catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 8 maj 2015 20:36

Jag har nyligen gått en kurs på NASP på Karolinska institutet och kan numera titulera mig Instruktör inom MHFA.

MHFA är en metod, utvecklad i Australien och förkortningen står för Mental Health First Aid.

Det vill säga första hjälpen till Psykisk hälsa.

De flesta  känner till Första hjälpen vid olycksfall och många av oss har gått  kursen ABC för att få grundläggande kunskaper i hur vi ska ta hand om någon som skadats eller blivit akut sjuk.  ABC står för Andning, Blödning, Chock och ramsan, eller akronymen, fungerar som stöd vad man ska göra när man akut ska rädda liv.

Det är inte lika allmänt känt men liksom man kan lära sig grunderna  för att rädda vid akut fysisk sjukdom så finns det metoder för att ge första hjälpen till den som är psykiskt sjuk eller löper risk att ta sitt liv.  Vi vet att en svårt psykiskt person kan befinna sig i direkt livsfara om denne inte får hjälp. På samma sätt som någon kommer till en olycksplats och kan bedöma vad som ska göras och se till att professionell hjälp kommer så kan den som möter en psykiskt sjuk person  göra en första bedömning och se till att personen kommer under vård.

Varken  i ABC eller MHFA är det första hjälparen som ställer diagnos . Man försöker skaffa sig en så bild av hur allvarligt läget är, stöttar och stannar hos personen tills denne får vård.

Som vi alla vet kan det vara betydligt svårare att upptäcka om någon mår psykiskt dåligt än om någon blöder. Men det går att lära sig många signaler. Och det gäller att försöka se saker ur fler perspektiv och inte ge sig . Även om personen säger att de mår bra

Inom MHFA använder man inte ABC för att komma ihåg vad man ska göra utan BLEUS: Bedöm situationen, Lyssna på personen, Erbjud stöd, Uppmuntra att söka hjälp, Stöd att söka alternativ hjälp.

Det finns ett antal utbildade Första hjälpare inom psykisk ohälsa men tanken och målet hos NASP som utbildar instruktörer är att ”alla” ska ha möjlighet att lära sig detta.

Man kan säga att vi både gick Första hjälpen kursen och samtidigt lärde oss en metod att utbilda andra. Innehållet i kursen var väldigt givande för mig.

Jag lärde mig massor kring olika symtom, vad som utmärker vissa sjukdomar och vilka prognoser de kan ha.  Vi fick också lära oss hur man bemöter en person i kris enligt BLEUS. Samt fakta och statistik. Vi i gruppen hade också väldigt bra diskussioner och samtal.

Och nu  är jag  alltså instruktör och har behörighet att  själv hålla MHFA-utbildningar för de som så önskar.

   

ANNONS
Av Eva Wedberg - 25 april 2015 00:06

Jag bara måste börja med att visa några bilder på Emilia och hennes kompisar som de tog nu i veckan när de var i Kungsan i Stockholm. Bilderna visar förutom tjejerna hur hela Kungsan går i rosa tack vare alla körsbärsblommorna Jag blir så glad när jag ser de här fina bilderna, unga fina tjejer i en miljö som vibrerar av vår och framtidstro.

 

 

 

   

Igår var det årsstämma i Suicide Zero.

Jag är så stolt att vara en del av den organisationen. På drygt ett år har vi gått från ingenting till att vara en betydande aktör inom frågor som rör suicidprevention. Vi har en stabil ekonom och haft möjlighet att anställa Alfred Skogberg som generalsekreterare.

Vi har flera starka namn som är ambassadörer såsom Mia Skäringer och Mattias Sunneborn. Några av de mest respekterade experterna inom området är knutna till föreningen.

21 augusti kommer det att anordnas en gala i Karlstad i Suicide Zeros anda, Våga fråga.

Och i allt detta har jag förmånen att få vara en kugge och bidra med mina kunskaper inom ekonomi och administration. Och få möjlighet att skapa någon mening med att Helena lämnade oss.

Igår var det alltså stämma, den andra i ordningen.

I samband med stämman hölls ett par föreläsningar, läkaren Ullakarin Nyberg som ingår i Suicide Zeros expertråd var den ena föreläsaren och jag var den andra.

Mitt tema var varför jag engagerar mig i Suicide Zero.

Jag berättade om Helena. Hurdan hon var, vad hon tyckte om att göra och att hon var en välfungerande ung kvinna som aldrig sökt hjälp och heller inte passade in i mallen för hur en suicidnära/deprimerad person agerar. Jag berättade också att trots att vi inte anat att hon funderade på att ta sitt liv så har vi aldrig tvivlat på att det var det som hände.

För tecknen finns där alltid innan. Men har man inte tillräcklig kunskap så är det som ett språk man inte behärskar, det finns kommunikation men man förstår inte vad det betyder och kan heller inte lägga ihop två och två för att skönja ett mönster.

Och det var säkert också så att Helena inte heller förstod vad som hände med henne och hon kunde därmed inte sätta ord på det.

Den främsta anledningen till att jag engagerar mig är att jag tror på förändring. Det går att minska antalet självmord. Och det går att hitta sätt så vi är mer rädda om varandra och både vågar fråga och vågar berätta om psykisk ohälsa.

Och så vill jag att Helena  ska vara stolt!!!

Alfreds bild från mitt föredrag

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 13 april 2015 20:58

Det blev inget firande på Helenas födelsedag i onsdags.

Vi hade egentligen tänkt det. Ordna litet feststämning, samlas, äta  gott.

När dagen väl kom så kändes det mest konstigt att göra något. Jag hade hellre firat en 24-åring såklart och jag kände mig lurad på en tårtbit. Men att fira när festföremålet inte är med blir ett dåligt firande.

Den första födelsedagen hon inte var med oss, för två år sedan oroade vi oss väldigt mycket för veckorna innan den inföll. För att orka igenom så ordnade vi med Öppet hus och bjöd på buffé i två dagar. Det kändes rätt då, allt var så färskt och vi behövde göra något bra. Göra något bra av den tyngsta av dagar.

Förra året köpte vi Helenas favorittårta och ordnade med ett litet mindre tårtkalas.

Men i år alltså ingenting, åtminstone inte som liknade tidigare födelsedagar.

Helena finns med på olika sätt hela tiden. Vi pratar om henne och vi saknar henne. Jag engagerar mig och jobbar mycket med suicidprevention och lär mig alltmer om suicid och psykisk ohälsa. Allt pågår dagligen, det är egentligen ingen skillnad om det är hennes födelsedag eller inte. Sen blir det på ett sätt mer smärtsamt såna dagar för man påminns om det man mist, hur det var förut och hur det borde vara.

Vi var såklart till kyrkogården och tände ljus och marschaller men annars var det en dag som andra, en väldigt hektisk dag. Och det slog mig att det bästa jag kunde göra för Helena den dagen, en flicka som många sätt var livet självt, var just det. Ägna mig åt de som lever runt omkring mig och göra mitt bästa för dem och för mig.


Kanske känns det annorlunda ett annat år, kanske inte. vi får ta det när det kommer.

Men just nu känner jag mig lugn och harmonisk och starkare än jag gjort de senaste dryga två åren.  




Av Eva Wedberg - 8 april 2015 06:07

Älskade vännen!

Grattis på 24-årsdagen. Eller hur säger man? Det är väl inte riktigt 24 -årsdagen, utan 24 år sen du föddes.

Jag tror att man som förälder alltid kommer ihåg efteråt precis hur det var den dagen ens barn föddes. Daniel kom den varmaste augustidag man kan tänka sig 1989, Emilia en lördag mitt i skid-VM 1999 och jag ville hinna se klart en tävling innan vi åkte in till sjukhuset.

Och så du, en strålande vacker vårdag 1991. Det var en måndagmorgon vi åkte till Södertälje sjukhus och vid lunch var det klart. Världens lättaste förlossning. Barnmorskan sade efteråt att man inte kunde se så pigg ut när man nyss fått barn.

Och du var så lätt att vara mamma åt. Glad, pigg och energisk. Du hade alltid något på gång. Alltid med där det hände saker.

Och alla dessa djur som du älskade. Katterna, hundarna som du passade, hästarna du red. Men de vandrande pinnarna hade du nog kunnat vara utan.

Till skillnad från mig så var du smidig och vig.  Du reste dig långt innan du var ett halvår gammal.

Jag var så otroligt imponerad när du red och faktiskt STOD på hästryggen när hästen travade runt.

Och så kunde du gå ner i spagat, bara så där. Jag ville ta med dig till min gamla idrottslärare och visa att jag minsann hade en dotter som var så vig.

Och det jag alltid tjatar om; när du hoppade i vattnet och simmade. Trots att du aldrig gått i simskola eller hade övat så kunde du bara simma. Jag förstod aldrig hur det gick till.

Din energi gjorde mig ibland helt slut, det hade varit lättare att hålla reda på en näve loppor än dig när du var på det humöret. Men alltid rolig att vara med, du gav mig så mycket.

24 år skulle du fyllt idag. Jag hade velat vara med den 24-åriga Helena. Vuxen, kanske på god väg att hitta dig själv. Kanske hade du gått en utbildning, kanske jobbat med något du tyckte om. Oavsett så tror jag vi hade "hängt" mycket med varandra. Gått på bio, rest, fikat.

Du hade säkert ringt för flera veckor sen och undrat vad du skulle få i födelsedagspresent, förhandlat om vad du ville ha. Du hade också haft önskemat och önsketårta och önskefirande.

Vi ska fira dig litet idag också för dagen du föddes är en glädjens dag.  Jag är så tacksam för åren med dig, jag önskar bara att de blivit fler. 

Ta hand om dig nu. Vi hörs snart igen.

Kram/mamma

 

Av Eva Wedberg - 15 mars 2015 12:09

Fy fan för att leva utan Helena. Orden kommer över mig plötsligt en dag när jag står vid spisen.
Fy fan för att leva utan Helena. Orättvisan över att detta hände oss. Orättvisan att hon inte fick leva slår mig återigen med full kraft. Efter drygt två år kommer det fortfarande över mig.
Världens bästa Helena, Hellan för de flesta, vår Stinta.

På ytan hade hon så mycket. Åtminstone trodde vi det. Men det hjälpte inte. Räckte inte. Hjälpen nådde inte fram. Vi visste inte vilka hennes behov var. Antagligen visste hon det inte själv. Men vi vet att ytan inte alls speglade det som fanns inuti henne. Det yttre vägde lätt när själen kraschade. Och ingen såg vad som hände.

Hon gick miste om nästan hela sitt liv och jag svär för jag saknar henne så mycket.


Vår 14-åriga katt Nizze har åter åkt på storstryk och vi var tvungna att åka till veterinären och få honom hopsydd. Nu går han omkring här delvis rakad,  han är sydd med blå tråd och och har två dräneringsrör som sticker ut. På håll ser det nästan ut som han har papiljotter.

Jag har skrivit om Nizze förut i bloggen. Han har alltid varit otursförföljd och skadat sig på de mest otroliga sätt och de akuta turerna till veterinären har blivit ett antal genom åren. Mer än en gång har jag trott att nu är det kört men han repar sig och han är nu alltså 14 år fyllda.


Helena har en kusin som är född samma år som henne som heter Terese. När det var något år gamla  fick de varsin likadan docka av sin farmor/mormor.

Det var en docka med tygkropp och med huvud, armar och ben i plast. Fästa med tråd i kroppen. Helena älskade den här dockan. Hon bestämde att det var en pojke och döpte den till Bolo. Det var hennes absoluta favoritleksak som följde henne vart hon än var under många år. Det där armarna och benen hade en förmåga att lossna titt som tätt och vi försökte hitta bättre och bättre tråd för att knyta fast dem. Utan nån större framgång. Ibland tappade Bolo nån kroppsdel utomhus och vi gick skallgång för att lista ut var den kunde vara. Helena klippte Bolo och försökte också bättra på färgen på Bolo med tusch vid nåt tillfälle vilket inte direkt förbättrade det redan skamfilade utseendet. Bolos sista "offentliga" framträdande var när Helena tog studenten och han försedd med blågula band fick hänga runt hennes hals.


När Helena sen lämnade oss och skulle ut på sin sista resa var Bolo en av de två saker jag skickade med henne. Det andra var ett par yllesockor, hon var alltid så frusen om fötterna.


De senaste dagarna när Nizze gått omkring är med sina stygn och sina dränage och sett eländig utså har vi pratat om att han påminner om Bolo. Skamfilad och lagad många gånger. Uträknad med alltid kommit tillbaka. Det känns liksom bra att göra den parallellen. Att prata om Nizze och samtidigt blir det en brygga till väldigt fina barndomsminnen av Helena. Nu och då. Minnena blir mer nära, mer verkliga. Och de blir en del av vårt dagliga liv, här och nu.

Jag svär fortfarande ibland för att Helena inte fick vara kvar hos oss. Men minnena som jag är oerhört tacksam för finns kvar och dem kan ingen ta ifrån oss.

Nizze, åter sydd

 

Helena med Bolo

 

Helena och Nizze

  

Bolo till slut

 


Av Eva Wedberg - 8 mars 2015 22:12

Den här veckan har jag varit på Disputationsfest.

En nära blev medicine doktor med sin avhandling


Medicine management in municipal homecare; delegating, administrating and receiving.

 

Jag är glad för hennes skull och känner mig stolt över att hon gjort detta.

Detta är en vän som jag umgåtts med under många år. Vi har rest på semesterresor ihop familjevis och på senare år reste vi med döttrarna på tjejresor till solen.

Vi har läst på Komvux och gjort högskoleprovet, gått kurs för att lära oss baka som proffsen och vi har även engagerat oss i Civilförsvaret och i styrelsen för Samfällighetsföreningen där vi då bodde.


Kort sagt kan man säga att vi trivs tillsammans, har mycket att prata om och skrattar mycket ihop.

Jag har tänkt mycket på henne den senaste veckan när det varit aktuellt med disputationen.

Jag har också funderat över vänskap och vad den betyder för oss människor. Vänskap berikar livet och gör det roligare.  


Vänskap är lätt när livet flyter på. Det är när det stormar omkring som vänskap sätts på prov. Det är då det visar sig vad det är värt

När  poliserna som kom hem till oss med beskedet att Helena lämnat oss frågade de om det fanns någon vi kunde ringa.

Min vän och numera medicine doktorn en av de första som dök upp i huvudet.

Hon inte bara kom, hon stannade i flera veckor tills vi klarade oss någorlunda igen.

Hon fungerade som kurator, kock, servitris, chaufför, glädjespridare och administratör. Naturligtvis var vi också enade i sorgen, hon och hennes familj hade känt Helena lika länge som vi.

Det betydde oerhört mycket att hon fanns här. Och det har också betytt mycket för vilka vi sen var när vi reste oss igen.

Det var fler som fanns där på ett eller annat sätt för oss under den där mardrömstiden. De som reste långt i vintermörkret för att kunna stötta, de som dök upp med fika och mat, de som tog med oss ut på promenader. De som skickade böcker och brev. Listan kan göras lång.

Alla dessa betyder nåt alldeles särskilt nu. De var där för oss när vi verkligen behövde dem

Sen finns kanske också några som inte riktigt höll måttet. Som kanske inte vågade eller orkade.

Det är inte lätt att veta vad man ska göra och jag dömer ingen. Jag är inte så säker på att jag själv hade kunnat vara stöd för någon i min situation. Det vet man inte förrän man ställs inför det.

Men jag vet att om  man har varit nere i det mörkaste tillsammans då skapar det speciella band för all framtid. Banden blir starkare med dem som fanns där men kan  också försvagas om man inte kan mötas i det svåra



Och extra rörd blev jag över att vår familj nämns i avhandlingen och dessutom Helena ”in beloving memory” .En fantastisk fin gest för oss och jag vet att Helena hade gillat det.


Helena och Åsa

   

Med familjen Craftman på Öland 2005

På Ö  

Av Eva Wedberg - 5 mars 2015 22:20

I helgen besökte jag en hälsomässa i Härjedalen.
Jag var inbjuden dit för att föreläsa. Efter en resa med nattåg till Östersund och därefter några timmar i buss kom jag så fram.
Jag föreläste först en dryg timme. Jag berättade min historia, om det som hände med Helena och tiden efter. Jag pratade också om Suicide Zero och om hur vi måste jobba för att minska antalet självmord.
Efter min föreläsning pratade jag och åhörarna ytterligare nära två timmar. Jag fick ta del av andras gripande historier och en del av vad man gjort i Härjedalen för att sänka självmordstalen. Det blev en väldigt fin och för mig värdefull stund.
Jag slogs av hur mycket som görs, hur många som engagerar sig och försöker vända en ond spiral. Det blev också alltmer tydligt att vi måste hitta sätt att samordna insatserna och idéerna. För de finns där i stor skala.
Jag insåg också återigen hur värdefullt det är för mig att jobba med detta. Att jag får större förståelse i mitt huvud för det som hände. Att känna gemenskap med andra som upplevt samma sak. Och stärkt i vikten av att fortsätta. Att dra mitt strå för att åstadkomma en förändring.

När jag var liten för 40-50 år sedan var det runt 1000 personer som dig i trafiken varje år, nu är det förre än 300, mindre än en tredjedel så många som för 40 år sedan. Jag har en förhoppning om att få leva minst 40 år till. Om motsvarande resurser satsas för att förebygga självmord de närmaste 40 så borde jag få uppleva att antalet självmord minskar från 1600 till mindre än en tredjedel, 500/år.


Sonfjällsskolan

 

Väntan på bussen

 

Av Eva Wedberg - 22 februari 2015 19:51

   Jag har en känsla av att vi som drabbats av en stor sorg förväntas vara mer lagom än tidigare.

Lagom glad, lagom sällskaplig, lagom trevlig.

Inte förlora humöret, det kan tolkas som att man blivit mer labil. Om man brusar upp och blir arg är risken stor att man betraktas som en tickande bomb av sin omgivning. Som kan brisera vilken sekund som helst och skapa en olustig stämning. Och att man inte längre klarar motgångar utan bryter ihop och tappar humöret för minsta lilla..

Man får inte verka bitter eller missnöjd. Såna känslor kan bara komma utifrån att man upplevt en svår sorg. Man ska vara ödmjuk inför andra människor och deras liv. Om inte ”man kunde tro att hon skulle visa mer omsorg, har hon inte lärt sig något av det som hänt?”

Nej glad och trevlig ska man vara. Le och skratta så de runt omkring kan känna sig lugna.

Men inte för glad. Det kan verka desperat, hysteriskt. Folk kan tro att man balanserar på en skör tråd mellan skratt och gråt  och när som helst kan brista ut i högljudda snyftningar som gör att alla känner sig illa till mods.

Prata och vara sällskaplig. Men vara noga med att lyssna på andra. Man får inte framstå som självisk. ”Så många som ställt upp och fortfarande tänker du bara på dig själv.”

Uppmuntra när andra vill prata om problem.  Alltid ha tid. Komma ihåg det där lilla extra.

Alltid känna in de sociala koderna. Andra kanske kan missa hur man ska vara men för oss med den ”stora sorgen” är det mittfilen som gäller.

Inte vara omöjlig utan glatt tacka ja till bjudningar och ställa upp när det fattas en sekreterare i Samfällighetsföreningen.

Inte vara för sunkigt klädd men heller inte för uppklädd. Hel och ren. Och se till att hålla vikten, varken minska eller öka antalet kilon.

Å  andra sidan större självkänsla än nånsin. Det har inte längre samma betydelse vad andra tycker. Det kan ändå inte jämföras med det jag varit med om.. Jag har upplevt något av det svåraste som kan hända en människa och jag står här. Jag har klarat det. Jag behöver bara passa in när jag själv vill det. Ställa upp när det känns rätt för mig. Och försöka vara en så bra medmänniska jag kan.

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se