catchingup

Inlägg publicerade under kategorin Dagbok from 24/2 2013

Av Eva Wedberg - 22 mars 2013 15:58

Jag är nyss hemkommen från ännu en begravning.

Gulli som hon hette, bodde utanför Västerås i en by som heter Tillberga.

Jag kände inte henne så väl, vi har bara träffats några gånger. ´Men jag och Daniel följde med som sällskap och chaufförer.

Gulli avled stilla för ett par veckor sedan. Hon hade nyligen fyllt 84 år. Hon var änka och efterlämnade barn och barnbarn.


Jag var litet nervös innan hur jag skulle reagera. Jag signalerade att jag kanske inte skulle klara att sitta med i kyrkan.


Den här begravningen var så totalt annorlunda än Helenas så jag gjorde knappt ens koppling till den.

Det här var en gammal kyrka, all musik spelades på kyrkoorgeln. Det flesta som var där var äldre. Det var bara prästen som talade, inga bilder eller personliga saker fanns framme vid kistan.

Hela akten tog drygt en halvtimme. Efteråt var det smörgåstårta i församlingshemmet.

Det var en fin begravning på alla sätt.

Det var precis som en begravning ska vara, ett värdigt avsked till en person som levt ett långt rikt liv.


 

Här i Hubbo kyrka var vi idag

                                              

Hubbo kyrka                                             
               Svärmor Signild

Av Eva Wedberg - 21 mars 2013 15:30

Den här veckan har varit en ganska bra vecka. Kanske den bästa, eller minst dåliga sen Helena lämnade oss.

Idag har jag varit i stan och ätiti sushibuffé med min kompis Lollo. Vi blev vänner när vi läste på ekonomlinjen för 15 år sedan. Det var trevligt att träffas och prata. Vi pratade såklart om Helena och det som hänt men även bokslut, löner och kommande semester.

Jag märker att jag börjar intressera mig för min omvärld igen. Jag kan småprata om väder, fråga hur nån annan mår och faktiskt intressera mig för svaret.


Jag har till och med varit med på stämman för vår samfällighetförening.

Jag bor i ett villaområde med 57 hus. Vi har vägar, vatten och lekplatser gemensamt och därför är vi förenade i en samfällighetsförening för att förvalta det. Jag har tidigare varit aktiv i styrelsen och även suttit som ordförande några år. Numera är jag enbart medlem men tycker det är viktigt att delta på stämmorna.

Det är fascinerande hur de minsta frågor bli hur stora som helst och skapa konflikter Frågor som återkommer och diskuteras och ältas år efter år är vattentrycket, hastigheten, fartgupp och dränering.

Om det är någon nyinflyttad med på stämman så brukar upprustning av lekparkerna och problem med lösspringande katter komma upp som övrig fråga.

Jag tycker ändå det är rätt trevligt och mycket bra kommer också upp.

Men i år kände jag mer än nånsin vilka små bekymmer vi pratar om.

Hur kan man överhuvudtaget se det som ett problem att plogbilen plogat  en snövall på 20 cm på infarten till ens tomt? Och börja ifrågasätta vad ont man gjort som drabbas av en sån sak?


Men hela tiden längtar jag så otroligt mycket efter Helena!!!!


Jag vill att hon ska ringa mig och fråga vad jag gör.

Jag vill att hon ska sitta och berätta vad hon haft för sig på jobbet.

Jag vill att hon ska komma och sprida sin tvätt i tvättstugan.

Jag vill ha filmkväll med henne och Emilia.

Jag vill att hon ska noppa mina ögonbryn.

Jag vill bli irriterad på henne.

Jag vill skratta åt hennes skämt.


 

Av Eva Wedberg - 19 mars 2013 17:16

Idag fick Helena sluträkning för Bredbandet.  

Sista räkningen för just det här abonnemanget men hon är välkommen tillbaka som kund när hon vill. Som det stod i följebrevet.

Det är petitess och inget att bry sig om jag vet.

Men vi ringde dit den 22/1 och meddelade vad som hänt. Vi har också skickat dödsattest.

Trots det har det kommit nya fakturor, påminnelser, inkassobrev. Nu verkar de ha förstått att hon inte längre är kund. Däremot verkar de ha vissa förhoppningar att hon ska återkomma senare.

Jag hoppas ju också att hon ska komma tillbaka. Tänk om det fanns en möjlighet, om man hade ett tillräckligt bra erbjudande.


Jag sminkar mig i vanliga fall ganska sparsamt. Efter Helena lämnade oss har det varit obefintligt, det är liksom ingen idé.  Jag använder ett ganska dyrt (för att vara jag) puder som jag beställer från en webshop. Helena tyckte också det var ett bra puder och lånade gärna med sig både dosa och borste - när jag inte såg.

Jag lovade att köpa  till henne också nästa gång jag gör en beställning.

Nu är mitt puder slut och jag behöver beställa nytt. Men det tar emot så väldigt. Hur jag än gör så blir det bakvänt.

Jag har ju lovat att hon ska få en dosa och det känns fel att strunta i det. Visst kan jag köpa en extra men Helena kan ju ändå inte få den. Gör jag fel mot Helena och jag bara handlar en till mig själv? Det känns som att jag sviker henne.


 

Prat om smink - som i "alla andra" bloggar. Precis den här är det som har tagit slut.


Jag/vi har ett stort behov av platser där vi kan minnas Helena. Någon av oss åker till Helenas grav så gott som varje dag. Jag har medvetet valt att inte skriva så mycket om det ännu och lägger heller inte upp bilder från besöken. Tror kanske att jag vill ha det litet privat ett tag till.

Vi har också flera platser i huset med Helena-tema. Med bilder på Helena och annat som vi kopplar till henne. Vi tänder ljus varje dag, ser till att ha färska blommor  och håller fint. Jag kan ibland stå och prata litet med Helena eller klappa på hennes foto.

Det känns som avkopplande och rofyllt.

Köket

  

Den här skänken köpte jag 4 dagar innan Helena lämnade oss. Den förvandlades genast till en minnesplats. Den pryds av blommor, ljus, minnessaker, böcker och fotoramar.



                                                    

Etiketter från blombuketterna som kom första veckan                        Brev och minneskort  


Hallen

På byrån i hallen står det här fina kortet. Här finns alltid färska blommor och ljus.

 


Övre hallen

Helenas brudkista som snickrades till henne när hon var liten. Den är fylld med minnessaker. På kistan ligger de torkade blommorna från hennes student. Fotona är de vi hade i kyrkan

 

Av Eva Wedberg - 17 mars 2013 14:05

Det finns vissa platser som är jobbigare än andra att besöka. Vissa saker som är jobbigare att göra än annat. Just för att jag förknippar det med Helena.

En sån plats är Tumba Centrum.

Tumba Centrum är en ganska typisk inomhusgalleria av det mindre slaget. Där finns de vanligaste kedjorna som Kapp-Ahl, Lindex, HM och Dressman. Apotek, Systembolaget, några mindre butiker samt ett par matvaruaffärer.

Där har jag gått otaliga gånger med Helena. För att handla, shoppa eller bara titta.

Numera åker jag dit bara om jag måste. Men jag är hela tiden på spänn och redo för flykt. Ofta gråter jag i bilen hem.


Helenas kompis Lizz har känt på liknande sätt som jag.

Vi bestämde oss därför för att göra något åt det. Så igår stämde vi träff i Tumba Centrum och åt lunch där.

Helena och Lizz var under en period punkare med stålhättade kängor och tuppkam.

Precis när jag ställt mig för att vänta på Lizz nedanför rulltrappan så kom en punktjej med kängor, och svart hår, svarta kläder och dundersminkad. För en bråkdels sekund tyckte jag det var Helena som kom åkande. Jag berättade sen  för Lizz vad jag sett och hon hade också lagt märke till den tjejen och hajat till.


Förutom att det var trevligt träffa Lizz så var det så roligt att höra hennes minnen av Helena och Tumba Centrum.

"Där i trappan satt vi och vakterna körde bort oss"

"Där i rulltrappan drog vi alltid med stålhättorna så det skulle låta illa"

"Helena ville alltid gå Tumbavarvet (runt hela gallerian, ca 1 minuts promenad) för att se om vi skulle träffa nån vi kände"

"Här brukade vi ses för att äta lunch"


När jag och Lizz sen skildes åt efter lunchen så kände jag mig lättad, spöket Tumba Centrum är litet mindre farligt. Och jag grät inte på vägen hem den här gången.


Hellan och Lizz eller Helena och Linn


Senare på kvällen kom vår goda vän Lotte och min svägerska Monica på besök. Lotte är vän med familjen sen många år. Under några år red hon och Helena tillsammans så hon kände Helena väl från den tiden.

Lotte hade med en del bilder på Helena från det hon var liten. Det hugger till litet extra när jag ser bilder på Helena som barn. Kanske beror det på att man känner att det är det lilla barnet man hela tiden vill skydda.


Vi fick den här fina bilden av Lotte. Den föreställer Helena och hennes kusiner Jennie och Terese. Den är tagen när Helena  och Terese var runt 2 år och Jennie 9 år.


 



 

Lotte och Monica


 

Skratt blev det också, Helena spred mycket glädje, och fortsätter göra det.

Av Eva Wedberg - 15 mars 2013 21:21

Idag har jag städat, tvättat, lagat mat och handlat. Det kändes bra att ta tag i vardagliga saker. För första gången på länge hade jag litet fart och energi i det jag gjorde.


Jag har också bestigit ett par berg i sorgen.

Helena drack mycket cola. Hon pantade sällan flaskorna utan sparade dem, hon tyckte det var en bra reserv om hon skulle bli pank. Det resulterade i att hon hade flera stora IKEA-kassar med pantflaskor. Vi har inte kunnat förmå oss att göra något åt dem. Idag när jag åkte och handlade tog jag så med mig en av kassarna och pantade de flaskorna. Det kändes rätt jobbigt, som att jag rotade i Helenas personliga ägodelar. Efteråt var det rätt skönt.


Helenas absoluta älsklingsrätt var Tacos. Hon ville helst äta det varje fredag. idag frågade jag Emilia och hon hade förslag på middag, och hon ville ha tacos. Så fick det bli. Helena var den enda i familjen som vill ha gräddfil till tacos.  Om vi missat att handla det så  var vi tvungna att åka till affären en gång till. "Ni  kan inte på fullt allvar mena att vi ska vara utan gräddfil" 

Idag  konstaterade jag litet sorgset att jag inte behövde handla gräddfil.

Helena och Emilia hade ofta raptävling på fredagarna.  De drack litet cola och rapade sedan ljudligt. Jättekul för dem, jättejobbigt för oss runt omkring. Jag förstod aldrig vem som vann tävlingarna, tror mest det gick ut på att reta oss andra.

Vid middagen pratade vi om att Helena aldrig skulle hålla sig borta när det är tacos på gång. Alltså tänkte vi att hon kanske fanns med oss vid middagsbordet på något sätt.

Så vad gjorde vi då? Jo, jag och Emilia hade raptävling med Daniel som domare. Emilia har tränat mycket så hon är en mästerrapare så jag var chanslös.

Vi skrattade så tårarna rann.

Och jag är säker på att Helena också gjorde det.   






Av Eva Wedberg - 15 mars 2013 12:17

Jag är fortfarande helt sjukskriven. Jag kommer att vara det fram till påsk. Därefter ska jag jobba 25% några veckor för att successivt utöka arbetstiden.


Jag är i vanliga fall strukturerad och planerande.

När jag ska ta beslut eller ställs inför ett problem så sätter jag mig ner och ser över situationen. Därefter  identifierar jag alternativen gör en plan för hur jag ska komma fram till en lösning. 

Alla har sina egna strategier och det här är mitt sätt att vara.

Jag har behov av att kunna styra min situation så långt det är möjligt.


När världen rämnar så som den gjort för oss nu så är man naturligtvis väldigt styrd av sina känslor. Det här tar över hela livet. Min värld kan aldrig bli vad den en gång var. Jag tvivlar på min egen förmåga överhuvudtaget.


MEN, och det här kan låta märkligt, min strukturerade och planerande sida finns med nånstans och hjälper mig hitta  även i  sorgearbetet.

Jag kan  aldrig komma till en lösning, för det enda som skulle fixa det här är ju att Helena kommer tillbaka.


Men det jag kan göra något åt är hur jag jobbar med min sorg.


De första dagarna delade vi ju in i 6-timmarspass där varje pass hade en viss karaktär; förmiddagarna gjorde vi känslomässigt jobbigare saker ex. var till polisen och på kvällarna försökte vi koppla av.

Till viss del gör vi fortfarande så, vi delar in sorgedagarna för att ha en någorlunda balans.


Jag insåg direkt att jag inte skulle kunna jobba. Redan efter någon dag sade jag att jag ska vara hemma till påsk och successivt öka arbetstiden fram till sommaren. Därefter tar jag en lång semester och planerar vara tillbaka fullt i augusti. Den tidplanen har hållit och känns fortfarande bra. Nu börjar jag faktiskt se fram emot att komma igång att jobba.


Jag förstod  också att jag behöver professionell hjälp. Som tur var fick jag direkt kontakt med en bra kurator som jag går hos varje vecka.

Jag tror också att jag  så småningom kommer att vilja ha kontakt med andra närstående till suicid, men det blir efter sommaren.

Längre fram, när det gått ett par år ska jag också försöka jobba med att ge stöd till andra drabbade.


Så jag tycker man kan påverka sin situation.


Det kan verka som att jag vill verka duktig och förnuftig.

Att jag kavlar upp ärmarna, spottar i näven  och tänker "Nu jäklar ska jag sörja bättre än någon annan".


Det är naturligtvis inte så lätt. Det är viktigt att man tillåter sig att vara ledsen, jag gråter väldigt mycket.

Det är också viktigt att man vågar tänka de svåraste tankarna och ställa sig de svåraste frågorna. Och det gör ont!!!

Även det är i och för sig en sorgestrategi.


Man vet heller inte när sorgen ska slå till som värst. Ena sekunden kan man vara ganska OK, för att nästa bryta ihop totalt.


Men MITT strukturerade jag hjälper mig att hitta en balans i dagarna. Och det är nödvändigt för att jag ska orka

Jag tror också  att den person man är avspeglar sig även i djup kris.

  


Sorgen kan som sagt komma över en när man minst anar det och inte är beredd. Häromdagen läste jag Mitti Botkyrka. På familjesidorna fanns då Helena med över avlidna. Vi har ju tidigare annoserat i den tidningen men då var jag beredd. Att se hennes namn där efter 2 månader kändes som ett knivhugg. När man ser hur mycket yngre hon är än alla andra avlidna så blir det så tydligt hur fel det är allting.




Av Eva Wedberg - 14 mars 2013 12:35

Igår hade jag så trevligt besök av Bella och lilla Noor  


Bella och Helena var vänner sen 10 år tillbaka. De följde sedan åt genom delvis  stormiga tonår och in i vuxenvärlden. Bella har nu också sonen Noor som är 9 månader. Helena tyckte så mycket om Noor och var hans inofficiella fadder. När hon träffade Noor så sade hon att hon hade date med världens finaste kille.

Han är också ett riktigt solsken så jag förstår att hon var förtjust.


 

Helena med favoritkillen Noor


Jag tycker det är så roligt att träffa Helenas vänner. Vi pratar minnen och ger varandra pusselbitar kring vem Helena var för oss. Det faktum att Helena alltid ville stå i centrum, gällde både i familjen och bland vänner. Hon hade också svårt att anpassa sig om det var en person eller företeelse hon inte gillade. Men Helena var också omtänksam, mån om de hon tyckte om och en riktig vän.


Jag har ju funderat mycket på hur Helena var bland kompisar under de vildare tonåren.

I vår familj har vi varit noga med att barnen kommer de tider vi bestämt, att vi ska kunna nå dem när de är ute på kvällen och vi har aldrig bjudit på alkohol innan de var vuxna.

Sen förstår jag ju att tonåringar testar saker och att allt får inte mamma veta.

Den senaste tiden har jag tänkt att Helena kanske var den vildaste av vilda utan gränser på den tiden och att alla visste det utom vi föräldrar. Kanske det skulle förklara det som hände nu i januari.

Men den bilden får jag inte. Flera som jag pratat med har istället sagt att Helena var relativt ordningsam, ofta den i sällskapet som hade koll och gränser.

Jag tycker det är så roligt att höra vad de hade för sig. Det är som att jag får Helena till mig en stund igen när jag får höra något som jag inte visste. Det blir nya minnen av henne.

Och som Bella sade; det är ju preskriberat nu iallafall :-)


Nästan precis 7 år sedan.


När vi satt där vid köksbordet och pratade minnen så kom den här bilden via MMS från Anita som jag känt sedan jag var 8. Bilden föreställer oss när vi var i 15-årsåldern.

 

Förutom att det finns några kilo mer av både mig och Anita nuförtiden så kan jag säga att även vi hade annat för oss än att stå med händerna i fickorna och se oskyldiga ut. Men det är både sekretessbelagt och preskriberat.  

Jag är så glad att jag har vänner som följt mig så länge.

Samtidigt blir jag ledsen när jag tänker på att Helena inte kan följa sina vänner längre.

Men jag hoppas att de minns henne  om 30, 40, 50 år och pratar om henne ibland.

Och att jag får möjlighet att följa dem.










Av Eva Wedberg - 12 mars 2013 09:01

Idag är det 2 månader.

Den nya tideräkningen är 2 månader.

Idag går vi in i den tredje månaden EFTER.

För två månader sedan satt vi i godan ro och åt frukost.


Dagen förflöt som vanligt, med en viss irritation att Helena inte kom och hämtade sina hundar. Vi hade ju så mycket viktigt att göra, jobba och städa och sånt.


Sen när poliserna ringde på. Första känslan av lättnad, de vet nog vad som hänt.

Eller när jag tänker efter, första sekunderna när jag öppnade och poliserna ringde på, så trodde jag nog att de var ute efter inbrottstjuvar och undrade om vi sett något.

Det var först senare (men vi pratar sekunder) som jag insåg att det måste handla om Helena. De försäkrade sig flera gånger om att det var jag som var Eva. Så det måste ju vara oss de ville prata med, inte vem som helst i grannskapet.

Och jag förstod att det måste gälla Helena. Resten av familjen var ju hemma.

Visste jag hur allvarligt det var, innan de sade något? Jag minns att jag var strukturerad och kontrollerad. Såg till att stänga in Max i ett rum så han inte skulle hoppa omkring, bjöd poliserna att sitta ner. Eller var det de som uppmanade mig att sätta mig? Stängde iallafall dörren till köket. Jag funderade, medan jag stängde dörren, på vad det kunde vara.

Visste jag redan då vad  de skulle säga?  Tänkte jag att så länge de inte får möjlighet att prata, så har det inte hänt?

Var jag rent av litet nyfiken på vilken info de skulle komma med?

Jag kan inte påminna mig att jag var skräckslagen. Antagligen skyddade jag mig själv.


Det var de sista sekunderna INNAN.


Sen dess är världen inte som den ska.

Chock och skuld är mindre nu. Frågetecknen är om möjligt större.

Men det som dominerar är den enorma saknaden och längtan efter Helena.


Sorgen över alla dagar tillsammans som inte kan bli.

Jag brukade prata med Helena i telefon ungefär 5 gånger/dag. Helena har varit borta 59 dagar nu. Det innebär 295 samtal som inte blev ringda. Och det bara med mig.

Helena brukade komma hem till oss minst en gång/dag. Det är 59 besök som inte blev gjorda.

Så här långt. Och som heller inte kan bli.


Det har gått 2 månader. 




Med Daniel, julen 1991. Älsklingsdockan Bolo i famnen


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards