catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 23 augusti 2015 23:12

   Hemma från en fantastisk kväll i Karlstad.

Marie Niljung, volontär för Suicide Zero hade arrangerat en konsert för att samla in pengar till föreningen och för att sätta fokus på frågan kring psykisk ohälsa och suicid. Några från oss i styrelsen åkte dit för att få uppleva kvällen och informera om vår verksamhet.

Jag har svårt att se att något kunnat vara bättre. En sensommarkväll så vacker som den bara kan vara i Sverige, i princip fullsatt och superproffsiga musiker.

Det var en fantastisk stämning, till och med ordningsvakterna bar Suicide Zeros armband för att visa sitt stöd.

När vi förlorade Helena kände jag redan tidigt ett behov av att göra något för att minska tabu kring psykisk ohälsa och självmord.  Att använda mig att mina erfarenheter för att göra skillnad. Hitta en mening med det meningslösa. Det som skett fick inte vara förgäves.

Jag hade förmånen att komma i kontakt med Suicide Zero när föreningen var helt nybildad, i juni 2013. Jag anmälde mig som volontär, man behövde en kassör, jag är ekonom. Och innan jag visste ordet av var jag invald  i styrelsen.

Suicide Zero har haft en utveckling som ingen ens i sin vildaste fantasi kunde förutse. På de här två åren har Suicide Zero fått enorm uppmärksamhet i media, flera i styrelsen är efterfrågade experter som ofta syns och hörs i media. Facebooksidan har mer än 23 000 följare och omsättningen har ökat mångdubbelt sen starten.

Plötsligt åker jag med i täten på en resa genom nybyggarland där ingen riktigt färdats förut.  Tillsammans med en rad fantastiska människor som jag lärt känna under de här åren.

Hemkommen från Karlstad lyssnar jag på Helenas musik på Spotify och tänker på fredagskvällen. Och tårarna rinner. Jag tänker på det jag får vara med om. Helena har gjort det möjligt, hon öppnade mina ögon. Älskade fina Helena som jag saknar så och längtar efter hela tiden.

För det paradoxala är att om Helena inte lämnat oss hade jag inte varit med på den här resan. Då hade mitt liv sett annorlunda ut.  Ett liv då världen var som den skulle. Inte nödvändigtvis ett bättre liv men definitivt lyckligare.

Suicide Zero hade säkert funnits, för behovet är så stort. Men kanske hade även Suicide Zero varit litet annorlunda om inte jag suttit med i styrelsen.

På så vis påverkar Helena det suicidpreventiva  arbetet , drygt två år efter sin död . Priset har varit så ofattbart högt men kan jag skapa någon liten mening i  det meningslösa så måste jag  göra det.

För Helenas skull och kanske ännu mer för oss som finns kvar.

 

 

 

Jag, Marie, Stina och Alfred

ANNONS
Av Eva Wedberg - 12 juli 2015 19:30

   Det finns vissa dagar man ser fram emot eller bävar inför mer än andra.

Idag är en sån dag som jag gjort litet av båda - men mest bävat.

Det är nämligen min födelsedag. Jag har egentligen aldrig varit så mycket för att fira den. När jag var liten var jag mest besviken för att jag inte blev firad i skolan och sen kunde jag inte ha kalas för alla kompisar var bortresta. Numera tycker jag det är trevligt att bli ihågkommen, få några presenter och äta tårta även om det sällan blir nåt jättefirande.

Och precis så har min dag varit idag och jag är jättenöjd.

Men jag har som sagt också bävat inför den. En del för att jag fyller 55. Helt plötsligt är jag närmare 60 än 50. Ojojoj, det låter inte klokt. Och när man tänker i perspektiv att 10 år framåt så ska jag gå  i pension då känns det inte alls långt borta.  Å andra sidan ålder kan man inte göra nåt åt, bara försöka leva ett så bra liv som möjligt.


Det jag mest bävat för med den här dagen är ändå inte hur gammal jag blir eller hur jag ska fira utan det faktum att det idag är 2½ år sen Helena lämnade oss. Om min ålder är obegriplig så är det på samma sätt när jag tänker att det gått 2½ år utan henne.

2½ år sen den där förfärliga kvällen och natten när livet förändrades för alltid. Var har den tiden tagit vägen?  Och hur har vi klarat oss den här tiden?

Datumet den 12 har varit laddat ända sen den dagen och naturligtvis blir det extra laddat vid årsdag och även halvårsdag. Liksom det känns litet extra om den 12 infaller på en lördag som den gjorde 12 januari 2013.

En del av mig är tacksam för att fler och fler dagar ligger emellan nutid och 12 januari 2013. En del av mig blir förtvivlad över det. Hon står liksom kvar där på stationen, ständigt 21 år, och vi andra fortsätter framåt.  Ibland känns det väldigt nära och sårbart och ibland kan jag nästan känna att hon är en saga vi en gång fått uppleva men jag har svårt att tänka in henne i vårt dagliga liv. Sen finns hon ju så klart med ändå och påverkar våra liv, oändligt älskad och saknad, men äldre än 21 blir hon aldrig.

En sån här dag blir det så tydligt att livet är starkare än döden. Det känns helt Ok att fira födelsedag och att glädjas åt att bli ihågkommen. Jag hade såklart velat ha henne med på kalaset, det hade varit det rätta. Men hon är inte här och då måste vi göra det bästa av det liv vi har. Och antagligen är det det bästa vi kan göra för dem som lämnat oss. Att leva ett så bra liv som möjligt. För deras och vår egen skull.

    

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 17 juni 2015 18:26

Nu förbereder miljoner svenskar sig för en av de mest traditionsbundna högtiderna vi har: midsommar.

Alla vet vi hur en riktig midsommar ska firas. Med massor av folk, dans, skärgård, sill och jordgubbar.

Men om man inte har en egen skärgårdsö som gått i arv i generationer och 40 släktingar och vänner att fira med? Ingen grusväg som leder till festplatsen och inte ett dragspel så långt ögat når?

Solen skiner inte och  den vita klänningen passar inte.

Det finns inte en björk i närheten så man kan varken fixa en midsommarstång eller löva en loge.

Ingen blomsteräng i närheten så det blir ingen blomsterkrans i håret. Det där med sju sorters blommor under kudden är bara att glömma och därmed är man lika ovetande som innan om vem den eventuella tillkommande äkta hälften kan vara.

Det kanske är så att det enda man har tillgång till som påminner om midsommar är den inlagda sill och nubbe. Sillen har man köpt på extrapris på ICA inför helgen och nubben kommer från den 75-centilieters flaskan Renat som man  ändå tänkt köpa. Som ju är en fiffig sak för på dagen fungerar den som nubbe och senare så kan man blanda ut den med cola och kalla den för grogg istället.

Man kanske inte har nån yta att vara ute på överhuvudtaget. Och hur man än jobbar på så lyckas man i bästa fall skrapa ihop en handfull personer att fira med.

Och även om man har de 40 vännerna och skärgårdsön  och allt det andra så kan man inombords känna sig som den mest ensamma människan i världen.

Fråga oss själva varför det är så viktigt att fira, om det nu är det. Är det i själva verket så att huvudsyftet är att kunna lägga upp några bilder på Instagram och att ha något att skryta med i fikarummet på måndag? Känna att man visserligen inte haft nån lyckad helg men kollegan verkar ha haft det ännu tristare.

Låt oss hjälpas åt att släppa på förväntningarna och framför allt ytan.

Värdet ligger inte i hur många man samlas eller hur många ”likes” man får på Instagram. Alla vet det men ändå strävar vi efter att slå rekordet.

Det finns inga regler för hur man firar midsommar. Eller jul, eller semester eller nåt annat.

Det är ett känt faktum att självmordstalen ökar precis efter storhelgerna. Den dag på året då flest personer tar sitt liv är midsommardagen. Det borde inte vara så. Naturen är som vackrast, ljuset når oss i stort sett dygnet runt.

Ändå är det så. Vi bör fråga oss vad vi ska göra åt det.

Häromveckan i fikarummet kom vi att prata om sommarplaner i allmänhet och midsommarplaner i synnerhet. En modig kollega uttryckte då något i stil med: ”Usch, nu är det snart midsommar. Jag får alltid sån ångest då över allt jag borde”  Det visade sig  att ingen av oss egentligen tycker det är särskilt härligt utan mest en massa krav.

Det är den ljusaste tiden på året och naturen är som vackrast. Kan vi inte bara försöka glädjas åt  det och hoppa över det andra?


 

Midsommaren 2009. Lövad altan men väldigt kallt. 

Av Eva Wedberg - 3 juni 2015 20:27

Idag, den 3 juni, är det 5 år sedan Helena tog studenten.

På ett sätt känns den här dagen tyngre än både födelsedag och årsdag.

Jag ser på bilderna bilderna som vi tog den 3 juni 2010. En glad förväntansfull tjej, full av framtidstro. Hela våren hade handlat om och lett fram till den här dagen. Studentfester, mössa, leta klänningar, köpa skor med HÖGA klackar.

Hon hade engagerat sig i vilka som skulle bjudas på hennes fest och vilken mat vi skulle äta.

Hon hade fått jobb i hemtjänsten och såg fram emot att jobba där.

Inget, absolut inget tydde på annat än att hon hade hela livet framför sig och att hon såg fram emot det stora äventyret.

Idag känner jag en stor sorg och ett vemod. Och jag frågar mig när det förändades för henne.

Men jag är ändå glad att hon fick sin studentdag. Och jag är glad att vi fick uppleva den dagen med henne.

 

 

 

 

 

Av Eva Wedberg - 28 maj 2015 21:11

- Nu hör jag att det är Eva jag pratar med igen.
Väninnans ord i luren kom plötsligt. Vi pratade om semesterplaner, hobbys, familjen . Sånt vi pratat om många gånger både innan och efter vi förlorade Helena. Och hon hörde en annan klang min röst och en entusiasm över livet och framtiden som hon inte uppfattat på väldigt länge.
Och jag kände mig glad att hon uttryckte de där orden och jag kände att hon hade rätt.
Jag har lärt mig de senaste åren att inget är självklart, att det som bara kan hända andra kunde hända mig. Jag vet hur bottenlös sorg känns och hur saknad kan vara så stor så det ger värk i hela kroppen.
Jag vet också att jag klarar mer än jag trodde var möjligt. Jag har fått en mer ödmjuk syn på livet och det finns dem som säger att jag förändrats till det bättre.
Nånstans finns också en stor del av den jag var innan. Som tycker det finns massor som är roligt, som vill lära sig nya saker och som tycker att en regnig måndag i november är alldeles förtjusande. Och den personen börjar titta fram igen. Och jag är glad för hennes skull.

Av Eva Wedberg - 24 maj 2015 20:52

Idag har jag för första gången på länge gjort svängen förbi ”platsen”.   Jag satt där några minuter. Buskarna där har vuxit en del för övrigt ser det ut som förut. Ingenting, absolut ingenting visar att  just där förändrades livet en januaridag 2013. Hur är det möjligt att inga tecken finns kvar? Något så omvälvande borde lämna avtryck i naturen för lång tid framåt. Ingenting skulle kunna växa där. En krater eller ett berg borde ha uppstått ur kraften av det oerhörda som hände.

Jag åkte senare vidare förbi Helenas lägenhet. Jag såg att kökslampan hänger kvar. Den som hon köpte ett par månader innan hon lämnade oss. Vi gav den till killen som köpte lägenheten. Men idag kände jag hur femåringen i mig kom fram och jag tänkte surt: ”Det är Helenas lampa, och Helenas kök”

Åh, vad skulle jag inte ha gjort för att få ställa bilen på gästparkeringen, svära över hur trångt det var och sen gå in till Helena och dricka en kopp kaffe med henne.

Att längta efter Helena liknar ingen annan längtan jag varit med om. När jag längtar efter mina andra barn och familj så är det förenat med en förväntan över det vi har möjlighet att uppleva tillsammans.

Jag kan sakna vissa perioder, semestrar, ställen jag bott på i mitt liv, längta tillbaka men ändå inse att då var då och nu är nu.

Jag kan sakna min pappa som dog för drygt tjugo år sedan. Det finns fortfarande saker jag skulle vilja berätta för honom. Men jag vet också att han levde ett långt liv. När det var dags somnade han in och det kändes naturligt och ganska fint..

Att längta efter Helena har inget bitterljuvt eller tjusigt i sig. Det var inte dags för henne att lämna oss och inte ett dugg naturligt.

Det är bara en ren längtan som känns i hela kroppen; varje ben, varje muskel,  varje cell.  En längtan med alla sinnen. En längtan efter det som var och allt vi går miste om tillsammans. En längtan efter att höra hennes röst, att få ett telefonsamtal.  Att känna henne dra fingrarna genom mitt hår. Höra hur hon klappar med händerna så högt så man vrålar att hon ska sluta. Bli galen på hennes tjat.  Längtan efter att se henne framför sig, att ha henne bredvid sig vid matbordet. Längtan efter att se henne bli äldre.

En längtan som inte går att lindra eller minska på. Bara hitta sätt att förhålla sig till.

    


Av Eva Wedberg - 23 maj 2015 08:28

  

Häromkvällen råkade jag se ett mycket intressant program som handlade om depressionens historia:

Amygdala är två mandelformade delar av hjärnan. De antas ha en funktion vid uppkomsten av såväl fruktan som njutning .

 Amygdala är avgörande för uppkomst av depression. Amygdala ursprungliga funktion är att skydda mot rovdjur.  Vid fara utsöndras stresshormoner, motoriken förbättras  och man kan fly från sin angripare. Forskare anser att amygdala uppstod hos  urfiskar för 520 miljoner år sedan.

 

Amygdala har spelat en avgörande roll genom evolutionen.  Under de miljoner år som gått och alltfler utvecklade arter uppstått så har amygdala ändrats.

Till exempel så lärde man sig nån gång att minnas. Minnen av farliga händelser sitter kvar som en överlevnadsstrategi. De minnena är kopplade till amygdala som förstärker starka minnen. Så småningom tillkom talet och man kunde berätta om faror man varit med om. Man kunde så alltså både minnas egna det man själv upplevt men också ta till sig andras minnen. Amygdala aktiveras och alltså inte bara vid själva händelsen utan vid minnet av den och även när man får det berättat för sig.

Amydala blev alltså alltmer aktiv, utsöndrade alltmer stresshormoner, men det fanns länge en spärr som förhindrade att man blev sjuk

Länge levde man jämlikt i flock och delade på den föda man lyckades få tag på. Man vet att känsla av jämlikhet förhindrar depression och begränsar aktiviteten i amygdala. Det var när klyftor uppstod i samhället som amygdala började ge upphov till sjukdom.

I vårt moderna samhäller har allt fler saker har tillkommit som orsakar depression; Känsla av att inte kunna påverka sin situation, många intryck, ensamhet i ett flocksamhälle är bidragande orsaker till den alltmer omfattande psykiska ohälsan vi ser i vårt samhälle.

Ständig rädsla, aktiverar amygdala. Ständig/kronisk  utsöndring av stresshormon orsakar depression.  Det minskar tillgången av syre till friska hjärnceller och skadar övrig hjärnan vilket minskar hjärnans funktion.

Men hjälp finns.  Vi kan förebygga depression genom att utnyttja jämlika förhållanden, hjälpa varandra och stärka banden till omgivningen.

Det är också känt att motion bidrar till att nya nervceller bildas i en skadad hjärna och att en regelbunden livsstil är viktig för vårt psykiska välbefinnande.

 


Av Eva Wedberg - 14 maj 2015 23:30

Helena fick en lön i slutet av januari 2013, två veckor efter det att hon lämnat oss.

Det var en förhållandevis bra lön. Hon hade oroat sig över hur mycket hon skulle få och jag minns att jag för en tusendels sekund tänkte att nu skulle allt ordna sig för hon hade pengar på kontot. Tänk vad hjärnan kan luras.

Hursomhelst, tack vare den lönen så kom det också en skatteåterbäring till hennes dödsbo. Och den skatteåterbäringen hämtade vi ut häromdagen, två år och fyra månader senare.

Antagligen den sista transaktionen i hennes namn, kopplat till hennes personnummer. Nu finns hon inte i systemen längre, Hon är avslutad.

Så märkligt det är ändå. I samhället är det  ingen skillnad om en människa har dött eller om man lägger ner ett företag.  I båda fallen utses en likvidator, fast det för en avliden kallas för boutredningsman.  Man gör en uppställning över samtliga tillgångar och skulder, beräknar utestående skatt. Och när det är reglerat så är det avslutat. Organisationsnumret/personnumret finns inte längre.

Kliniskt och ganska cyniskt. Till syvende och sist handlar det om att de ekonomiska mellanhavandena med samhället är reglerade.

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se