De senaste dagarna har jag känt mig starkare än innan.

Jag glider över till att jobba mer än 50%. Just för att jag tycker det är roligt att jobba och för att mitt huvud fungerar bättre. Jag kan koncentrera mig längre och jag intresserar mig för det som händer.

Jag saknar Helena oerhört mycket hela tiden och önskar att hon var här.

Men det dyker upp alltfler parallellspår i det dagliga livet som också  upptar min tid och engagemang.

Semestern, Emilias skola, Emilias konfirmation, Daniels skola, delårsbokslut på jobbet osv.

Det har också hänt ett par gånger när jag träffat nya människor, som inte vet vad som hänt, att jag helt enkelt inte säger något om min situation. Idag lunchade jag med Riksteaterns kontaktperson på banken. Jag berättade att jag varit sjukskriven större delen av våren men nämnde inte orsaken. Ibland är det skönt att få vara "som vanligt".

Idag har jag och Cassie följt Emilia till frissan när hon blekte håret i ljusa slingor. Hon tyckte hon såg ut som en muterad gurka när hon satt med färgen i håret. Döm själva:

Igår skrev jag om Helenas student och hur hon firade den.

Jag brukar alltid bli glad av alla lyckliga studenter den här årstiden. Allt skrikande och tutande på lastbilarna.

I år känns det jobbigt att ta del av glädjen och framtidstron hos dessa ungdomar. Jag missunnar dem såklart inte att vara glada, det är en fantastisk dag för dem, men det påminner så starkt om vad vi och Helena missar så jag blir mest ledsen.

Helena tyckte om att spara minnen från särskilda dagar. De blommor som hängdes runt hennes hals då hon sprang ut på studenten finns kvar i torkad form. Likaså den lilla champagneflaskan hon fick.

De sakerna finns nu på hennes brudkista tillsammans med foton av henne.

Det är så fel att blommor och champagne finns kvar men inte den studentska som fick dem.

   Idag är det 3 år sedan Helena tog studenten.

Det var kulmen på en hel vår av fester och vackra klänningar.

Helena tyckte att man skulle fira studenten ordentligt. För det hör till.

Det var viktigt med rätt kläder, fest och presenter.

Hon gick Barn- och fritidsprogrammet på gymnasiet och trivdes bra där. Men hon tyckte ändå det var skönt att skolan var över. Åtminstone för ett tag.

Studendagen blev också så fantastisk som hon "planerat". Det var strålande sol, alla var glada och hon fick den fest hon så gärna ville ha,

Hon hade planerat att gå på fest även studentdagen, efter mottagningen hemma.

Men Michael Jackson,hennes katt som då var kattunge,var försvunnen sen nån dag. Hur vi än letade så kunde vi inte hitta honom. Helena blev så ledsen och orolig för katten så hon stannade hemma.

Jackson kom hem välbehållen nästa dag, han hade tagits omhand av en grannfamilj.

Med kusin Tess på studentfest

På studentfest med  Daniel "Tjenare mannen"

Lizz och Bella gratulerar

En vacker student

Hemma i trädgården

Med kusin Jennie

Med Olle och Lizz

Middag

Middag

Presentöppning

Det finns myter kring suicid.

Till exempel att den som bestämt sig inte kan hindras.

Forskare är relativt överens om att suicid oftast sker på impuls. Även om man planerat handlingen så kan skiljelinjen mellan genomförande och att låta bli vara mycket smal.

Forskning visar också att av dem som försökt ta sitt liv men räddats så kommer 80% av dem aldrig att försöka igen.

För mig som anhörig är det naturligtvis hårt att läsa såna fakta, Helenas död känns än mer meningslös.

Samtidigt, jag kan aldrig få tillbaka Helena. Om jag kunde få tillbaka henne genom att inte göra nånting, inte läsa fakta, inte försöka visa hur det är att mista en kär anhörig genom suicid, inte försöka påverka. Då skulle jag inte göra nånting.

Men nu har det hänt och det går inte att vrida tiden tillbaka. Och då är det min plikt att försöka påverka det lilla jag kan för att minska på denna epidemi som suicid faktiskt är.

Jag har läst en avhandling av Helena Rådbo. Hon är forskare vid Karlstads univeritet och har forskat kring hur man kan förebygga suicid kring järnvägar. "Systeminriktad prevention av järnvägssjälvmord"

Det är en lättläst avhandling som finns att ladda ner på nätet.

Forskningen var beställd av Banverket och kom 2008. Det verkligt intressanta är kanske vilka åtgärder man satt in efteråt, om man följt forskningsresultaten.

De flesta sker nära tättbebyggda områden, ofta relativt nära hemmet.

Hon har delat in metoderna för hur man kan förebygga suicid på järnväg i 3 områden; den enskildes beslut, tillgänglighet samt att begränsa skadan vid kolllision.

1. Åtgärder som kan påverka attraktionen och närheten av järnvägstrafik som en

självmordsmetod.

Påverkan av individers/allmänhetens kunskap och medvetenhet

  Närhet, trafikintensitet och regelbundenhet

 Hastighet

2. Åtgärder som kan påverka tillgängligheten och möjligheten till kollision

Hindrande åtgärder: staket och rumslig separation

 Rädda sig undan eller bli ”bortplockad”: detektion, alarm, avskräckande eller

borttagande funktioner

 Hastighetsbegränsning och bromskapacitet

3. Åtgärder som kan påverka konsekvensen av kollisionen 

Modifiering av fronten

Hjul och spårdesign (området närmast spåret)

Vi har gått in i juni månad som ni vet.

Det är en fantastisk tid på året.

Allt växer och grönskar, det är ljust i stort sett hela dygnet och semestern står för dörren.

Ni har säkert märkt att jag är ganska förtjust i att förmedla dikter, citat och sångtexter.

Jag drar mig heller inte för att sno från andra.

Min kompis Ingrid brukar varje år lägga upp de här raderna i sin status på Facebook som nu kommer här:

Att läsas första juni
Var glad min själ för vad du har nu har du hundra sommardar,
och detta är den första.
När solens lopp sin ände tar så har du nittionio kvar,
och någon blir den största.
Giv noga akt på var du står, i morgon blir med ens igår,
det går så fort att vandra.
Lägg märke till att vad du får, är hundra sommardar per år.
i morgon är den andra.

/Kajenn

Och nu är vi redan framme vid den andra.

I vanliga fall brukar jag vara fylld av förväntan och energi.

Men i år är ju inget vanligt år. Visst, jag ser fram emot att vara ledig och resa med familj och att träffa vänner.

Men en stor del i mig längtar till september för då har det gått ytterligare 3 månader av den här jobbiga tiden. Då är det 8 månader, kanske blir det mer "normal" vardag då.

En annan del i mig får nästan panik när jag tänker att då har det gått 8 månader, för det för mig längre bort från den levande Helena.

De minnen vi har tillsammans blir allt äldre och fylls inte på med nya.

Man kan ta en tur till Ullared på sommaren

Man kan åka till Öland på sommaren

Igår ringde ringde min telefon när den låg i väskan.  Jag fick en sån enorm längtan efter att prata med Helena just då,

Medan jag rotade efter den så upprepade jag för mig själv "Hoppas det är Helena, hoppas det är Helena"

Naturligtvis var det inte inte hon men det är skönt att lura hjärnan nån sekund.

Max är en riktig gatukorsning av olika raser.

Vi vet med säkerhet att det är schäfer och rottweiler i honom. Men misstänker att det även finns litet collie och kanske också boxer. 

Hans ansikte blir alltmer likt en rottweiler. Samtidigt har han schäferns långa ben. Han är otroligt smidig. En gång stod han på golvetvid köksbordet och utan sats hoppade han upp från golvet till stående på bordet. Han hoppar likt ett rådjur.

Han är vindögd och öronen ser nästan ut att vara ditkastade.

Näsborrarna är oproportionerligt stora .

Vi misstänker att han ser litet dåligt. Han lyckas aldrig fånga godis om vi kastar till honom. Till hans fösvar kan sägas att han försöker alltid med samma glada humör.

Han drar jättemycket i kopplet, han tycks aldrig förstå varför vi stannar så många gånger och drar tillbaka honom. Istället tycks han få bråttom av alla stopp och stressar sen på ännu mer.

Det går heller inte att släppa honom lös. Det går bra nån minut, sen glömmer han att lyssna och drar iväg utom synhåll.

Han gör utfall mot katter, hundar, hästar, cyklar, löpare, barn, rullatorer, svartklädda.

Grannarna tycker inte om honom.

Så varför behåller vi honom?

För att han har sidor som gör att man bara måste älska honom.

Han är otroligt sällskapssjuk, vill alltid vara där vi är. Han sover alltid i min säng, om han måste ligga på golvet blir han ledsen.

Han vill egentligen väl, men det blir fel. Han glömmer, vissa saker går bara inte in och han tar i för hårt när han leker med andra hundar.

Helena brukade köra med ett citat som jag tror kommer från Nalle Puh: Max är inte dum, han har bara otur när han tänker.

Och Helena hon älskade Max över allt annat - och han henne. Helena pratade alltid så mycket med sina hundar och Max brukade titta på henne precis som att han förstod vartenda ord.

Hon satt ofta med honom i knät och hon pussade och kramade honom ofta. "Lovve, dovve love you", sade hon, han slickade henne i ansiktet och hon skrattade.

Och om Helena älskade honom så gör vi det också.

Igår var hans "kusin" Boss, en tysk jaktterrier här. De är verkligen polare fastän Max är 3 gånger så stor. Det var varmt ute och Max tog ut sig totalt. Han låg och hyperventilerade nästan en timme och var knappt kontaktbar. Hans hjärta slog jättehårt och fort och hela hunden skakade. Vi baddade honom med våta handdukar och klappade på honom.

Till slut repade han sig. Jag hann bli ordentligt rädd under den här stunden och jag kände verkligen hur mycket jag också tycker om honom och att han hör hemma hos oss. För Helenas skull men också för oss som är kvar.

  Helena med sin knähund.

Lovve dovve love you

Vår familj och familjen Craftman har rest väldigt mycket tillsammans i alla år.

Det började när vi hade Daniel och Helena och de Emma och Johan. Då åkte vi till Astrid Lindgrens värld, Kolmården, Ålandskryssningar.

Så småningom utökades familjerna med Lovisa och Emilia. Under flera somrar hyrde vi stugor på västkusten, Öland, Gotland, Danmark.

Under senare år, allteftersom barnen blivit mer vuxna, så har våra resor mer blivit tjejresor. Jag, Åsa, Emma och Helena var i London och Rom blandannat.

De senaste fem somrarna har Åsa och jag åkt en vecka till solen med alla våra döttrar. Det har var härliga veckor vid poolen, solen och i stolen. Ibland har nån av tjejerna haft ytterligare nån kompis med sig men det har alltid varit vi sex.

Det har varit en procedur att bestämma var vi ska åka, när det passar i tiden och vilket hotell vi ska bo på.

Helena var ofta den som först började prata om att det var dags att boka. Hon såg verkligen fram emot de här semesterresorna.

Sen hade hon lätt för att bli uttråkad,  så väl på plats började hon ofta längta hem efter nån dag. Eller började planera för nästa års resa redan där och då.

Varje år åkte vi på en båtutflykt på stället där vi var, varje år tyckte Helena det var urtrist, varje år fick vi lova Helena att nästa år skulle det inte bli nån båtutflykt, varje nästa år tjatade Helena att hon ville åka på båtutflykt...

När vi nu har förlorat Helena så trodde vi nog att resandet var över på det viset.

Ingen av oss har överhuvudtaget orkat tänka på semesterplaner under vintern och våren.

Hursomhelst när sommaren närmat sig och krafterna återvänt något så kände vi ändå att vi ville resa. Solsemester är ännu alltför smärtsamt sammankopplat med Helena så det får vänta. Emma har heller ingen möjlighet att åka.

Däremot har jag, Åsa, Emilia och Lovisa bokat in en resa till London i sommar. Det känns bra och det är roligt att ha den att se fram emot. Några dagars shopping och kultur är alldeles utmärkt avkoppling.

Här kommer några bilder från våra tidigare resor:

Båtutflykt på Malta

Baren i Turkiet. Där fanns tavlan med orden  "One life live it" som Helena senare tatuerade in

Med Emilia

I solstolarna

Dyktävling med alla tjejerna

Alla vi samlade på hotelltrappan i Tunisien 2010

Jag har läst en riktigt bra debatt/faktabok kring suicid.

Bokens titel är "När någon tar sitt liv, tragedierna vi kan förhindra" och är skriven av journalisten Alfred Skogberg.

Som med allting annat ska man läsa vissa påståenden med en viss skepsis. Han anser sig sitta inne med litet för månag enkla lösningar. Men som väckarklocka och "förstabok" i ämnet är den utmärkt.

I slutet finns dessutom en litteraturförteckning om man vill läsa mer.

Boken är fylld med exempel på hur man kan jobba systematiskt för att få upp medvetandet kring  psykisk ohälsa och därmed också minska antalet suicid. Han är övertygad om att de flesta skulle kunna förhindras om kunskapen kring detta var större.

Det är cirka 1500 personer som tar sitt liv varje år i Sverige. Trots det satsas förvånansvärt litet medel för att få ner antalet.  I tsunamin 2004 dog cirka 500 svenskar, det satsades enorma resurser för att ta hand om omkomna och överlevande.. Alfred Skogberg gör tankeexperimentet att samtliga suicid i Sverige skulle ske på samma dag, 1500 på en gång, skulle politiker och allmänhet vakna upp då och inse vilket folkhälsoproblem detta är?

Suicid på järnväg är cirka 50 per år. Det finns mängder av åtgärder som kan göras för att minska det antalet.

• Starka lampor
• Stängsel
• Krockkuddar på tåg
• Känseldetektorer som varnar om någon finns på spåret

Men förvånansvärt få åtgärder genomförs, skälet som anges är inte sällan brist på pengar.

Man räknar enligt Alfred Skogberg att suicid och suicidförsök kostar samhället 28 miljarder kronor.

Tänk om man istället satsade de pengarna på  att förebygga psykisk ohälsa.

Idag blev det regnfilm med Emilia när jag kom hem från jobbet.

Det var regnigt och mulet, en riktig kurardag.

Annars har det varit en ganska bra dag. Jobbet var roligt, mycket skratt med kollegorna. Jag tog till och med initiativ till att planera för en gemensam våravslutning med min avdelning. Och jag tycker det ska bli kul.

Det är fantastiskt att  känna få sig förväntansfull. Att se fram emot att gå ut med kollegorna. Att det känns meningsfullt att göra något roligt. Och att våga sig ut på stan utan familjen.

Mitt huvud fungerar också ganska bra för tillfället. Jag har ju väldiga problem med koncentrationen och för den delen också svårt att förstå saker. Jag känner att  jag börjar fungera allt bättre.

De första veckorna jag jobbade halvtid orkade jag knappt ta mig hem. Inte fick jag så mycket gjort heller.

Men nu märker jag en skillnad. Och jag märker att jag VILL gå till jobbet.

På samma gång fastnar jag hela tiden vid foton av Helena. Skänken i köket är fortfarande fylld med foton och andra minnessaker av Helena.

Jag står där och tittar och känner hur mycket jag saknar henne. Och jag funderar på vad hon och jag skulle gjort idag om hon varit här. Hundpromenader, handla på ICA, se på film.

De där vardagsbagatellerna som man tog för givet och trodde skulle vara för alltid.

"Alla de där dagarna som kom och gick, inte anade jag då att det var livet"         som nån klok skrivit.

Här kommer nu den fantastiska Gabriellas sång med Helen Sjöholm: