catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Efter Helena

Av Eva Wedberg - 20 februari 2013 13:24

Jag klev upp tidigt, resten av familjen sov. Kände mig ofräsch och ställde mig i duschen. Då kom äntligen tårarna, de tårar som chocken hållit undan kvällen innan. Satte på mig klänning, känns så viktigt att inte se slabbig ut.

Jag och Tommy låg i sängen och pratade och grät.

Drack kaffe, kaffe, kaffe.

Ringde fler vänner som behövde få veta.

Pratade med min barndomsvän Ingrid som delar denna fruktansvärda erfarenhet, att förlora ett barn. Så tacksam att ha henne i denna stund, hon förstår. Så grymt att vi båda drabbats av detta. Ingrid sade kloka saker; som att vi inte är ensamma i vår sorg och vi har heller ingen ensamrätt på den. Många sörjer på olika sätt.

Huset fylldes åter med folk: släkt våra vänner, Helenas vänner.

De hade med sig mat och fikabröd. Återigen kaffe, kaffe, kaffe.

Diakon Thomas ringde och berättade att Tumba kyrka skulle hållas öppen under eftermiddagen för de som ville vara med i minnesstund för Helena.

Jag ringde runt: "Kom till kyrkan ta med er dem som har möjlighet och som känner Helena.

Vi möttes av en fantastiskt smyckad kyrka, full av tända ljus, flera diakoner på plats och min körledare Gunnar som spelade. Gabriellas sång , Tears in heaven strålade ut från kyrkoorgeln.

Det lästes dikter och vi sjöng några psalmer.

Tommy och jag höll tal.

Tommy pratade om hur Helena skulle älskat detta.  En massa folk som samlats och hon var medelpunkten. Tommy uppmanade också alla att aldrig ge upp, det finns alltid en morgondag som är ljusare. Han sade åt alla att dricka mycket vatten, det går åt mycket när man gråter.

Jag pratade om Helenas födelse; lättsam förlossning som följdes av ett mycket ilsket vrål. Dessa föjdes åt genom Helenas liv och i hennes personlighet: lättsam och ilsken.

Vi åkte hem från kyrkan ett helt gäng. Vännen Åsa handlade och lagade mat och ställde fram. Hon frågade om vi ville att hon skulle sova hos oss. Det erbjudandet tog vi tacksamt emot.

På kvällen somnade jag till slut en skön sömn, utan de mardrömmar jag fruktade. Med Emilias hand i min och lyset tänt.






ANNONS
Av Eva Wedberg - 20 februari 2013 09:40

  Den 12 januari 2013 var till att börja med en helt vanlig lördag.

Vi hade hand om Helenas hundar och gick ut med dem i omgångar.

Jag satt och jobbade en hel del, januari är bokslutstider och min arbetsbelastning är då som högst.

Jag blev stressad över att Helena inte hämtade hundarna eftersom jag verkligen behövde jobba koncentrerat. Vid 14-tiden ringde jag henne och grälade litet över att hon inte hämtat hundarna. Hon lät ungefär som vanligt. Kanske litet tyst men jag tolkade det som att det var någon bredvid henne och att hon inte ville att den personen skulle höra att jag var arg.

Hon sade att hon skulle komma efter 18 för hon hade ett par saker att fixa. Som vanligt gick jag med på att ha hundarna ett tag till.

Hon kom inte 18. Vi hade gjort paj och dukade till henne om hon skulle komma. När jag försökte ringa var telefonen avstängd. Jag skickade SMS och uppmanade henne att ringa så fort hon såg det. Jag och Tommy gick åter med hundarna. Jag gick åt ett håll med Max och Tommy åt ett annat med Milo och Ronja.

Jag hade en liten obehagskänsla i kroppen att jag inte fick tag på Helena, det var inte likt henne att stänga av, men jag var inte direkt orolig. Jag satte mig ner och tittade på Stjärnorna på slottet runt 20.00


"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

när nånting alldeles oväntat sker

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer"


Lördag den 12 januari kommer alltid att vara vattendelaren i vårt liv


                    FÖRE                 EFTER

Jag satte mig ner för att titta på Stjärnorna på slottet klockan 20.00

När programmet var färdigsänt klockan 21.00 hade livet förändrats för alltid.

Det förändrades såklart redan 16.45 men det visste vi inte då.

Jag fick veta 20.15 och Tommy 20.30 när han kom in med Milo och Ronja.


Det ringde på dörren, 2 poliser som visade sina brickor, precis som på film.

Förstod att det gällde Helena men var mest lättad att jag skulle få veta var hon var. Det föll mig aldrig in den första minuten innan vi satt oss i köket att det kunde vara så allvarligt. Jag trodde hon kanske varit med om något fuffens och nu satt anhållen. Hur jag nu kunde tro det, Helena var aldrig inblandad i sånt.


När den ena polisen sade orden:

        HELENA  - FINNS INTE LÄNGRE


När FÖRE blev EFTER,

Vad tänkte jag då?

Rämnade världen? Nej ingen avgrund öppnade sig.

Jag förklarade lugnt och pedagogiskt för poliserna att det inte kunde stämma. Eftersom det inte går att Helena är borta. Vi skulle aldrig klara det - alltså hade de fel. Och det måste de förstå. Tyckte nästan litet synd om de snälla poliserna som var så felinformerade.

FÖRNEKELSE kallas det visst. En bra psykologisk uppfinning. Synd att man inte kan få stanna där hela tiden.


För sen kom CHOCKEN ganska snart. Nånstans i bakgrunden malde poliserna  på om att Helena stått på spåret, att allt tydde på att det var hennes egen vilja.

Chocken är som att man sitter i en burk och utanför burken flimrar filmsekvenser förbi men du deltar inte. Du förstår vad som sägs och händer men du tar inte in det. Och du vet nånstans att när du väl tar in det du hör så kommer det att smälla. Och du bävar för den stunden när du helt ska förstå.


Tommy kom, jag mötte honom: "Polisen är här, skynda dig. Det är Helena det är det värsta". Tommy föll ihop på golvet. Jag hämtade Daniel och Emilia.

Nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nen nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej nej


NEJ       NEJ        NEJ         NEJ       NEJ    NEJ    NEJ


                   Det här går inte!!!!!!!!


NEJ     NEJ      NEJ     NEJ    NEJ     NEJ


"Kan ni ringa efter nån?"

"Vem ska vi ringa, det är lördag."


Ringde Alf, Monica, Åsa.


"Ni måste komma, vi håller på att gå sönder"


Fantastiska poliser som stannade tills vi hade fått sällskap. De ringde efter diakonen Thomas.


Huset fylldes med folk, släkt och vänner strömmade till. Mitt i all kaos låg underbara Ronja och sov som en stock.

Massor av kaffe och vatten, kopp efter kopp.

Det gick upp för mig att vi verkligen inte är ensamma i vår sorg. Många månniskor kände och älskade Helena, vi delar denna smärta.

När alla åkt, vid 3-tiden på natten, satte vi oss i vardagsrummet, vi fyra: jag, Tommy, Daniel och Emilia. Vi vågade inte sova men satt där. Vi slumrade kanske till någon minut.

Det gällde att vaka in den dag som skulle komma.

Att ta sig igenom första natten

               EFTER





ANNONS

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se