I går var det säsongsstart för Allsång på Skansen, ett säkert sommartecken.

Inte helt oväntat associerade jag till Helena. Det är så mycket som för tankarna till Helena så det känns som att hon hon har ett finger med.

Jag vet ju att det är mina egna tankar som gör att jag tycker hon finns överallt. Men jag tycker det är ganska

fint.

Nå vad var det då som fick mig att tänka på Helena under Allsång på Skansen?

Ett program som hon förövrigt aldrig sett vad jag vet.

Passenger var där och sjöng sin stora hit Let her go. Det är en jättefin ballad som blev populär i samma veva som Helena lämnade oss. Den handlar om att man inte vet vad  saker och människor  betyder innan man mister dem.

Jag tycker den uttrycker så bra det jag känner kring Helena. Därför har det blivit den låt jag kopplar mest till henne under denna vår.

Gyllene Tider var också med på Allsången. Per Gessle är ju inte känd för att skriva de djupaste texterna precis.

"Tänk att få sätta på TV2", "Juni, juli, augusti" "Sommartider hej hej".

För att bara nämna några.

Helena var väldigt förtjust i Stand-up comedy.  Hon tittade gärna på TV och Youtube och lärde sig många monologer utantill. Som hon sen roade sin omgivning med.

Hon hade många DVD:er med exempelvis Magnus Betner, Sissela Kyhle. Özz Nöjen mfl.

Sen hade hon en serie som hette Stockholm Live där det fanns flera pärlor som hon ofta citerade.

En av dem var Måns Möller där han bland annat pratar om just Per Gessles sångtexter. "Jag sitter på en sten vid en sjö"

Det framgår säkert med all önskvärd tydlighet i denna blogg att jag saknar Helena oerhört mycket.

Hon finns i mina tankar hela tiden. Jag tänker på vad vi gjorde tillsammans, vad hon skulle gjort nu om hon varit med.

Och jag tänker på hur onödigt och fel det var att hon måste lämna oss. Vad det än var som var så jobbigt hade det säkert löst sig på ett eller annat sätt vi det här laget.

För mig var hon en fantastisk dotter. Rolig, intelligent, företagsam, vacker.

Så som de flesta mammor tänker om sina barn.

De tre gånger jag legat på BB och fött mina barn så har jag fascinerats av att alla nya mammor och pappor var så glada över just det barn de just satt till världen. Det var ingen som sneglade på sänggrannens baby och önskade att man fått den istället.

Och jag är inget undantag på den punkten.

Jag har de mest fantastiska barn man kan tänka sig. Tänk att jag hade sån tur och fick just dem jag ville ha.

Helena hade så klart negativa sidor. Eller åtminstone som uppfattades som negativa av omgivningen. Det är ju så att vi alla betraktar vår omvärld genom vår egen radar och sätter normen efter det.

Det jag tycker är en viktig egenskap kanske du tycker precis kan kvitta.

För ett tag sedan pratade jag med en av Helenas kompisar och vi kom också in på just om de sidor hos henne som vi kunde irritera oss på.

Hon var rastlös, hade inte tid att vänta in andra.

Hon plockade inte undan efter sig utan lämnade ofta ett inferno.

Hon var dålig på att lämna tillbaka saker; kunde vara kläder, busskort och i  sällsynta fall pengar.

Hon ville ofta att man skulle fotografera henne, massor med kort i olika vinklar innan hon blev nöjd. När hon sen skulle fota någon annan så tog hon ETT kort litet halvhjärtat och sade att det var "jättefint".

Om det var en person hon inte gillade så gjorde hon inte ett försök att lära känna den personen.

Om hon var på dåligt humör så kunde det inte undgå någon.

När jag och hennes kompis suttit ett tag och pratat om dessa sidor om Helena så funderade vi om det var elakt att säga sånt när hon inte kunde försvara sig.

Men hennes kloka väninna sade då att vi tyckte ju om hela Helena och vi sörjer hela Helena.

Så att bara prata om vissa delar av henne skulle bli fel för då är det inte rätta Helenas minne vi värnar utan en bild vi skapat i efterhand.

Helena med sin vän Lina.....

.....som tagit det här kortet på Helena och hundarna ........

.....som finns inristat i stenen

Sista veckan innan semestern.

Känns skönt, även om jag inte jobbat särskilt många timmar denna vår.

Jag är halvt sjukskriven fortfarande. Jag jobbar litet mer än halvtid bara för jag tycker det är roligt och för att komma in i jobbet mera.

Jag hade tänkt att gå upp i full tid efter semestern. Jag inser dock att det inte kommer att funka. Det är ett jättesteg att gå från halvtid till att jobba fullt. Kanske inte så mycket för antalet timmar men för att det automatiskt höjer förväntningarna på arbetsinsats. Att jag ska jobba fullt ut som förut; med personalansvar, deadlines, delårsbokslut och så vidare.

Så jag ska se till att skynda långsammare än vad jag tidigare tänkt.

Samtidigt börjar vi så smått jobba oss in i det nya livet. Livet efter Helena. Livet utan Helena. Livet vi ska leva nu. Försöka hitta ett sätt att skapa oss ett bra liv med de nya förutsättningarna.

Utan Helena, som vi egentligen inte kan vara utan. För hur ska vi stå ut utan henne?

Det är omöjligt att vara utan Helena. Men vad ska vi göra?

Så var då midsommar avklarad.

Det blev en dag och kväll ungefär som vi tänkt och planerat.

Större delen av släkten på Tommys sida träffades hemma hos oss.

Vi åt sill, grillat och tårta. Och vi hade 5-kamp som kusin Jimmy vann förtjänstfullt.

Det var en fantastisk sommarkväll och vi satt ute till 23 då myggen jagade in oss.

Naturligtvis fanns Helena med. I våra tankar, i det vi gjorde och genom Ronja och Max.

Hon var med oss men var oändligt saknad på samma gång.

Jag tog Ronja med mig till kyrkogården på dagen. Vi satt vid stenen och jag drack kaffe och åt jordgubbar. Jag hade också med mig några droppar Absint till Helena.

Jag vet att hon hade stormtrivts med alla som kom på kvällen.

Och hon hade vägrat vara med på 5-kampen. Hon ville gärna ha lekar och aktiviteter men inte delta själv.

Ett litet glas, jordgubbar och en stång längst ner till höger.

Jimmy, Daniel, Pedro, Lisa, Amanda

Svåger Sören grillar

Kusin Jennie och svägerska Monica

Daniel, Lisa och Pedro

Jennie inleder femkampen

Amanda försöker kasta förbi alla hundar

David, Alex, Terese och Pedro

Finalisterna Monica och Jimmy ser vem som kan äta skorpa snabbast

I morgon är det midsommarafton, Helenas absoluta favoritdag.

Hon var alltid noga med att vi skulle fira den.

Började planera långt i förväg. Vilka vi skulle fira med, vad vi skulle göra och så vidare.

Ju fler vi var desto bättre. Sill, lekar och grillat var självklarheter. Även om hon aldrig smakade sillen.

Vi kommer att fira just en sån midsommar som Helena ville ha.

Vänner och släkt kommer att samlas hos oss i morgon. Vi ska smycka med björkar, tävla i femkamp, grilla och umgås. Vi har även beställt fint väder.

Visst är jag nervös hur det kommer att kännas. Hur jag kommer att reagera.

Jag vet att hon kommer att vara saknad. Hon borde såklart varit med.

Vi har också funderat om vi borde avstå från att fira. Men det gagnar ingen att vi gör dagen tyngre än nödvändigt.

Säkert kommer hon att finnas med på någor sätt.

Jag    tror att vi kommer att få en bra dag iallafall.

Vi var på kyrkogården idag och ställde en liten midsommarstång hos henne.

Vi kommer att åka upp imorgon och äta jordgubbar med henne och kanske skåla litet, litet också

Med Emmie, en frusen midsommar 2009

Daniel och Jimmy 2009

Med David 2009

Senare på kvällen

Midsommar 2005

Sen några bilder från hennes punkperiod

På Öland 2005 med familjen Craftman

Vi hade sommaravslutning på jobbet idag. Glass, jordgubbar, chefens tal samt kören. Allt enligt traditionen.

Idag avslutade vi med "Circle of life", från filmen Lejonkungen, Helenas favorit.

Ikväll har jag varit effektiv och rensat ogräs, oljat altanen, tvättat, dammsugit.

När jag var klar blev jag och Daniel sugna på mjukglass så vi åkte till den nyöppnade Max-restaurangen i Slagsta och köpte Sundaes.

Vips poppade bilder upp i min minnesbank då Helena sommarjobbade på Max-restauangen inne på Hamngatan i Stockholm.

Hon var alltid en fena på att skaffa jobb.  Hon var bara 16 och lyckades bli anställd där trots att de bara skulle ta in ungdomar som fyllt 18.

Hon jobbade som alltid hårt och mycket hela den sommaren. Hon tyckte det var roligt att stå i kassan och ta emot beställningar. Hon  fick pippí på friterade lökringar.

Anställda i Max-restaurangerna hade obligatorisk mössa när de jobbade. Jag tyckte hon var så söt men hon tyckte det var töntigt.

Hon lärde mig att man inte ska plocka undan efter sig när man ätit. Detta  för att  de som torkar borden har så litet att göra.

På hösten började hon gymnasiet så då var det slut med extrajobbet på Max för Helenas del.

Det var så sorgligt med bilderna på stenen i gårdagens blogginlägg. Jag avslutar dagens med Helenas favoritscen ur filmen PS I love you. Låten som sjungs heter Galway girl, den hade Helena som väckningssignal i sin telefon.

Helenas gravsten har kommit.

Den står nu monterad på "vår"plats på kyrkogården. M76 på Lilla Dalens begravningsplats är adressen.

Allt går att köpa för pengar så vi har köpt till en plats till för att det inte ska bli så trångt. 6500 kronor för 25 år kostar det så det är inte så mycket pengar.

Det ligger väldigt fint. Ganska nära parkeringen men ändå lugnt och avskilt.

Vi lade ner ganska mycket tid för att det skulle bli en bra plats. Åkte till Lilla Dalen flera gånger, träffade kyrkogårdpersonalen och gick runt med karta. Det var mitt i vintern och vi försökte föreställa oss hur det skulle se ut på sommaren.

På samma sätt lade vi mycket tid på att stenen skulle bli som vi ville. Vi funderade över vilken stensort vi skulle ha, vilken form, vad det skulle stå, hur stor den skulle vara.

Vi ritade en skiss som vi lämnade till stenhuggeriet och de gjorde en ritning.

Nu står den alltså där på sin plats.

Jag har väntat på att den skulle komma, att vi skulle bli klara.

Det var ändå väldigt känslosamt att se den på plats. Det är en helt annan sak att se ett träkors där Helenas namn finns tryckt på ett papper och att se en sten där namn, text, bilder är inhuggna.

Nu är det definitivt, så ska det se ut.

Det är den stenen vi ska gå till resten av vårt liv.

Hålla fräscht och fint med blommor på sommaren och ljus på vintern.

DET ÄR SÅ FEL!!!

Nere till höger är Helena och hundarna inristade, utifrån samma fotografi som fanns i annonsen.

"one life live it" var Helenas ledord som hon hade intatuerat i ena sidan.

Den vackraste av sommardagar kom stenen på plats.

Jag och Tommy tog motorcykeln och åkte till Åland i helgen med ett gäng vänner.

Emilia har åkt på konfirmandläger på Gotska sandön och hundarna var placerade hos min bror och svägerska i Upplands Väsby. Katterna tog Daniel hand om. Så vi var helt lediga kan man säga.

Vi var 4 par som åkte på lika många motorcyklar. Gissa vilka som körde och vilka som satt bakpå.

Det var en fantastiskt trevlig helg.

Vi tog färjan från Kapellskär i lördags morse. Åt en härlig brunch på färjan. 

Sen åkte vi runt på hojarna större delen av dagen. Det var soligt och fint och perfekt väder, inte för varmt och inte för  kallt.

På kvällen tog hade vi bokat rum på hotell Arkipelag där vi åt trerätters middag.

Även igår hade vi perfekt motorcykelväder och åkte en runda på drygt 5 timmar innan vi tog färjan Grisslehamn.

Det var mycket skratt och skämt.

Precis vad vi behövde. Jag tycker man ska unna sig att vara glad , skratta och ha roligt när tillfälle ges.

Sorgen och saknaden efter Helena är så stor så vi behöver tanka batterierna med sånt som vi tycker är roligt. Det är också så skönt att känna att vi faktiskt kan uppskatta sånt här. Livet är meningsfullt. Vi har mycket att leva för trots att vi förlorat en av de viktigaste delarna.

Flera som var med på resan har också känt Helena i stort sett hela hennes liv så hon fanns med oss i våra tankar och i samtal.

Så tack Anna, Stefan, Bengt, Sonja, Åsa och Michael för sällskapet!!!

Tommy och Stefan på färjan

Anna och Åsa

Bilinspektion

Fikapaus. Anna, Sonja, Bengt och Tommy

Fiks  

Tommy i Bomansund

Litet frusna inför middagen

Åsa, Stefan och Tommy redo för dag 2

Anna spanar efter vikingabyn som skulle ligga här  

Fler som spanar efter vikinga byn   

Kastelholms slott. Där Erik den 14:e tillbringade 2 vårmånader 1566

Michael och Tommy

Bengt och Sonja

"Humor"

Vacker utsikt