catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Efter Helena

Av Eva Wedberg - 3 september 2014 20:57

Tio dagar sen senaste blogginlägget.

Det har varit så fullt upp att jag inte hunnit helt enkelt.

Mycket att göra på  på jobbet efter sommaren och mycket att ta tag i.

Två födelsedagar, Tommy och Daniel fyller år med ett par dagars mellanrum.

Jag har också varit i Finland nästan en vecka. Massor med skratt, god mat, vin, virkning och fina samtal.

Och utöver allt detta har vi  efter flera års letande äntligen hittat fritidshuset vi letat efter.


Jag har med andra ord haft en väldigt bra period på många sätt. Jag kom hem nöjd med Finlandsresan och glad att träffa familjen igen.


Vad händer då? Jo saknaden efter Helena slår till som ett knytnävsslag i magen.

Jag vill ha henne här NU!!!

Jag vill prata med henne, munhuggas, skratta åt hennes skämt, gå på bio med henne, ha tjejkvällar med henne och Emilia, åka bil med henne. Jag vill att hon ska ringa flera gånger om dagen.

Jag tycker det är så orättvist att jag måste förlora henne. Jag förstår inte hur det kunde hända.

Det finns så mycket jag skulle behöva prata med henne om, sånt som jag bara kan prata med henne om.

Jag vill ha receptet på kycklinggrytan som hon brukade göra.


Det är flera månader sen jag kände mig så sorgsen och som jag saknade henne så starkt.

Jag vet inte varför det kom just nu.

Kanske är det för att bra perioder följs av sämre. Ju bättre man mått, desto hårdare faller man.

Kanske är det för att många minnen av Helena blivit alltmer påtagliga.

Det smått paradoxala är ju att ju längre tiden går desto tydligare och nära känns minnena av henne. Därmed påminns jag om vad jag mist och hur gärna jag vill ha det tillbaka.

Kanske är det för att Ronja fyller 3 år idag.

Jag tänker tillbaka på 3 september 2012, Ronjas ettårsdag.  Helena ordnade födelsedagskalas, bakade en pannkakstårta till hundarna och bjöd hem familjen på kaffe och wienerbröd för att fira. När jag promenerade hem från Helena  tänkte jag på hur lyckligt lottad jag var som hade tre så fina barn och att vi kunde ordna ett kalas för en hund en vanlig måndagkväll. Jag tänkte också att jag inte behövde något mer så länge jag hade dem.

Efteråt har jag många gånger önskat att jag kunde vrida tillbaka tiden till 3 september 2012.  Då var världen som den skulle fortfarande. Jag tror Helena trivdes med livet och mådde bra. Det var senare hon började må dåligt.

Så om vi kunde gå tillbaka till 3 september 2012 skulle vi ha möjlighet att se vad som var på gång och därmed förhindra det som sen hände.

Helena hade gjort ett inlägg på Facebook den dagen:


"Idag fyller min studsboll 1 år. Underbara rövarunge, jag älskar dig. "

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 20 augusti 2014 22:14

Aftonbladet uppmärksammar åter problematiken  kring psykisk ohälsa och självmord.

Dels genom artikelserien Otillräcklig dels genom webTV-programmet Partiprogrammet.

I det senare framträdde ikväll bland annat Ludmilla Rosengren. Hon är läkare och terapeut och har även hon förlorat en dotter genom suicid.

Ludmilla är ordförande i Suicide Zero, en förening där även jag engagerat mig och jag är kassör i dess styrelse.


I ett inlägg i Partiprogrammet framträder jag och två  kvinnor till som förlorat närstående i suicid.

Vi berättar under en halv minut var om den person vi förlorat.

Jag är ju inte alls van att bli filmad på det här sättet och var rätt nervös i den varma studion.

Däremot är jag väldigt tacksam att jag fick möjlighet att berätta om Helena på det här sättet, om människan Helena som jag saknar så.

Jag hoppas jag också lyckas förmedla styrka till andra drabbade att prata om det som hänt.


Om ni är intresserade av att se klippet så är webbadressen här:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/otillracklig/article19395273.ab



Min blogg läggs för övrigt numera också upp på Suicide Zeros hemsida; www.suicidezero.se. Den är i stort likadan som i catchingup, dock utan bilder.


Stillbild från mitt framträdande på webb-TV

   

Text ur Aftonbladet idag

Eva förlorade sin dotter Helena.

Cecilia förlorade sin dotter Caroline.

Kim förlorade sin pojkvän Johan.

Nu vill de bryta tabut kring självmord - och uppmanar fler att prata.

– Det är ingenting som man ska behöva skämmas för, säger Kim.De har alla varit med om något av det värsta som kan hända: att en närstående tar sitt liv. Kvar står de i sorgen, saknaden - och tystnaden. När Kims 27-årige pojkvän begick självmord för ett år sedan så märkte hon hur svårt omgivningen hade att bemöta henne.

"Läskigt att prata om det"

– Reaktionerna jag har fått när jag pratar om vad som hänt är bland annat obehag och rädsla och försök till att avsluta konversationen. Många tycker det är läskigt att prata om det och undviker därför helst ämnet helt, säger hon.

Kim är långt ifrån ensam att gå igenom den tragedi som det innebär när en anhörig tar sitt liv. Antalet självmord ökar för andra året i rad och det är bland ungdomar som den största ökningen har skett. I fjol tog 176 unga mellan 15 och 24 år sitt liv. I samma åldersgrupp är självmord den vanligaste dödsorsaken.

Förlorade sina döttrar

Eva och Cecilia förlorade sina döttrar alldeles för tidigt. Nu vill de båda lyfta vikten av att våga prata om öppet om det som har hänt.

– Tabut som fortfarande finns gör att det blir ännu mer hysch-hysch. Det är jätteviktigt att vi pratar med varandra och att vi belyser psykisk ohälsa, säger Cecilia, vars dotter Caroline tog livet av sig, 17 år gammal.

Evas dotter Helena begick självmord när hon var 21 år och Eva menar att det är helt avgörande att prata om det man går igenom.

– Det är lätt att tro att om man är tyst så går det över och läker ut, men det är ju precis tvärtom. Sorgen och saknaden finns hela tiden, men de känslorna kan gå bredvid en, istället för att ta över allt, säger hon.

Bryta tabun

I Aftonbladet TV:s Partiprogrammet ägnas den här veckan hela programmet åt att prata om psykisk ohälsa bland unga. Kim hoppas på att samtalen kan bryta tabun och nå ut till människor som kämpar.

– Självmord och psykisk ohälsa är väldigt vanligt och ingenting man ska behöva skämmas över eller försöka dölja för sin omgivning, eftersom alla har rätt till att få hjälp. Genom att prata kan man nå ut till människor som mår dåligt innan det är försent, säger hon.


Partiprogrammet sänds live på Aftonbladet.se i kväll kl 19.00

ANNONS
Av Eva Wedberg - 19 juni 2014 21:33

Så står då åter midsommar framför oss igen.

Den ljusaste helgen på hela året och vid sidan av julen, Helenas favorit.

Den vi inte fick missa. Som skulle firas enligt konstens alla regler. 

Med sill (som Helena inte åt), nubbe (efter hon fyllt 18), grillat och jordgubbar (gärna) öl (efter 18 igen).

Och så lekar; femkamp med pilkastning, ballonger, krocket, kast med liten boll, slå i spik.

Vissa midsommaraftnar åkte vi till Lida och spelade brännboll.

Gemensamt för så gott som alla lekar var att Helena kategoriskt vägrade vara med. OM vi lyckades övertala henne att delta gjorde hon ytterst halvhjärtade insatser.


Men hon älskade när vi samlades.

Och samlades gjorde vi även förra midsommar. Och firade på samma sätt. Det var en midsommar som hade allt som midsommar ska ha. Även vädret var på vår sida.

Vi hade en bra dag. Med lekar, god mat och skratt.

När jag tänker tillbaka känns det ändå som att vi firade för att bevisa för oss själva att livet går vidare. Trots att vi förlorat så mycket. Det var inte vara Helena som lämnade oss förra året. Vi förlorade också Carina, min svägerska våra barns faster.


Vi liksom tog ett djupt andetag och firade så mycket vi bara kunde. För Helenas och Carinas skull. Och för vår egen skull för att bevisa att livet fortsätter


Nu har det gått ytterligare ett år. 

Och vi ska åter träffas hemma hos oss, i stort sett samma personer som förra året. Väderprognosen säger mulet och ganska svalt.

Den här gången känns det dock helt annorlunda. Det är känns förväntansfullt och jag ser fram emot dagen.

Det känns roligt att träffas på midsommar. 


Jag uttryckte tidigt att livet inte går vidare utan att ett nytt liv tar vid. Och att det nya livet har stora möjligheter att bli ett bra liv.

Jag saknar fortfarande Helena väldigt mycket och längtar efter henne hela tiden.

Men jag har också allt fler dagar när jag känner att det nya livet, trots allt, har goda förutsättningar att bli ett bra liv.

Tiden och det man gör av den är det enda som kan lindra sorgen. 

Det är lång väg kvar. Men det ger kraft och hopp när jag märker att jag ser fram emot en så laddad dag som midsommar.

Och i år satsar jag på vinst i femkampen!!


Midsommar 2009, Helena med vännen Emmie

 





Av Eva Wedberg - 22 februari 2014 19:28

Helt plötsligt, utan att jag egentligen tänkt på det, har vi gått in i ett nytt varv.

Det blir allt  mer Andra gången vi gör saker istället för Första gången.

Emilia fyller år nästa vecka. Det är andra gången efter 12 januari i fjol.

Det är också andra gången jag skriver ett blogginlägg den 22/2. 

Min blogg har nämligen fyllt ett år i veckan och är även den inne på andra varvet.

Det känns på ett sätt skönt att vi redan gjort så mycket en gång. Det stämmer nog ganska bra det här med sorgeår och allt man ska igenom, allt man tänker på hur det var förra året den här tiden.

Jag vet att förra året den här tiden tyckte jag att vi kämpat så länge med vår sorg. När någon sade att vi var precis i början blev jag förtvivlad för jag visste inte hur jag skulle orka, jag var så trött.


Idag tog jag bilen till centrum för att uträtta några ärenden.

På vägen hem tog jag vägen förbi Helenas lägenhet. Jag fick en så stark lust att åka in och parkera på gästparkeringen som jag gjort så många gånger tidigare. Tänkte att om jag gör det, precis som då världen var rätt för mig, så skulle jag också kunna göra världen rätt igen. 

Men nu hände så klart inte det men det var ändå en fin tanke. Även om jag kände mig ledsen en lång stundefteråt.


Vi har haft en fantastiskt fin vårvinterdag här i Tumba. Strålande sol och 5 plusgrader. Jag känner mig lättad att den här vintern går mot sitt slut, att dagarna blir längre och ljusare.

Jag har varit så nervös för hur de mörkaste månaderna skulle kännas. Hur jul, nyår, årsdag och alla andra dagar skulle kännas.

Jag kunde ta mig igenom även en vinter som den här. Det har inte varit lätt men det har gått.

   

Och jag är inne på andra varvet.


Den här bilden på mig och Helena hade jag med för precis ett år sedan. Jag saknar min"Stinta", alltid

 

Av Eva Wedberg - 12 februari 2014 22:01

Ännu en minnesdag, datumdag, bemärkelsedag, ett år sen-dag har passerat.

Jag och Ronja har varit på kyrkogården och tänt marschaller nu ikväll.

Det var lugnt och fridfullt att vara där. Jag stannade en stund och pratade litet med Helena.

Ronja och Max reagerar helt olika när de besöker Helenas grav. Ronja gnyr och piper och är orolig. Max lägger sig ner, totalt avslappnad. Det är just när vi befinner oss vid Helenas grav som de beter sig på ett speciellt sätt. Det är troligtvis så enkelt att de känner igen dofterna som finns just på den platsen eftersom vi besöker den så ofta. Men visst sätter det fantasin i rullning...


Nu sitter jag och funderar över hur annorlunda det är idag mot för ett år sedan. Om någon hade sagt till mig då hur det skulle vara ett år framåt hade jag sldrig trott dem.

Då var vardagen så långt borta. Vi levde för stunden. Det enda vi orkade ta tag i var det praktiska som rörde Helena; rättsmedicin, begravning, sten, bouppteckning och så vidare.

Jag hade läkartid och kuratortid flera gånger per vecka. Från 12 januari till 31 januari hade jag tjänat in frikort för ett år framåt.

Jag lämnade inte gärna hemmet. Det var uteslutet att jag skulle hälsa på hemma hos någon annan, alla fick komma till mig.

Jag var jättetrött och vilade flera gånger per dag.

Jag levde i en bubbla och varken orkade eller ville gå ur den om jag inte var tvungen.



Och idag då?

Förutom att jag besökte kyrkogården och tänkte litet extra på begravningen så har just idag varit en ganska vanlig vardag.

Jag har jobbat med bokslut hela dagen och funderat över koncernredovisning och kassaflödesanalyser.

Jag jobbar heltid men blir ganska trött av det. Jag är inte i närheten av min arbetskapacitet som jag hade förut.

Jag är fortfarande hemma mycket mer är förut men kan utan problem gå på bio eller handa i affärer. Dock besöker jag inte gärna Tumba Centrum och absolut inte på helgen.

Jag saknar fortfarande Helena otroligt mycket och kan ibland få panikkänslor över att hon inte finns här.

Ofta hoppas jag att allt varit en ond dröm


Så på många vis är livet gott och vardagen har till stor del kommit tillbaka.

Det är lång bit kvar och troligtvis kommer jag aldrig att komma upp i samma tempo som jag hade innan. Vilket kanske är bra.


Det gångna året har varit det tyngsta nånsin, jag skulle aldrig orka något liknande igen. Jag har fyllt min kvot och mer därtill.

Meningslösheten i det som hände känns tydligare nu.

Men ändå, hade nån sagt för ett år sedan att jag skulle vara i det här läget nu så hade jag inte trott på det.

Tiden och det vi gör med den är det som hjälper framåt.


Det kan bli riktigt bra en gång. Men tillvaron blir aldrig helt rätt igen.


Helena bärs till sin plats. Alla följde med för att hon skulle slippa vara ensam.  



Graven idag, ett år och hundratals besök senare

 

Av Eva Wedberg - 6 februari 2014 20:44

.

Jag, Helena, Åsa och Emma hade under flera år en tradition att gå på Kina Restaurang några gånger per termin.

De senaste gångerna var även Emilia och Lovisa med.

Vi har alternerat mellan några restauranger i Stockholm.

Men vi har alltid ätit buffé. Allihopa, aldrig ens funderat på annat.

Favorithaket är Bamboo Garden. Där var det en gång en kypare som hade en ganska urringad T-shirt. I öppningen kunde man se något som antagligen var ett födelsemärke. Helena och Emma var dock övertygade om att det var en extra bröstvårta de sett. Så kyparen fick heta Mr Nipple till att börja med, så småningom "bytte'" han namn till Nippleattac.

Otroligt roligt tyckte vi allihopa.

Det var alltid trevligt med dessa tjejkvällar med kinabuffé.

Åsa förväntades vara rolig och leverera skämt och jag fungerade som sidekick till henne. Nån gång fick vi dock klagomål att vi inte var så roliga som man kan förvänta sig.

De här kvällarna var  helkvällar då vi satt kvar tills personalen kom fram med dammsugare för att markera att det var dags för oss att bryta upp.


En gång ville Helena bjuda mig för hon tyckte att jag hjälpte henne med så mycket. Så fint att minnas det nu, när jag periodvis funderar så mycket på vad jag kunde gjort för att Helena skulle orka leva.

Jag minns också den kvällen att hon började dra på det här att bjuda mig. när vi skulle betala begränsade hon sig till att hon skulle sponsra mig med 100 kronor istället. :-). Fint det också.


Nu när Helena inte är med har det känts litet konstigt att ta upp våra kvällar igen. Det ar varit känslosamt att tänka på, det är så förknippat med Helena. Initiativet kom ofta från henne.

Häromkvällen tyckte vi ändå att det var dags. Alla vi fem besökte Bamboo Garden och åt buffé. Helena var inte med fysískt men i samtalet och våra hjärtan.

Bamboo Garden var sig ganska likt, maten var sig lik. Skillnaden var att Helena inte satt med oss. Det märktes men som så mycket annat vi gjort det senaste året visar det sig att det kan bli bra ändå. Annorlunda visst och hon saknas men man hittar nya former som fungerar i det nya livet.


Att besöka Bamboo var ännu en av dessa "första gången efter"


Helena, Emma och Åsa i februari 2012. Helena var inte så road av att jag tog den här bilden för att publicera den på Facebook  


Av Eva Wedberg - 26 januari 2014 21:16

Den senaste veckan har varit bra på många sätt.

Jag har jobbat ganska mycket. Det är bokslutstider, högsäsong om man är ekonom.

Jag tycker om att jobba. Det är  skönt att komma tll kontoret och koncentrera sig på det som händer där.

Emellanåt har jag ett behov av att "landa" en stund. Då lyssnar jag på spellistan på Spotify som heter Helena och pratar litet med fotot av henne som står i hyllan.

Det känns vktigt för mig att göra så och jag tycker det visar så bra hur sorg finns parallellt i allt och att det går att fungera och vara glad även om man har en djup sorg inom sig.


Jag och Ronja har börjat i skola. Vi ska lära oss att möta hundar. En lektion är avklarad, vi fick mycket beröm både hon och jag. Det är precis som Ronja tänker "Vi får nog betyg på det här så bäst att göra bra ifrån sig".

Det är märkligt, på kursen hade hon inga problem att vistas i samma rum som 4 andra helt främmande hundar medan hon kan bli helt hysterisk av att se en annan hund på 100 meters avstånd.


Jag har också gjort comeback i kören.

Det var så mycket i slutet av förra året så jag var inte med de sista månaderna. Nu hoppas jag allt ska lugna ner sig så jag kan vara med mer regelbundet den här terminen.


Svärmor är på sjukhus så det har varit en del besök där och vi har även passat hennes katter när hon är borta.

Det kommer nog att fortsätta nästa vecka för jag tror inte hon kommer hem riktigt än.


Igår var jag och Tommy och tittade på hus. När vi gick med hundarna i skogen hade vi ett chockartat möte med ett vildsvin som sprang för sitt liv när det jagades av en jakthund.

Efteråt skrattade vi så tårarna rann, det måste ha varit en heknäpp syn. Vi promenerade med  hundarna i kort koppel för att lära dem att inte leka med varandra under promenaden. Plötsligt korsas våra vägar, bokstavligt, med med den vilda naturen på liv och död  i form av hunden och vildsvinet. Undrar vilka som blev räddast, vi eller de.


Gårdagen avslutades med en trevlig 50-årsmiddag hemma hos kompisar.


Idag har varit en hemmafixardag; vi har städat, handlat, frostat frysen och tvättat. Känns så bra när det är klart. Jag och Emiia hann iväg och tränade också. Sen tyckte vi att vi varit så duktiga så vi köpte varsin semla.


Nu är det söndagkväll och snart dags att lägga sig.

Det känns skönt med dagar som påminner om när världen var som den skulle. Samtidigt finns Helena med hela tiden i tankarna. Ibland blir jag fortfarande otroligt ledsen att hon inte är här men det tar inte all energi som det gjorde i början.

Det är skönt att ettårsdagen varit. Jag funderar inte längre lika mycket på vad jag gjorde förra året den här dagen.

Även om jag minns att just den 26 januari var jag väldigt nervös för jag visste att Helenas annons skulle finnas med i DN kommande dag.

Den kommande veckan blir intensiv och inleds imorgon med en resa till Jönköping.

Ha en fin måndag allihop.



Helena på skridskobanan med Emma

 


Med Ronja 

    


Av Eva Wedberg - 22 januari 2014 20:29

Jag har en gammal ost i kylskåpet. Det är en salladsost, ICA Basic. Den har legat i ett dörrfack i kylen i över ett år. Bäst före datum var i april 2013. Tror inte den är så god, eller luktar så gott längre. Men den är vacumförpackad så det vi känner inget.

Jag har inga planer på att slänga det där paketet, det får ligga kvar där tills vidare.


Varför det????

Jo, förra året hade jag gjort en matlista för tiden 7-19 januari.

Osten var inköpt för att ingå i en kycklingrätt som Helena gett mig receptet till.

Enligt min slarvigt skrivna men relativt genomtänkta matlista skulle vi äta kycklingrätten som  innehöll smulad salladsost den 13 januari.

Helena skulle komma och hjälpa mig laga mat.

Nu blev det ju inte så. Istälet åt vi mat som snälla vänner tog hem till oss.


Listan finns naturligtvis också kvar.

Helena var här och gick igenom den ett par dagar innan vi förlorade henne.

Hon skrev sitt namn de dagar hon hade för avsikt att äta med oss.


Jag har undrat så många gånger om hon visste redan då att hon antagligen inte skulle komma. Eller om hon verkligen tänkte att den 19 januari skulle vi ses och äta lasagne.


Antagligen var båda alternativen sanna för henne och hon lurade oss knappast medvetet.

Men jag får nog aldrig veta det.


Tills vidare har jag en gammal salladsost i kylen som jag inte kan göra mig av med.

 

 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se