catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Tankar kring sorg och saknad

Av Eva Wedberg - 31 mars 2013 18:22

Vi vet väldigt lite om varför Helena tog det här steget.

Vi vet att hon var osäker över vilka val hon skulle göra med jobb och skola. Hon var säkert också trött, hon hade jobbat mycket och hade två hundar som tog mycket tid.

Men hon hade aldrig yppat för någon att hon var trött på själva livet, eller att hon inte såg någon annan utväg än att lämna oss för gott.

Hon kunde ha perioder när hon var nedstämd och inte sitt vanliga sprudlande jag.

Men hon visade aldrig tecken på att ge upp. Hade hon problem eller ville ha en förändring tog hon tag i det och hittade en lösning.


Helena var alltid väldigt kontaktsökande och tyckte om att ha människor omkring sig.

Jag och hon pratades vid flera gånger varje dag. Vi pratade ofta vardagliga saker och skojade mycket men hon vände sig också till mig när hon vill ha råd kring större frågor.  

Hon hade  flera nära vänner och släktingar som hon verkligen kunder prata med när det kändes tufft.

Trots detta kontaktnät var det ingen hon kände förtroende nog för att berätta om sina innersta tankar.  

Varför hon inte vände sig till någon får vi aldrig veta. Kanske trodde hon att det inte fanns någon lösning. Eller så trodde hon inte att någon verkligen skulle bry sig om hennes problem.


Idag vet vi att vi är hundratals som inget högre önskar att Helena vänt sig till oss .

Att vi kunnat hjälpa henne så hon fått kraft och lust att stanna hos oss.

Vi är med andra ord hundratals som verkligen bryr oss om henne.

Tyvärr insåg hon inte det, eller hon såg det inte genom det mörker hon befann sig i.


Kanske bör vi alla ta oss en funderare vilka vi har omkring oss. Vem finns där för mig när jag behöver hjälp och stöd?

Att vi sätter oss ner och gör en lista över personer vi litar på. Och att vi gör det en dag när vi känner att livet är så bra det kan vara. Det är då vi ser det ljusa och goda bland våra medmänniskor. Kanske markera några som man kan kontakta om man behöver hjälp en dag.

Alla har vi perioder när vi känner oss ensamma, vi tycker att jobbet är trist och att ingen riktigt förstår oss. Det är naturligt, livet går upp och ner.

 Då kan det vara bra att ta fram listan och påminnas om vilka som faktiskt finns. Och  om man behöver, ringa nån av dem man markerat.

De flesta av oss är beredda att hjälpa om vi får möjlighet.

Men vi är också rädda att klampa in så vi måste nog hjälpa varandra att hjälpa.


Så tro aldrig att ingen bryr sig om dig.

Det finns hundratals!!!!!



ANNONS
Av Eva Wedberg - 31 mars 2013 18:22

Vi vet väldigt lite om varför Helena tog det här steget.

Vi vet att hon var osäker över vilka val hon skulle göra med jobb och skola. Hon var säkert också trött, hon hade jobbat mycket och hade två hundar som tog mycket tid.

Men hon hade aldrig yppat för någon att hon var trött på själva livet, eller att hon inte såg någon annan utväg än att lämna oss för gott.

Hon kunde ha perioder när hon var nedstämd och inte sitt vanliga sprudlande jag.

Men hon visade aldrig tecken på att ge upp. Hade hon problem eller ville ha en förändring tog hon tag i det och hittade en lösning.


Helena var alltid väldigt kontaktsökande och tyckte om att ha människor omkring sig.

Jag och hon pratades vid flera gånger varje dag. Vi pratade ofta vardagliga saker och skojade mycket men hon vände sig också till mig när hon vill ha råd kring större frågor.  

Hon hade  flera nära vänner och släktingar som hon verkligen kunder prata med när det kändes tufft.

Trots detta kontaktnät var det ingen hon kände förtroende nog för att berätta om sina innersta tankar.  

Varför hon inte vände sig till någon får vi aldrig veta. Kanske trodde hon att det inte fanns någon lösning. Eller så trodde hon inte att någon verkligen skulle bry sig om hennes problem.


Idag vet vi att vi är hundratals som inget högre önskar att Helena vänt sig till oss .

Att vi kunnat hjälpa henne så hon fått kraft och lust att stanna hos oss.

Vi är med andra ord hundratals som verkligen bryr oss om henne.

Tyvärr insåg hon inte det, eller hon såg det inte genom det mörker hon befann sig i.


Kanske bör vi alla ta oss en funderare vilka vi har omkring oss. Vem finns där för mig när jag behöver hjälp och stöd?

Att vi sätter oss ner och gör en lista över personer vi litar på. Och att vi gör det en dag när vi känner att livet är så bra det kan vara. Det är då vi ser det ljusa och goda bland våra medmänniskor. Kanske markera några som man kan kontakta om man behöver hjälp en dag.

Alla har vi perioder när vi känner oss ensamma, vi tycker att jobbet är trist och att ingen riktigt förstår oss. Det är naturligt, livet går upp och ner.

 Då kan det vara bra att ta fram listan och påminnas om vilka som faktiskt finns. Och  om man behöver, ringa nån av dem man markerat.

De flesta av oss är beredda att hjälpa om vi får möjlighet.

Men vi är också rädda att klampa in så vi måste nog hjälpa varandra att hjälpa.


Så tro aldrig att ingen bryr sig om dig.

Det finns hundratals!!!!!



ANNONS
Av Eva Wedberg - 28 mars 2013 11:00

Jag har ju nämnt tidigare hur tacksamma vi är över allt stöd vi fått under den här mardrömstiden

Vänner vi inte hört av på många år har hört av sig för att visa sitt deltagande. Vi har fått otaliga blommor och brev, ofta från helt oväntat håll.

Vi har ju också fått bra hjälp från våra jobb, polisen, sjukvården och kyrkan.

Både jag och Tommy har också ett stort behov av att höra av oss och tacka för omtanken. De flesta som skickat meddelanden på Facebook har fått personligt svar tillbaka, detsamma gäller mail.

Jag har suttit många timmar i telefon och tackat släkt, vänner, kollegor och bekanta för att de stöttar oss.


Men även de så kallade offentliga institutionerna har fått ta del av vår tacksamhet. Jag har mailat till Tumba kyrka och tackat för deras engagemang, jag har också mailat kantorn som spelade på Helenas begravning och tackat honom för hans insats.


Vår kontaktperson hos polisen har fått SMS där jag tackade både henne och de poliser som gav oss beskedet för deras fina bemötande.


Tommy har varit hos begravningsbyrån och tackat för deras fina arbete.


Och jag ÄR tacksam. Det kommer från djupet av mitt hjärta. Jag inser verkligen hur bra vi har det på många sätt. Och jag vill verkligen alla ska veta vad det betyder för oss att alla tar sig tid att stötta oss.

Men jag inser såklart också att denna tacksamhet är ett led för oss att bearbeta sorgen.  Antagligen har vi ett behov av att se det goda i världen, nu när vi drabbats av det värsta som kan hända.


En vän sade till mig att vårt sorgearbete blir lättare på grund av att det inte finns någon att vara arg på.

Vi kan inte vara arga på Helena, ingen i sjukvården har gjort fel och ingen rattfyllerist var ute och vinglade och orsakade Helenas död. Det är bara sorgligt och hemskt, men det finns igen att skylla på.

 Min vän menar naturligtvis inte att vi har ett lätt arbete. Men vår sorg skyms inte av ilska som skjuter fram sorgen. Utan vi kan börja sörja "direkt".


Allting blir väldig svart eller vitt när man är så sårbar som vi är just nu. Man man är ofta inte mognare än ett barn i sina reaktioner.

Och kanske är det så att den som förlorar ett barn genom sjukdom lätt kan haka upp sig på ett fel en läkare gjort, även om det inte spelade nån roll för utgången. Men man ser bara det misstaget som sen växer och tar över allt.

På samma sätt kan polisen få skulden om en rattfyllerist orsakar en olycka. För att personen inte satt i fängelse i stället.

Efter tsunamin och Estonia fick ju svenska politiker mycket ilska mot sig för att det reagerade för sent, inte skickade plan, inte evakuerade och så vidare.

Det som hände då var ju faktiskt att sorgearbetet drog ut i flera år grund av all ilska.


För oss finns ingen att vara arg på. Så jag fortsätter tacka alla för det fina stödet som fortfarande kommer till oss.


Nästa vecka ska jag börja jobba så smått. Jag funderar  över hur jag ska formulera tackmailet till alla fina kollegor som varit helt fantastiska och stöttat oss   







Av Eva Wedberg - 15 mars 2013 12:17

Jag är fortfarande helt sjukskriven. Jag kommer att vara det fram till påsk. Därefter ska jag jobba 25% några veckor för att successivt utöka arbetstiden.


Jag är i vanliga fall strukturerad och planerande.

När jag ska ta beslut eller ställs inför ett problem så sätter jag mig ner och ser över situationen. Därefter  identifierar jag alternativen gör en plan för hur jag ska komma fram till en lösning. 

Alla har sina egna strategier och det här är mitt sätt att vara.

Jag har behov av att kunna styra min situation så långt det är möjligt.


När världen rämnar så som den gjort för oss nu så är man naturligtvis väldigt styrd av sina känslor. Det här tar över hela livet. Min värld kan aldrig bli vad den en gång var. Jag tvivlar på min egen förmåga överhuvudtaget.


MEN, och det här kan låta märkligt, min strukturerade och planerande sida finns med nånstans och hjälper mig hitta  även i  sorgearbetet.

Jag kan  aldrig komma till en lösning, för det enda som skulle fixa det här är ju att Helena kommer tillbaka.


Men det jag kan göra något åt är hur jag jobbar med min sorg.


De första dagarna delade vi ju in i 6-timmarspass där varje pass hade en viss karaktär; förmiddagarna gjorde vi känslomässigt jobbigare saker ex. var till polisen och på kvällarna försökte vi koppla av.

Till viss del gör vi fortfarande så, vi delar in sorgedagarna för att ha en någorlunda balans.


Jag insåg direkt att jag inte skulle kunna jobba. Redan efter någon dag sade jag att jag ska vara hemma till påsk och successivt öka arbetstiden fram till sommaren. Därefter tar jag en lång semester och planerar vara tillbaka fullt i augusti. Den tidplanen har hållit och känns fortfarande bra. Nu börjar jag faktiskt se fram emot att komma igång att jobba.


Jag förstod  också att jag behöver professionell hjälp. Som tur var fick jag direkt kontakt med en bra kurator som jag går hos varje vecka.

Jag tror också att jag  så småningom kommer att vilja ha kontakt med andra närstående till suicid, men det blir efter sommaren.

Längre fram, när det gått ett par år ska jag också försöka jobba med att ge stöd till andra drabbade.


Så jag tycker man kan påverka sin situation.


Det kan verka som att jag vill verka duktig och förnuftig.

Att jag kavlar upp ärmarna, spottar i näven  och tänker "Nu jäklar ska jag sörja bättre än någon annan".


Det är naturligtvis inte så lätt. Det är viktigt att man tillåter sig att vara ledsen, jag gråter väldigt mycket.

Det är också viktigt att man vågar tänka de svåraste tankarna och ställa sig de svåraste frågorna. Och det gör ont!!!

Även det är i och för sig en sorgestrategi.


Man vet heller inte när sorgen ska slå till som värst. Ena sekunden kan man vara ganska OK, för att nästa bryta ihop totalt.


Men MITT strukturerade jag hjälper mig att hitta en balans i dagarna. Och det är nödvändigt för att jag ska orka

Jag tror också  att den person man är avspeglar sig även i djup kris.

  


Sorgen kan som sagt komma över en när man minst anar det och inte är beredd. Häromdagen läste jag Mitti Botkyrka. På familjesidorna fanns då Helena med över avlidna. Vi har ju tidigare annoserat i den tidningen men då var jag beredd. Att se hennes namn där efter 2 månader kändes som ett knivhugg. När man ser hur mycket yngre hon är än alla andra avlidna så blir det så tydligt hur fel det är allting.




Av Eva Wedberg - 14 mars 2013 22:34

Emilia är bra på att dra med mig på träning. Det finns ett litet gym på mitt jobb som vi åker till nån gång i veckan. Emilia tycker det är dags att dubbla dosen men där är vi inte riktigt överens   .


Det tar ungefär en kvart att åka med bilen mellan vårt hem i Tumba till mitt jobb i Hallunda.


När vi skulle åka hem såg vi att rödljusen i Hallunda var formade som hjärtan. Genast tänkte jag på att det var Helena som ville förmedla något till oss.

Strax därefter spelades Takidas Run run away på radion. Takida är en av Helenas favoritgrupper. Hon tyckte att sångaren i Takida har så fin röst. Robert Pettersson som han heter är också frontfigur i Stiftelsen. Helena hade väldigt roligt när jag inte fattade att det var samma person i båda banden utan pratade om att båda sångarnavar så duktiga.

Efter Takida spelades Elton Johns Circle of life, som var inledningsmusik på Helenas begravning.


Så på den korta resan leddes tankarna till Helena 3 gånger. Och så är det. Helena finns med i tankarna i det mesta vi gör. Det är så mycket som påminner om henne och så många gånger vi önskat att hon varit med.


Saknaden och längtan är mycket mycket stark . Längtan att prata med henne, skratta med henne, bli irriterad på henne. Saknaden att hon inte kommer, att hon inte finns med vid middagsbordet, att hon inte följer med och tränar.

Fortfarande tänker jag ibland att det här är så hemskt så det kan inte ha hänt.


Jag är inte arg på Helena längre. Jag vet att hon aldrig skulle ha valt det här om hon sett någon annan utväg. Det gör det också mer sorgligt. Hon valde egentligen inte själv. Jag vet inte om det var hennes mörka tankar, en depression, kemisk reaktion eller något annat som intog hennes huvud. Men jag vet att det inte var den Helena vi kände.

Och oavsett vad det var så hade hon enligt  sin värld just då ingen annan väg att gå.


Jag tycker det är så orättvist att vi drabbats av detta. Vi som finns kvar och saknar Helena har inte förtjänat det´. Och Helena hade verkligen inte förtjänat det. Hon borde ha fått fortsätta sitt liv.


Jag har emellanåt haft svåra, svåra skuldkänslor att jag inte kunde förhindra det som hände. Jag har inte det just nu. Visst grämer det mig och jag önskar naturligtvis att jag stoppat alltihop och att jag fått ha Helena här hos oss.

Men det var inte mitt eller någon annans fel. Helena hade flera händer  som var sträckta mot henne. Men det var inte hennes behov just då , eller en lösning på de problem hon brottades med.

Ingen av oss anade att Helena skulle kunna lämna oss på det här sättet. Hon hade inte uttryckt att hon var trött på livet och det går inte att läsa tankar. Det är att ställa orimliga krav på oss själva.


Helena är tyvärr inte den enda. 1600 människor i Sverige tar sitt liv varje år.

Det är 1600 för många.



Av Eva Wedberg - 26 februari 2013 09:35

När man drabbas av en stor förlust upptar den allt  under lång tid. Man behöver inte söka upp sorgen, den finns där oavsett vad du gör eller var du befinner dig.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det är ett stort arbete att sörja. Man behöver energi, sömn och avkoppling för att orka.

Du sörjer inte renare och djupare för att du struntar i att äta och går omkring i otvättade mjukiskläder.


Under den här perioden sen vi förlorade Helena har jag hela tiden varit noga med hygien; att duscha och borsta tänder. Jag har också valt kläder med omsorg som jag tycker är fina och som jag trivs i.

Mindre än två veckor efter Helenas död åkte jag ner till Tumba Centrum och handlade flera kassar med kläder eftersom jag "inte hade nåt att ta på mig".


Det är viktigt att äta och att äta bra. Nyttig, tillagad mat på regelbundna tider. 

Jag brukar i vanliga fall ha god, nästan för god aptit och det har inte varit annorlunda nu. Vid tillfällen då vi gjort något extra jobbigt har ofta hungerns slagit till direkt efter. Minnesstunden som hölls för Helena dagen efter hennes död avslutade Tommy med orden: "Tack för att ni kom, nu måste vi åka hem och käka"

Det kan tyckas underligt att man tänker på mat vid såna tillfällen men jag tror det är ren överlevnadsinstinkt.

Ett annat faktum är att de första dagarna hade vi glömt hur man gör när man brer en macka eller kokar ett ägg. Vi var hungriga men satt vid bordet och åt om det fanns något ätbart framför oss. Att tänka ut att man ska resa sig, gå fram till kylskåpet och plocka fram det vi skulle äta var som kärnfysik för oss. Gick bara inte att räkna ut hur det skulle gå till.

Som tur var hade vi snälla vänner som handlade, bredde mackor, stekte pannkakor och köpte hem pizza så vi fick i oss det vi behövde.


Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att hitta tillfällen att skratta och vara glad. Skratt och gråt ligger nära varandra och vi behöver båda. Även under den största sorg.

Vi skrattar när vi pratar om Helena, saker hon gjort och sagt. Helena var ingen dysterkvist. Hon såg humor i det mesta och skämtade friskt. Det är därför omöjligt att prata om henne nån längre stund utan att le och skratta.

Vi tittar på TV-program och filmer som vi blir glada av: Sally, Hipp hipp, Solsidan.

Särskilt på kvällarna försöker vi göra saker vi mår bra av för att kunna komma till ro inför natten. 

Sömnen måste vi ha, för återhämtning och vila. Jag har förmånen att fått sova bra, utan sömnpiller, nästan varje natt sedan den 12 januari. Men har man svårt att sova är det bättre att ta till hjälpmedel under en period så man får komma till ro.


Vi är i vanliga fall inga storkonsumenter av alkohol men tar gärna en öl eller whiskey ibland.

Under den här tiden har vi i stort sett avstått helt från alkohol. Det är individuellt förstås men jag tror det är bra om man är försiktig. Dels kan det vara lätt att försöka döva smärtan på fel sätt, dels vet man inte vilka reaktioner man sätter igång hos sig själv om mna dricker alkohol.


Sammanfattningsvis: Vi behöver ta hand om oss även i svåra stunder, vi får inte glömma oss själva. Det gäller att hitta sätt att hantera det som hänt. För min egen del så tror jag  dessutom Helena skulle tycka det var skämmigt om jag gick omkring med sunkiga kläder och luktade svett.


Av Eva Wedberg - 24 februari 2013 19:21

Jag har identifierat följande sex  sinnesstämningar som jag pendlar mellan i mitt sorgearbete.

1. Jag fungerar nästan som innan vi förlorade Helena. Jag gör vardagliga saker som att handla, städa eller  promenera. Jag pratar om vardagliga saker;  nyheter, TV-serier, handarbeten och så vidare.

Jag intresserar mig också för andra än mig själv och bryr mig om hur de mår.

Det är bara när jag är här som Helena inte är huvudperson.


2. Jag pratar om Helena och tänker på henne och blir glad. Jag skrattar åt det hon sagt eller gjort. Pratar naturligt om henne, nästan som om hon fortfarande finns här hos oss.


3.  Gråter över att Helena är borta, gråter för att jag saknar henne. Gråter för att vi inte får uppleva fler stunder tillsammans och att jag inte får krama henne.


4. Jag är arg för att hon lämnat oss. Arg för att vi inte fick en chans att hjälpa henne. Arg för att hon, som alltid frågade mig och råd, inte kunde göra det den här gången. Arg för att hon var så korkad och inte begrep bättre.


5. Jag ältar att jag inte kunde stoppa att det hände. Ältar att jag inte förlängde det sista samtalet. Ältar att jag inte åkte till henne. Ältar och tycker jag är världens sämsta mamma som inte kunde skydda min dotter.


6. En bottenlös förtvivlan över att Helena inte finns här och att jag inte får se henne mer. Känsla av att jag inte står ut utan Helena.


Vad vill jag göra med sinnesstämningarna?

4:an och 5:an, ilskan och ältandet ska jag jobba för att de försvinner, gärna så fort som möjligt. Det är mina hjärnspöken som inte förändrar något.

Med förnuftet vet jag att det antagligen inte spelat någon roll om jag agerat annorlunda. Det tjänar heller inget till att vara arg, hon kommer inte tillbaka för det.


6:an, förtvivlan, hoppas jag mildras med tiden även om saknaden alltid kommer att smärta.


3:an, gråten vill jag ha kvar. Den är en ventil och uttryck för den kärlek jag känner för Helena. Men jag hoppas att den med tiden tar något mindre plats.


1:an och 2:an. Vardagen samt de glada minnena av Helena. Det är vad jag hoppas så småningom ska dominera.





Av Eva Wedberg - 22 februari 2013 08:23

  

Jag och Helena i Turkiet 2009 


Jag har länge levt ett mycket bra liv.

Man, 3 fina barn, katter, hundar, ett jobb jag trivs med, god hälsa, vänner och fritidsintressen. Osv.

Det mesta av det finns naturligtvis kvar.

Men när man drabbas av en så svår sorg vi har gjort så ligger den sorgen över allt annat. Man funderar över vilken mening det är med allting. Jag skulle gladeligen göra mig av med hus, bil, armar och ben, jobb, allt -  om jag bara fick ha alla mina barn hos mig igen.

Men jag vet att vänner, hälsa och den tillvaro jag lever i,  också ger mig förutsättningar att orka med den här tiden litet bättre. Jag är priviligerad på många sätt , trots att jag tycker att jag drabbats orättvist hårt av ödet denna gång.


Att mista sitt barn är varje förälders värsta mardröm, det enda man riktigt fruktar. Det spelar ingen roll om barnet är nyfött eller vuxet, föräldrar ska inte överleva sina barn. Man tror inte att man ska klara av det.


När man drabbas av sorg, en förlust av något slag så har dock naturen gjort så att vi tar in så mycket sorg vi orkar åt gången sen får vi vila en stund.

Vi har gråtit mycket under denna period men det har också funnits långa stunder då vi skrattat, skojat och gjort roliga saker. Många som besökt oss har förväntat sig ett totalt mörker men istället mötts av ljus och värme. Och jag tror en del återvänt just för att de tyckte det var trevligt och för att de insett att sorgen inte är farlig.


Ibland förvarnar jag att jag troligen kommer att gråta. Att gråten kommer utan att något särskilt utlöser den, gråt är naturligt och inget att försöka dölja.


Jag får ofta höra att jag är stark i min sorg. Det uttrycket tycker jag inte riktigt om. Det finns ingen möjlighet att vara stark i en sån här situation. Men måste helt enkelt hitta ett sätt att förhålla sig till det som är.

Jag fungerar ganska bra så länge jag är hemma och får tända ljus för Helena, prata om henne och pyssla med de blommor som kommit. De första dagarna ville jag absolut inte se bilder på Helena och jag kan fortfarande  gråta en halv dag om jag ser hennes jacka i hallen. Jag drog mig länge innan jag åkte till hennes lägenhet, det är fortfarande jobbigt att vara där. Jag tycker det är smärtsamt att gå i affärer och andra platser där den vanliga världen fortfarande pågår. Det är inte aktuellt för mig att återgå till arbetet ännu på ett tag utan jag måste få bestämma över min tid.

Däremot har jag varit rationell och utan större problem kunnat välja kista, gravplats, begravningsmusik och liknande saker. Sånt som inte kopplar till Helenas liv.

Min man har tvärtom funnit tröst i att vistas i Helenas lägenhet bland hennes saker och han hade också behov av att återgå till sitt arbete så fort som möjligt.


Man sörjer olika och det finns inget rätt eller fel.



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se