Anteckningar

Måndag den 4/2 2013

På morgonen var jag och Tommy till Segersjö Folkets Hus för att titta på lokalerna till minnesstunden. Det gick bra.

Litet senare åkte vi till lägenheten och vek litet tvätt. Då började jag gråta redan i hallen när jag fick syn på Helenas svarta jacka med rosa dragkedja.

Efteråt kändes hela dagen jobbig och jag låg hela eftermiddagen.

Det kommer fortsatt en hel del telefonsamtal. Dock inga besök idag. Det kan vara skönt, man behöver landa litet i sin sorg.

Tisdag den 5/2 2013

Idag åkte jag pendeltåg för första gången sen det hände. Det gick bra, jag fick inga jobbiga tankar.

Jag var till Memira och kollade ögonen. Det var väldigt känsloladdat att gå dit.

Senast jag var där var den 11 januari när jag gjorde en tilläggsoperation i ögonen för att min synskärpa skulle bli bättre.

Helena och hennes kompis Lina hämtade mig efter behandlingen eftersom jag knappt kunde se de första timmarna.

Memira ligger på Vasagatan i Stockholm och vi hade vissa problem att hitta ut från stan. Helena satt bak och jag vet att jag tänkte att hon var ovanligt tyst när vi försökte snurra oss genom gatorna och fick göra U-sväng på U-sväng. När vi väl kommit ut på E4 så pratade hon igen så jag trodde väl att hon helt enkelt hade koncentrerat sig på att hitta (även om det var Lina som körde). Jag var litet omtöcknad efter operationen och dessutom var jag tvungen att blunda så jag tänkte nog inte så klart.

Helena och Lina släppte av mig hemma och Helena följde mig in och hjälpte mig med ögondroppar. Hon var duktig på det efter sin tid på hemtjänsten.

Innan hon åkte fick hon Daniel att lova att hjälpa mig med dropparna på kvällen.

Det var sista gången jag träffade Helena.

Helena och Lina

Med Lina

Onsdag den 6/2 2013

Lugn förmiddag. Tvättade litet, städade litet.

Var till kuratorn Bodil och pratade. Det känns alltid bra att vara där.

Jag, Tommy och Emilia åkte till kyrkan och träffade Gunnar. Vi övade sånger och lyssnade igenom det Gunnar ska spela på tisdag. Gunnar är så pedagogisk och det känns bra att han är där på tisdag.

Det var ändå känslosamt och jobbigt på många sätt. Man lyssnar på texterna och ser Helena framför sig och tänker vad orden står för.

Särskilt Mikael Wiehes psalm 882, Kärleken som aldrig svek:

1.Länge fick jag vandra genom världen,                         2. Världen som jag lämna var så liten,

   Innan jag var framme vid mitt mål                                   Staden som jag mötte var så stor

   Ingen kunde följa mig på färden                                       Det som jag fick lära mig om livet

   Och visa mig den väg jag skulle gå                                   Kostade mig mer än nån kan tro

   Mödosam och ensam var mig resa                                    Hänsynslöshet såg jag som en styrka,

   Till dagen jag beslöt att vända om                                  Känslolöshet kalla jag för mod

   Nu står jag här igen,                                                       För mig var du en narr,

   Vid det som var mitt hem                                                 Som fyllde mig med skam

   Tillbaka där jag kom ifrån en gång                                   En stackare som ingenting förstod

   Refräng:                                                                          Refräng:

   Nu ser jag dig som den du är                                            Nu ser jag dig……..

   En räddare i evighet                                                        Och inget är förgäves och inget är försent

   Du bar din egen hemlighet,                                              Jag ber om din förlåtelse och din barmhärtighet

   Kärleken som aldrig svek                 

Underbara fina Helena

Anteckning 3/2

TACKSÄGELSE

Ett konstigt ord, när man tänker på vad det innebär.

En avlidens namn läses upp i kyrkan, det tänds ljus och kyrkklockorna ringer för den "avlidna".

Jag har försökt leta på nätet varför det heter tacksägelse men inte hittat nåt bra.

Jag har själv varit med och tänt ljus i kyrkan vid tacksägelse och tycker att det är fint.

Helena var varken aktiv i kyrkan eller troende men som medlem i kyrkan omfattas hon av deras ritualer.

Idag var det så tacksägelse för henne i både Tumba kyrka och i Ängskyrkan.

Jag, Monica, Åsa, Lovisa och Lotte gick i Tumba kyrka. Vi kände att vi behövde vara där med Helena när klockorna ringde för henne.

Tacksägelsen ingår i den vanliga högmässan. Vår granne Samira var kyrkvärd så det kändes tryggt.

Jag fick också många omtänksamma kramar och ord från flera håll i kyrkan. Vad mycket man får när man bjuder in till det också. Det var så rätt beslut att vara öppen med vad som hänt och att samla människor kring sig.

När sen tacksägelsen kom, en bit in i högmässan så blev det  så förfärligt tungt.

Det gjorde så ont att höra diakonen (eller var det prästen? kommer inte ihåg) läsa upp :

........som genom döden tagits ifrån oss,

"Helena Margareta Wedberg, Travbanan 57 i en ålder av 21 år. Vi ber för dem som sörjer, låt dem finna kraft i dig" . Och sen klockorna.

Vi grät floder alla vi fem, det var oerhört jobbigt.

Även då, mitt i högmässan,  kom människor fram och tröstade. Så fint!!

Alla hade vi glömt näsdukar, vips sträcktes en förpackning pappersnäsdukar fram.

Åsa lyckades sen ta udden av det värsta. En stund efter tacksägelsen var det nattvard.

Prästen säger "Kom nu är allt tillrett".

Varvid Åsa säger: "Tro fan det, det där kan väl inte ta lång stund att göra iordning".

Skratt mellan tårarna.

Efter högmässan var det en fin kaffestund och vi satt kvar länge och pratade.

Efteråt var jag helt, totalt slut.

Inbjudan till Tacksägelse

Dikt på baksidan av inbjudan

Anteckning 1/2 2013

Vi har utsett en gravplats till Helena. Hon ska vila i Lilla Dalen. Jag och Tommy gick runt där länge med Carina från kyrkogårdsförvaltningen.

Vi ville ha en plats som är lätt att ta sig till men ändå ligger relativt avskilt.

Vi ville också att det skulle finnas träd där.

Vi var också medvetna om att vi samtidigt valde den plats där vi själva ska ligga. Det finns inga alternativ, det måste bli hos Helena vi en dag ska vila.

Efter en stunds vandrande hade vi hittat 3 platser som vi kunde tänka oss. Vi gick mellan de tre platserna. En föll bort för den låg precis bredvid vägen.

Det fanns en plats som låg fint, med en hängande björk på gräset. Tyvärr var det litet trångt där. Carina ringde efter grävaren och han sade att det inte fanns plats för en kistgrav där.

Återstod plats M76.

Den ligger vackert, är lätt att komma till och det finns ett litet träd där. Dessutom är platsen bredvid ledig. Vi har möjlighet att köpa till gravrätten för den för 6400 kronor. Då är den reserverad i 25 år.

Det finns plats för 2 + 2 kistor. Och som Carina sade, det ryms också 10-15 urnor.

Vi har bytt månad.

En månad Helena inte kommer att finnas med oss.

Januari fanns hon iallafall med en bit. Men i fabruari ska vi begrava henne.

Vår fina, underbara, roliga oersättliga Helena:

 -Jag förstår inte varför du måste lämna oss!!!

Jag förstår att Helena är borta, att hon inte kommer mer.

Men jag förstår inte varför det hände. Jag grämer mig så otroligt att jag inte såg det som var på gång.

Vad kunde jag ha gjort för att förhindra det?

Helena som alltid sade att jag var världens bästa mamma, varför kom hon inte till mig när hon som bäst behövde mig?

Vad är jag för en mamma som inte kan skydda mitt barn från att bli så olycklig?

Som de flesta föräldrar har jag alltid haft mina barns bästa för ögonen.

Jag känner mig så otillräcklig!!!!

Trots att allt är så tungt just nu så känner jag ändå att jag verkligen vill hänga med många, många år till.

Så länge jag har Tommy, Daniel och Emilia och får följa dem så är livet väl värt att leva.

Så småningom kommer det att göra mindre ont av saknaden. Men Helena ska alltid finnas med oss i tankarna.

När min tid är kommen så ska jag vila hos Helena på Lilla Dalen.

Jag drömmer om att hon möter mig när jag kommer. Jag har med mig en kasse filmer och TV-serier som vi ska se. Och en jättepåse med godis. Hon drar handen genom mitt hår och konstaterar att vi måste göra något åt de grå stråna. Och vi borde verkligen noppa ögonbrynen. Eftersom hon med största sannolikhet tappat bort pincetten jag skickade med henne så har jag tagit med en i reserv. Sen ska vi gå igenom HM- katalogen och hon kryssar för kläder hon tycker jag ska köpa.

Så sitter vi där och ser på film, äter godis och "catchar upp" det som hänt sen sist.

Och jag vet att jag aldrig, aldrig kommer att släppa henne.

Idag har prästen varit här för att planera Helenas begravning.

Eller i själva verket är det så att vi har planerat massor och hennes uppgift var väl att säga ja eller nej till det. Att avgöra hur mycket vi hinner och orkar med under ceremonin.

Prästen som ska begrava Helena heter Anna-Lena. Hon är en trygg gotländska som jag aldrig träffat tidigare men som jag genast tyckte om.

Dessutom kommer hon att vara Emilias konfirmationspräst under våren.

Det kändes som en mening.

Vi har planerat en hel del musik som vi vill ha med. Väldigt mycket musik, "the sky is the limit"

Bland annat psalm 730 som är en keltisk psalm.

Vi tycker texten är så fin, dessutom var Helena på Irland i höstas och hon tyckte mycket om den ön.

Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord.
Och tills vi möts igen
må Gud hålla, hålla dig i sin famn

Ser det ut såhär när vi ses igen?

Sen finns ju mängder av musik som betydde mycket för Helena och som hon lyssnade på genom åren. Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå, Circle of life från filmen Lejonkungen med flera.

Emilia och kusin Emilia ska sjunga Sonja Aldens Du är allt.

Familjen Craftman ska sjunga och spela psalm 799, Det är svårt att mista en vän

Och så vidare.

Under en begravningsceremoni i kyrkan ska ju prästen, som är så kallad officiant, hålla ett tal över den avlidna. I det här fallet är den avlidna Helena. Den Helena som är min och Tommys dotter, Daniels och Emilias syster.

Hur förmedlar man till någon som aldrig träffat Helena, hur Helena var. Vem hon var för oss?

Hur rummet ändrade karaktär när hon kom in.

Hur hon älskade djur i alla tider.

Hur hon lätt blev uttråkad.

Hur omtänksam hon var.

Vilka roliga skämt hon drog. Och hur vi skrattade med henne.

Vi läste upp raderna från annonsen, sade att de raderna säger mycket om hur Helena var. Om än i väldigt komprimerad form.

Vi saknar ditt leende och din humor,

din energi och rastlöshet,

din omtänksamhet och värme

Vi saknar dig.

Anna-Lena pratade allmänt om sorg. Hur viktigt det är att både skratta och gråta. Att de ligger nära varandra. Skrattet gör dessutom att syret kommer längst ner i magen.

Så sade hon något som jag inte riktigt tyckte om:

"Helena är borta, hon kommer inte tillbaka"

Så är det såklart men det låter så brutalt att höra det sägas. Även om det är precis det vi måste förhålla oss till.

Min bror ringde. Till råga på allt har min  mamma varit dålig och legat på sjukhus den här veckan.

Januari 2013 är verkligen ALL TIME LOW.

En bild på min kära mamma från i somras, vid Storsjön i Jämtland

Anteckningar 30/1

Idag har jag slutligen besökt platsen där Helena valde att avsluta sitt liv.

Jag har hittills undvikit det. Jag vill helst inte ens vara i den delen av Tumba, det är så oerhört smärtsamt.

Så småningom kommer jag att åka dit och göra en noggrann "rekonstruktion" för mig själv över hela den sista dagen, kanske de sista veckorna. Jag kommer att gå vägen hon gick den sista gången, säkert kommer jag att ta tid också, försöka tänka ut vilka kläder hon hade. Rökte hon? Vad tänkte hon?

En fråga som återkommer gång på gång är varför hon hade 372 kronor i fickan. Hon hade aldrig kontanter med sig annars.

Men det får vänta ett tag till.

Idag tog jag mod till mig och besökte platsen. Emilia, som är modigare än jag och redan varit där, följde mig.

Ett tag tänkte jag att det inte var viktigt att komma  dit, att jag inte behövde se. Men då jag hört att många varit där, tänt ljus, lämnat blommor och bilder, så tyckte jag att det var min skyldighet mot Helena att åka dit.

Jag var nervös innan. Hur skulle det kännas? Skulle tankarna skena iväg?

Men det kändes inte så mycket. Jag gjorde det lätt för mig, denna första gång, och åkte direkt fram till platsen. Jag koncenterade mig på blommorna och ljusen. Jag försökte undvika att tänka på spåret som fanns några meter bort.

Som tur var kom heller inget tåg när vi var där.

Där brann flera ljus fortfarande. Jag blev rörd över att så många tagit sig tid att åka dit för att visa henne respekt och att uttrycka sin sorg.

På något sätt kändes det fridfullt att vara där, men otroligt sorgligt.

Det hade ju inte behövt hända.

Brev till Helena

Tumba 2013-01-29

Älskade Helena!

Vi är inne på tredje veckan utan dig.

Jag kan knappt tro att det är sant.

Hur har vi klarat det? Står vi på benen?

Ja Helena, vi står på benen men det är knappt.

Jag saknar dig så mycket och kommer att göra det så länge jag lever. Det kommer alltid att fattas något. Det kommer inte alltid att göra så ont men det blir inte riktigt som det ska vara heller.

Du har så många fina vänner som saknar dig. Vi har många fina vänner som stöttar oss. Det hjälper mycket, även om vi inte kan få det vi helst av allt vill ha: Hela familjen samlad här hemma.

Jag är litet arg på dig också. Du vet hur mycket vi behöver dig. Vad mycket roligt vi haft och allt vi gjort tillsammans. Vad betydde det?

Emilia är sur. Du hade lovat träna med henne på söndagen. Vad är det för taskig kompis/syrra som skiter i det?

Jag kanske borde ha sagt oftare hur mycket jag älskar dig. Hur mycket du betyder för mig. Men jag tror du vet det.

Vi har tvättat dina kläder och lagt fint i lådor. Vi har hittat en hel del udda strumpor här. Hittade också tvättpåsen som du letade efter.

Jag har lämnat kläderna du ska ha på dig. Jag var inne på att du skulle ha klänningen från studentskivan men Millan tyckte en svart tunika med paljetter, så den får det bli. Det låg ett halsband och örhängen på ditt nattygsbord, det får du också. Och bältet med nitar som du ofta använt.

Sen skickade jag med ett par skyhöga klackskor. Jag har aldrig sett dig ha dem, antagligen för höga och obekväma. Dem kan du gott ha, få ont i tårna, tänka på mig och längta efter Converse. Du har ju raggsockorna om det kniper.

Vi har ordnat så vi följer dig, så du slipper vara ensam. Du har aldrig tyckt om att vara ensam.

Annonsen var i tidningen häromdan. Den var så fin med en bild på dig och hundarna. Som närmast sörjande skrev vi först familjen, därefter hundarna, först därefter övrig släkt och vänner. Alf tyckte det var roligt att vi skrev hundarna så högt upp. Men det var ju så, hundarna var dina ögonstenar och ska därför stå högt upp.

Hundarna saknar dig men har det bra. Ronja finns hos Lina men kommer hit ibland. Du vet att jag alltid tyckt så mycket om Ronja, jag blir glad bara hon är i närheten. Hon är så smart och rolig, precis som sin matte.

Max är här hos oss, jag tror han blir kvar. Han verkar litet frågande till vad som händer, tror han saknar dig. Vi klappar honom och han sover mellan oss i sängen.

Vi hörs vidare, älskade du.

Vi catchar upp vad som händer.

Kram/mamma

PS Jag har mailat Anna W på ditt jobb, ska dit och fika nån dag. Känns som jag känner dina kollegor DS

Med Max och Ronja

Med Max

Med Emilia på Rhodos 2008

Anteckning 28/1 2013

Vi hade bestämt oss för att åka till Helenas lägenhet och tvätta hennes smutstvätt och plocka iordning litet. Vill gärna att det är fint där, känns ovärdigt om det gror igen och är ofräscht. 

Det var så tungt att gå igenom hennes kläder, känna hennes doft. Hitta små tillknycklade 20:or, hundgodis, godispapper och annat i fickorna.

Vi var tvungna att hålla ifrån oss vad vi höll på med.

Jag plockade också ihop de kläder hon ska ha på sig, det känns så viktigt att det blir något som hon skulle känna sig fin i. Även örhängen och andra smycken valdes med omsorg.

En fråga som vi behövt ta ställning till redan nu är om vi vill att Helena ska kremeras.

Jag har tidigare haft en odramatisk syn på denna fråga. Alltid sagt att den dagen jag är borta kan man göra det som är enklast och billgast med mina kvarlevor. Efter Estonia-katastrofen och Tsunamin har jag också klargjort att om jag skulle bli offer i något liknande så behöver mina efterlevande inte lägga energi på att hitta mig. Det är med andra ord ingen stor fråga för mig vad som händer sen.

I storstäderna i Sverige kremeras idag 80% av alla avlidna.

Helena har, vad vi vet aldrig uttryckt vad hon vill gällande detta. Alltså måste vi bestämma.

Både jag och Tommy känner väldigt starkt att vi inte vill att hon kremeras.

Drt finns naturligtvis inget rätt eller fel. Man ska känna efter vad som känns bäst för en själv.

För oss handlar det mycket om själva ceremonin och vem Helena var.

Begravningen är en hyllning till henne som person och det hon betytt för oss.

Ett utmärkande drag hos Helena var att hon inte alls tyckte om att vara ensam.

Därför måste en naturlig avslutning på ceremonin bli att vi alla som samlas den dagen för Helenas skull, också gör henne sällskap dit hon sen ska vila.

Annonsen (har så svårt att skriva d-ordet före) var införd i idag.

Vi hade  korrekturläst den innan tryck så vi visste att den skulle vara fin.

Vi har ju lagt ner mycket tid på att hitta en fin bild, tycker att den vi bestämde oss för är klockren.

Vi har diskuterat vilka som ska stå med som närmast sörjande.

Vi ville ju också att det tydligt skulle framgå att alla är välkomna på såväl ceremoni som minnesstund.

Mest tid har vi nog ändå lagt på versen.

"Du var en gåva vi alltid minns, nåt underbart som inte längre finns" En fin vers som Emilia hittade.

Vi ville också  att det skulle stå något personligt som talar om vem Helena var och vad hon betyder för oss.

Efter att vi suttit och försökt hitta rim själva men inte kommit längre än  "Du var en virvelvind, som svepte in"

så kom följande farande i huvudet :

Vi saknar ditt leende och din humor

Vi saknar din energi och rastlöshet

Vi saknar din omtänksamhet och värme

Vi saknar dig

Jag var så nervös för att se annonsen i tryck. Visste inte hur jag skulle reagera. Hur reagerar man när man läser en sån annons och vet att det gäller sitt eget barn. Att den  mamma som anges som sörjande är du själv?

I tankarna följde jag tidningen hela natten

Nu är tidningen i tryck

Nu lämnar den tryckeriet

Nu lämnas den till distribution

Nu hämtas den av tidningsbudet

Nu är den på väg till oss

Nu hör jag bilen

Nu ligger den i vår brevlåda

Jag hade klockan på ringning 7 för Lina skulle komma och lämna Ronja.

Jag gick med hundarna, gjorde kaffe, satte mig bekvämt i fåtöljen.

Jag läste DN i samma ordning somjag  brukar; nyheter, sport, kultur och därefter familjesidan.

Jag har en egenhet att alltid ögna igenom sidan med d- annonser.

I DN står de alltid i bokstavsordning. På helgerna är det extra många. Även idag började jag ögna från A.

När jag kom till W så fanns den där. Det kändes OK. Annonsen var verkligen fin, bilden på henne var jättebra.

Kändes lagom personlig.

Jag läste den flera gånger.

Gick in på www.familjesidan.se. Skapade ett minnesrum och länkade till Facebook.

Ännu ett berg bestiget.

-