catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Dagbok from 24/2 2013

Av Eva Wedberg - 6 april 2013 08:49

På måndag är det Helenas födelsedag.

Vi bävar en hel del inför den dagen. Det är hennes 22-årsdag men hon är inte här.

Helena var alltid noga med att fira sin dag och att andra också gjorde det.


Vi har funderat hur vi ska göra.

Vi har kommit fram till att i år kanske det är viktigare än nånsin att vi samlar släkt och vänner.

Det kommer att vara en jobbig dag oavsett, varför inte göra något bra av det?

Så idag kommer jag att handla, baka och fixa. Imorgon och på måndag kommer vi att ha öppet hus för dem/er som vill fira Helena.

Skänk gärna en slant till SPES om ni vill ge något.

En-vacker-foergaetmigej-utklippt-och-omvaend.png

Postgiro


370743-7



www.spes.se



                                                  
                                          Förgätmi
gej




 

                  Helena 18



              

                                                      
                     



                

        Picknick med Ronja

ANNONS
Av Eva Wedberg - 5 april 2013 09:14

Tyvärr har vi återigen drabbats av sorg i släkten.

En fin kvinna har lämnat oss. Hon var bland annat fru, mamma, dotter, mormor och syster.

Så igår samlades vi åter för att försöka förstå det ofattbara och för att finna kraft i varandra.


Jag tycker så synd om våra ungdomar som måste gå igenom ännu en sorgeprocess. De ska inte behöva uppleva det överhuvudtaget. Och absolut inte två gånger inom några månader.


 

Det brinner fler ljus på vår skänk


 

Det här fina ljuset köpte Emilia häromdagen

ANNONS
Av Eva Wedberg - 3 april 2013 22:02

Nu har jag jobbat min första arbetsdag. Det  kändes faktiskt bra att vara tillbaka. Tiden flög iväg och de 2 timmar jag skulle jobba blev 5. Jag var totalt slut när jag kom hem.

Jag fick ett jättefint mottagande av min enhet och när jag steg in i rummet stod den här buketten och väntade på mig:


 


Jag skickade också ut ett tackmail till samtliga, det blev så här:


"Alla kära kollegor och vänner!

 

Mitt varmaste tack för all omtanke som ni visat mig och min familj då vi förlorade vår dotter/syster Helena.

Tack för samtal, besök, blommor, mail, SMS, kort och brev.

 

Det som hänt oss är varje förälders mardröm.

Helena skulle fyllt 22 nu i april, hon var vuxen men hon var fortfarande vårt barn.

Vi  frågar oss fortfarande varför men framför allt saknar vi Helena oerhört mycket.

 

Samtidigt vet jag nu att man kan klara även detta.

Livet går inte vidare men ett nytt liv tar vid.

Det blir annorlunda, inte riktigt det jag ville, men det har alla förutsättningar att bli ett bra liv.

 

Från i dag  jobbar jag  2 timmar/dag.

Det går bra att prata med mig om det som hänt. Men jag vet att det kan vara svårt att veta vad man ska säga och ni behöver inte säga något heller.

Ni behöver aldrig vara rädda för att ni råkar ”påminna” mig genom att säga fel saker.  

 

Det känns bra att vara tillbaka, om än litet pirrigt. Och jag är här för att jobba.

 

Än en gång tack!
/Eva Wedberg"


Tommy skickade tidigare ett mail till sina kollegor och tackade för deras stöd. Jag har lovat att inte publicera det mailet i min blogg men några rader fick jag lov att ta med:


"Exempel på klyschor:


Var inte ledsen, livet går vidare

-Var stark, livet går vidare


-Älta inte och sörj inte för länge, livet går vidare


-Tiden läker alla sår och livet går vidare


-Håll dig sysselsatt. Livet måste gå vidare


-Livet går vidare


 



Jag har tidigare förlorat min pappa och min bror.


Självklart går livet vidare, annars har jag inte skrivit detta.


Men det går vidare på ett annat sätt.


Och man blir inte starkare.


Bara tröttare.

/Tommy"


Till sist, den här magneten sitter på namntavlan utanför mitt rum på jobbet.

Jag köpte den förrförra sommaren när jag var på semester på Malta. Helena köpte en likadan.

Kort innan hade en nära kollega till mig, Eldina, gått bort i cancer. Jag var ledsen att hon var borta och tyckte det var orättvist att hon drabbats.


När jag såg magneten där i souvenirbutiken tyckte jag att jag nåddes av nån sorts insikt.

Naivt och barnsligt kanske, men jag känner mig fortfarande styrkt och glad när jag ser texten:



"You can´t stop the waves but you can learn to surf"



 

Av Eva Wedberg - 31 mars 2013 10:46

Jag,  Emilia och kusin Emilia är på en liten påskresa i Norge över påsken.

 

Vi har åkt för att hälsa på familjen Hjemli, Kristina, Tommy, Patrick och Markus. De bor i Ljördalen som  är en liten fjällbygd några mil från  Trysil.

Vi har varit här många gånger under de drygt 20 år de har bott här.

Det är dock första gången jag åker iväg efter 12 januari, överhuvudtaget.

Jag var väldigt nervös innan vi åkte hur det skulle kännas att vara borta i flera dagar, Hittills har det gått bra.

Det blir också tydligt att Helena är med mig lika mycket nu. Trots att jag är långt från hennes skänk med alla foton eller inte kan åka till hennes grav.

 

Helena fick ett påskägg i år också


Under närmare 10 år har hela familjen haft samma frisör i Tumba. Med tiden har vi lärt känna dem ganska väl. Det var Helena som började gå där och drog sen med oss andra.

 Efter det att Helena lämnade oss har jag inte kunnat förmå mig till att gå dit. Det var med andra ord högt tid att göra något åt frisyren.

 Igår åkte vi och hälsade på Kristinas och Tommys dotter Elin i Elverum. Hon jobbar som frisör och hon tog också med oss till frisersalongen och klippte och slingade håret på mig och Emilia. Hon är så duktig och vi kände oss jättefina när det var klart.

     

Elin                                 Emilia                              Jag

Av Eva Wedberg - 28 mars 2013 11:00

Jag har ju nämnt tidigare hur tacksamma vi är över allt stöd vi fått under den här mardrömstiden

Vänner vi inte hört av på många år har hört av sig för att visa sitt deltagande. Vi har fått otaliga blommor och brev, ofta från helt oväntat håll.

Vi har ju också fått bra hjälp från våra jobb, polisen, sjukvården och kyrkan.

Både jag och Tommy har också ett stort behov av att höra av oss och tacka för omtanken. De flesta som skickat meddelanden på Facebook har fått personligt svar tillbaka, detsamma gäller mail.

Jag har suttit många timmar i telefon och tackat släkt, vänner, kollegor och bekanta för att de stöttar oss.


Men även de så kallade offentliga institutionerna har fått ta del av vår tacksamhet. Jag har mailat till Tumba kyrka och tackat för deras engagemang, jag har också mailat kantorn som spelade på Helenas begravning och tackat honom för hans insats.


Vår kontaktperson hos polisen har fått SMS där jag tackade både henne och de poliser som gav oss beskedet för deras fina bemötande.


Tommy har varit hos begravningsbyrån och tackat för deras fina arbete.


Och jag ÄR tacksam. Det kommer från djupet av mitt hjärta. Jag inser verkligen hur bra vi har det på många sätt. Och jag vill verkligen alla ska veta vad det betyder för oss att alla tar sig tid att stötta oss.

Men jag inser såklart också att denna tacksamhet är ett led för oss att bearbeta sorgen.  Antagligen har vi ett behov av att se det goda i världen, nu när vi drabbats av det värsta som kan hända.


En vän sade till mig att vårt sorgearbete blir lättare på grund av att det inte finns någon att vara arg på.

Vi kan inte vara arga på Helena, ingen i sjukvården har gjort fel och ingen rattfyllerist var ute och vinglade och orsakade Helenas död. Det är bara sorgligt och hemskt, men det finns igen att skylla på.

 Min vän menar naturligtvis inte att vi har ett lätt arbete. Men vår sorg skyms inte av ilska som skjuter fram sorgen. Utan vi kan börja sörja "direkt".


Allting blir väldig svart eller vitt när man är så sårbar som vi är just nu. Man man är ofta inte mognare än ett barn i sina reaktioner.

Och kanske är det så att den som förlorar ett barn genom sjukdom lätt kan haka upp sig på ett fel en läkare gjort, även om det inte spelade nån roll för utgången. Men man ser bara det misstaget som sen växer och tar över allt.

På samma sätt kan polisen få skulden om en rattfyllerist orsakar en olycka. För att personen inte satt i fängelse i stället.

Efter tsunamin och Estonia fick ju svenska politiker mycket ilska mot sig för att det reagerade för sent, inte skickade plan, inte evakuerade och så vidare.

Det som hände då var ju faktiskt att sorgearbetet drog ut i flera år grund av all ilska.


För oss finns ingen att vara arg på. Så jag fortsätter tacka alla för det fina stödet som fortfarande kommer till oss.


Nästa vecka ska jag börja jobba så smått. Jag funderar  över hur jag ska formulera tackmailet till alla fina kollegor som varit helt fantastiska och stöttat oss   







Av Eva Wedberg - 25 mars 2013 13:58

Jag har börjat sammanställa bouppteckningen för Helena. Det är en förteckning  över hennes tillgångar och skulder per den 12/1 2013.

I samband med det arbetet betalade jag också fakturan till begravningsbyrån. Det är dödsboet som ska betala det. i praktiken betalar man alltså sin egen begravning.

Det pengar Helena har på personkontot täcker inte riktigt fakturan. Därför gjorde jag en överföring från mitt konto.

Det är långt ifrån första gången jag överfört pengar till Helenas personkonto - men sannolikt den sista. Det kändes såklart speciellt och vemodigt.

Det finns en ruta att fylla i som heter "Meddelande till mottagaren", det ryms 12 tecken. Jag tänkte först lämna tomt men tyckte det kändes ofint på nåt sätt. Det kändes också som att det var ett sällsynt tillfälle att verkligen skriva direkt till Helena. Vad får då plats inom 12 tecken? Puss och kram rymdes inte. Jag funderade litet, sen skrev jag  Puss på dig.


Jag och Tommy tog en långpromenad med Max uppe vid Lilla Dalen.

Mesta tiden gick vi runt bland stenarna för att få uppslag hur Helenas gravsten ska se ut. Det finns hur många varianter som helst, endast fantasin sätter gränser. Storlek, färg, form, teckenstorlek, bilder, sockel, text; allt kan man välja. Det finns inte två stenar som är likadana. Vi är överens om att stenen på något vis ska formen av ett hjärta men det är allt vi hittílls bestämt.


Jag bet av en bit av en tand i helgen och fick en akuttid hos tandläkaren idag för att fixa till den.

När jag låg där och fick en ny fyllning så kom jag att tänka på Helena och hennes tänder.

Helena hade en mindre missbildning i tänderna. Det är genetiskt betingat och flera i släkten har samma defekt.

Den yttrar sig så att tänderna är ganska små, ibland missfärgade.

Det innebär också att man saknar vissa permanenta tänder. Det i sig är inget problem så länge mjölktänderna sitter kvar. Det är ofta den nya tanden som gör att mjölktänder lossnar så kommer inga nya så sitter de i regel kvar. däremot slits de ju och är ju minst 10 år äldre än en ny permanent tand

Helena skötte sina tänder väldigt bra och de var vita och fina, om än litet små. Hon saknade tandämne till flera tänder. Jag brukade ibland skämta och säga att hon hade väldigt fina tänder - de få hon hade.

För några år sedan gick hon på Eastmaninstitutet och fick en stifttand. Det var många turer dit och mycket gråt och suckar innan tanden var på plats. Först borrades en titanskruv in i käken och när den sen fäst så sattes en tand på skruven. Det var en lång procedur och hon hade en sorts protes under tiden. Inte så kul när man är 19 år.

När det var klart sade hon att hon hellre gick tandlös än gick igenom en sån sak igen.  

Helenas vita leende

Av Eva Wedberg - 25 mars 2013 06:36

Helena hade ju 2 hundar, blandrasen  Max och dobermann Ronja.

Ronja bor hos Helenas kompis Lina men vi träffar henne då och då. 

Max bor hos oss. Han är dock ganska mycket hos Linda och hennes dotter, vilket han älskar.

Max är en toppenhund på många sätt. Snäll, lydig, lättsam.  Han ligger gärna i soffan och tittar på TV, kommer det en hund i rutan springer han gärna fram till TV:n och skäller. Han är också lätt skelögd och öronen sitter litet ojämnt vilket höjer charmfaktorn.

Problemet uppstår när man är ute med honom och möter hundar han inte känner. Raggen reser sig, han gör utfall och lyssnar inte alls på vad man säger. Han är stor och stark så han kan vara rätt skräckinjagande för den vi möter.


Monica har problem med att hennes jaktterrier Boss inte heller lyssnar.


Vi har med andra ord problem som vi behöver komma tillrätta med.

Norsborgs hundklubb har drop-in lydnadskurs på söndagar och vi bestämde oss för att åka dit igår och vara med.


Helena gick kurser med Max där när hon precis skaffat honom.

Det finns en instruktör där som heter Marion. Hon är högljudd, svär och gormar men är otroligt duktig och engagerad.

Helena älskade att vara på Marions kurser. Marion pratar klarspråk men man blir inte sårad för man vet att hon verkligen bryr sig.

Långt efter att Helena varit hos Marion så pratade hon om henne:

"Marion sade" "Det där skulle inte Marion gilla" "Undrar vad Marion skulle gjort".


Marion var instruktör även igår när vi kom dit med Max och Boss. Hon gjorde ganska snart klart för mig att det inte är fel på hunden utan på föraren. Jag hade fel godis och fel koppel, jag var otydlig och inte tillräckligt engagerad. Utom ibland när jag var överengagerad.

Honsvor och gormade och märktes överallt, precis som förut. Och Max älskade henne och följde henne som - en hund.

Jag tänkte på hur jag skulle berätta för Helena att jag träffat Marion, vad hon sagt. Att hon gjorde illa sig i knät på kopplet när hon skulle markera mot Max " Aj, som fan. Hur i helvete kan man ha ett sånt här jävla koppel." Att hon jobbade med Max nästan hela tiden vi var där. Att hon hjälpte mig ta Max till bilen för att vi skulle komma förbi valparna.

Att jag fick av hennes hemmakokta godis till Max. Att jag och Monica stannade kvar efteråt för att vi skulle få mera råd.

 Vi skulle skratta. Helena skulle fråga om Marion sagt nåt mer än det jag redan berättat. Sen skulle Helena säga

"Å Marion, jag tycker faktiskt om henne"


 

Marion håller kurs


  

Max med matte

Av Eva Wedberg - 24 mars 2013 10:10

Igår var jag, Åsa, Emma och Monica på Maximteatern och såg Älska mig, av och med Alex Schulman.


Alex är välkänd för alla som läser bloggar, twitter, Instagram och Aftonbladet. Han har litet gjort sig till tolk för trender och sociala medier. Han skriver inne- och utelistor i Aftonbladet och har även en krönika där varje vecka. Och faktiskt - en mycket duktig skribent.

Han är också väldigt sugen på att vara med i lekprogram i TV och gå på kändispremiärer.

Nånstans på vägen har han tydligen börjat fundera över varför han har ett sånt behov av att synas och höras hela tiden.

Varför vi alla ett ökande behov av det. De flesta har idag Facebook. Många bloggar och twittrar och Instagrammar.

De flesta har egentligen inte så mycket att berätta utan vill bara bli bekräftade att nån ser dem.

Nånstans där inne är vi barn som vill bli sedda.


Det var en rolig och tänkvärd föreställning. Och Alex var medelpunkten i över 2 timmar.


Helena skulle ha varit med igår.

Biljetterna bokades redan i oktober. Helena och jag var ute på Lidaspåret med hundarna när hon fick SMS från Emma som undrade om vi hade lust att gå och se Alex Schulman i mars.

Många dagar och kvällar efter 12 januari har vi pratat om Helena och undrat vad Helena  skulle göra just nu om hon var kvar hos oss.

Igår visste vi hennes planer. Hon skulle varit på Maximteatern med oss och sett Alex Schulman. Jag försökte tänka mig vad hon skulle tycka om föreställningen. Skulle hon skrattat mycket? Skulle hon suttit och tänkt att Alex Schulman är "het"?

Emma var övertygad om att Helena var med oss ändå. Jag tror faktiskt hon har rätt.

Jag tror Helena  uppskattat kvällen. Det var ämnen hon är intresserad av, det var både roligt och tänkvärt. Och inte så långt.


 


    

Maxim, vid Karlaplan       Härliga Emma


 

Emma, Åsa och Monica är förväntansfulla



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se