Jag är hemma från min Jämtlandstripp. Från 7 grader och regn till 20 grader och sol. Allt har sin charm.

Det var trots allt trevligt att åka "hem" till Jämtland en sväng. Skönt att ha övervunnit den biten.

Konstigt hur hjärnan spelar spratt också.  Trots att Helena finns i tankarna hela tiden så lyckas jag "glömma" det ibland.

När vi gjorde iordning lägenheten till försäljning så tänkte jag på hur glad hon skulle bli över att den blev så fin.

Nu när jag var i Brunflo och skulle ta bussen till Östersund så visste jag inte vilken tid bussen skulle gå. Eftersom Helena åkte samma tåg när hon var uppe i januari så var min första tanke att ringa henne och fråga vilken tid hon hade åkt.

Jag var på mammografi för ett par veckor sen. Jag tänkte faktiskt avstå först när jag fick kallelsen. Med tanke på att detta inte varit något toppenår hittills så var jag ganska skrockfull. Faktiskt nervös över vad resultatet skulle visa.

Nu har jag fått svar och allt var bra. Kanske vänder det nu   

För några veckor sedan beskrev jag en låt, Helena och jag, som vi ofta sjöng med Helena när hon var liten. Tanja mindes att det var Pinks från Degerfors som sjöng.

Nu har jag hittat det här härliga, nostalgiska klippet på Youtube.

Ha en fin kväll.

Häromdagen redovisade DN resultatet av en undersökning kring ungdomars psykiska hälsa.

Undersökningen är gjord av Ungdomsbarometern och 10 0000 ungdomari åldersgruppen  15-24 ingår.

Undersökningen visar att en tredjedel tycker att livet är svårt, 23% har dåligt självförtroende och mer än en tiondel tycker livet är meningslöst.

Många, många uppvisar symptom på psykisk ohälsa. Depressioner, ångest, självskadebeteende, ätstörningar och självmordstankar. De är också stressade och känner sig uppgivna.

Mycket av stressen lägger ungdomarna på sig själva. De känner press över att prestera bra i skolan, att träna och vara populära.

Den höga ungdomsarbetslösheten gör att många känner uppgivenhet inför framtiden och de känner sig misslyckade.

Det är väldigt nedslående resultat. Två saker tycker jag är extra alarmerande:

Siffrorna är mycket, mycket högre än på 80-talet.

Många har svårt att prata med närstående om hur de mår.

Man kan naturligtvis tolka de högre siffrorna som så att fler nu faktiskt kan berätta att de mår dåligt. Förut kanske man inte ens vågade säga det i en undersökning.

Men det visar ändå på ett STORT problem i vårt samhälle.

Varför är det så att vi som har det så bra materiellt, ändå mår allt sämre?

Varför kan vi inte prata om psykisk ohälsa? Om vi har jätteont i kroppen går vi till läkare, vi berättar för vår omgivning att vi har ont. det går inte att dölja. Har vi jätteont i själen gör vi allt för att dölja det så ingen ska märka.

Tänk om den som får hjärtinfarkt skulle försöka gömma  det.  Det skulle inte fungera för man skulle till slut falla ihop, oförmögen att röra sig av smärtan och det skulle snart bli ett livshotande  tillstånd.

Men den som mår dåligt psykiskt kan ju också befinna sig i livsfara, varför är man tyst då?

Hur kan vi i Sverige, som inte saknar nånting egentligen, må så dåligt?

Som ni förstår så är min värld skakad i grunden. Det känns som jag körts i en torktumlare.

Eller som en tant på långvården sade till mig när jag  frågade hur hon mådde: Jag känner mig upphängd och nersläppt.

Det tar verkligen på krafterna, detta jättejobb som kallas sorg. Det är nog inte en slump att man säger sorgeARBETE.

Det som är positivt är att man verkligen uppskattar att bli omhändertagen.

I vanliga fall är jag mycket självständig, vill klara allt själv och tycker att problem är till för att lösas.

Nu njuter jag av att bli omhändertagen och skäms inte ett dugg när någon lägger energi för att göra något för mig.

På denna resa till Jämtland slås jag åter av hur fina människor jag känner.

Jag har lånat min bror och svägerskas lägenhet mitt i stan. Rena lakan väntade på mig, bara att lägga sig. De skulle också ha  mött mig vid tåget, om jag kommit med rätt tåg.

Idag har jag varit hos Karin och  fått gofika och en trevlig pratstund.

Och så Eva, som bjöd ut mig på restaurang igår och hem på trerätters middag idag.

Utöver det spelar jag kort med mamma hela dagarna. Hon påstår alltid att hon inte minns hur man gör men sen vinner hon 75% av gångerna.

Jag var ju, som jag skrev igår, väldigt nervös för att åka upp hit till Jämtland. 

Men att känna sig omhuldad på detta sätt gör att det känns mycket bättre.

Jag hoppas jag tar med mig den insikten i framtiden:

Det är härligt att bli omhändertagen, man behöver inte klara allt själv.

Och - en dag ska jag ta hand om er också.

Jag och Helena i Skottland 2010

Nu sitter jag på tåget mot Östersund.

Jag missade tåget jag bokat biljett till imorse så jag har fått improvisera litet.

Av alla resor jag gjort mellan Stockholm och Östersund den senaste 30 åren så är detta första gången jag missar ett tåg jag bokat.  Även om jag ju är litet si och så med att passa tider annars.

Daniel skulle vara snäll och skjutsa mig till tåget . Jag, Daniel och komma i tid är absolut ingen bra kombination.

Helena, om du läser: Jag VET att vi skulle åkt en kvart tidigare, att det är vanligt med köer på morgnarna. OCH jag vet att jag är hopplös på att passa tider.

Men efter 3 byten är jag nu 15 mil från målet, en dryg timme senare än det var tänkt.

Det konstiga är att jag inte var särskilt irriterad när jag kom till Centralen 2 minuter för sent. Förutom att jag fick lösa dubbel biljett vilket var surt så var det mest en axelryckning.

Förhoppningsvis har jag fått någon insikt att  inte irritera mig på småsaker.

Jag är annars ganska nervös. Det är första gången jag åker till Östersund, min födelsestad sedan 12 januari och det är första gången jag ska träffa min 90-åriga mamma sen dess.

Jag tror det kommer att bli känslosamt och jobbigt - men nödvändigt.

Jag tänker också på förra gången jag körde till Centralen för att passa Östersundståget. Det var på morgonen den 7 januari och jag skjutsade Helena och Max.

Helena hade pratat med sin mormor i telefonen några dagar innan och hon tyckte mormor lät så orolig och ensam så hon bestämde sig för att åka upp ett par dar för att pyssla om henne. Max tog hon med som sällskap och för att mormor också tycker om hundar.

Jag minns att jag var så enormt stolt den morgonen i bilen: att jag fostrat en så omtänksam och empatiskt flicka.

Jag har fått kommentarer från några av er som följer min blogg. Ni tycker att jag verkar så väldigt nedstämd och ledsen.

Visst är jag ledsen, nåt annat vore konstigt. Det värsta tänkbara har hänt mig och min familj och det kan aldrig bli riktigt bra igen, eller åtminstone inte bra på samma sätt som tidigare.

Men som jag försökt skriva så kommer känslorna och går. Ena stunden är just så pestig så ingenting är roligt och jag förstår inte just då hur världen ska kunna bli bra igen.

Sen har jag långa stunder när jag fungerar ganska bra, jag skrattar, ser på komedier på TV och så vidare. Det har jag skrivit om flera gånger tidigare.

Syftet med min blogg, anledningen till att jag startade den är ju att jag vill visa hur ont det gör att mista någon på det här sättet och att jag tycker att det inte alls hade behövt hända. Plus att jag vill visa vilken fin dotter Helena är och att jag är väldigt stolt över henne.

Då blir det naturligt så att jag skriver om det som relaterar specifikt till sorgen och saknaden samt de praktiska saker vi måste hantera mitt i alltihop.

Det skulle kännas tokigt att börja ge handarbetstips eller visa "Dagens outfit".

Jag har två fantastiska barn till, Daniel och Emilia, jag skulle lätt fylla en blogg med dem. Jag glömmer inte för en sekund hur lyckligt lottad jag är som har dem.

Än så länge tar sorgen mycket av min tid och kraft men den kommer så småningom att få ge mer plats för annat.

Det jag har ändrat litet de senaste inläggen är ju att jag skriver mer som en dagbok vad jag haft för mig under dagen.

Idag har jag varit hos min handläggare på Försäkringskassan och diskuterat min sjukskrivning.

Även nedskällda Försäkringskassan har visat sig vara hjälpsamma och empatiska mot mig. Det finns ingen press därifrån att jag ska skynda mig tillbaka ut i heltidsarbete.

De ifrågasätter inte på något vis mina symptom som främst är koncentrationssvårigheter och orkeslöshet.

Emilia kom precis hem, hon har tagit ett premiärdopp i Brosjön.    

Nu ska jag börja packa, imorgon 7.00 åker jag med tåget till Jämtland.

Daniel och lille Lorax

Millan på stranden i söndags, inget bad då

Nu har vi beställt gravsten.

Liksom det mesta annat så har vi lyckats göra ett stort projekt även av det.

Vi har tillbringat många timmar vid datorn och tittat på Stenhuggeriernas hemsidor. Vi har också gått runt på flera kyrkogårdar för att få uppslag över hur vi vill att stenen ska se ut.

En måndagmorgon innan jobbet gick jag runt bland gravarna på Lilla Dalen och mätte stenarna med tumstock. Kyrkogårdsarbetarna måste ha undrat vad jag höll på med.

Förr i tiden såg stenarna ungefär likadana ut, oftast fyrkantiga, man köpte en standardsten och graverade in namn och kanske någon ängel eller en annan symbol.

Numera kan man välja i princip vilken form som helst. Det finns vissa bestämmelser hur stor stenen får vara, beroende på var man har platsen, men för övrigt är det fritt.

Det finns många olika stensorter, svart, röd, grå.

Vi har enats om att stenen ska vara i hallandsgranit, som är en röd stensort.

Vi säkra från början om att vi vill ha ett hjärta. Först ville vi att den skulle vara helt formad som ett hjärta, nu har vi beslutat att det ska slipas ett hjärta i stenen.

En gravsten ska ju stå länge, så den måste vara rätt "tidlös".

Vi tycker att det ska vara en hyllning till den som man reser den för.

Vi ville gärna  att det skulle säga något om Helena som person och den hon var. Vi ville på något vis uttrycka hur mycket vi saknar henne.

Fjärilar har blivit en symbol för Helena för mig under den här tiden, så det ville jag gärna ha med.

Vi var tvungna att skratta till när vi satt på stenhuggeriet och gjorde vår beställning. Vi tyckte det lät mer som att vi pratade om en runsten än en gravsten.

Men nu är utformningen klar och vi kommer antagligen att få stenen levererad runt midsommar.

Lägger upp några bilder på Helena här nedanför.

Åh, vad jag saknar den flickan och önskar att hon var här istället.

Igår var en dag som började som pest men som blev ganska bra.

Det var första gången jag kände att jag inte hade nån lust att gå ur sängen. Det var ingen mening när inte Helena finns längre.

Jag låg och tyckte riktigt synd om mig själv halva förmiddagen.

Men som min kloka kurator säger; det är känslor och känslor kommer och går. Så naturligtvis klev jag upp, nåt annat går inte.

Jag har också fått rådet att försöka hitta en positiv sak varje dag.

Man kan faktiskt påverka väldigt mycket själv hur man känner sig.

Nåväl, jag bestämde mig för att åka på hundkurs med Max.

Det var en strålande vacker dag. Både jag och Max fick massor med beröm för att vi gjort såna framsteg med vår träning. Max fick köttbullar som belöning, det gör underverk för hans förståelse.

Senare på eftermiddagen åkte vi ett gäng hundar och människor till Blåbärsudden och hade picknick.

Det var precis lagom varmt vi kunde sitta och mysa i flera timmar. Vi var själva där så hundarna kunde vara lösa och bada.

Nja, Max verkade ha glömt det mesta vi lärde oss på kursen så han fick mest vara kopplad.

Nu har vi bokat en hojweekend på Åland i juni och stuga i Sälen i juli.

Några bilder från igår:

Lovisa, Åsa och Monica på Blåbärsudden

Tommy med Liam och Max, Emilia med Milo

Jag har tidigare nämnt hur bra det fungerat för oss med de offentliga inrättningarna när vi förlorade Helena. Polis, kyrka, vård,  osv. Till och med Försäkringskassan har varit hjälpsam.

Blnad annat fick vi alla kontakt med kurator relativt omgående. Via skola, jobb eller vårdcentralen.

Jag träffade "min" kurator på vårdcentralen första gången den 22 januari. Jag har träffat henne i stort sett varje vecka sen dess.

Finns det så så mycket att prata om? Om jag har ju familj och vänner, det går väl lika bra att vända sig till dem.

Ja, visserligen pratar jag fortfarande mycket med folk i min omgivning.

Men det finns saker som är svåra att ta upp och man är rädd att såra eller att orden kommer fel.

Kuratorn är också bra på att bena ut det jag säger så jag kan förhålla mig till det jag tänker och känner.

Det går upp och mer i sorgearbetet och saker man tror är utagerade för länge sen kommer tillbaka i huvudet.

Bland annat har jag den senaste tiden åter gång på gång spelat upp det sista samtalet med Helena i mitt huvud. Och önskat att det varit längre, att jag hört på Helena vad  hon tänkte, att jag kunnat förhindra.

Det är så skönt att få älta det inför någon igen. Och få försäkrat att man kan inte läsa tankar, att Helena hade chans att få hjälp om hon velat det osv.

Och så blir jag litet lugnare - ett tag.

Sist jag träffade min kurator pratade vi också om Helenas mindre smickrande sidor. Att hon kunde vara sur om man inte gjorde som hon ville, eller att hon var dålig på att lämna tillbaka saker hon lånat. Och att jag och Helena faktiskt bråkade en del också.  Ofta är man rädd att säga negativa saker för det känns som man baktalar någon som inte kan försvara sig. Men som en av Helenas vänner sa: Det var ju Helena det också och vi tyckte om hela henne, med positiva och negativa sidor.

Sen pratar jag och kuratorn också om MITT och övriga familjens sorgearbete. Hur det går framåt men att jag trillar ordentligt ibland. Det är som att gå på en gropig väg och ibland trillar man ner. Med tiden blir det dock längre mellan groparna och de är heller inte så djupa.

Hon påpekar för mig att jag är i början av sorgen, det har gått så kort tid. Det har jag svårt att förstå, jag tycker jag kämpat så länge.