catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 3 juli 2014 21:51

Jag lyssnade på Johan Cronemans Sommarprogram.

Johan Croneman är krönikör och filmkritiker i bland annat DN.

Han är otroligt duktig med pennan, slagfärdig och rolig och ibland närmast oförskämd.

Men alltid läsvärt i mitt tycke.

Även hans sommarprogram var väl värt att höra på.

Dock något mer allvarligt än hans krönikor.

Han berättade bland annat att han under hela livet haft depressioner som återkommit ungefär vart tionde år.

Dn första depressionen kom när han var 12, nästa 22, sen 32 och så vidare. Nu är han 59 och hoppas slippa nästa som bör inträffa om 3 år.

Vid 22 hade han en djup depression och han beskrev i programmet på samma gång hur det kändes och varför han drabbades just då. Eftersom Helena lämnade oss några månader innan sin 22-årsdag lyssnade jag litet extra.

Johan Croneman beskrev det  ungefär såhär:


-"Att vara ung vilsen 20-22 är förmodligen den värsta perioden i livet (en mans liv). Inget som är, bara nåt man inte fattar som har varit.

Något har tagit slut, långt där framme finns något som man inte ens längtar efter."


Jag tycker det är en klockren beskrivning av den vilsenhet och känsla av meningslöshet som kan drabba och som kan vara så svårt att hantera.


Man kan känna sig som ett ensamt hus långt ute på en kobbe

    


ANNONS
Av Eva Wedberg - 2 juli 2014 10:45

Jag har varit bortrest några dar. Befunnit mig i behaglig radioskugga sen i lördags.
Inget internet, Facebook, TV, radio.
Stundtals telefon och sms (inga mms).
Om ni inte gjort det på ett tag så prova att vara utan några dar.
Opraktiskt, visst. Vi lever i en tid när vi läser tidning, kollar vädret, bokar biljetter och så vidare genom nätet och vi är vana att alltid bli nådda och att nå andra.
Men det är också så vilsamt att koppla bort så gott som allt, inte ens fundera på att trycka på telefonen hela tiden för det händer inget ändå.
Svårt också, även jag är inne i det.
Det blir så tydligt vilken stress vi lever i när vi ständigt är uppdaterade och online.
Nu är jag på väg hem och ska jobba ett tag innan "riktiga" semestern.
Förra veckan gav jag mig själv en sommarpresent. Jag gick en skrivarkurs. Bara för mitt höga nöje. Vi var 8 personer i varierande åldrar och yrken som hade kurs på eftermiddagarna. Vi skrev massor, läste upp för varann och skrev igen . Det var så väldigt roligt att bara skriva det som poppade upp i huvudet. Och att de andra skrattade för att jag skrev roligt.
Jag tycker jättemycket om att blogga och det är en viktig del i mitt liv.
Men det var också befriande att befinna sig i ett sammanhang där ingen annan visste om min sorg och jag kunde koncentrera mig på "det andra livet"

[Bild]

[Bild]

ANNONS
Av Eva Wedberg - 26 juni 2014 22:29

Hur mår du?

Hur är läget?

Annars då?

Jämna plågor?

Ni vet dessa och hundratals andra hurtiga sätt att hälsa på den man möter.

Och svaren: 

Bra

Synd att klaga

Det knallar och småpringer.

Huvet upp och fötterna ner

.....och så vidare.

Det är nästan ingen som förväntar sig nåt annat än ett hurtigt svar. 

För det är oftast en hälsningsfras.

Man har ingen tanke på att ta reda på hur det förhåller sig.

Om den som får frågan försöker säga nåt annat så pratar man fort förbi  det. För att inte riskera att det blir jobbigt.

Jag är på samma vis så jag pekar inte ut andra.


När vi förlorade Helena hände så det totalt motsatta. Om nån frågade hur vi mådde eller hur läget är så förväntade man sig faktiskt en lång dragning över hur vi kände oss, vad vi tänkte på, eventuella läkarbesök och kuratorkonsultationer.

Kort sagt frågan  Hur mår du? fyllde sin funktion. 

En del följde också upp med Det är väl en dum fråga, jag förstår att det inte är bra men jag vill gärna veta hur det egentligen förhåller sig.


Den som frågade hade alltid tiden eller tog sig tiden att lyssna på svar. Och jag hade tiden och behovet att berätta hur jag egentligen mådde.


Nu har det snart gått 1½ år. Det har hänt mycket. Sorgen är inte lika påtaglig, det nya livet börjar forma sig.

Samtidigt blir jag aldrig riktigt den jag var innan.

Jag kan nu känna mig litet osäker på hur jag ska agera när nån frågar hur jag mår.  Jag befinner mig i ett mellanläge känns det som.

Jag svarar oftast ett snabbt Bra! Om blicken från den andra dröjer kvar på mig brukar jag tillägga "Så bra man kan förvänta sig".

Nuförtiden är det inte alltid jag har behov av att stanna upp och redogöra för mitt känsloläge heller utan det kan var skönt ibland att bara svara mekaniskt. Även om jag alltid uppskattar när andra bryr sig.

Och jag HAR blivit bättre på att åtminstone försöka lyssna till om den andra verkligen mår bra eller om han/hon svarar det lika mekaniskt som alla andra.



Av Eva Wedberg - 23 juni 2014 12:25

Så har vi då firat midsommar för denna gång.
Sommarsolståndet har passerat och nu blir dagarna kortare. :-).
Det blev en trevlig midsommarafton precis som jag hoppades. Vi fick dock hoppa över 5-kampen. Ingen kände sig manad att gå ut och tävla i kylan.
Viktigast i helgen var dock att Emilia äntligen fick åka iväg på språkresan till England. Den bokades i oktober och igår bar det iväg. Förväntansfullt och nervöst för oss alla tror jag.
Jag hoppas och tror att det blir en toppenresa.
Jag räknade ut att det är 527 dagar sen Helena lämnade oss.
527 dagar utan henne, 527 nätter utanhenne.
527 dagar av längtan.
Om ni har barn i tonåren har ni säkert sett filmerna om Shreck. Träsktrollet som mot alla odds får prinsessans hjärta och de lever lyckliga i alla dagar.
I en av filmerna är det en ond trollkarl som tvingar Schreck att ta bort en dag i sitt liv. Den onde ser till att det blir dagen Schreck föddes. Som en följd av det finns ju inte Schreck överhuvudtaget.
En banal historia kan tyckas men den visar att alla dagar är beroende av varandra.
Fick jag välja en dag att ta bort skulle det tveklöst bli 12 januari 2013.
Men jag har ju ingen aning om hur den 13, 14 och så vidare blivit.
Nånstans tar man det för självklart i tanken att om hon bara klarat den 12 så hade det löst sig och faran vara över.
Det kan jag inte veta naturligtvis.
Men statistiskt sett är chansen 90 procent att hon klarat sig.

Bilder i tur och ordning
Oanvända 5-kampsprylar.
Midsommarbukett.
Någon har suttit och skrivit.

Av Eva Wedberg - 19 juni 2014 21:33

Så står då åter midsommar framför oss igen.

Den ljusaste helgen på hela året och vid sidan av julen, Helenas favorit.

Den vi inte fick missa. Som skulle firas enligt konstens alla regler. 

Med sill (som Helena inte åt), nubbe (efter hon fyllt 18), grillat och jordgubbar (gärna) öl (efter 18 igen).

Och så lekar; femkamp med pilkastning, ballonger, krocket, kast med liten boll, slå i spik.

Vissa midsommaraftnar åkte vi till Lida och spelade brännboll.

Gemensamt för så gott som alla lekar var att Helena kategoriskt vägrade vara med. OM vi lyckades övertala henne att delta gjorde hon ytterst halvhjärtade insatser.


Men hon älskade när vi samlades.

Och samlades gjorde vi även förra midsommar. Och firade på samma sätt. Det var en midsommar som hade allt som midsommar ska ha. Även vädret var på vår sida.

Vi hade en bra dag. Med lekar, god mat och skratt.

När jag tänker tillbaka känns det ändå som att vi firade för att bevisa för oss själva att livet går vidare. Trots att vi förlorat så mycket. Det var inte vara Helena som lämnade oss förra året. Vi förlorade också Carina, min svägerska våra barns faster.


Vi liksom tog ett djupt andetag och firade så mycket vi bara kunde. För Helenas och Carinas skull. Och för vår egen skull för att bevisa att livet fortsätter


Nu har det gått ytterligare ett år. 

Och vi ska åter träffas hemma hos oss, i stort sett samma personer som förra året. Väderprognosen säger mulet och ganska svalt.

Den här gången känns det dock helt annorlunda. Det är känns förväntansfullt och jag ser fram emot dagen.

Det känns roligt att träffas på midsommar. 


Jag uttryckte tidigt att livet inte går vidare utan att ett nytt liv tar vid. Och att det nya livet har stora möjligheter att bli ett bra liv.

Jag saknar fortfarande Helena väldigt mycket och längtar efter henne hela tiden.

Men jag har också allt fler dagar när jag känner att det nya livet, trots allt, har goda förutsättningar att bli ett bra liv.

Tiden och det man gör av den är det enda som kan lindra sorgen. 

Det är lång väg kvar. Men det ger kraft och hopp när jag märker att jag ser fram emot en så laddad dag som midsommar.

Och i år satsar jag på vinst i femkampen!!


Midsommar 2009, Helena med vännen Emmie

 





Av Eva Wedberg - 18 juni 2014 22:47

Ni som följer min blogg har säkert förstått att Helena älskade djur.

Våra katter och hundar är bevis på det.

Alla hundarna och en av katterna var hennes från början.

Hon var också hästtjej.

Hon började rida när hon var 6 år och fortsatte med det i stort sett hela livet.

Hon red på ridskola under många år och hade skötarhästar i olika omgångar.

Skötarhäst, för den som inte vet är häst som någon annan äger men som man hyr och har som sin egen. Man kan vara ensam om det eller dela med någon.

Den sista skötarhästen hon hade var Dream, ett vackert sto.

Dream kom in i hennes liv 2010 och Helena hade henne som skötarhäst under ett och halvt år. Hon hade dock kontakt med henne tills hon lämnade oss.

Dream var envis och kunde reta Helena till vansinne när hon vägrade låta sig fångas in i hagen.

Men de hade fina ridturer och dagar tillsammans.

Igår somnade Dream in efter att ha varit dålig några dagar.

Det känns vemodigt att den kopplingen till Helena inte finns här längre.

Men jag hoppas Dream och Helena rider omkring nånstans på de eviga gröna ängarna.

 

 

Av Eva Wedberg - 15 juni 2014 17:04


Helena är alldeles för långt bort. Jag kan inte se henne, prata med henne, krama henne.

Hur jag än gör och hur mycket  jag än önskar det så kommer det inte att hända.

Men längtan finns där jag behöver få utlopp för den.

Vi människor är överlevare och problemlösare. Om det inte riktigt blir som vi vill så hittar vi alternativ och sätt att hantera det.

Jag tror att så gott som alla som förlorat någon har platser, dofter, sånger och så vidare som de förknippar med den de mist.

Jag tänkte dela med mig av en del av det som gör att hon känns litet närmare. Att jag genom att göra vissa saker eller finna symbolik i det jag ser lyckas skapa en tunn, tunn linje till henne.


Jag nämnde månen häromdagen.

Det var fullmåne den kvällen Helena lämnade oss och jag kollar efter fullmåne den 12:e varje månad, varje månvarv. Om jag ser den så ler jag och liksom nickar en hälsning och tänker att Helena finns där nånstans bakom månen och att hon ler tillbaka.


Jag kör ganska ofta vägen förbi hennes lägenhet. På vägen dit känner jag nästan en färväntan att jag är på väg. När jag åker förbi huset  kan jag se genom köksfönstret  att lampan fortfarande hänger i hennes kök, den vi köpte bara någon månad innan hon lämnade oss. Jag åker också förbi parkeringen där hon brukade ha sin bil, parkeringsplaten  som var så nära muren så det tog ett år innan jag vågade köra in där. Det känns sorgligt att passera men också varmt för det finns många fina minnen där.


Jag har flera gånger berättat om hur Helenas dobermann Ronja  påminner så mycket om henne. Rastlös, retfull, sällskapssjuk, älskar att bli klappad och omhuldad. Vill alltid vara medelpunkt  när hon inte är det så tappar hon intresset. Jag har alltid tyckt mycket om Ronja, kanske just för att hon är som Helena. Ibland kan jag ta Ronja på långpromenad i skogen just för att jag vill vara ensam med henne och att Helena då känns litet närmare.


Det finns symboler som jag kopplar till Helena som egentligen inte hör så mycket till den hon var.

Fjärilar prydde tidigt fotografier, de klistrades på kistan och finns inristade i stenen.   Jag har hört senare att fjärilar ofta ses som symbol för bortgångna. Det symboliserar att  kroppen, puppan inte finns längre utan har släppt ut den fria fjärilen.

Tidigare idag var jag ochTommy iväg med hundarna. När vi började gå på stigen flög där en ensam citronfjäril som liksom hälsade oss välkomna.

Regnbågen sträcker sig över hela himlen. Man ser aldrig var den börjar och slutar. Det är fantasieggande och hoppfullt att tänka att den når hur långt som helst. Ingen vet vad som finns i andra änden.

När jag ser regnbågen på himlen så ser jag en hälsning från Helena till mig, och ger en hälsning från mig till Helena.


Musik är ett bra uttryckmedel både för glädje och sorg.  

Jag har en spellista på Spotify som heter Helena.  Den lyssnar jag på när jag vill ha en Helenastund. Det som är bra med att lyssna på Spotify är att musiken finns med var du än är så länge du har tillgång till internet. Inte sällan lyssnar jag på den spellistan Helena när jag är på jobbet. Låtarna finns då både litet i bakgrunden och ibland i centrum. Men inget utesluter det andra.

Där finns både musik som hon tyckte om till exempel Galway girl, Takida, Stiftelsen. Men också sånger med text som uttrycker sorg och saknad, ex No one but you med Queen och Lalehs Some die young.  

Ibland tänker jag att det är som när man var tonåring och olyckligt kär och man lyssnade till otaliga hjärta-smärta sånger. Och  alla beskrev precis det man kände.

Nu är temat till viss del annat men musiken fyller samma funktion.

Det finns en låt som mer än annat kopplar mellan Helena och mig och det är  Passengers Let her go. Jag vet inte om Helena hörde den men den var oerhört populär förra våren och spelades hela tiden i radion. Så jag förknippar den mycket med förlusten av Helena och den första tiden där efter, övergången mellan när hon fanns här och när hon lämnat oss.


Det här inlägget börjar bli väldigt långt.

Jag ska nångång skriva om hela spotifylistan Helena och varför den ser ut som den gör.

Jag ska också berätta om saker vi placerat ut hemma som påminner om henne.


En fjäril på ett fotografi  

 


En dobermann  



Till sist Passenger 


Av Eva Wedberg - 12 juni 2014 23:57

Haft en trevlig kväll på Mosebacke. Sitter nu på bussen hem. I de sista minuterna på dagen skyndar jag mig att göra ett snabbt inlägg . Inte glömmer jag trots att det snurrar på runt omkring. Den natten Helena lämnade oss var det fullmåne. Jag brukar titta mot himlen dessa "jubileumsdagar" för att se om månen är med. Idag är den inte det men kanske finns Helena där nånstans

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se