catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 8 februari 2015 18:31

Livet tuffar liksom på.

Obevekligt går dagarna och tiden. På gott och ont.

Det tar oss längre bort från tiden när det fruktansvärda hände. När Helena lämnade oss. Men det tar oss också längre från Helena. Det finns så mycket nu kring oss som hon inte får vara med om. Som hon inte är en del av.

Vardagliga saker som att Melodifestivalen börjat igen. Eller att vi är inne i typ säsong 20 av Greys anatomy. Hon får inte se hur det går för  McDreamy och alla hans fruar.

Både Starbucks och Kentucky Fried Chicken har kommit till Sverige. Det var alltid givet att ta en kaffe på Starbucks och äta friterade kycklingdelar på KFC när vi åkte utomlands. Vi längtade efter att de skulle komma till Sverige. Nu finns de här. Men Helena kan inte gå dit.

Starbucks kanske hade det godaste kaffet just för att vi var på semester. Men Helena missar allt annat också.

Huset i Tierp som vi älskar att vara i. Och som vi möblerat med möblerna från hennes lägenhet. Emilia som snart går ut nian och som sökt in på samma gymnasium som Helena. Alla födelsedagar, släktmiddagar. Bil, motorcykel, kläder, möbler. Allt sånt som byts ut och köps in – och Helena är inte med och tycker till.


När jag ser på kort på Helena börjar jag tycka att hon ser så ung ut. Hon är ju två år yngre än sina jämnåriga vänner. Plötsligt 33 år yngre än jag, trots att jag var 31 när jag födde henne. Hon är fyra år yngre än sin bror men det var bara drygt 1½ år emellan dem. Och hon är 6 år äldre än Emilia nu. Fastän hon var åtta när hon föddes

De som var något år yngre än Helena förut är äldre än hon. De har fyllt 22, snart 23.

Hon är evigt 21. Och yngre för varje dag. På samma gång.


Sorgen lever sitt eget liv och det är bara att hänga på och hantera den som det kommer. Det går aldrig att förutse fullt ut hur man ska reagera eller hur man ska känna vissa perioder. De senaste veckorna har saknaden åter varit mer påtaglig. Kanske för att vi är i tiden mellan hon lämnade oss och begravningen. På torsdag är det två år sedan vi begravde henne. För två år sedan hade vi fullt upp att hantera den enorma saknaden. Samtidigt som vi hade allt praktiskt med att hitta kista, kistdekoration, annonser och inte minst att förbereda för minnesstunden efteråt.  Jag har så många datum i huvudet från den perioden. Igår, den 7:e var sista gången vi såg henne. I kistan, finklädd och med de saker vi ville att hon skulle ha med sig. Så vacker med sitt rödbruna lena hår. Det var hon, men hon var inte där.

Jag förundras över att vissa datum för två år sedan var så viktiga och då jag minns allt vi gjorde, nu har blivit vardag och går förbi utan att göra nåt större väsen av sig. 7 februari var en sån dag 2013. 12 februari 2013 var i högsta grad en sån dag. Hur skulle det kunna vara något annat? Dagen vi begravde Helena. Nu två år senare kommer jag att jobba hela dagen. Jag åker antagligen till kyrkogården på kvällen.

Det är på något sätt så att med tiden blir det viktigare att minnas de positiva dagarna. Hennes födelsedag 8 april är till exempel mycket viktigare att uppmärksamma än 12 januari då hon lämnade oss.

Vi    kan förvisso aldrig komma ifrån sorgen att hon lämnade oss. Men framförallt kan vi aldrig förlora glädjen över att hon funnits. Om än alldeles, alldeles för kort tid.

Kentucky Fried Chicken. Edinburgh hösten 2010

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 27 januari 2015 19:05

Sitter på tåget, på väg hem från Östersund. Jag har varit uppe och hälsat på min snart 92-åriga mamma.
Mamma har alltid varit en klippa . Outtröttlig, generös och med ständigt nya projekt på gång. Hon har förvärvsarbetat så länge jag kan minnas, vilket var relativt ovanligt. för gifta kvinnor i den generationen. Hon har samtidigt varit en riktig bullmamma sim bakat och lagat mat och pysslat. Framförallt har hon varit ett nav i vår stora släkt. Jag har tidigare berättat om att Helena tyckte väldigt mycket om sin mormor och att hon hälsade på henne sista veckan i livet.
Mamma är inte längre riktigt den hon varit . En tilltagande demens gör att hon har svårt att orientera sig i både tid och rum och hon har numera sitt hem på ett äldreboende där hon får bra omvårdnad.
Mamma vet inte att Helena inte lever. Vi grubblade länge hur vi skulle göra, om hon skulle få veta. Vi, eller i första hand jag,  tog dock beslutet att inget säga. Vi tänkte att hon antagligen skulle bli förkrossad , snabbt glömma bort vi sagt men vara väldigt orolig och olycklig över något hon inte riktigt visste vad det var.
Jag har haft dåligt samvete många gånger för att mamma hålls utanför. Känt mig både som dålig mamma som inte kunde rädda Helena och dålig dotter som inte säger sanningen till mamma.

Idag är jag ganska övertygad om att vi gjorde rätt. Åtminstone om man ser till mammas livskvalitet de här åren. Mamma har inte frågat efter Helena en enda gång eller reagerat på att hon inte hört av sig. Och hade hon frågat, då hade vi berättat. Hon är, som man säger, lyckligt ovetande. Men är det rätt mot henne? Att hållas utanför en sådan sak.

 Jag har ofta    längtat efter att krypa ner hos mamma och få tröst, men det går inte nu.

Samvetet har gnagt men vi höll tyst av omsorg om mamma.
Jag fick ett väldigt fint mail av en ung tjej för ett tag sedan. Hon är jämnårig
med Helena. Hon hade läst min blogg och tyckte sug känna igen väldigt mycket av Helena i sig och även känna igen den relation jag beskriver att jag och Helena hade. Sen skrev hon att även om de har en så nära relation så berättar hon inte allt för sin mamma. Visa saker håller hon tyst om för att skydda . Hon vill inte lägga allt på sin mamma utan vill ordna upp själv.
Och kanske var det så för  Helena med.  Hon ville inte tynga andra med sina bekymmer utan höll tyst av omsorg. Precis som jag nu gjort med min egen mamma, Helenas mormor .
Vi har burit bördor själva för vi vill inte tynga andra. Vi trodde vi kunde hantera dem. Helena insåg inte när det blev henne övermäktigt, när hon hade behövt dela med sig.
Jag tycker jag tog ett rationellt beslut när jag valde att inte berätta för mamma och jag tycker jag kan hantera det. Jag vet inte om Helenas skäl var att skydda och/eller om hon inte kände tillräckligt förtroende.
Eller så är det ingen större skillnad. Vi håller tyst on det som tynger för vi tror inte, oavsett skäl att omgivningen kan hantera det.Vi kan dock aldrig veta hur andra reagerar och hur de tänker.

Jag vet inte vad som är rätt. Den mamma jag alltid känt finns inte riktigt längre men är det skäl nog att hålla henne utanför? Kanske hade det varit bättre om jag vågat förlita mig på att mamma kunde ta emot vetskapen om att Helena inte lever. På samma sätt som jag önskar att Helena förlitat sig  på mig och att jag kunde hantera de mörka tankar hon bar på.

Och att jag fått chansen att ge henne tröst.


ANNONS
Av Eva Wedberg - 22 januari 2015 21:09



Jag är mamma till tre barn; Daniel, Helena och Emilia. De föddes i den ordningen. Först Daniel och 19 månader senare kom Helena. Sen dröjde det nästan 8 år till innan Emilia gjorde entré.

Man kan nästan säga att vi haft två kullar. Det var en lång period när vi hade Daniel och Helena. Fina småbarnsår när vi åkte till Astrid Lindgrens värld och till Liseberg. Vi skjutsade till alla möjliga aktiviteter innebandy, gitarr, orientering och för Helenas del först och främst stallet.

När Emilia kom hade vi både småbarnsår och storbarnsår och tonårsår samtidigt. Fina år det också naturligtvis.

Helena hade längtat efter en lillasyster länge. Det var det hon önskade sig mest i världen.

När vi berättade för henne att det skulle komma ett syskon så var hon så lycklig så hon sov inte på hela den natten.

Inom familjen visste vi  tidigt att det var en syster som var på väg. Men eftersom man alltid är litet orolig för hur det ska gå (redan då, lång innan barnen föds börjar man oroa sig för dem)så bad vi Daniel och Helena att hålla tyst. Daniel som var nästan 10 var måttligt intresserad av hela grejen med en syster till så för honom var det inga problem att vara tyst. Men Helena var som sagt helt till sig. Hon pratade mycket om syskonet som skulle komma. Och folk i vår omgivning försökte få henne att berätta. Och det var inte lätt att hålla emot. En gång hade nån frågat om det var en bror eller syster och Helena svarade:” Det är en familjehemlighet—men hon ska heta Linnea”

Nu blev det inte Linnea utan Emilia hon fick heta. Och Helena älskade henne från första stund. Hon bar på henne, bytte blöjor, gullade med henne och körde henne i vagnen. Hon ville vara med Emilia hela tiden. Och känslorna var besvarade. Emilia var inte gammal när hon log mot Helena första gången och blicken följde alltid var storasyster var.

Så fortsatte det genom åren. Trots åldersskillnaden tillbringade de massor av tid tillsammans. De satt i Helenas rum och Helena lärde ut hur man sminkar sig eller spelade upp låtar som hon tyckte var bra. När Helena så småningom fick körkort åkte de på bilturer och när hon  skaffade lägenhet sov Emilia ofta över.

Även i de mest jobbiga tonåren när Helena avskydde allt och alla under en period så tog hon alltid hand om Emilia.

När Emilia blev tonåring och behövde tonårsstöd var det Helena hon vände sig till och man sade ibland att Emilia hade två mammor.

Helena kunde också ha synpunkter på kompisar Emilia umgicks med vilket sårade Emilia. Det hände att jag sade åt  Helena att backa litet så Emilia fick möjlighet att utvecklas på sitt sätt.

Samtidigt peppade Helena ofta Emilia och sade att hon var bra och att hon skulle tycka om sig själv.

Som personer var de inte särskilt lika. Helena var rastlös och ville alltid det skulle hända något. Emilia är mer lugn och eftertänksam. Emilia växte fort och var nästan en decimeter längre än Helena. Emilia gav sin åtta år äldre syster smeknamnet ”Shorty”

När Helena lämnade oss var det många som undrade hur hon kunde lämna oss alla. Kanske mest av allt undrade man hur hon kunde lämna Emilia.  

Om en månad fyller Emilia 16. Det har minsann inte varit lätt för henne att mista sin syster.  Det är fruktansvärt att drabbas av en så stor sorg när man är så ung. Men jag hoppas hon alltid bär med sig det de hade tillsammans Att hon ska känna att nånstans finns Helena med henne.

Jag hoppas också att hon ska komma ihåg att tycka om sig själv och att hon är bra. Precis som Helena brukade säga.

Psst. Emilia har gjort den nya headern till bloggen.                   

Av Eva Wedberg - 12 januari 2015 22:03

Älskade vännen!

Så har det gått två år. En evighet och en sekund på samma gång.

Vi är plötsligt inne på tredje året utan dig. Det är så länge. Snart har du varit ifrån oss lika länge som du levde efter studenten. Samtidigt kan jag när som helst höra din röst eller se det där lilla ärret efter piercingen på ögonbrynet.

Jag är förundrad över att livet fungerar någorlunda utan dig.  På ett sätt är det som att den verkliga minnesdagen vari lördags. Det var en lördag du lämnade oss och det kändes nästan närmare. Det var kanske symboliskt att årsdagen nu inföll på en måndag. Sakta går vi mot en vardag, en nyorientering i livet.

Jag har jobbat idag och sen varit på föräldramöte i skolan.

Kanske tycker du att jag borde varit hemma och inte gjort annat än tänt ljus och tänkt på dig. Helst hade jag velat  det men det fungerade inte riktigt så detta år. Men tvivla inte på attdu har varit med mig hela tiden. Jag har tittat på klockan hundratals gånger. Tänkt på vad jag gjorde för två år sedan. Tre klockslag är extra tydliga. 14:00, då pratades vi vid sista gången. 16.45 så lämnade du oss. 20:15 då kom poliserna hem till oss och berättade att du lämnat oss.

Jag har tänkt så mycket på hur du tillbringade din sista dag, ensam och förtvivlad. När vi kom till lägenheten nån dag efteråt hittade vi min gamla täckjacka i soffan. Det såg som att du suttit där och haft den på dig för att värma dig. Helena, jag skulle ha varit där och hållit om dig, inte min gamla jacka.

Du är så saknad gumman. I vardag och fest hade vi behövt dig här.  Livet är tristare utan dig, så kommer det alltid att vara.

Vi klarar oss, sakta hittar vi det nya livet utan dig.

Men du Helena missar så mycket. Du skulle snart fylla 24 om du varit kvar här. Kanske hade du gått på lärarlinjen som du funderade på eller så hade du jobbat. Du kan inte göra det nu.

Säkert hade du varit på flera utlandssemestrar under de här två åren.Tänk på alla goda hotellfrukostar och spännande drinkar du missat. För att inte tala om båtutflykterna som vi alltid följde med på och lovade att avstå nästa gång.

Vi är bjudna på 50-årsfest hela familjen om nån månad. Du hade älskat att vara med på den.

De har spelat in ett gäng nya Beck-filmer. Jag har sett den första, rum 302 och den var riktigt bra. Grannen, Beck, dottern, Gunvald; alla är med. Men Gunvald börjar bli litet trött och rund om magen.

Det kommer nya heta skådisar, nya låtar, nya serier, nya filmer hela tiden och du missar alla.

Du är inte här på födelsedagar, jular, hundpromenader, avslutningar. Du missar det.

Jag vet att du hade det jobbigare än nån kunde ana och jag är inte arg över att du lämnade oss. Jag är bara så ledsen över allt du missar. Och över allt vi missar med dig.

Ta hand om dig älskade barn. Du är så saknad , nu och alltid.

Kram/mamma.


Kamelridning i Tunisien 2010  


Av Eva Wedberg - 11 januari 2015 13:57

   Jag har plockat ner julsakerna. Allt som plockades fram och pyntades med har hamnat i lådor i förrådet till nästa jul. Det röda och gröna har ersatts av vitt och pastell. Nu blir dagarna längre och det gäller att släppa in ljuset.

Jag plockade undan julsaker den 12 januari 2013 också, från julen 2012. Jag gick här i huset även då och lade julgransbelysning och kulor på sin plats. Litet vemodig över att julen var över, men förväntansfull över att vi gick mot ljusare tider.  Jag anade inte då att det var de sista timmarna när livet var som det skulle. Dagarna blev längre men vi gick inte en ljus vår till mötes.

Det var en helt vanlig dag som man brukar säga. Det började som det men innan kvällen kom hade livet förändrats för alltid. Tänk om jag anat. Då  hade jag naturligtvis gjort vad jag kunnat för att förhindra det som skedde. Om jag anat att den var de sista timmarna av det gamla livet. Kanske hade jag varit mer tacksam över det jag hade och inte känt mig så irriterad. För jag var irriterad den dagen. Jag var stressad över att jag skulle ha så mycket att göra på jobbet närmaste tiden och jag var irriterad över att Helena inte hämtade sina hundar. Tänk om jag anat.

Jag var inte tillbaka på jobbet förrän långt senare. Jag blev sjukskriven i flera månader och det visade sig att de klarade sig alldeles utmärkt utan mig. Så det fanns ingen anledning att stressa upp sig över det, jag var inte så oumbärlig som jag trott. Och att Helena inte hämtade sina hundar var ju ingenting, saknade helt betydelse i det stora hela. Jag förstår inte hur jag kunde se det som ett problem då. Men det är väl så vi fungerar, vi hittar alltid nåt som vi kan se som problem.

Småsaker man retar sig på och missar de stora frågorna.

Tänk om jag anat. Hon kämpade bokstavligen för sitt liv men jag förstod inte det. Jag irriterade mig på hundarna.

Det som inte fick hända, inte kunde hända, det hände ändå. Hon lämnade mig och alla andra. Det var så självklart för mig att hon skulle finnas i min närhet nu och för all framtid. Vi såg ju på världen tillsammans. Reflekterade och diskuterade det som hände runt omkring.  Men den dagen kom ”runt omkring” hem till oss. Det som bara kunde hända andra litet längre bort; det hände oss. Och jag hade inte längre Helena att diskutera med.


Kroppsminnen är märkligt. Idag när jag plockade med julsakerna så kände jag hur jag utan att styra det ställde in mig på att möta katastrof. Jag kände mig stel, andades mer flämtande och hade en oroskänsla i magen. Även om jag inte anade katastrofen den gången för två år sedan så ställde min kropp in sig på det idag.

Att gå runt i hela huset och plocka ner julsaker, damma och byta dukar innebär också att fotografier lyfts och sätts tillbaka. Fotografier på alla barnen, i alla åldrar. Nyfödda, semestrar, resor, studenten, med kusiner. Jag såg korten på Helena och det blev så tydligt att hon finns för mig i alla åldrar och jag saknar alla.  Jag känner en stor tacksamhet över de barn jag har och tacksamhet över de år jag fick med Helena och samtidigt en enorm saknad efter henne.

Det var den 12 januari 2013 hon lämnade oss. Imorgon har det gått två år.

 

 

Av Eva Wedberg - 5 januari 2015 13:31

Vad är rätt när det gäller sorg? Vad är fel? Finns det överhuvudtaget rätt och fel?

Det finns det naturligtvis inte. Var och en sörjer på sitt sätt. Däremot är det viktigt att gå igenom sorgen. Man kan inte komma undan. Det gäller oavsett vilken sorg man bär på. Det innebär ofta en sorg att förlora jobb, gå igenom skilsmässa, inte få det man drömt om. Här skriver jag dock i första hand om att förlora en närstående.

Man måste ge sig tiden och våga gå in i det jobbiga. Det går inte att resa ifrån eller stressa förbi sin förlust. Om man försöker göra det så kommer det förr eller senare kapp i andra sammanhang längre fram. ’För att man ska kunna bli en hel människa igen så måste man sörja. Jag brukar ibland säga att jag inte vill att sorgen ska begränsa mig. Jag försöker att inte undvika det som känns extra jobbigt utan utsätter mig för det istället. Jag har besökt platser som varit jobbiga, där sorgen känns som mest. Jag har pratat och pratar ofta om det som hänt. Och jag har vältrat mig i skuldkänslor och självförebråelser och jag har satt ord på de jobbigaste tankarna.

Jag tror det är absolut nödvändigt att tillåta känslorna som kommer. Att gråta och vara ledsen, känna saknaden som river. Det är också tillåtet att vara arg, skitförbannad. Arg på  den man mist; att de inte kämpade inte tog emot hjälp. Eller helt enkelt arg för att personen inte finns kvar hos oss.

 Man får också vara arg på ödet, att detta händer just mig.

När jag var nydrabbad (ett ord jag lärt mig under min sorgeprocess) så var det många som fick höra mig beklaga mig över att det var så orättvist eftersom jag ”minsann betalar skatt och inte slänger papper på marken” .

Med litet perspektiv på den tiden kan jag inte låta bli att le åt den ganska fåniga formuleringen. En skräpfri natur eller skatteintäkter till staten har ju inget att göra med att Helena inte orkade leva. Men det jag försökte sätta ord på var ju den existentiella orättvisan jag tyckte mig uppleva. Jag ansåg helt enkelt att det borde finnas regler som anger att om man försöker göra sitt bästa för sina barn ger dem kärlek och finns där för dem; då ska man inte kunna förlora dem. Jag vet att det är oerhört naivt och att det inte alls fungerar så – men ändå.

Det finns ingen mall för sorg. Och den måste få ta sin tid.  Har man aldrig upplevt svår sorg  eller står bredvid och ser någon som sörjer djupt kan  man tycka att personen ska komma tillbaka till det vanliga livet så fort som möjligt. Lämna sorgen bakom sig.

Vi är nog många sörjande som upplevt omgivningens kommentarer och antydningar om att de tycker man borde ha sörjt klart nu. Man sörjer aldrig klart. Däremot får sorgen mindre plats med tiden. Vi är skapta att klara den svåraste förlust och så småningom börjar de flesta av oss att se framåt och glädja sig åt livet. Det går inte att leva nedtyngd av sorgen för resten av livet. Det är ett arbete vi måste igenom och sen så småningom blir det en del av livet.
Man förändras för alltid när man drabbas av en stor sorg. Liksom man gör av alla kriser. När man förlorar någon närstående så får hela världsbilen en törn. Hur kunde det här hända mig?

Man får en annan syn på saker. Hur man hanterar det och gör med det på sikt är upp till var och en.

Man kanske försöker bli en bättre person, kanske byter jobb. Eller så vill man leva vidare som förut, försöka få en vardag liknande den som var innan.

Det finns ingen tävlan i att bli den bästa människan eller göra den största förändringen i livet. Man är inte bättre eller sämre, oavsett hur man väljer att leva sitt fortsatta liv. Det gäller helt enkelt att hitta sätt att hantera det liv man har.

En bild från Helenas "charmiga" punktid.  

Av Eva Wedberg - 30 december 2014 08:45

Julen har kommit och gått. Med mat, julklappar och allt annat som hör till. På ytan har allt varit som vanligt. Vi bestämde tidigt att fira hemma i år, för första gången utan Helena Jag var så nervös innan hur det skulle kännas. Skulle jag gråta mig igenom de här dagarna? Skulle vi fira utan Helena? Eller skulle vi lyckas hitta ett sätt att fira utan henne men med henne närvarande på något sätt?  Vi strävade efter det sista.  Vi firade utan henne men ville också hitta former så att hon fanns med oss – så klart.

De flesta har förlorat någon de tycker om och vet att saknaden ofta blir mer påtaglig vid speciella dagar som nu i juletid.

Helena som verkligen älskade julen. Att förbereda; baka pepparkakor, handla julklappar och pynta. Det är inte rätt att vi nu istället får gå till hennes grav och tända marschaller och pynta med tomtar där i kylan.

Men även om hon inte var här så fanns hon med hela tiden iallafall. Det är märkligt att någon kan kännas så närvarande trots att han/hon inte är där. Närvarande och samtidigt så plågsamt frånvarande.

Vår speciella Helena-grej var när vi samlades framför TV:n och tittade på filmen ”Tomten är far till alla barnen”. Helenas viktigaste ”julmåste, viktigare än både Kalle Anka och julskinka.

Det var ett absolut krav från hennes sida att vi skulle sitta tillsammans och se den filmen på julaftonskvällarna, efter det att julklapparna delats ut. Vi kan nästan alla repliker utantill vi det här laget men vad gör det? Tradition är tradition och det har vi inte ändrat på.


Julen blev också helt OK. Som med de flesta av de här extra jobbiga dagarna så är det värre innan. När de väl kommer blir det dagar att ta sig igenom och göra så bra som möjligt. Och vi lyckades ganska bra med det.  Vi har haft det roligt och trevligt med våra två fina barn som finns här. De är det viktigaste. Viktigare än Helena nu.. Måste jag välja mellan dem och Helena så kommer de alltid före. Så måste det vara. Det kan tyckas hårt, jag drar nästan efter andan när jag skriver det. Men Helena som den hon var tillhör inte nutiden. Hon har varit en fantastisk del av mitt liv som i mycket format mig till den jag är. Att hon inte längre lever påverkar också väldigt mycket vem jag är och vilka val jag gör. Men jag kan inte göra mer för henne i hennes jordeliv för hon är inte här och hon kommer inte tillbaka. Det måste jag inse.  

Men Helena är fortfarande också mitt barn precis som de andra och behovet att ta hand om och skydda finns ändå kvar även om hon inte lever kvar hos oss. Och nu tar jag hand om henne genom prata om henne och vårda minnet av den hon var för mig. Så att hon finns kvar i mitt och andras medvetande för lång tid framöver.

Jag träffade en av Helenas kollegor häromdagen. Kollegan berättade att man fortfarande pratar mycket om Helena på jobbet och att de saknar henne. Jag tyckte det var  som att få en fin present att få höra det. Helena finns kvar i mångas tankar. Hon är saknad och hon har gjort avtryck bland dem hon mötte.

Julen är som sagt över för den här gången Nu har vi mellandagarna och om några dagar har vi ett nytt år. 2014 är snart slut, 2014 när Helena inte varit med. Det första hela årtalet utan henne. 2013 var hon ju med några dagar.

Årsdagen när hon lämnade oss närmar sig. 2 år då. Och vi går in på tredje varvet utan henne.


Av Eva Wedberg - 21 december 2014 18:24

”HELENA! Helena!!

Vet du vad som hände idag?

Jag pratade med en irländsk kille på telefon. Killen spelar i ett band som vill skänka intäkterna från en spelning till Suicide Zero och han ringde upp mig för att få kontonumret där pengarna kan sättas in.

 Vi pratade en stund. På engelska Helena, du skulle varit stolt över mig.

Jag var bara tvungen att berätta för honom om att det betydde extra mycket för mig att samarbeta med irländare. Hur du fascinerades av Irland. Jag berättade om din resa till Dublin hösten 2012, din sista utlandsresa. Om nyckelringarna med irländskt motiv som du köpte i present till mig och pappa.

Till sist berättade jag om låten Galway girl, som du hade som väckningssignal i din telefon och som du vaknade till på morgnarna.  Där de sjunger om tjejen vars ”hair is black and her eyes are blue, precis som du. Första låten på min Helenalista på Spotify.

Jag frågade om han kände till låten ”Galway girl”. Och kan du tänka dig, killen var från Galway.

Så Helena:  Jag har pratat med en person som kommer från Galway!!!  Är det inte häftigt. Är du avundsjuk?

__________

Jag pratade med en irländare häromdagen och vi pratade precis om det jag skriver här ovanför. Och jag har varit så frustrerad. Det här var verkligen något jag ville berätta för Helena. Ta upp telefonen, ringa : ”Du kan aldrig ana vad som hände idag”. 

Jag har lurats av mitt undermedvetna och på allvar funderat över hur jag kan få fram meddelandet till henne.  Facebook, telefon, brev, röksignaler, morse?  Det måste finnas ett sätt. Jag måste få berätta. Hon kommer att tycka det är så roligt. Eller så säger hon något i stil med ”Lilla mamma, är det inte dags att du skaffar dig ett liv”Oavsett så vill jag berätta om just det här. En bagatell i sig men det spelar mindre roll.


Det här händer ibland. Saker jag måste få berätta för Helena. Sånt som jag förknippar särskilt med henne, minnen vi har ihop, gemensamma skämt. Eller saker som bara hon kan förstå. Och jag blir så frustrerad. Ni vet den där känslan ”Jag kan inte bärga mig till jag kan berätta det här för den eller den”.  Man längtar efter att se den personens min. Prata och ventilera en stund, skratta.

 Den  känslan kommer kring Helena också och jag måste få ut det på något sätt.

Jag har ju tidigare skrivit om att jag pratar med henne ändå. Och ibland skriver jag brev.

Och just detta  skriver jag om här i bloggen.


Det paradoxala är ju att mycket av det som jag vill berätta om händer ju just för att hon inte finns. Som en följd av att jag förlorat henne har ju mitt liv till vissa delar tagit en annan riktning.

 Jag har mött många engagerade och fantastiska människor efter Helena. Alla dem skulle jag också vilja berätta om för henne.

Jag inser att det är svårt att få fram berättelsen till Helena så som jag skulle vilja därför skriver jag det här.

Det var flera som kände till hennes förtjusning i Galway Girl. Från filmen PS I love you, som Helena såg många gånger. Inte minst eftersom Gerald Butler som var det ”hetaste” som fanns enligt henne, sjöng sången i filmen.


Så till Helenas vänner och alla bloggläsare: Vet ni, jag har pratat med en kille från Galway!! Är det inte häftigt.


Nyckelringen jag fick i present av henne, pappa fick en likadan "best dad"  

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se