catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Eva Wedberg - 24 augusti 2014 16:30

Jag hade aldrig trott att det skulle komma så många reaktioner på mitt, Cecilias och Kims deltagande i Aftonbladets webb-TV.

Vi var ju bara en liten, liten del av programmet, där Ludmilla för övrigt gjorde en jättefin insats. Men i och med att vi "skyltade" i början följt av den kortare texten så fick vårt inslag stor spridning.

Jag tror heller inte att det är så vanligt att man får prata på det viset och verkligen försöka beskriva människan man mist. Oftast handlar det om omständigheterna kring själva självmordet.

Jag är iallafall oerhört tacksam över att jag fick den här möjligheten och att problematiken uppmärksammas.

För som jag sagt tidigare, vi som drabbats ska alla vara stolta över de vi mist. De var fantastiska personer som tyvärr just då inte orkade leva. Och det är ingen skam att inte orka.

Vi som är kvar har också all anledning att vara stolta. Vi har gjort allt vi kunnat och velat deras bästa, mer kan man inte begära.

Jag vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer, samtal och  delningar av länken.


Numera reflekterar jag på ett annat sätt än tidigare över hur suicid beskrivs i litteraturen. När man fått upp ögonen för det så märker man att det förekommer i så gott som all´litteratur. En författare som heter Bo Andersson har också skrivit en utmärkt bok "Att vara eller inte" som handlar bland annat om självmord i film och böcker.

Det jag lagt märke till när jag läser i böcker är att det ofta beskrivs litet "ädelt". Sorgligt javisst men ofta finns inget alternativ. En före detta popstjärna som är på dekis och aldrig kan bli den han var, kvinnan som lämnat allt för en omöjlig kärlekshistoria tar sitt liv för att mannen ska kunna fortsätta , krigaren som offrar sig för sitt land. Jag vet att det låter ålderdomligt och sterotypt men det förekommer i litteratur som är relativt nyskriven.

Ibland är det någon ganska avlägsen kompis eller släkting som tar sitt liv och då får man sällan veta mer om dem än just att de tog sitt liv och kanske att de alltid varit litet udda.

Kanske väljer jag fel böcker att analysera men jag tycker inte jag hittat någon som verkligen nyanserar bilden av den som tar sitt liv.  Men kanske är vi inte riktigt mogna för det heller.

Om ni har andra erfarenheter får ni gärna höra av er.


Ännu ett exempel på att jag är inne på andra året efter Helena:

I helgen har jag varit i Mundekulla utanför Emmaboda och hållit kurs för föreningsvalda kassörer inom Riksteatern.

Jag var där för precis ett år sedan på ett liknande uppdrag.

Det mesta var sig likt och jag blev åter fascinerad över den fantastiska anläggningen som byggts av verkliga entusiaster.

För mig var det ändå en stor skillnad. Då, hade jag nyss kommit upp i att jobba halvtid, jag var obekväm med att resa och att ha en massa människor omkring mig.  Jag var helt utmattad då kursen var klar.

Nu finns en helt annan kraft i mig, jag lägger märke till andra saker runt omkring och det stör mig inte att vara i folksamlingar.

Det känns bra att kunna jämföra på det viset och se att det faktiskt gått väldigt mycket framåt sedan förra året.


Jag började detta inlägg med att skriva om inlägget i Aftonbladet web.

Som vanligt kommer man ju på efteråt vad man skulle ha sagt. Om jag fick möjlighet att göra om inspelningen skulle jag beskriva hur mycket jag saknar alla telefonsamtal och SMS från Helena. Jag tror faktiskt att det är det jag saknar mest. Alla nonsenssamtal


"Hej världens bästa mamma, vad gör du?"

"Jobbar, vad gör du?"

"Jobbar. Har du kul då?"

"Sådär. har du?"

"Sådär"

"Var det nåt särskilt?

"Nä. Då säger vi så då"

"Puss då"

"Puss"


Mundekullaidyll


 

 

 


Av Eva Wedberg - 20 augusti 2014 22:14

Aftonbladet uppmärksammar åter problematiken  kring psykisk ohälsa och självmord.

Dels genom artikelserien Otillräcklig dels genom webTV-programmet Partiprogrammet.

I det senare framträdde ikväll bland annat Ludmilla Rosengren. Hon är läkare och terapeut och har även hon förlorat en dotter genom suicid.

Ludmilla är ordförande i Suicide Zero, en förening där även jag engagerat mig och jag är kassör i dess styrelse.


I ett inlägg i Partiprogrammet framträder jag och två  kvinnor till som förlorat närstående i suicid.

Vi berättar under en halv minut var om den person vi förlorat.

Jag är ju inte alls van att bli filmad på det här sättet och var rätt nervös i den varma studion.

Däremot är jag väldigt tacksam att jag fick möjlighet att berätta om Helena på det här sättet, om människan Helena som jag saknar så.

Jag hoppas jag också lyckas förmedla styrka till andra drabbade att prata om det som hänt.


Om ni är intresserade av att se klippet så är webbadressen här:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/otillracklig/article19395273.ab



Min blogg läggs för övrigt numera också upp på Suicide Zeros hemsida; www.suicidezero.se. Den är i stort likadan som i catchingup, dock utan bilder.


Stillbild från mitt framträdande på webb-TV

   

Text ur Aftonbladet idag

Eva förlorade sin dotter Helena.

Cecilia förlorade sin dotter Caroline.

Kim förlorade sin pojkvän Johan.

Nu vill de bryta tabut kring självmord - och uppmanar fler att prata.

– Det är ingenting som man ska behöva skämmas för, säger Kim.De har alla varit med om något av det värsta som kan hända: att en närstående tar sitt liv. Kvar står de i sorgen, saknaden - och tystnaden. När Kims 27-årige pojkvän begick självmord för ett år sedan så märkte hon hur svårt omgivningen hade att bemöta henne.

"Läskigt att prata om det"

– Reaktionerna jag har fått när jag pratar om vad som hänt är bland annat obehag och rädsla och försök till att avsluta konversationen. Många tycker det är läskigt att prata om det och undviker därför helst ämnet helt, säger hon.

Kim är långt ifrån ensam att gå igenom den tragedi som det innebär när en anhörig tar sitt liv. Antalet självmord ökar för andra året i rad och det är bland ungdomar som den största ökningen har skett. I fjol tog 176 unga mellan 15 och 24 år sitt liv. I samma åldersgrupp är självmord den vanligaste dödsorsaken.

Förlorade sina döttrar

Eva och Cecilia förlorade sina döttrar alldeles för tidigt. Nu vill de båda lyfta vikten av att våga prata om öppet om det som har hänt.

– Tabut som fortfarande finns gör att det blir ännu mer hysch-hysch. Det är jätteviktigt att vi pratar med varandra och att vi belyser psykisk ohälsa, säger Cecilia, vars dotter Caroline tog livet av sig, 17 år gammal.

Evas dotter Helena begick självmord när hon var 21 år och Eva menar att det är helt avgörande att prata om det man går igenom.

– Det är lätt att tro att om man är tyst så går det över och läker ut, men det är ju precis tvärtom. Sorgen och saknaden finns hela tiden, men de känslorna kan gå bredvid en, istället för att ta över allt, säger hon.

Bryta tabun

I Aftonbladet TV:s Partiprogrammet ägnas den här veckan hela programmet åt att prata om psykisk ohälsa bland unga. Kim hoppas på att samtalen kan bryta tabun och nå ut till människor som kämpar.

– Självmord och psykisk ohälsa är väldigt vanligt och ingenting man ska behöva skämmas över eller försöka dölja för sin omgivning, eftersom alla har rätt till att få hjälp. Genom att prata kan man nå ut till människor som mår dåligt innan det är försent, säger hon.


Partiprogrammet sänds live på Aftonbladet.se i kväll kl 19.00

Av Eva Wedberg - 16 augusti 2014 16:02

Beskedet om Helenas slutliga skatt 2013 damp ner i brevlådan i veckan. Det var såklart ställt till hennes dödsbo men hennes personnummer var angivet.

Jag tror brevet från Skatteverket var den sista posten till Helena. Jag har sparat all post som kommit i hennes namn ända sedan hon lämnade oss. En hel del har varit reklam och strunt men jag har ändå inte vågat kasta OM det skulle vara det sista som var adresserat till henne. Nu kan jag nog slänga en del, för det är nog slut.


Helena jobbade extra som timanställd på min arbetsplats för några år sedan. Hon finns fortfarande kvar i löneregistret med anställningsnummer och allt. Hon ligger dock under kategorin avslutade anställningar.  Antagligen är det så i fler register, hon finns kvar i historiken men ingen aktivitet sker.

Jag undrar hur länge personnummer finns kvar. Är det för evigt eller ett visst antal år efter man lämnat jordelivet?


Igår när vi gick igenom vår gamla dator hittade vi  en filmsnutt från 2008 som jag inte sett tidigare Det var Helena och ett par kompisar till henne som  åkte tunnelbana och de var antagligen inte helt nyktra. Men de var så glada. Helena skrattade och spexade och var precis som jag minns henne;  energisk, rolig och med ett leende som kunde smälta berg.


Jag har märkt att nu när jag börjar känna mig allt starkare så återkommer fler och fler minnen och funderingar från tiden runt 12 januari 2013. Innan Helena lämnade oss, när det hände och de första månaderna efter.

De senaste dagarna har jag funderat över hennes begravning.

Hon begravdes den 12 februari 2013, en månad efter det vi förlorade henne.

Vi lade ner väldigt mycket tid och kraft på begravningen, det var så viktigt att det blev bra.  Vi träffade kantorn flera gånger för att lyssna igenom musiken vi ville ha i kyrkan. Vi bjöd hem de som skulle bära kistan på middag några dagar innan för att vi skulle planera, vi bakade cupcakes med väldigt ambitiös topping. Vi gjorde en minnesfilm på drygt 50 minuter,  vi hackade och brynte tacosfyllning till 100 personer.

För att bara nämna några saker. Allt med hjälp av snälla vänner och släktingar men ändå mycket jobb.

Det hela mynnade ut i en begravningsdag som pågick över 5 timmar på 3 platser; kyrkan, kyrkogården och Folkets hus. Med så långt avstånd mellan så det var nödvändigt att ta bilen mellan alla platserna.

Nu efteråt kan jag inte förstå att vi orkade, antagligen var vi fortfarande i chock och därmed fyllda med adrenalin. Jag är glad att vi verkligen försökte få det så bra som möjligt. Det blev en fin hyllning till Helena och på något konstigt sätt också ett varmt minne. Det blev musik som vi förknippade med henne och  den mat hon tyckte mest om. Symboliskt var det också viktigt för oss att vi följde henne till graven. Hon tyckte inte om att vara ensam och då hade det varit fel att lämna henne i kyrkan.

Det finns ingenting jag i efterhand tänkt att jag skulle tagit bort. Tvärtom har det i efterhand dykt upp funderingar om sånger vi skulle sjungit, tänkta tal vi skulle hållit och mer mat vi skulle lagat.

Kanske skulle man i likhet med att brudpar förnyar sina löften efter ett antal år kunna förnya begravningsceremonier efter några år? När man är starkare och då få med det man ”missade” förra gången?

Nja, jag tror faktiskt inte det. Den ceremoni vi hade då kom ur den chock och den avgrundsdjupa sorg vi kände då. Det var så vi mindes Helena och det var så vi ville hylla henne den gången

Med tiden tar sorgen och saknaden andra uttryck. Vi kommer alltid att ha behov av vissa ritualer vissa dagar när vi minns Helena litet extra. Jag varken kan eller vill gå tillbaka till hur det var vid tiden för begravningen.  I likhet med livet i övrigt anpassar vi oss till det vi har här och nu och så får det också bli med formerna för hur vi uppmärksammar Helena och saknaden efter henne.

I vardagen äter vi ofta mat hon tyckte om, vi spelar hennes musik och vi talar om henne dagligen.

 

 

    

  




Av Eva Wedberg - 12 augusti 2014 20:51


Den här dagen, den 12 augusti 2014 vaknade jag och många med mig till beskedet att den underbare skådespelaren och komikern Robin Williams tagit sitt liv. En fantastisk glädjespridare som också bar på ett stort mörker. Robin Williams gjorde många fina roller, Mork och Mindy, Döda poeters sällskap, rösten till Anden i tecknade Aladdin bland annat.

Jag förknippar honom främst med den 24 augusti 1989 då jag födde min son. Under en segdragen förlossning hyrde vi film för att få tiden att gå. Filmen var ”Good Morning Vietnam”  Med Robin Williams vrålande ” Gooood Moooorninggg  Vietnaam”   i öronen  upplevde vi en av de bästa dagarna i livet.


Datumet den 12 är fortfarande väldigt laddat för mig. Flera dagar innan blir pulsen litet högre, jag blir stirrig och jag återvänder till dagarna innan den 12 januari 2013.

De 12:e varje månad återupplever jag fortfarande timme för timme den ödesdigra 12 januari 2013. 14:00 när jag pratade med henne sista gången, 16:45 när det hände, 20:15 när polisen ringde på dörren. Och otaliga gånger hemsöks jag av skuldfyllda, frustrerande tankar: ”Om jag åkt till henne den här tiden, om jag frågat mer, om jag ringt under eftermiddagen. Kanske hade det sett annorlunda ut då.”


Den senaste tiden har jag dragit mig till minnes delar av ett samtal jag och Helena hade den 10 januari 2013, två dagar innan hon lämnade oss.  Helena hade varit ledig ett par veckor och skulle börja på nytt jobb måndagen efter. Jag stod och lagade mat och hon satt på en köksstol och höll mig sällskap, som så många gånger förr.

Jag frågade henne om hon kände sig piggare när hon varit ledig ett tag och om hon tyckte det var skönt att ha tid att koppla av. Hon svarade att det var OK men att hon kände sig rastlös och längtade efter att komma igång och jobba igen.  Hon hade till och med funderingar på att söka extrajobb på äldreboende på helgerna.

När jag tänker på samtalet, som kan verka bagatellartat, påminns jag om att jag hade en gnagande oro för henne. Jag ångrar att jag inte frågade mer den gången. Hon var trött och utarbetad och hade nog behövt vara ledig två månader istället för två veckor. Hon kunde rimligtvis inte ha hunnit vila sig så mycket på två veckor så hon nu var rastlös och klättrade på väggarna.


 Idag är det alltså 1 år och 7 månader sedan vi miste Helena. Ofattbart - länge och kort tid på samma gång.

Jag tänker på alla som drabbats efter mig och som jag vet har det så jobbigt.

På ett sätt är jag tacksam att det gått mer än ett och ett halvt år.

 Smärtan och sorgen finns lika stark som förut men liknar alltmer en följeslagare som går bredvid. Den finns där hela tiden men får samsas med annat och ibland också ge plats och stiga åt sidan.

 


Av Eva Wedberg - 10 augusti 2014 16:18

   Vi har varit på en dryg veckas tripp till Kittelfjäll.

För er som inte känner till Kittelfjäll kan jag berätta att det är en superfin  liten by i södra Lappland. Kittelfjäll heter också bergtoppen precis ovanför byn. Det är en av många fjälltoppar man ser när man står nere i Kittelfjäll. Var man än befinner sig i dalen ser man ännu fler bergtoppar, dalar och fjällsjöar.

Vi hade hyrt stuga och åkte dit för att vandra, fiska och framför allt koppla av.

Vi bodde i ett stugområde men eftersom det var i slutet av säsongen var vi nästan ensamma.

Det finns en affär i byn och ett hotell som var stängt för säsongen.

Det var precis så avkopplande som vi ville ha det.  Ett sätt att rensa hjärnan och komma ner i varv.

Jag är ingen van vandrare och inte särskilt skicklig men uppskattar det likafullt.

Det är en alldeles speciell känsla att kämpa sig uppåt genom skogen för att sedan när träden glesnar se ut över milsvida vidder. Och att vandra genom vidderna timme efter timme.

Framför allt är man så mycket ”här och nu”. Det enda man tänker på är vad som finns bakom  nästa sten, bakom nästa topp.

Eller att som stockholmare få tillbringa en hel dag på en strand  och få ha stranden helt för sig själv

Man behöver inte fundera på att ta hänsyn till andra eller ens kolla om någon fler dyker upp.

Jag tror vi alla skulle behöva få uppleva en sån ro emellanåt.


Vy vid en av vandringarna


Jag har tidigare skrivit om att jag ibland har behov av att åka bort och vila från det som så påtagligt påminner om att vi förlorat Helena. Slippa se fotografier, slippa åka förbi macken där vi sågs sista dagen, slippa se skylten mot kyrkogården.

Helt går det naturligtvis aldrig att åka bort från sorgen.  Det finns alltid saker som påminner om Helena på ett eller annat sätt.    


I likhet med våra andra barn finns hon med i tankarna var vi än är. Och finns hon i tankarna är ofta inte sorgen långt borta.

Månen var väldigt stor en kväll, Tommy försökte fota den. Jag tänkte att Helena kommit för att hälsa.

Tommy skulle köpa en läsk. Coca-cola har namn på sina flaskor sen en tid. Tommy tog en i högen och upptäckte först i bilen att namnet på flaskan han köpt var ”Helena”

Nu är semestern slut för den här gången. Imorgon ringer klockan tidigt och allt kör igång igen.

Det känns så klart vemodigt men också skönt att saker går in i normala gängor.

Vi har haft en jättefin sommar, jag känner mig nöjd på alla vis och ser fram emot hösten och dess aktiviteter.


Max och Ronja mådde fint

   

 

Av Eva Wedberg - 29 juli 2014 22:39


Statistiken över genomförda självmord i Sverige 2013 är nu officiell.

Det är en dyster läsning. Antalet självmord ökar. Totalt tog 1600 personer livet av sig förra året, jämfört med 1523 året innan.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Man brukar säga att varje dag tar fyra personer livet av sig i Sverige. I verkligheten är det mer än så.

1600 personer är väldigt många.

I mitt bostadsområde bor ungefär 200 personer

Åtta gånger så många tog alltså sina liv förra året.

Tänk er 1600 personer bredvid varandra, det blir en kilometerlång rad.

Om vi räknar 10 år tillbaka har motsvarande en fylld Globen tagit sina liv i Sverige.


Titanic förliste för drygt hundra år sedan och tog 1500 människor med sig i djupet, då Estonia sjönk drunknade drygt 800, tsunamin orsakade 500 svenskars död. Listan över kända katastrofer med många omkomna kan göras lång . Gemensamt är att i stort sett alla känner till dem och att de hålls kvar i minnet med hjälp av böcker, reportage, filmer.


Att 1600 personer tog sina liv uppmärksammas i bästa fall några inslag i nyhetsprogrammen och artiklar i tidningarna i samband med att statistiken blir offentliggjord. Sen lämnas vi som drabbats åt vårt öde.

Framför allt lämnas de som ligger i riskzonen för suicid åt sitt öde. Andra nyheter tar vid. Jag vill inte alls förringa de krig som rasar i världen, inte minst i Gaza, det är fruktansvärt och skamligt hur civilbefolkningen drabbas.

Men vi har kunskapen och möjligheten i Sverige att minska antalet självmord.

Som medmänniskor måste vi minska på tabu kring psykisk ohälsa och självmord, lära oss att prata om det.

Politiker bör göra allvar av frågan och tillsätta resurser till forskning och förebyggande.

Börja jobba för den noll-vision man säger sig sträva mot.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Hon var en av 176 i åldern 15-24.

176 barn och ungdomar som lämnat förtvivlade anhöriga; föräldrar, syskon, kollegor, vänner. Med frågor, skuldkänslor och en livslång sorg och saknad.

Det är väldigt skrämmande och oroväckande att antalet självmord i den åldersgruppen ökat med 20% jämfört med 2012.

20% på ett år är en oerhört hög siffra.

Tänk om vi hade inflation på 20% under ett år vilka rubriker det skulle ge. Hur många nyhetsreportage skulle inte det generera? Vilka katastrofrubriker skulle vi få läsa?


Vi måste alla hjälpas åt att arbeta för att minska antalet självmord. Arbeta för att den som lider av psykisk ohälsa får den hjälp som behövs.

Varje liv som räddas är viktigt.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Vi leker med tanken att det varit 1599 personer. Helena fanns inte med, hon räddades.

1 person, 1599 eller 1600 kan tyckas som oväsentligt.

Men för mig hade det gjort hela skillnaden.


Så älskad och saknad

   

 

 

 

Av Eva Wedberg - 27 juli 2014 19:48


Jag hoppas ni lyssnade på Sommar med nyligen bortgångne Christian Falk igår.

Om inte, gå in på webben och gör det.

Han berättade gripande men utan att bli sentimental om sitt liv.

Om en barndom där han inte var särskilt önskad eller sedd, till att bli hyllad musiker och producent och perioder av missbruk och ekonomiska bekymmer.

Och nu, att veta att hans tid är utmätt. Att han kommer att stanna på samma ålder som sin idol Frank Zappa, 52.

Jag har egentligen aldrig haft någon relation till Christian Falk, varken musikern eller producenten. Jag lyssnade i stort sett aldrig på Imperiet, jag tyckte frontfiguren Thåström var dryg och självupptagen så jag var inte intresserad av att höra deras musik. Därmed visste jag också litet om övriga medlemmar, däribland Christian Falk.

Vi hade nog inte mycket gemensamt heller, jag och Christian. OM vi nångång skulle stött ihop tror jag vi skulle haft väldigt litet att prata om.


Vi har dock en sak gemensamt, en erfarenhet vi tyvärr delar: I likhet med mig har Christian förlorat ett barn genom suicid.

När man förlorat ett barn, oavsett orsak och ålder, så känner man en viss gemenskap med andra drabbade. Man delar den största förlusten.

Har man dessutom gemensamt att ens barn tagit sina liv då delar man också frustrationen och i viss mån skuldkänslorna över att barnet inte orkade leva.

Kanske är det ändå symtomatiskt; jag och Christian Falk som på ytan är så helt olika, båda har drabbats av detta. Det blir på ett sätt så tydligt att det kan hända alla, hur olika förutsättningar vi har. Det finns ingen röd tråd eller handbok som visar vem som kommer att drabbas.

Alla har sin historia men facit är detsamma; våra barn lever inte.


Han berättade så fint och kärleksfullt i programmet om sin son som tog sitt liv för ett år sedan, 24 år ung. Sonen som sökt hjälp inom psykiatrin och skickats hem med ett paket tabletter. Som i sin förtvivlan tog sitt liv eftersom han inte fick den hjälp han behövde.

Christian berättade också initierat om att han är långt ifrån ensam, varannan dag tar en ung människa sitt liv, det är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Uppemot 90% som tar sina liv har varit i kontakt med psykvården innan men inte fått den hjälp de eftersökte


Jag förstår inte hur Christian Falk hade styrkan att göra ett sommarprogram bara veckor ( som det visade sig) innan sin egen bortgång. Och så pass kort tid efter han förlorat sin son, ett år är ingenting.


Det är ett och ett halvt år sedan vi förlorade Helena. Några månader efter det avled min svägerska, Helenas faster oväntat.

När man drabbas av två förluster så nära inpå varandra har man inga krafter att ta av. Man har redan använt upp sina reserver. Man går på tomgång och det tar tid att arbeta upp energin igen.

När vi förlorade en släkting till började vi också tänka katastroftankar i allt. Vi undrade var det ska sluta. Varför drabbar allt detta oss? Var slår det till härnäst?

Jag har till och med varit rädd att det ska hända djuren något för jag är övertygad om att vi inte skulle klara en förlust till.


Nu börjar vi åter ha krafter att leva och se framåt och att inte oroa oss hela tiden, men det tar tid och riktigt som förut blir det nog aldrig.


 Det är väl så att man får de krafter man behöver. Men att som i Christians fall förlora sin son och få sin dödsdom inom några månader är oerhört hårt. Både för honom och hans anhöriga.

Jag hoppas hans familj får bra stöd i sin dubbla sorg och att han har det bra där han är.










Av Eva Wedberg - 24 juli 2014 15:39


Ljuvliga, ljuvliga sommardagar.

Det har nog inte undgått någon att vi har en värmebölja av sällan skådat slag här i landet just nu. Härligt med sol och bad och en och annan pocketbok i skuggan.

Igår gjorde vi en utflykt till Sala Silvergruva. Hiss 155 ner under marken,  därnere var det  2 grader och fuktigt. Jag hade varm tröja och strumpor men hann bli ordentligt nedkyld under de knappa två timmar vi vistades därnere. Det var många som sökt sig till Sala Silvergruva igår och jag tror vi alla uppskattade svalkan en stund. Trots att det är så härligt ovan jord också.


Den här sommaren blir det ingen semester utomlands.

Under ganska många somrar åkte jag och Åsa med våra döttrar på en solresa till Medelhavet. En tjejvecka med sol och bad som vi alla såg fram emot större delen av året.

Vi gjorde resorna mer eller mindre till ett helårsprojekt.

Vi träffades flera gånger för att diskutera vart vi skulle åka, en särskild träff anordnades för själva bokningen, vi träffades för  lunch i Skärholmen veckan innan avfärd och hade en återträff på hösten.

Och strax därefter första träffen för att börja diskutera nästa resmål.


Helena älskade de här resorna. Rastlöst var hon ofta steget före; hon drev på att vi skulle boka resa, väl på plats längtade hon ofta hem till något samtidigt som hon planerade nästa års resa.


Hon hade inte så stort tålamod att ligga vid poolen utan kunde ligga och sucka ganska högljutt för att hon blev uttråkad. Däremot brände hon sig aldrig. Hon tålde nästan hur mycket sol som helst.

Måltiderna var långa och omfattande. Vi hade alltid frukost inkluderat och det kunde lätt bli ett par timmars sittning på morgnarna.  Jag undrar hur många croissanter och Nutella vi fick i oss under de här semestrarna.


Varje år gjorde vi en båtutflykt och varje år bestämde vi att nästa år skulle vi hoppa över båtutflykten.

Allra mest minns jag alla dråpliga situationer och hur mycket vi skrattade


Våra tjejresor i den här formen upphörde när Helena lämnade oss. 

Men, för att använda ett av Helenas favorituttryck: ”Det var en fin tid i mitt liv


Sala Silvergruva

 


Remätartävling på Cypern 2012 

 


Tjejerna i Tunisien 2010

 

 

 


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards