Jag måste bara dela med mig av det här hälsoprogrammet som Helena  utarbetade med syfte att vi skulle leva mer hälsosamt hon och jag.  

Vi började storstilat båda två, tyvärr orkade jag bara några veckor

Jag satte upp papperet på min anslagstavla på jobbet när jag fått det av Helena.

Där sitter det kvar ännu, mest som en påminnelse över MIN usla karaktär.  

Helena var  väldigt mammig i alla tider.

Hon var i och för sig väldigt mycket med pappa också. Han har alltid jobbat skift så alla barnen har varit mycket lediga med honom när de var små, och inte minst Helena.

När hon blev litet större skjutsade han ofta henne till stallet, vi skaffade hunden Milo som blev ett gemensamt intresse för dem. På senare år handlade det mycket om att meka med Helenas gamla Volvo.

Hon ville gärna vara med oss föräldrar. Även när hon var vuxen och vi blev hembjudna till någon så följde Helena ofta med, även om inget annat av barnen gjorde det.

Men det var ändå mig hon hade den mesta dagliga kontakten med.

När hon var något år gammal minns jag att hon kunde sitta i sin barnstol och följa mig med blicken var jag än befann mig i rummet. Vi brukade säga att har hon bara mig så klarar hon sig.

Jag har tittat i mina dagböcker från de senaste åren. Helena förekommer väldigt mycket. Jag skjutsade Helena dit, Helena hämtade mig där, Jag och Helena åkte och handlade, Helena lagade maten ock så vidare.

Hon ringde mig flera gånger om dagen, när hon vaknade, när hon var på väg till jobbet, på lunchrasten och så vidare. Nu när vi förlorade Helena så funderade jag på allvar om hon tänkt på att hon inte skulle ha möjlighet att prata med mig därifrån hon är nu.

Helena engagerade sig i hur jag klädde mig och följde ofta med när jag skulle shoppa. Jag tyckte om hennes råd så om hon inte var med så MMS:ade jag ofta från provhytten så hon kunde säga ja eller nej till det jag provade. Hon noppade mina ögonbryn och färgade mitt hår. Hon utarbetade också (förgäves) ett tränings- kostprogram så jag skulle bli av med några trivselkilon.

Det var roligt att vara med Helena, vi skämtade och skrattade tillsammans och pratade också allvarliga saker. Hon frågade mig ofta om råd. Hon följde dem inte alltid men ändå.

Jag, Helena och Emilia umgicks mycket alla tre. Vi reste, gick på bio eller bara "hängde".  Emilia skrev på Facebook för ett tag sedan att vår trio inte är komplett utan Helena och så är det ju.

När Helena var liten brukade vi lyssna  på en låt som hette" Helena och jag". Den handlar om en kille som är på Gröna Lund med en tjej som heter Helena. De kommer ifrån alla andra, missar bussen men det gör ingenting för han är ju med Helena. 

Vi sjöng ofta den i familjen och gjorde egna situationer där Helena ingick och varje vers slutade med

".... för nu har vi flytet, nu är det som det ska, för här sitter Helena och jag"

Den sången har jag ofta i huvudet nuförtiden.

Tiden efter vi förlorat Helena har jag naturligtvis anklagat mig själv att jag inte såg vad som var på väg att hända. När vi nu hade så tät och nära kontakt. Jag har känt mig som en urdålig mamma som inte kunde skydda henne. Jag har också tänkt att hon måste ha tyckt att jag var känslokall och oförstående så hon kunde inte vända sig till mig.

Da   gen före Helenas begravning hittade jag följande konversation från hennes Facebook, skrivet i december 2012.

Helena hade glömt att logga ut när hon använde Facebook så när jag skulle gå in kom jag till hennes användare. Då  gjorde jag ett inlägg till mig själv från henne och skrev hur fantastisk jag är, ett sk "Facerape".

Så inlägget här nedan har jag skrivit men kommentarerna är Helenas och det var den finaste present jag kunde få, att läsa det en månad efter det hon lämnat mig.

Helena Wedberghar gjort ett inlägg påEva Wedberg

den 7 december 2012 i närheten av Tumba

Du är den bästa och snyggaste mamman i hela världen. Puss puss puss.

Helena Wedberg Mamma du är ett arsle men jag älskar dig. Facerape

den 8 december 2012 kl. 00:03 via mobil · Gilla

Helena Wedberg Fast du är bästa och snyggaste mamman Ever, du är det bästa jag vet

den 8 december 2012 kl. 00:07 via mobil · Gilla

Jag och Helena i Turkiet 2009

Jag, Helena och Emilia på Rhodos 2008

Jag, Helena och Emilia i Tunisien 2010.

   Max och Ronja är Helenas älskade hundar.

Max är en korsning mellan rotweiler och schäfer han är drygt 2 år. Max kom till Helena när han var ett halvår. Han var då egentligen inlämnad till veterinär för att avlivas eftersom familjen blivit "allergisk". Veterinären, som är bekantas bekanta till oss tyckte han var så fin så hon ville försöka hitta ett nytt hem till honom. Det blev Helena.

Då hade hon redan beställt en doberman. Så drygt 3 månader efter det att Max flyttat hem till Helena så kom Ronja.

Helena och hennes hundar kunder verkligen fylla ett rum.

Vi hörde hennes bil komma puttrande. Efter någon minut öppnades dörren. Hundarna var i koppel men ändå högt och lågt. Helena domderade: "Max sitt", "Ronja kom", "Max släpp skon", "Finns det någon som kan sitta ner?"

Sen när de väl satt och fick tillåtelse att gå in; full galopp in i köket med kattskålen som mål. Max gärna med en sko i munnen. Ronja upp med tassarna på bänken för att leta mat.

Och mitt stående skämt: "Kommer du ensam, var är hundarna?"

Max, Helenas särskilda ögonsten, som Helena älskade så högt och Max henne. Han pussade på henneoch han pussade tillbaka. "Lovve dovve dove you" sade hon till honom, inte till Ronja. Hon sade ibland att Max skulle hon aldrig kunna lämna bort, för ingen annan ville ha honom.

Max bor hos oss nu, och han blir säkert kvar här. Han verkar må bra här. Han vill i vanlig ordning följa med vart man än går och är nöjd bara han har sällskap.

Ronja bor hos Helenas kompis Lina, hon vill gärna behålla henne för det är en koppling till Helena.

Ronja är här ibland. Helena älskade henne inte på samma sätt som Max. Men jag älskar Ronja, jag blir glad när jag ser henne.

Ronja ÄR Helena. Ronja tar över ett rum när hon kommer in, man vet aldrig riktigt var man har henne. Full av upptåg; öppnar dörrar, hämtar mat på bänken, jättekelig ena sekunden och nästa ser hon helt frågande ut när man vill klappa henne. Vill hon sova i sängen så gör hon det, även om de andra hundarna redan ligger där.Hon hoppar upp på öppna spisen och hämtar stenar, hon springer runt med kopplet i munnen så det rasslar.

Hon brukade hämta Helenas telefon när den ringde.

Vi har konstaterat att Helena gjort ett fantastiskt jobb med sina hundar. De är lydiga, läraktiga och harmoniska.

Ett par veckor efter Helena lämnat oss var båda hundarna hos oss. Daniel hade lånat Helenas bil och kom körande. Hundarna hörde bilen på långt håll och rusade till dörren och väntade förväntansfullt. För en bråkdels sekund trodde jag nästan att Helena skulle komma in genom dörren. "HEEJ BUSARNA", sätta sig på huk, låta dem pussa på henne och spralla upp dem. Och de skulle lyckligt följa henne varje steg hon tog. Jag skulle berätta vad de haft för sig: "Max har tuggat sönder en sko" "Ronja har ätit upp osten". Hon skulle titta på dem, prata med  hundarna och fråga om det var sant. "Neej, vad är det matte hör".

Tårarna flödade, det kommer ju inte att bli så någon fler gång.

Helena fyllde 18 i april 2009. Hon firade stort att hon var myndig och bjöd in både släkt och vänner att fira.

Året därefter tog hon studenten, det firades under flera månader  med studentskivor och fester. Hon köpte också flera fantastiska klänningar till de olika festerna. Ju fler paljetter och volanger desto bättre. Till det köpte hon skor med så höga klackar att hon fick ont i fötterna efter några minuter. Men snygga var dem.

Direkt efter gymnasiet fick Helena jobb på hemtjänsten i Tumba Syd. Den anställningen hade hon kvar tom december 2012. Hon älskade att jobba inom hemtjänsten och berättade ofta livfullt om jobbet. Hon trivdes också bra med sina kollegor och blev vän med många av dem.

Hon var noga med tystnadsplikten men tyckte om att prata om sina brukare. Hon hade vissa kodnamn som hon använde; "min mamma din mormor" var till exempel en brukare som trodde Helena var hennes dotter.

Jag är glad att hon fick chansen att jobba inom hemtjänsten och fick den uppskattning hon förtjänade.

Hon flyttade till lägenhet och skaffade sig 2 hundar, Max och Ronja. Många försökte avråda henne från att skaffa två hundar men hon var som sagt envis när hon var på det humöret. Hundarna var hennes ögonstenar och hon pratade ofta med dem som om de var hennes barn.

När Helena gick bort hade hon precis fått jobb på förskola. Hon hade också sökt och kommit in på lärarutbildning.

Helena hade till att börja med en ganska vild tonårstid. Hon testade olika stilar; punk, tuppkam, ljust hår, mörkt hår, nitar, översminkad. osminkad osv. En period vad hon feminist, nästa vänsterpartist. 

Hon provade att vara vegetarian men det stupade på att hon var alltför förtjust i  hamburgare.

Hon bytte kompsar ganska ofta. En bästis ena dagen kunde vara värsta fienden nästa dag.

Av och till var hon litet deppig och funderade över livets mening. Det är vanligt att 13-14åringar gör det men hon funderade kanske litet extra.

De dagar hon tillbringade i skolan i högstadiet var nog lätträknade. Tack vare en tålmodig mentor och sin egen starka vilja i 9:an lyckades hon ändå gå ut grundskolan med behörighet för gymnasiet.

Som 15-åring träffade hon Olle som kom att bli hennes pojkvän i drygt 5 år.

Under hela denna stökiga period var hon ändå alltid en fantastisk storasyster till Emilia.

Dessa systrar avgudade varandra i alla tider.  

I gymnasiet gick hon Barn- och fritidsprogrammet och verkade trivas med det.

Hon slutade med allt experimenterande, höll sig till samma kompisar och skötte skolan exemplariskt.

Hon arbetade extra på Fritids och på Max Hamburgerrestaurang.

Hon tyckte om att festa och en fredagskväll vid TV:n var inget för henne.

             Bilder på Helena från högstadietiden.

Helena kom till oss en strålande vacker aprildag 1991. Det var en mycket lätt förlossning som skedde på Södertälje sjukhus.

I familjen fanns då storebror Daniel 1 år och 7 månader gammal.

När Helena var 2 veckor flyttade vi från Gula Borgen i Tuna till radhus på Tumba Gärde.

Helena var glad och rolig men kunde också vara envis till tusen.

Hon hittade ofta på egna namn på saker, puder blev "suckadå", tunika blev "metuniken" och top blev "hob".

När hon var 6 år tyckte vi att hon skulle börja i simskola. Helena vägrade och påstod att hon kunde simma. Vi tog henne då till simskolan för att bevisa det. Ungen hoppade i och simmade. Vi förstod aldrig vart hon lärt sig det.

På Tumba Gärde hade vi en Bullerbytillvaro; massor med kompisar att leka med, stora ytor att vara på och bilfritt. Redan i vagnen blev hon bekant med Emma och Sara och familjerna skulle komma att följa varandra genom åren.

Helena tjatade länge om att hon ville ha en lillasyster. I februari kom så Emilia. Helena älskade henne från första stund och tog hand om henne som en extramamma.

Helena drabbades nästan aldrig av infektioner. Hon var så frisk att jag en gång tog henne till doktorn för säkerhets skull eftersom det var så länge sen hon blev undersökt. Läkaren förklarade då att om ett barn verkar friskt så är de oftast det. Många år senare har vi insett att han hade fel, väldigt fel. Man kan bära mycket smärta utan att det syns utanpå.