns en artikel om att självmordslarmen ökar dramatiskt i Stockholm. Det har ökat med en tredjedel de senaste fyra åren.

Man jobbar med att sätta upp räcken vid exempelvis Västerbron och Tranebergsbron. Det har tydligen inte haft någon större effekt ännu.

Det finns massor med arbete att göra kring detta.

För ett tag sedan läste jag en annan artikel i DN om att hantera kriser. Det är en intervju med terapeuten och läkaren Russ Harris som skrivit en bok om att hantera kriser. Boken är skriven med utgångspunkt av hans eget krisarbete när hans son fick diagnosen autism.

Artikeln inleddes med  följande mening:

"Den som lever kommer förr eller senare att få en rejäl käftsmäll av livet".

Jag tycker det är en så himla bra formulering. För ingen går väl genom livet utan svårigheter av olika slag.

Vi i vår familj har denna gång drabbats av en smäll som nära nog knockat oss. Det är inte synd om oss. Vi är ledsna och sorgearbetet tar mycket kraft. Men vi har väldigt många positiva saker i vårt liv som det gäller att inte glömma.

Det är också det "käftsmälls-artikeln" handlar om.Man kan inte veta när livet ska slå till.  Kriser kan vi inte undvika. Det är hur vi hanterar dem som är det viktiga och som avgör hur vi kan fortsätta.

Man ska inte blunda för det som hänt, tillåt jobbiga känslor och tankar men fastna inte i dem.

Det är också viktigt att vara snäll mot sig själv och inte odla ett självförakt. Tillåta sig att se det ljusa i tillvaron.

När man drabbas av en kris, kan vara sjukdom, död, skilsmässa, arbetslöshet så reagerar vi ofta som barn. Vi tycker det är orättvist att just vi drabbats.

Det är också nånting jag själv sagt många gånger denna tid, att det är orättvist.  "Jag som betalar skatt, inte kastar skräp på marken och är snäll mot djur och människor, varför skulle jag drabbas av att förlora ett barn?"

Naturligtvis ska det inte hända någon men jag hade faktiskt inte förtjänat detta.

Den senaste tiden har jag lyckats tappa både min kamera och telefon så de gått sönder. Vi har också haft punktering på bilen ett par gånger den senaste veckorna.

Jag tänkte först att vi har sån otur. vi är ledsna i grunden och så händer små olyckor hela tiden. När ska det vända? och så vidare.

Men det kanske inte är otur. Det kan ju mycket väl vara så att jag är mer oförsiktig för att jag grunnar över andra saker - och då händer en massa mindre missöden.

Ha en fin dag i värmen.

Jag packar för en vecka i Sälen.

Idag har det gått 6 månader sen Helena lämnade oss.

Ett halvt år, 181 dagar.

Hur är det möjligt? Det känns som det hände igår samtidigt som det är en evighet sen.

Det är fortfarande så overkligt. Jag kommer på mig själv med att hoppas att det inte har hänt och att Helena snart kommer tillbaka.

Hon är så oerhört saknad hela tiden.

Men det är också tydligt att världen fortsätter i det nya livet efter Helena.

Folk rusar på stan, åker på semester och spelar fotbolls-EM.

Det händer roliga och tråkiga saker i världen.

Man krigar, det är statskupper och prinsessor gifter sig.

Vi klipper gräs, går med hundarna och vi fyller år.

Som jag skrev i gårdagens blogg så är det min födelsedag.

Jag har firat litetgrann. Med jordgubbstårta och presenter.

Det kändes OK att fylla år trots allt.

Även om det skedde med oerhört blandade känslor.