Jag lärde mig ett suveränt latinsk talesätt idag.

Per aspera ad astra - genom svårigheter mot stjärnorna.

Jag tycker det låter så enormt hoppfullt och peppande. Efter mörker kommer ljus, i slutet av tunneln finns ett ljus.

Genom svårigheter mot stjärnorna!!!

Jag vill gärna tro att ju mörkare tunnel vi går igenom, desto större ljus i väntar senare.

Vi har en fantastisk försommarkväll här i Tumba.

Jag och Tommy har varit och gått med hundarna i närheten av Lilla Dalen.  Vi var ute nästan två timmar. Hundarna grävde efter sork och lufsade runt på gärdena. 

Milo har vi aldrig koppel på. Max ser så olycklig ut när han får gå i koppel. Men han tycks aldrig begripa varför, så fort han får chansen att vara lös så sticker han.

Jag inbillar mig att Helena ser oss och skrattar gott när vi förgäves försöker få in litet hyfs i hennes älskade Max.

Det är så fint även på kyrkogården den här tiden, all grönskar och växer. Jag finner en väldig ro att vandra omkring där.

Graven nu ikväll.

Men jag vill att Helena framför allt ska kommas ihåg för den hon var. Så en bild från graven måste följas av flera bilder på Helena när hon fanns hos oss:

Helena försöker fostra Max

Roliga Helena

Med Emma. Som fyller år idag. GRATTIS EMMA!!!!

   Vi är hemma från Markus konfirmation i Norge.

Det var en fin konfirmationsmässa i kyrkan. Den skiljer sig till viss del från den svenska men det fanns också mycket som påminner om hur det kan vara här.

Det var mycket sång och musik i kyrkan. Trots att vi var i ett annat land och i ett helt annat sammanhang så var det sjöngs två sånger som också var med på Helenas begravning:

Gabriellas sång från filmen Så som i himmelen.

Dessutom sjöng församlíngen till konfirmanderna "Må din väg gå dig till mötes". I Sverigen kallas den för psalm 730 , en av mina absoluta favoritpsalmer.

Det ganska känslosamt en stund.

Efter högmässan var det samling i skyttehuset och vi serverades ett överflöd av mat och tårtor.

Det var också sommarens varmaste dag så det var ganska varmt i min Bodsjö-dräkt. Även om jag kände mig fin i den. Det var många som hade folkdräkt, en fin tradition i Norge som vi borde ta upp mer i Sverige också.

Jag i min Bodsjödräkt. Mamma har sytt hela dräkten  till mig. Det var en present när jag tog min förskollärarexamen.

En power-bild

Konfirmanden Markus med farmor, pappa och mamma.

En del av tårtbordet.

När jag gick i gymnasiet hade jag en klasskompis som hette Torulf

Torulf vad stor och stark han idrottade mycket. Han var jättesnäll och så körde han Epa-traktor vilket jag tyckte var urhäftigt.

När vi gick i 2:an, strax före jullovet, fick Torulf leukemi,blodcancer.

Det här var många år sedan, idag finns betydligt bättre behandlingsmetoder än det fanns då.

Men med de resurser som fanns då så klarade han inte att besegra sin sjukdom.

Den 27 maj 1978 dog han.

Jag har ingen kontakt med någon från min gymnasietid, jag vet inte vad de gör idag, många har jag glömt namnen på.

Men Torulf kommer jag ihåg. Med den gröna Epa-traktorn som vi fick åka i och med det glada leendet.

Jag kommer också ihåg att han inte var så bra i tyska . Vår tyskalärare som hette Gertrud Brandt och var från Skåne missade aldrig ett tillfälle att påpeka det inför klassen. "Kan Torrrulf det härr?

Jag tyckte mycket om Torulf men jag tror att anledningen att jag kommer ihåg honom extra är just att han dog ung. Fortfarande den 27 maj varje år tänker jag på honom och räknar efter hur många år han varit borta.

jag undrar om det kommer att vara så med Helena också. Vi i familjen och hennes närmare vänner kommer naturligtvis att bära henne med sig.

Men kommer hennes litet mer avlägsna vänner och bekanta att minnas henne om 35 år. Kanske minnas henne mer än de som fortfarande finns i livet? Och komma ihåg små detaljer om henne?

Ibland kan jag känna att en av de få saker som verkligen påverkade mig under gymnasietiden var Torulf. Jag känner vemod över hans tragiska bortgång men framför allt förstärks de minnen jag har av honom.  På så vis har han haft en större del av mitt liv än många andra jag träffat.

Han lever vidare hos mig, kanske gör han det hos alla klasskompisarna?

Jag hoppas det blir så med Helena också. Att hon ska finnas kvar och fortsätta påverka människor hon mött. På grund den fantastiska person hon var och vemodet att det blev så kort tid tillsammans

Jag och Emilia har återigen åkt på en tripp till Norge.

Norge är stort men när jag skriver att jag åker till Norge är det vanligtvis Ljördalen i Trysil jag menar.

Där bor min goda vän Kristina och hennes familj.

Kristina och jag lärde känna varann när vi båda jobbade på dagis för 30 år sedan. Första mötet blev igen succé driekt. När jag sträckte fram handen för att hälsa påstod Kristina att vi redan hälsat. Så utan en blick på min utsträckta hand svepte hon förbi mig i korridoren.

Men sen tog hon hand óm mig när jag flyttade till Tumba och inte kände någon och vi blev vänner. Trots att hon bor i Ljördalen sen många år så har vi hållit kontakten.

Den här helgen har jag och Emilia åkt upp hit för att vara med på Markus konfirmation. Emilia ser det nog som ett genrep inför hennes egen konfirmation i slutet av juni.

I Norge är konfirmation mycket större än det är i Sverige.  De allra flesta konfirmeras här.  Släkt och vänner bjuds in, det bjuds på stor buffé och ett oräkneligt antal tårtor. (Eller kakor som de säger här)

Den som konfirmeras får en massa pengar i present.

I Norge är det vanligt med folkdräkt vid större högtider, som exempelvis konfirmation. Så jag har letat fram min gamla Bodsjödräkt som jag tänkte ha imorgon. Min mamma sydde den till mig för trettio år sedan och jag har inte använt den på länge så det ska bli spännande.

Som vanligt är Helena med  även när vi inte är hemma. Hon sitter liksom på axeln och iakttar.  Hon skrattar ibland och skakar på huvudet ibland.  Antagligen skakar hon på huvudet åt min folkdräkt.

Igår kväll fick vi den här hälsningen från henne.

Regnbågen

Regnbågscupcakes till begravningen  

Markus, Elin och Kristina - och Candy

De har tydligen hittat den stackars flickan i Boden som varit försvunnen några veckor. Allt tyder på att hon mördats och styckats.

Åtminstone om man får tro Aftonbladet och Expressen.

Dessa tidningar vill ge sken av att vara seriösa men strävar alltför mycket efter att sälja lösnummer.

Det är vidrigt att läsa löpsedlarna med detaljer kring vilka fynd som gjorts.

Det går heller inte att undgå. Är vi  på affären så kastas det  ansiktet på oss vare sig vi vill se eller inte.

Vilken allmännytta gör det att lämna ut vilka delar som hittats till exempel?

Allmänintresse är det säkert men inte har vi nån nytta av att få det kastat i ansiktet.

Jag känner så starkt med flickans anhöriga. Att förlora sitt barn, syster, vän på detta fruktansvärda sätt.

Och till på köpet drabbas av journalisters snaskande på deras olycka.

Ni som läser detta. Lova att ni inte köper Aftonbladet och Expressen så länge de inte skyr några medel att tjäna pengar på människors tragedier.

Jag har verkligen kommit in i en period när jag tänker mycket på sånt Helena och jag gjorde tillsammans.

Mycket av tid och kraft har gått åt till att sakna och sörja. Det är precis som att jag inte orkat ta in minnena av Helena på riktigt förrän nu.

De första två månaderna var faktiskt konfunderad över att jag hade så få specifika minnen av Helena. Jag kom ihåg hur hon var och så men när jag skulle berätta nåt särskilt så kom jag inte på nånting. Mer än de två minnena jag drog på begravningen. Att hon hoppade i vattnet och simmade när hon var 6 år samt att hon körde på vänster sida av vägen när hon övningskörde. Men sen var det stopp.

Nu kommer minnena mer och mer. Hur hon tog hand om Emilia när hon var nyfödd. När hon fick en top och trosor när hon var 5 år och blev så glad för det att hon sprang över skolgården med bara de kläderna på sig.

Jag går också tillbaka i mina dagböcker och läser. Vad gjorde vi förra året den här dagen?  Förförra året?

Förra året tog jag och Helena en långpromenad på kvällen kan jag berätta.

Jag tänker också på allt Helena missar.

Hon fick inte se Melodifestivalen i söndags. Hon har inte sett de svarta byxorna jag köpte för ett tag sen.

Snart kommer det att komma in människor i våra liv som inte har träffat Helena.

Häromkvällen när Sverige vann guld i hockey-VM. Det första nånsin på hemmaplan. Så blev jag så ledsen att Helena inte fick uppleva att vi vann hockey-VM i Globen. Trots att jag vet att hon inte skulle bry sig en sekund om Sverige vann eller kom sist, hon var totalt ointresserad av hockey.

Men grejen är att hon inte ens fick vara med och strunta i hur det gick.

Igår morse fick jag supercravings efter Helena när jag var på väg till jobbet.

Jag startade Helenas lista på spotify och svängde in på kyrkogården.

Ofta känns det bra, bara att åka till kyrkogården, parkera, gå cirak 100 meter till graven, stå där en stund och låta tårarna komma. Efteråt kan jag fungera större delen av dagen utan problem.

Igår när jag kom upp satt ett gäng kyrkogårdsarbetare på en bänk, inte långt från "vår" plats.

De hade uppenbarligen paus och de satt och pratade. Problemet var att de var så högljudda  så jag utan problem kunde höra vad de pratade om(form på födelsemärken bland annat). Tydligen var det kul också för de skrattade en hel del.

Jag är den första att tycka att det är viktigt att trivas och ha trevligt med sina arbetskamrater. Men jobbar man på en kyrkogård bör man kanske tänka sig för. Det var tidig vardagmorgon, inte den vanligaste tiden att besöka en grav men det var ändå öppet så då kan man förvänta sig möjligheten att det kommer besökare.

Jag kände mig väldigt störd av deras uppförande och mitt besök blev inte så rofyllt som jag ville.

Så nu har jag minsann skickat mail till deras CHEF och berättat om min upplevelse och även uppmanat honom att påminna sina medarbetare om vilka policies som bör gälla.

Förr i tiden, i mitt tidigare liv hade jag säkert inte brytt mig.  Men då var då och nu är nu.  

Jag hörde Panetoz på radion imorse. Ni vet de som hade en superhit förra året med låten Dansa pausa.

Ungefär samtidigt som jag fick upp ögonen för Dansa pausa så kom gruppen Den svenska björnstammen med låten Vart jag mig i världen vänder.

Av nån anledning blandade jag ihop de här två, särskilt namnet Den svenska björnstammen hade jag svårt att komma ihåg.

Vid nåt tillfälle försökte jag ta hjälp av Helena och Emilia.

-Vad heter den där svenska låten, inte Dansa pausa, utan den andra?

Ni skulle sett mina döttrars min.

Resten av sommaren fick jag sen äta upp min fråga.

-          Jaha, inte Dansa pausa utan den andra. Då vet vi precis, det finns ju bara två svenska låtar.

Eller så fort en svensk låt spelades:

-          Nu spelar de den andra svenska låten, mamma. Kommer du håg vad den FÖRSTA hette.

Ibland utbrast de förundrat:

-          Jag glömmer aldrig när du mamma  sa det där om den andra svenska låten. Vad tänkte du på när du ställde den frågan?

Och så vidare. Varianterna att göra sig rolig på min bekostnad var obegränsade.

Sånt där vardagsgnabb man ägnar sig åt när man tycker om varann och trivs ihop.

Vi hade roligt ihop och det var kanske inte alltid så hög nivå på våra samtalsämnen.

En gång, inte så långt innan Helena lämnade oss, så satt vi och spånade om vilka låtar vi trodde anspelade på sex.

Helena var expert på ironi och att prata ”tvärtemot”. Och jag är också rätt bra på det.

Så samtalet gick litet såhär:

-          Tror ni ”Blow my whistle” anspelar på sex?

-          Ja, kanske, om man lyssnar noga?

-          ”Kom så gör vi nåt äckligt, baby”, hur är det med den?

-          Ja, skulle kunna göra det?

-          ”Gå ner för dig?

-          Ja, om man har snuskig fantasi?

-          ”Sex on the beach?

-          Nej, verkligen inte. Nu får du ge dig. Skulle den handla om sex? Fy vad äcklig du är som ens kan tänka den tanken.

-          ”Blinka lilla stjärna”?

-          Ja, det är en riktig porrlåt.

-          Och så vidare.

Jag saknar verkligen de här vardagssamtalen med Helena. Nonsens som blev roligt för att hon var med.

Så Helena och Emilia.

Här kommer inte Den svenska björnstammen utan den första: