catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Tankar kring sorg och saknad

Av Eva Wedberg - 24 maj 2014 17:28

Igår var jag på en föreläsning som handlade om sorg och sorgebearbetning.

Föreläsningen började 15:30 så litet galghumoristiskt tänkte jag att det var då också en typ av afterwork. Inte den traditionella med en öl med kollegorna .

Men dock en avslutning på arbetsveckan.

Det var en intressant föreläsning även om sen fredag eftermiddag kanske inte är den bästa tidpunkten att sitta och lyssna till detta relativt tunga ämne. 

Även om den innehöll många skratt och fniss.

Det handlade om all sorts sorg, inte "bara" när man förlorar en anhörig. Sorg kan ju också vara att förlora jobbet, skiljas, flytta, förlora husdjur och en massa andra saker.


Jag vill dela ett par reflektioner här.

Undersökningar som gjorts har visat att i genomsnitt 5 gånger/dag blir barn tillrättavisade när de är ledsna. ”Det var inte så farligt”, ”Gnäll inte så mycket”, ”Sluta sura”.

Under en uppväxt blir det 23000 gånger. 23000 gånger man inte får gehör för när man är ledsen. Eller får veta att det inte är så farligt.

Det är inte så konstigt att man i vuxen ålder inte vågar visa att man är ledsen och håller en fasad. Man har ju fått lära sig från början att det är inte så farligt. Och att andra inte är intresserade av att höra hur man egentligen mår.


En annan undersökning som nämndes på föreläsningen handlade om att man frågat ett antal personer som mist närstående om de ville prata om det som hänt.

98% sade sig vara villiga att prata om det.

I samma undersökning intervjuades folk som inte mist någon om de ville/vågade/kunde prata med folk i sorg.

95% sade att de INTE gjorde det.

Undersökningen gjordes i USA men det är troligt att resultatet inte skulle bli så annorlunda här.


Det är verkligen en helt omöjlig ekvation. Hur ska man komma vidare om man inte får prata om det som hänt och förklara för sin omgivning hur man känner. Att inviga dem runt omkring sig så att man kan få stöd och kraft i sitt sorgearbete.

För det är ett välkänt faktum att tiden inte läker några sår. Det är vad man GÖR av tiden.

 

Helena, kanske vid en annan typ av afterwork

   


ANNONS
Av Eva Wedberg - 15 maj 2014 21:06

Det har säkert inte undgått någon att den begåvade filmaren Malik Bendjeloull tagit sitt liv.

Det är så fruktansvärt tragiskt. Alldeles för ung, 36 år.

Så begåvad och framgångsrik. Ändå räckte det inte för att orka leva.

Varje självmord/suicid är ett för mycket. Det kan kännas hopplöst ibland men vi måste alla göra vad vi kan för att minska antalet suicid.

Jag återkommer om vad vi kan göra.


Maliks död har ett stort nyhetsvärde eftersom han var en så känd och aktuell person. Heder åt hans familj som utan att tveka angav den rätta dödsorsaken. Att prata om självmord är en bra början. Media har också skrivit om det på ett bra sätt.


Malik har med all rätt blivit oerhört hyllad i . Det har varit minnesreportage i varje tidning och TV-kanal.

När jag sett alla hyllningar slog det mig att alla som tagit sina liv är värda hyllningar och minnesprogram. De var alla fantastiska personer som var älskade och som är evigt saknade.


Jag har "roat" mig med att skriva ner några saker som skrivits om Malik de senaste dagarna.

Jag har dock tagit bort hans namn och i förekommande fall skrivit hon istället för han.

Vem tycker ni det ser ut att  handla om då??


Hur kan min vän – den finaste och ärligaste av människor – ha dött så ung? En sådan sorglig dag


Hon förstod inte hur bra hon var.


Det går inte att förstå.


Det var inte så här den vackra sagan skulle sluta.


En del människor är så fulla av liv att de nästan spricker. Hon var en sådan människa


Det var en fantastisk människa. Hon hade en otrolig energi. Hon var som ett levande energiknippe och spred verkligen glädje och liv runt sig.


Frågan varför kommer att förfölja mig livet ut.


Hur kan en sådan nitisk och enträgen energi bara sluta röra på sig, bara stanna upp?


Det kunde bara inte vara hon. För det kan ju inte bara vara sant att en livaktig själ vill stanna upp. Det är svårt att acceptera att en kraftkälla sinar. Det är väldigt svårt att förstå att en forskande, undrande själ vill sluta bejaka livet.


”Hon  är borta. Vad hände? Alla dessa år av jobb, upptåg och vänskap jag haft med en ovanligt fantastisk människa. Jag bara gråter.”


”Detta är så fruktansvärt. Så omöjligt att ta in.”


Går till sängs i sorg över hennes död. Så mycket kraft, nyfikenhet och kreativitet som dog samtidigt.

 

Vi glömmer dig aldrig.


En makalös person på alla sätt


Det jag tänker på när jag tänker på henne är glädje, bara glädje. Så genuint smittsamt inspirerande och glad.


 


ANNONS
Av Eva Wedberg - 26 mars 2014 21:48

Jag känner att jag vill förtydliga litet om det inlägg jag skrev häromdagen.

Jag skrev att ibland hugger det till när jag hör om positiva saker som händer Helenas vänner.

Jag kan ibland också känna mig ledsen när mina väninnor pratar om sina döttrar.


Jag vet att många av både Helenas vänner och mina vänner läser min blogg så jag riktar mig till er:


Jag vill ABSOLUT inte att ni ska sluta berätta för mig.

Censurera aldrig för att ni är rädda att göra mig ledsen. Jag vill bli behandlad som innan jag förlorade Helena.

jag tror det är enda sättet att leva ett bra liv.

Jag vill höra om allt som händer. Jag gläds verkligen med er. Och känner med er om ni inte mår bra

Jag vet att ni liksom jag sörjer Helena och skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle komma tillbaka.

Och liksom jag behöver ni orientera er in i ett liv utan henne.

JAG unnar mig att vara glad och skratta. Jag behöver det för att orka. Jag tycker jag förtjänar att må bra.

Och det gör alla andra också som kände Helena.


Speciellt ni som är unga ska ta vara på det liv ni har och ta de chanser och möjligheter som dyker upp.

Lova mig det!


Jag blir inte ledsen av att andra är glada.

Det som gör mig ledsen är att det finns så mycket som Helena inte får uppleva.



Livet är inte alltid enkelt, och våra tankar och känslor följer inga regler.

En vän skrev så fint till Helena på Facebook idag. Jag tycker det sammanfattar på ett fantastiskt sätt vad sorg och saknad kan innebära.

Jag tar mig friheten att citera det här:


"Det är i dom lyckligaste ögonblicken som jag saknar dig som mest.
Jag vill att du också ska få uppleva allt som är roligt, med eller utan mig, vänner eller inte, jag vill bara att du ska leva."




Av Eva Wedberg - 17 januari 2014 22:12

Jag har hämtat mig ganska bra efter dippen kring årsdagen. Det tog ett par dagar men nu känner jag mig stark och lättad att vi klarat ett helt år.

Jag befarade att det skulle kännas konstigt att alla minnen av Helena var mer än ett år. Att inte kunna säga "förra året den här dagen sade Helena, gjorde Helena, var Helena".

Men det känns också som en lättnad. Det gör ingen skillnad om det gått en månad, halvår eller 10 år. Den enda dag som gjorde skillnad var 12 januari 2013.


Den här veckan har jag besökt SPES för första gången. Jag var där på öppen träff. Vi var cirka 10 stycken, alla drabbade på ett eller annat sätt. Vi satt tillsammans och utbytte erfarenheter under drygt 3 timmar.

Det var slående hur mycket som är lika. Känslorna som kommer och går, skuld, frågor och den stora saknaden. Knäppa saker vi gör för hålla fast vid dem vi förlorat; jag köper presenter, en annan har egen matplats till bilden på den hon förlorat och så vidare

Det var en bra kväll . Det är fint att dela sina upplevelser med andra. Jag kände mig styrkt och lätt när jag gick därifrån.


Idag fick jag tips Helenas bilddagbok. (Se kommentar från mitt senaste inlägg.

Helena förde bilddagbok under gymnasietiden. Hon nämnde att hon skrev i den. Hon var tonåring och ville inte att jag skulle följa dagboken så jag läste aldrig i den. Jag tog inte ens reda på adressen.

Idag fick jag så länken. det visade sig vara över 2000 bilder, många har jag aldrig sett. Änmindre har jag läst hennes kommentarer kring livet vid den tiden. Det var som att hitta en skattkista att få ta del av allt detta nu. Som att jag får ta del av en ny del av Helena.


Vad den hette?  "Letmego" Med underrubriken "One life live it."

till sist ett  antal frågor/svar  därHelena summerar sitt 2009:


Another year has passed and I'm alright. Nu är jag redo att fira nyår och det ska jag göra i en lokal i skogås med massa god dricka och bra vänner.
1. Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Ja, massa saker. Jag har bland annat varit på krogen, tagit körkort och tatuerat mig. Dessutom firade jag tre år med världens finaste kille. Starkt jobbat av oss!

 

2. Höll du några av dina nyårslöften?
Nej, jag tror inte riktigt på nyårslöften. Jag vet att jag ändå inte kommer hålla dom.



 

3. Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Nej.


4. Dog någon som stod dig nära? 
Nej, men Micheal Jackson dog. Han stod mig nära, men inte som kompisar och sånt liksom.

 



5. Vilka länder besökte du?
Turkiet, Estland, Finland och Polen.


6. Är det något du saknar år 2009 som du vill ha år 2010?

 Nej tror inte det.

7. Vilken månad/månader från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Jag kommer alltid att minnas Agusti.

 

8. Vad var din största framgång 2009?

Jag tog mitt körtkort.

9. Största misstaget?
Regret nothing move on and say fuck it.

  

10. Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag har varit förkyld och fyllesjuk

 

11. Bästa köpet?
Min mp3.

 

12. Vad spenderade du mest pengar på?
Krogen

 

 13. Gjorde någonting dig riktigt glad?

 Inte som jag kommer att minnas särskilt.

 
14. Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2009

Tarkan- Kiss kiss, Vengaboys, Sex on the beach, heey baby och this is it

  

15. Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

 Det går alltid upp och ner. Men jag har mått bra.

16. Vad önskar du att du gjort mer?

Varit i skolan mer kanske och utnyttjat sommaren mer.

17. Vad önskar du att du gjort mindre?
Skolkat tror jag.

 
18. Hur tillbringar du julen?
Med familjen.

 
19. Blev du kär i år?

 Det var jag ju redan

20. Favoritprogram på TV?
Vänner, desperate houswifes och sex and the city

  

21. Bästa boken du läste i år?

 Mellenium böckerna

 

 22. Största musikaliska upptäckten?

 Earth song, this is it.  

 

23. Något du önskade dig och fick när du fyllde år?

 Ja, en kamera.

 

24. Något du önskade dig men inte fick?

 Säkert. Det kommer jag inte ihåg.

 

 25. Vad gjorde du på din födelsedag 2009?

 Jag var först med Emma på donken och sen mötte jag Lizz och köpte cigg. Vi hände i Tumba ett tag och sen åt jag tårta med min familj. Efter det åkte jag till Olle och myste. På helgen gick jag ut på krogen.

26. Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Nej, det var ganska bra.

27. Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
=S

 

 28. Vad fick dig att må bra?

 Kompisar, Olle, Musik och familjen.

 

29. Vilken kändis var du mest sugen på?

 Jag är sugen på en ny hela tiden.

 

30. Vem saknade du?
Ingen faktiskt.

18-årsdagen med kameran hon önskat sig



Av Eva Wedberg - 14 januari 2014 23:10

Söndagen blev tuffare än jag kunnat tro. Det kändes som allt kom tillbaka men att jag inte hade "chockfiltret" som fanns i början.
Jag hade ett behov av att åka till kyrkan där Helena begravdes så jag och Monica var på högmässa. När jag satte mig i bilen spelades "Let her go".
I kyrkan fanns just denna dag en flicka som var född 12 januari 2013 och alltså fyllde 1 år. Vi sjöng och hurrade för henne. Det kändes absurt på ett sätt men inte fel.Livet måste fortsätta.
Jag åkte till kyrkogården med en chokladkaka som jag köpt åt Helena, hennes favoritgodis.
Jag fortsatte tycka synd om mig själv en lång stund. Sorgen är en sak men det är saknaden som sliter sönder.
Än en gång var det värmen och omtanken från vänner som fick allt att vända. Under eftermiddagen började vänner strömma till och med prat, gråt, skratt, kaffe och tacos lyckades vi vända denna tunga dag till en dag atr minnas med värme. Och med vetskapen att vi nu klarat även den.
Till sist en dikt som jag haft med förut men som jag tycker är så fin och som stämmer ännu mer nu när det gått en tid
"You never said I'm leaving
You never said goodbye
You were gone before we knew it
And only God knows why
A million times we needed you
A million times we cried
If love alone could have saved you
You never would have died
In life we loved you dearly
In death we love you still
In our hearts we hold a place
That no one could ever fill
It broke our hearts to lose you
But you didn't go alone
A part of us went with you
The day God took you home"

Av Eva Wedberg - 23 september 2013 20:37

För ett tag sedan fick jag en fråga här på bloggen. Frågan handlade om hur man kan hjälpa någon som drabbas av en svår sorg.

Alla kan inte se svaret, därför kommer åter några tips på vad man kan göra för att hjälpa. Det här är sånt som hjälpt mig.

  • Det viktigaste är att höra av sig. Ring, om ingen svarar så prata in meddelande eller SMS:a. Ring igen och igen. Även om man inte orkar prata just då så lyssnar man av telefonen.
  • Skicka blommor och kort. Det uppskattas, även om det kan dröja innan du får återkoppling.
  • Kolla om det är Ok att hälsa på. Om du gör besök, ta gärna med något ätbart. Mackor, mat, kaffebröd. Det tar på krafterna att sörja och man behöver näring men man har inte förmågan att bre en macka eller sätta på kaffe.
  • Hjälp gärna till med något praktiskt. Dammsug, tvätta, plocka ur diskmaskinen.
  • Bli inte förskräckt och känn dig inte ovälkommen om man inte pratar med dig eller går och lägger sig när du är på besök. Det uppskattas att det finns liv och rörelse i huset.
  • Fråga om man behöver hjälp med något inför begravning, minnesstund, annons etc.
  • Prata och fråga om det som hänt. Man vill berätta om och om igen. Var heller inte rädd för att ta del av jobbiga detaljer.
  • Jämför INTE med något som hänt dig om det inte är något liknande. Det känns som ett hån om man jämför det som hänt med ex att en kanin dött eller att farbrors fru har fått cancer.
  • Säg heller inte att du är glad att det inte hänt dig. Det känns också som ett hån.
  • Föreslå gärna en promenad eller biltur. Frisk luft är alltid bra.


Av Eva Wedberg - 7 maj 2013 17:44

Jag har fått kommentarer från några av er som följer min blogg. Ni tycker att jag verkar så väldigt nedstämd och ledsen.

Visst är jag ledsen, nåt annat vore konstigt. Det värsta tänkbara har hänt mig och min familj och det kan aldrig bli riktigt bra igen, eller åtminstone inte bra på samma sätt som tidigare.

Men som jag försökt skriva så kommer känslorna och går. Ena stunden är just så pestig så ingenting är roligt och jag förstår inte just då hur världen ska kunna bli bra igen.

Sen har jag långa stunder när jag fungerar ganska bra, jag skrattar, ser på komedier på TV och så vidare. Det har jag skrivit om flera gånger tidigare.


Syftet med min blogg, anledningen till att jag startade den är ju att jag vill visa hur ont det gör att mista någon på det här sättet och att jag tycker att det inte alls hade behövt hända. Plus att jag vill visa vilken fin dotter Helena är och att jag är väldigt stolt över henne.

Då blir det naturligt så att jag skriver om det som relaterar specifikt till sorgen och saknaden samt de praktiska saker vi måste hantera mitt i alltihop.


Det skulle kännas tokigt att börja ge handarbetstips eller visa "Dagens outfit".


Jag har två fantastiska barn till, Daniel och Emilia, jag skulle lätt fylla en blogg med dem. Jag glömmer inte för en sekund hur lyckligt lottad jag är som har dem.



Än så länge tar sorgen mycket av min tid och kraft men den kommer så småningom att få ge mer plats för annat.


Det jag har ändrat litet de senaste inläggen är ju att jag skriver mer som en dagbok vad jag haft för mig under dagen.


Idag har jag varit hos min handläggare på Försäkringskassan och diskuterat min sjukskrivning.

Även nedskällda Försäkringskassan har visat sig vara hjälpsamma och empatiska mot mig. Det finns ingen press därifrån att jag ska skynda mig tillbaka ut i heltidsarbete.

De ifrågasätter inte på något vis mina symptom som främst är koncentrationssvårigheter och orkeslöshet.


Emilia kom precis hem, hon har tagit ett premiärdopp i Brosjön.    


Nu ska jag börja packa, imorgon 7.00 åker jag med tåget till Jämtland.


Daniel och lille Lorax

 


Millan på stranden i söndags, inget bad då

Av Eva Wedberg - 5 april 2013 17:23

Högst ofrivilligt har jag på kort tid blivit expert på sorg.

Hur man känner igen sorg, hur man hanterar sorg och hur man bemöter människor i sorg.

Observera, naturligtvis finns det massor jag inte vet om sorg. Men jag kan relatera till det jag varit med om och upplevt de senaste månaderna. På så vis har jag skaffat mig kunskap kring ett ämne som jag visste väldigt litet om innan.

När vi nu åter drabbas i vår släkt så känner jag igen reaktionerna och kan försöka vara ett bättre stöd för dem som har det allra svårast.


För om vi inte lär oss något av det som drabbat oss - då är det ju HELT meningslöst.


Jag har läst en del kring sorg och saknad. Det finns stadier som finns i alla sorgearbeten. Sorg kan ju också drabba om man förlorar jobber, blir sjuk, vid skilsmässor - bland annat. Den gäller inte bara då någon går bort.


Chockfasen

Den första reaktionen. Kan pågå nån timme till några dagar. Man tar inte riktigt in vad som händer. Kanske sitter man helt paralyserad, kanske skriker man, kanske verkar man precis som vanligt. Gemensamt är att man inte riktigt tar in det som hänt, man får en frist. Det är inte ovanligt att man har en minneslucka över chockfasen.


Min chockfas höll nog i sig hela första veckan. Jag grät inte särskilt mycket. Den första kvällen grät jag inte överhuvudtaget, satt och stirrade framför mig eller vanakde omkring planlöst i rummet.

Jag kunde lugnt och behärskat berätta om det som hänt, gång på gång. Jag såg till att de som kom på besök kände sig välkomna och bjöds på kaffe.


Kontrollfasen

Under den här fasen får man kraft att ta itu med de praktiska frågorna med begravning och annat som följer på ett dödsfall.

Under den här perioden är det ofta mycket folk runt omkring så man hinner inte riktigt ta in den förlust man gjort.


Jag lade ner väldigt mycket tid på att förbereda begravningen. Valde sånger med omsorg, träffade kantorn flera gånger och lyssnade igenom och övade.

Vi bakade och lagade mat i flera dagar inför minnesstunden. Vi gjorde en minnesfilm som spelades upp på minnesstunden, den hade vi genrep på flera gånger innan.

Vi bjöd hem dem som skulle bära kistan för att gå igenom detajerna.

Vi beställde hem säkert 10 förstoringar för att hitta den rätta bilden att ha på kistan.

Vi formgjorde och kopierade program till ceremonin.

Och så vidare....



Reaktionsfasen

Nu måste man ta itu med sin sorg.

En vardag utan den man förlorat tar vid.

Man gråter väldigt mycket, man hoppas att det inte ska vara sant.

Man skriker, är arg och frågar sig varför.

Man har svårt att koncentrera sig och man har svårt att komma ihåg möten och samtal.

Ofta tycker man att inget är riktigt roligt längre. Allt som var kul, hänger ihop med den man förlorat.

Man känner sig också förolämpad att andra fortsätter sitt liv som förut.

Det är också vanligt att man försöker hitta syndabockar för det som hänt.

Reaktionsfasen kan hålla på under lång tid.


Jag är inne i reaktionsfasen nu. Jag känner mig visserligen starkare men har också en känsla av att inget är riktigt roligt - och kommer heller inte att bli det igen. Hur ska nånting kunna bli bra utan Helena. Jag tänker fortfarande att det är så hemskt så det kan inte vara sant, för jag kan inte vara utan Helena. Jag gråter en hel del. Samtidigt börjar jag lära mig att en jobbig dag följs av en mindre jobbig, det blir lättare.

Jag blir fort trött, att jobba 25% är mer än tillräckligt för mig än så länge. Jag sover ofta en stund på eftermiddagen.

Jag kan bli sur om jag läser på Facebook att någon gjort något roligt.

Jag letar inga syndabockar, det finns inga som jag ser det.


Bearbetningsfasen


Man får ett avstånd till det som hänt, känslovågorna blir mindre.


Man börjar märka det som är bra i tillvaron och det man blir glad av.


Man skrattar på riktigt igen.


Helt plötsligt börjar man planera igen och det blir möjligt att leva ett liv utan den man förlorat.


Den självkänsla man förlorat kommer tillbaka.




Återkommer när jag känner igen något av det här.....



Nyorienteringsfasen

Det är det nya livet efter förlusten. Den här fasen har inget slut.

Det påstås att leva ett gott liv efter den svåraste av förluster.


När jag kommer till nyorienteringsfasen - det är då jag slutar blogga  



Men vilka faser jag än kommer att genomgå i framtiden så ska alltid min underbara, fantastiska, vackra Helena finnas med mig.

 


 


 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se