Det är en allmän "sanning" att gravida kvinnor ofta blir sugna på speciella saker. Ofta sånt som man inte brukar äta annars eller ens gillar. Lakrits, oliver, choklad, inlagd sill. Det påstås att vissa äter murbruk men jag tror det mest är en skröna.

Själv kan jag inte komma ihåg att det var något särskilt jag var sugen på.  Men hur som helst. Oavsett om man var gravid eller inte och det var något man absolut ville ha eller göra så sade man att man hade "pippi" på olika saker.

Nu, i vår mer internationella tid så hör jag att man istället för det ursvenska ordet  "pippi" använder det engelska ordet craving.

Jag tycker det är ett bra ord. Jag slog upp i ordboken vad craving står för.

Längtan, behov,  vill ha. Finns både som substantiv, craving och verb, to crave.

Jag kan säga att jag har starka cravings efter Helena. Jag längtar, jag har behov av henne och jag vill ha henne här.

Jag tänker faktiskt ibland att mina cravings är främst Helena.

Något jag längtar efter men inte kan få.

När cravingsen blir starka så får jag ofta behov av att  hitta sätt att få Helena att kännas närmare. Genom musik, foton eller hennes saker.

Jag vill gärna också besöka platser som påminner extra om henne.

En så plats är faktiskt där olyckan hände. Det är såklart smärtsamt och jobbigt att tänka där. Men det var där hon lämnade oss.

Så tills vidare tar jag vägen förbi där emellanåt.

Det var ju många som i början lämnade blommor, brev, ljus och saker där.

Jag har varit där tidigare och rensat en del. Häromdagen åkte jag dit för att städa undan resten. För hur som helst så vill jag ändå inte att det ska vara en plats som man i framtiden har som officiell minnesplats för Helena.

När jag så kom dit så fick jag se att vartenda  ljus, blommor etcetera var bortplockat. Men inte var jag tacksam för det.

Jag reagerade med att bli förnärmad och sur. Jag tyckte det var oförskämt att städa undan Helena på det här sättet.

Helena i Tunisien 2010

Såg ni på Mello igår?

Vann rätt låt?

Såg ni Helena i alla tusentals fjärilar?

Som vanligt så såg jag fram emot programmet  men sen var jag ganska uttråkad efter några få låtar.

Bäst var Petra och mellanakterna. Och kul att Carola faktiskt har litet självdistans ibland.

Det som inte var som vanligt var att jag inte kunde ´diskutera programmet med Helena.

Så fort det var ett tävlingsprogram i TV, typ Idol, Big Brother eller just Mello så hade Helena väldigt klart för sig vem som var bäst och vem som var pest.

Om vi inte såg programmet tillsammans så hördes vi av på telefon och pratade om vem som vann eller vem som åkte ut.

Jag är säker på att hon gillat Island och Danmark igår.

Jag var faktiskt på väg att rösta på Moldavien. Inte för att jag tyckte det var en särskilt bra låt men för att jag förknippar Moldavien med Helena.

Vad har Moldavien med Helena att göra?

Helena ville gärna ge sken av att hon inte var särskilt allmänbildad, att hon inte kunde räkna och att hon nästan aldrig läst en bok.

Det var naturligtvis inte så. Hon var både klipsk och intelligent. Vi diskuterade detta ibland. Jag tyckte det var så dumt att vilja framstå som litet dummare än man är.

Hur som helst, i låg- och mellanstadiet var hon en riktig "plugghäst" som alltid jagade toppresultat.

En gång när hon gick i femman skulle de ha ett stort geografiprov. De fick en karta med Europas alla länder. Uppgiften var att fylla i landets namn och huvudstadens namn på alla länderna.  Helena pluggade och repeterade i flera dagar.

När hon kom hem från skolan efter att ha gjort provet frågade jag hur det gått. Med en djup, besviken suck utbrast hon:  Jag missade Moldavien.

Ha en fin dag

   Igår kväll tog jag och Daniel med oss hundarna till hundbadet i Lida. Det var toppen för dem att få svalka sig efter en varm dag.

Vi har åkt till det här badet i alla år vi har haft hund, ofta som en kvällstur efter en varm dag. 

Dessutom är det en liten insjö som värms upp ganska snabbt så från midsommar brukar även vi tvåbenta badkrukor kunna doppa oss.

 Milo var från början  Helenas  hund, hon fick honom i 12-årspresent. Hon tyckte mycket om att vara med Milo, även om det kom andra intressen i tonåren. Vilket vi var medvetna om när vi skaffade honom så det var aldrig några problem.

Nåväl, Milo är ju en Golden Retriever och följdaktligen älskar han att bada så det har blivit många turer till hundbadet. Och Helena var med väldigt ofta.

Man gör ju hela tiden saker som är "Första gången sen" och Igår kväll var första gången vi åkte till hundbadet. Det kändes väldigt konstigt att åka dit med Milo och Max utan att Helena var med. När man gör något som varit en roligt sak för hela familjen så blir det mer påtagligt att någon fattas. Trots att det inte var hela familjen som åkte utan bara jag och Daniel.

Dessutom åkte vi genom Vårsta, såg skýltar mot Skanssundet, Eldtomta, Näs. Platser där Helena jobbade inom hemtjänsten och ofta pratade om. Jag har åkt där flera gånger tidigare i vinter och då inte reagerat så mycket. Kanske är det för att det nu är sommar som alla intryck blir starkare. Jag tyckte iallafall att det var smärtsamt att åka där igår.

Daniel och Max

Max och Milo

Helena och Milo.

Du är så enormt saknad gumman!!!!!!

Jag jobbar fortfarande halvtid och ska försöka få sjukskrivningen förlängd. Det tar längre tid än man kan tro att få krafterna tillbaka.

Jag har relativt fria händer att fördela min arbetstid. Så jag jobbar måndag till torsdag och har fredagarna ledigt. Jag tycker det är bra. På jobbet får jag fler sammanhängande timmar och jag får en extra dag hemma när jag kan fixa saker.

Fixa saker innebär till stor del fortfarande besök på vårdcentralen.  Jag har varit hos läkare nu på morgonen och ska snart åka till kuratorn.

Litet senare kommer ett par av Helenas vänner hit och fikar. Det är fortfarande en sån fin tröst att ha kontakt med dem,och jag är så glad att de vill träffa den här tanten.

Tommy har åkt iväg på motorcykelsemester till Tyskland.

De är ett gäng på 7 gubbar som brukar åka iväg varje höst och vår. De flesta har köpt motorcykel när de börjat närma sig 50.

Tittar man närmare på de som åker omkring på hojar på vägarna så kan man konstatera att medelåldern är rätt hög överlag.  Det påstås att medelåldern för dem som köper Harley Davidsson-hojar är äver 60.

Men jag unnar verkligen Tommy en fin resa. Han förtjänar att koppla av efter den här vintern.

Han var nog mest orolig för hur det ska gå med hundarna när han inte är hemma, han tror inte att de får tillräckligt med motion.

Jag har hamnat i den här situationen mot min absoluta vilja.

Bara tanken att man  skulle kunna förlora sitt barn är så skrämmande att man nästan inte vågar tänka den. Jag var åtminstone sån tidigare, innan jag förlorade Helena.

Jag vågade inte ta in en sån sak i mitt huvud. Litet skrockfullt tänkte jag att om jag tänkte tanken att nånting kan hända mina barn så händer det. Om jag inte gjorde det så kunde det inte hända.

Som bekant så är ju skrock just skrock och har inte med verkligheten att göra.

För inte hjälpte det ett dugg att jag undvek att tänka på det.

Och nu då?

JA, ni vet ju hur mycket som cirklar runt Helena och  kring att förlora sitt barn.

Alla är  olika men i mitt fall så har jag ett stort behov av att lära mig mer om det som upptar så mycket av min tankeverksamhet.

För att försöka förstå men också för att skaffa mig kunskap.

Förhoppningsvis ska denna kunskap leda till att jag på något sätt kan vara en kugge för att påverka synen på psykisk ohälsa och suicid.

Jag brukar säga att jag har tre huvudintressen numera: sorg, att förlora barn samt suicid.

Jag har också börjat fundera en del kring existentiella frågor, jag tror det är ofrånkomligt när man drabbas av en sån här sak.

Som en följd har jag läst ett gäng böcker. Jag här köpt några men de flesta har jag fått i present av vänner och bekanta.

En annan sak som jag upptäckt är att detta är en stor apparat. Det finns mängder av litteratur i ämnet. Mycket är rent skräp men det finns också många bra böcker.

Här nedan har jag lagt upp bild av ett urval  de böcker jag fått/skaffat efter 12 januari.

Mina tår får ni på köpet.

Den här bilden är litet symbolisk. Helena så levande i bakgrunden, och så sorgeboken (och fjärilar)

En bild av min vackra dotter.

Helena med kusinerna Jimmie och Jennie

Jag har faktiskt haft ett par bra dagar. Jag säger faktiskt för det känns förvånande. Att jag känt energi, jag har känt lust att göra saker. Stundvis har världen varit på rätt köl.

Det är bara att ta emot såna dagar. De behövs för att hämta kraft för de tyngre dagarna. Och för att ta igen litet av de krafter som gått åt de senaste månaderna.

Det förvånar mig att jag inte blivit förkyld eller sjuk på annat sätt. Det kan ju inte finnas mycket motståndskraft kvar. Kanske håller jag emot ännu, slappnar inte av tillräckligt för att bacillerna ska fästa.

Det sägs att det finns en mening med allt som sker. Jag måste säga att jag inte ser någon mening i att vår familj drabbades av denna fruktansvärda förlust.

Men det har hänt, det går inte att backa tiden och få det "ohänt", även om det är det jag skulle vilja helst av allt.

I detta kan jag göra egna val.

1. Jag kan ge upp allt

2. Jag kan gå igenom detta sorgearbete och sedan fortsätta mitt liv.

3. Jag går igenom sorgearbetet och försöker göra något meningsfullt . Ta lärdom och göra skillnad.

Alternativ 1 fanns aldrig.

Alternativ 2 känns frestande, försöka gå tillbaka till en vardag som i stort sett ser ut som innan detta hände.

Alternativ 3  Det alternativ jag försöker arbeta med. Försöka hitta en vardag och ett bra liv. Menn också skapa en mening med det som skett.  Och lära sig något.

Vad har jag då lärt mig/blivit bättre på hittills?

Att  jag har många vänner och släktingar som finns där när man behöver.

Att tala om för nära och kära vad de betyder för mig.

Att ta hjälp, man klarar inte allt själv

Att jobbet inte är så viktigt (men jag trivs med att jobba)

Hur försöker jag göra skillnad? För mig själv och andra

Jag bloggar om det som hänt.

Jag lär mig fakta om sorg, saknad och suicid.

Jag skriver om meningslösheten med suicid och att det inte behöver hända.

Jag är öppen för alla om det som hänt oss.

Jag har börjat intressera mig mer kring existentiella frågor.

Det funkar inte att ladda upp bilder just nu men vill avsluta med några rader ur boken "En liten bok om sorg och saknad"

Du måste ta vara på

det liv du ändå har

Släpp in allt runt omkring dig

Du har så mycket kvar

Idag är det fyra månader sen Helena lämnade oss.

Tiden har gått fort samtidigt som det känns som en evighet.

Det här med att räkna tiden efteråt sker automatiskt.

En dag, en vecka, en månad.

Igår vid den här tiden, förra veckan vid den här tiden, förra månaden vid den här tiden.

För fyra månader sedan vid den här tiden satt jag nog också och åt frukost med hundar och katter runt omkring mig.

En alldeles vanlig dag.

Hur mår jag då?

Jag känner mig på ett sätt starkare. Jag kan tänka på annat och kan även intressera mig för annat än Helena.

Jag jobbar halvtid, det är roligt att komma till jobbet och ta itu med arbetsuppgifterna.

Samtidigt känner jag mig ganska sliten, det tar på krafterna att ha sorg.

Jag känner mig också mer ledsen och gråtmild nu än i början. Antagligen kunde jag inte ta in allt då utan det kommer när jag orkar.

Jag har läst nånstans att för många som har mist någon nära så är tiden 3-12 månader efteråt den värsta.

Jag tycker det är så orättvist att detta skulle hända oss. Framför allt är det orättvist för Helena som inte såg alternativet att leva.

Och jag LÄNGTAR så förfärligt mycket efter Helena. Att prata med henne, vara med henne, skratta med henne, krama henne.

För första gången i mitt liv så vet jag vad det är att verkligen längta.

Inte den bitterljuva längtan "Det skulle vara så kul att ses´, jag längtar tills vi ses. Inte heller längtan som ska dämpa en känsla av missnöje "Jag längtar till semestern, efter en ny bil , ett nytt jobb osv".

Den längtan jag känner efter Helena är mycket mycket starkare. Den känns i hela kroppen så det värker, ibland är det nästan svårt att andas.

Och det är en längtan efter något som inte kan ske. För det jag vill är ju att ha Helena här hos oss igen.

Jag har mist släktingar och vänner tidigare men inget kan jämföras med att mista Helena.

Emilia är väldigt intresserad av Japan och kulturen där. Hon  och jag hade planerat att åka dit nu i vår men beslöt oss för att vänta. Den stora idolen är Yohio, en svensk kille som också är "Big in Japan"

Jag har alltid älskat Ted Gärdestad. Låten "'Jag vill ha en egen måne" kom när jag var 12 år, fortfarande lyssnar jag ofta på den och blir förvånad över hur bra den är.

Helena tyckte mycket om Ted Gärdestads "Himlen är oskyldigt blå", det var också den som spelades som avslutningsmusik i kyrkan på Helenas begravning.

Därför kändes det som en fullträff när Yohio framförde Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå på Humorgalan förra helgen.  Så älskade älskade Helena. från oss till dig: