Det har säkert inte undgått någon att den begåvade filmaren Malik Bendjeloull tagit sitt liv.

Det är så fruktansvärt tragiskt. Alldeles för ung, 36 år.

Så begåvad och framgångsrik. Ändå räckte det inte för att orka leva.

Varje självmord/suicid är ett för mycket. Det kan kännas hopplöst ibland men vi måste alla göra vad vi kan för att minska antalet suicid.

Jag återkommer om vad vi kan göra.

Maliks död har ett stort nyhetsvärde eftersom han var en så känd och aktuell person. Heder åt hans familj som utan att tveka angav den rätta dödsorsaken. Att prata om självmord är en bra början. Media har också skrivit om det på ett bra sätt.

Malik har med all rätt blivit oerhört hyllad i . Det har varit minnesreportage i varje tidning och TV-kanal.

När jag sett alla hyllningar slog det mig att alla som tagit sina liv är värda hyllningar och minnesprogram. De var alla fantastiska personer som var älskade och som är evigt saknade.

Jag har "roat" mig med att skriva ner några saker som skrivits om Malik de senaste dagarna.

Jag har dock tagit bort hans namn och i förekommande fall skrivit hon istället för han.

Vem tycker ni det ser ut att  handla om då??

Hur kan min vän – den finaste och ärligaste av människor – ha dött så ung? En sådan sorglig dag

Hon förstod inte hur bra hon var.

Det går inte att förstå.

Det var inte så här den vackra sagan skulle sluta.

En del människor är så fulla av liv att de nästan spricker. Hon var en sådan människa

Det var en fantastisk människa. Hon hade en otrolig energi. Hon var som ett levande energiknippe och spred verkligen glädje och liv runt sig.

Frågan varför kommer att förfölja mig livet ut.

Hur kan en sådan nitisk och enträgen energi bara sluta röra på sig, bara stanna upp?

Det kunde bara inte vara hon. För det kan ju inte bara vara sant att en livaktig själ vill stanna upp. Det är svårt att acceptera att en kraftkälla sinar. Det är väldigt svårt att förstå att en forskande, undrande själ vill sluta bejaka livet.

”Hon  är borta. Vad hände? Alla dessa år av jobb, upptåg och vänskap jag haft med en ovanligt fantastisk människa. Jag bara gråter.”

”Detta är så fruktansvärt. Så omöjligt att ta in.”

Går till sängs i sorg över hennes död. Så mycket kraft, nyfikenhet och kreativitet som dog samtidigt.

Vi glömmer dig aldrig.

En makalös person på alla sätt

Det jag tänker på när jag tänker på henne är glädje, bara glädje. Så genuint smittsamt inspirerande och glad.

Åter den 12:e.

Även denna gång konstaterar jag litet förvånat att det gått en månad till.

Det här med att uppmärksamma antal månader sen vi förlorade Helena kommer nog bara att hålla på detta år.

Sen blir det kanske halvår. Och så småningom om sisådär 8-10 är det kanske årsdagarna som gäller.

Det är litet som när barnen var små.

Först räknade man hur många dagar gamla de var, sen antal veckor, så månader, halvår och slutligen årsdagar.

Så det är liksom samma sak som då fast tvärtom.

Den här tvärtomräkningen ska man inte behöva vara med om som förälder.

Så är det bara!!!

Jag minns för ett¨år sedan. Då det gått 4 månader. Jag tyckte det var så lång tid.

Jag var så otroligt trött, alla krafter gick åt till att hantera det som hänt och försöka komma tillbaka till jobbet och ta hand om oss som var kvar.

Jag förstår nu att jag var precis i början.

Jag minns inte om jag insåg att jag hade så lång tid framför mig innan jag skulle vara tillbaka.

Fortfarande är jag tröttare än vanligt, har sämre minne.

Jag har svårare att koncentrera mig.

Däremot börjar krafterna återkomma. Jag orkar hålla igång hela dagarna.

Har inte samma behov att vila.

Så otroligt nog går det framåt.

Men jag tvivlar att jag nånsin kommer tillbaka till den jag var innan.

Jag undrar vad jag skriver nästa år.

Vilket läge jag är i.

Jag vet dock säkert att jag både nästa år, året därpå , om fem år om tjugo år kommer att sakna Helena lika mycket.

En vecka som blev mer omtumlande än jag räknade med.

Min kära 90-åriga mamma har fått plats på särskilt boende.

När dt väl var klart blev det bråttom att genomföra flytten.

Så vi har tillbringat några intensiva dagar med att packa och plocka ihop.

Och göra iordning det nya boendet.

Det är såklart väldigt mycket mindre boyta nu så vi var tvungna att gå igenom hela hemmet. En del fick mamma med sig, en del slängdes eller lämnades till insamling.

Det är väldigt speciellt att gå igenom sitt föräldrahem, till viss del lösa upp det.

Det finns så många minnen. Köksklockan som alltid funnits med, skålarna vi brukade äta efterrätt ur, prydnadssaker som samlats under ett långt liv.

När jag växte upp tyckte jag att mamma var outtröttlig. Hon har alltid jobbat förvärvsarbetat, i en tid då de flesta kvinnor fortfarande var hemmafruar. Trots att hon arbetade så mycket hann hon med att baka, laga mat, dra kablar, tapetsera och inte minst sticka, virka, sy, knyta makramé, brodera, göra lampskärmar och en massa annat skapande med händerna.

Hon har gett bort mycket men hemmet bär ändå många spår av hennes flit.

Min mamma har alltid varit rädd om saker och hon har alltid funnit plats för dem.

Det innebär att det i hennes hem också funnits många minnen hon fått från barn, barnbarn och barnbarnsbarn.

Hon hade en hel låda full med teckningar från små barnbarn och barnbarnsbarn.

Inte minst fanns där brev och teckningar från Helena. Jag har tidigare skrivit om att Helena tyckte väldigt mycket om sin mormor. Det speglade sig också i det hon skickat till henne genom åren.

På Alla hjärtans dag ett år hade  mormor till exempel fått ett helt stort kuvert fullt med röda hjärtan som Helena ritat.

På något vis är det mer känslosamt att se saker från när Helena var liten. Inte minst det hon skrev då.

Det finns något så oskuldsfullt och en tillit till att världen är god och bekymmersfri.

Jag önskar hon fått behålla den förhoppningen.

Nu har vi iallafall hjälpt mamma flytta och jag tror det blir bra.

Jag åkte hem igår kväll vilket innebar att jag missade i stort sett hela Melodifestivalen. VILKEN MISS.

Jag kom hem till de sista röstningarna och tycker nog att rätt låt vann.

Idag har vi varit i Enköping på kusin Emilias konfirmation.

Jag gillar konfirmationer, det känns så positivt på nåt vis

Det var väldigt trevligt idag också, god mat och gott sällskap.

Med andra ord har jag några väldigt intensiva dagar bakom mig och känner mig litet mosig inför kommande arbetsvecka.

Mamma i nya hemmet

Ett av flyttlassen

Glada konfirmander

Ja det är alldeles sant.Åtminstone i drömmen.

Och där kändes det alldeles verkligt.

I drömmen åkte jag i bilen, jag var på väg till Heron City för att gå på bio. Lilla katten Sam var med och skulle också dit.

Jag lyfte telefonen och ringde och i andra änden svarade  Helena. Jag blev såklart jätteförvånad.

Det var hon. Jag kände så väl igen hennes röst. Och hennes karaktäristiska "Hallå" som hon alltid svarade med.

Aldrig med namnet, eller nummer, alltid "Hallå".

Däremot hade hon en väldigt väluppfostad telefonsvarare "Hej, du har kommit till Helenas telefon....."Jag tror hon bytte till den när hon började jobba som timvikarie. Hon ville väl inte missa något jobbtillfälle genom att låta otrevlig i svararen. Hon kallade sig alltid för Hellan så det där med att hon sade Helena på svararen hade vi litet roligt åt.

Men mest var det hon som ringde till mig. 3-4 gånger per dag  -- minst. "Heeej, världens bästa mamma. Vad gör du?"

Om jag inte svarade så skickade hon SMS: "Ring, det är viktigt"

Åh, vad jag saknar det!!

Men nu åter till drömmen. Den där fantastiska känslan att höra hennes röst.

"Är de DU?" frågade jag.

Och hon svarade ja som att det var det självklaraste i världen.

Jag frågade hur hon mådde och hon försäkrade mig att allt var bra och att jag inte behövde fundera på det.

Det var ett kort samtal, jag ville hålla henne kvar. Ta med henne på bio.

Men som det gör i drömmar försvinner det bara och plötsligt befinner man sig på ett annat ställe.

I den här drömmen brottades jag med en katt som inte ville se filmen.

När jag vaknade blandades glädjen över att ha hört Helenas röst med det stora vemodet att det inte var på riktigt.

Ett annat annat telefonsamtal. I Edinburgh 2011, Helena tog den här bilden

Åh, en sån härlig vecka med bara 2 ½ arbetsdag.

Jag börjar se fram emot semester nu faktiskt

Kändes som att helgen var evighetslång när jag gick hem i onsdags - vips så är det söndagkväll.

Som med andra aftnar är jag heller inte mycket för Valborgsmässoafton. Så det blev en stilla kväll, sovande framför TV:n.

Resten av ledigheten har jag gått långa hundpromenader, träffat släkt och vänner och fixat hemma det som kommit efter.

Efter 3 års letande efter en sommarstuga har vi för första gången kommit så långt att vi var med och budade på ett hus. Priset gick tyvärr upp högre än det vi var beredda att ge men det var ändå kul att vara med på ett hörn.  

Det är litet mellansäsong på kyrkogården. Man får inte tända ljus, lyktorna ska vara borttagna nu.

Samtidigt är det svårt med blommor för vi har fortfarande frostnätter.

Alla har vi väl rörts och förfasat oss över mordet på den lilla 8-åriga flickan i Karlskrona.

Hur kan människor vara så onda??

Nu blir det några veckor med full längd. Men det är ju bara en dryg månad till midsommar.

Thomas Sjödin är en klok och insiktsfull författare, pastor och föreläsare .

Thomas har mist två av sina söner genom sjukdom. Han påpekar ändå att han trots det har haft ett gott liv med många glädjeämnen.

Häromdagen hade GP publicerat en artikel han skrivit med rubriken ”Att säga som det är”

Här nedan är ett utdrag ur artikeln:

”Ju fler människor jag möter desto oftare tänker jag att om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Alla har sitt och endast på väldigt långt avstånd lever illusionen att det finns människor som bara har det bra. Det mesta finns i de flesta liv, så verkar det vara. Och vad mycket varmare och mer mänskligt livet skulle bli om vi lite oftare bjöd varandra på en gnutta av den genomskinligheten.

Med risk att låta som en krångel-Pelle så tycker jag att frågan, ”hur är det?” tillhör de svårare att svara uppriktigt på. Vi har tjogvis med svar på den frågan, svar som tillkommit enbart för att vi skall slippa säga som det är. Det ”knallar och småspringer”, ”huvudet upp och fötterna ned”, ”det kunde vara värre” och ”man skall inte klaga”, är bara några i raden. Vad betyder allt det där?

Kanske är det bara ett sätt att säga att man inte vill svara på frågan där och då, att man skulle behövt en sfär av tid och utrymme och trygghet för att kunna säga som det är. Att den sortens frågor kräver att man får chansen att berätta en längre historia.

Eller så säger våra svar att det blivit opassande att vara uppriktig. Man ska helst vara lycklig, frisk och ekonomiskt stabil – hela tiden. Det blir liksom enklare då

-----

Om alla bar sina problem i genomskinliga plastkassar skulle ingen vilja byta. Däremot tror jag på fullt allvar att allas våra kassar på det sättet skulle bli aningen lättare att bära. Att ett kilo, med Tranströmers ord, plötsligt kunde visa sig väga 700 gram. Inte mer.

Tomas Sjödin”

Jag kan bara hålla med.

Vi har alla vår beskärda del av både glädje och sorg. Och vi vet sällan vad som döljer sig bakom fasaden på den vi möter.

Jag har tidigare skrivit om hur förlusten av Helena till vissa delar gjort mig till en annan människa.

På gott och ont är jag är inte riktigt samma som tidigare.  Värderingar och synen på saker ändras.

Mycket som var viktigt förut saknar betydelse nu.

En positiv förändring för mig själv är att jag inte har samma behov av att hålla en fasad.

Det värsta som kan hända har hänt. Vad finns det då att dölja?

Till följd av det har människor i min omgivning blivit öppnare mot mig.

Det de bär på är aldrig värre än det som drabbat mig så de kan de slappna av.

Ibland är det vissa som hejdar sig och urskuldar sig med att säga  att de har det i alla fall inte värre än jag.

Ärligt kan jag säga att jag ofta blir förvånad.

Har jag det hemskt? Visst, det absolut värsta har hänt mig och det tar oändliga krafter att hantera det.

Men har jag det värst av alla för att det värsta hänt mig?

Nja. Jag tycker det är orättvist att jag måste förlora Helena. Det kommer jag alltid att tycka. Framför allt var det orättvist för Helena som inte fick leva.

Men det vore förmätet av mig att påstå att jag har ett hemskt liv eller att hela livet är orättvist.

Fram tills jag förlorade Helena har livet varit snällt mot mig. Jag har ett jobb jag trivs med, bor bra, jag är frisk och omger mig med fina vänner och en stor släkt.

FRAMFÖRALLT har jag fått tre jättefina barn.

Jag har såklart också annat i min ryggsäck som inte är så bra. Sånt jag grunnar på eller sånt som inte är riktigt som jag skulle önska. De sakerna är jag bättre på att prata om numera och det är bra.

Återigen; att förlora Helena har varit nästan outhärdligt och livet blir aldrig som det var innan. Det ärret får jag bära med mig.

Men ändå, jag har det ganska bra.

Och jag kan inte påstå att jag har det värst av alla

Selfies.

Alltså foton man tar  på sig själv och lägger upp på webben.

Gärna med mobilen så bilden blir förevigad och finns tillgänglig för övriga världen direkt.

Helena ägnade sig åt att ta selfies långt innan det var uppfunnet.

 Hon tog iallafall många kort på sig själv. Gärna med webkamera eller så med mobilen.

Om man var runt Helena fick man också vara beredd att ta kort på henne.

Mamma, ta ett kort på mig när jag dyker, ta ett kort när jag står här, ta ett kort när jag har den här "outfiten".

Och när jag väl stod där  med kameran: "Ta flera kort för säkerhets skull så vi har att välja på" och sen när man väl var klar:

"Gud vad du är dålig på att ta kort, det finns ju inga bra här"

Och sen kunde man iallafall få en ny chans och fota en stund till för att försöka få till något som iallafall gick att använda.

Om man sen bad henne att ta ett kort så knäppte  hon ETT blixtsnabbt med samma entusiasm som hos passpolisen.

"Titta, det blev ju jättebra" "Ta några fler på mig nu.

Om det inte var hundarna förstås, då var hon outtröttlig och kunde ta hundratals bilder.

Och nu är jag så klart väldigt tacksam över att Helena fotades så mycket, både av sig själv och andra.

Nu några av Helenas "selfies"

Ännu en vecka, jag är litet osäker på veckonumret och chansar litet.

Jag brukar tycka att den här årstiden är den bästa på hela året.

Dagarna blir allt längre, det blir allt varmare.

Alla långhelger påsk, Valborg, nationaldagen avlöser varandra.

Och hela sommarens semester finns inom räckhåll.

Förra året minns jag inte att jag överhuvudtaget reflekterade över värme och ljus på våren.

Jag jobbade kvartstid. Eller rättare sagt, jag tillbringade ett par timmar på jobbet varje dag. Men nån nytta tror jag inte jag gjorde.

Nu jobbar jag åter heltid och jag njuter av att dagarna blir längre.

Den här veckan har jag shoppat en hel del. Gått runt i affärer, kollat in.

Känns så skönt att njuta av såna banala saker.

Nu i helgen har jag varit på en trevlig jobbresa till Lycksele.

Vi åkte nattåg till meå i fredags, körde till Lycksele, dletog i möten, höll kurs, körde tillbaka till Umeå och tog nattåget hem.

Minst sagt intensivt men också väldigt roligt. Jag tycker det är så roligt att åka ut och träffa dem som jobbar ideellt inom Riksteatern.

Jag var en tur till kyrkogården i eftermiddags.

Det börjar bli så fint nu när det börjar granska.

Ibland när jag kommer dit kan jag inte låta bli att tänka på alla år vi har framför oss att göra den turen.

Svänga in med bilen, gå till platsen, plantera blommor och tända ljus.

När jag satte på radion på vägen därifrån spelades precis Jill Johnsson Kärleken är

"En ängel flög förbi

mot himmelen så fri

men hon lämnade sitt leende på vår jord.

Som en vind som värmer oss

som en himmels stjärnebloss

så vi kan betrakta livets skeende med en tro

Kärleken är"

Ibland känns det som man får en hälsning.

Myrorna har det brått så här års.

Helenas fjärilar