Vi vet väldigt lite om varför Helena tog det här steget.

Vi vet att hon var osäker över vilka val hon skulle göra med jobb och skola. Hon var säkert också trött, hon hade jobbat mycket och hade två hundar som tog mycket tid.

Men hon hade aldrig yppat för någon att hon var trött på själva livet, eller att hon inte såg någon annan utväg än att lämna oss för gott.

Hon kunde ha perioder när hon var nedstämd och inte sitt vanliga sprudlande jag.

Men hon visade aldrig tecken på att ge upp. Hade hon problem eller ville ha en förändring tog hon tag i det och hittade en lösning.

Helena var alltid väldigt kontaktsökande och tyckte om att ha människor omkring sig.

Jag och hon pratades vid flera gånger varje dag. Vi pratade ofta vardagliga saker och skojade mycket men hon vände sig också till mig när hon vill ha råd kring större frågor.  

Hon hade  flera nära vänner och släktingar som hon verkligen kunder prata med när det kändes tufft.

Trots detta kontaktnät var det ingen hon kände förtroende nog för att berätta om sina innersta tankar.  

Varför hon inte vände sig till någon får vi aldrig veta. Kanske trodde hon att det inte fanns någon lösning. Eller så trodde hon inte att någon verkligen skulle bry sig om hennes problem.

Idag vet vi att vi är hundratals som inget högre önskar att Helena vänt sig till oss .

Att vi kunnat hjälpa henne så hon fått kraft och lust att stanna hos oss.

Vi är med andra ord hundratals som verkligen bryr oss om henne.

Tyvärr insåg hon inte det, eller hon såg det inte genom det mörker hon befann sig i.

Kanske bör vi alla ta oss en funderare vilka vi har omkring oss. Vem finns där för mig när jag behöver hjälp och stöd?

Att vi sätter oss ner och gör en lista över personer vi litar på. Och att vi gör det en dag när vi känner att livet är så bra det kan vara. Det är då vi ser det ljusa och goda bland våra medmänniskor. Kanske markera några som man kan kontakta om man behöver hjälp en dag.

Alla har vi perioder när vi känner oss ensamma, vi tycker att jobbet är trist och att ingen riktigt förstår oss. Det är naturligt, livet går upp och ner.

 Då kan det vara bra att ta fram listan och påminnas om vilka som faktiskt finns. Och  om man behöver, ringa nån av dem man markerat.

De flesta av oss är beredda att hjälpa om vi får möjlighet.

Men vi är också rädda att klampa in så vi måste nog hjälpa varandra att hjälpa.

Så tro aldrig att ingen bryr sig om dig.

Det finns hundratals!!!!!

Vi vet väldigt lite om varför Helena tog det här steget.

Vi vet att hon var osäker över vilka val hon skulle göra med jobb och skola. Hon var säkert också trött, hon hade jobbat mycket och hade två hundar som tog mycket tid.

Men hon hade aldrig yppat för någon att hon var trött på själva livet, eller att hon inte såg någon annan utväg än att lämna oss för gott.

Hon kunde ha perioder när hon var nedstämd och inte sitt vanliga sprudlande jag.

Men hon visade aldrig tecken på att ge upp. Hade hon problem eller ville ha en förändring tog hon tag i det och hittade en lösning.

Helena var alltid väldigt kontaktsökande och tyckte om att ha människor omkring sig.

Jag och hon pratades vid flera gånger varje dag. Vi pratade ofta vardagliga saker och skojade mycket men hon vände sig också till mig när hon vill ha råd kring större frågor.  

Hon hade  flera nära vänner och släktingar som hon verkligen kunder prata med när det kändes tufft.

Trots detta kontaktnät var det ingen hon kände förtroende nog för att berätta om sina innersta tankar.  

Varför hon inte vände sig till någon får vi aldrig veta. Kanske trodde hon att det inte fanns någon lösning. Eller så trodde hon inte att någon verkligen skulle bry sig om hennes problem.

Idag vet vi att vi är hundratals som inget högre önskar att Helena vänt sig till oss .

Att vi kunnat hjälpa henne så hon fått kraft och lust att stanna hos oss.

Vi är med andra ord hundratals som verkligen bryr oss om henne.

Tyvärr insåg hon inte det, eller hon såg det inte genom det mörker hon befann sig i.

Kanske bör vi alla ta oss en funderare vilka vi har omkring oss. Vem finns där för mig när jag behöver hjälp och stöd?

Att vi sätter oss ner och gör en lista över personer vi litar på. Och att vi gör det en dag när vi känner att livet är så bra det kan vara. Det är då vi ser det ljusa och goda bland våra medmänniskor. Kanske markera några som man kan kontakta om man behöver hjälp en dag.

Alla har vi perioder när vi känner oss ensamma, vi tycker att jobbet är trist och att ingen riktigt förstår oss. Det är naturligt, livet går upp och ner.

 Då kan det vara bra att ta fram listan och påminnas om vilka som faktiskt finns. Och  om man behöver, ringa nån av dem man markerat.

De flesta av oss är beredda att hjälpa om vi får möjlighet.

Men vi är också rädda att klampa in så vi måste nog hjälpa varandra att hjälpa.

Så tro aldrig att ingen bryr sig om dig.

Det finns hundratals!!!!!

Jag har startat den här bloggen för att jag känner ett behov att uttrycka min sorg och saknad efter Helena. Den är menad som en hyllning till henne och den fantastiska unga kvinna hon var.

Jag hoppas såklart bloggen  är givande och intressant för den som läser och följer det jag skriver.

Jag vill också försöka beskriva "vardagen" i en familj när man drabbas av en sån här sak. Vilka praktiska frågor man måste ta tag i, vilka tankar man brottas med.

Att det faktiskt också finns många glada stunder. De stunderna ska man ta emot med öppna armar för de ger kraft

Jag har länge tyckt att det  är alltför mycket hysch-hysch kring döden överhuvudtaget.

Nu har jag fått tillfälle (om än mycket ovälkommet) att lyfta litet på locket kring det.

Det framgår tydligt i min blogg att Helena lämnade oss genom självmord, suicid.

Vi trodde aldrig det här kunde hända oss. Vi hade inte ens tänkt tanken. Vi är en helt vanlig familj och Helena var en helt vanlig ung kvinna. Alla som drabbas är faktiskt helt vanliga människor, det är inget konstigt med oss

Suicid/självmord är en vanlig dödsorsak i Sverige. 1600 personer i Sverige tar livet av sig varje år, det är fyra gånger så många som i trafiken. Ändå pratas det litet om det och läggs förhållandevis litet resurser för att minska antalet. Var finns mitträcken och krockkuddar när det handlar om självmord? 

Som jag tidigare skrivit så måste vi ha en nollvision kring antalet självmord. Det finns så mycket som kan göras i förebyggande syfte.

Det finns redan i dag mycket hjälp att få om man mår dåligt. Men alltför många drar sig för att söka hjälp.  Vi måste kunna prata om själmord och psykisk ohälsa  på samma sätt som vi pratar om fysiska åkommor.

Jag kommer att återkomma i ämnet senare i min blogg.

Ordet självmord är laddat och låter ofta mer skrämmande än andra dödsorsaker.

Så är det också för mig på ett sätt. Men det som är absolut jobbigast ändå sorgen att Helena är borta.

Vi har alla  många frågor kring varför det kunde hända. Långtifrån alla kommer att få ett svar.

Vad jag VET är att det är en ren TRAGEDI och oändligt SORGLIGT, det finns inget skimmer kring att Helena är död. 

Helena hade med stor sannolikhet kunnat få hjälp om hon orkat/vågat berätta om sina innersta tankar.

Jag VET att hon inte tagit det här steget om hon sett någon annan utväg.

Det är en tragedi för oss som är kvar. Men framför allt är det en tragedi för Helena som inte fick leva sitt liv, bara fick ett litet smakprov.

Det är så många drömmar hon aldrig kan förverkliga, så många år hon missar.

Vi har fått många bevis för att Helena var älskad. Men det var inte hennes död som gjorde henne älskad, det var hennes liv.

Ingen skugga ska nånsin falla över Helena för att hon lämnade oss.

Men jag hoppas vi snart kommer till en tid när det är lika lätt att söka hjälp för  "ont i själen" som"ont i kroppen".