.... är titeln på en roman som Per Hagman skrev 2004.

Jag har inte läst den men boktiteln dyker ofta upp i mitt huvud när jag kliver innanför dörrarna hemma.

Mer om det senare.

I morse skulle Tommy lämna in sin motorcykel på service i Södertälje och jag hämtade honom där.

I bilen på väg hem började vi prata om en gång när Helena och Emilia skulle hämta oss vid tåget vid stationen som heter Södertälje Syd.

Jag vet inte hur väl ni känner till Södertälje.

Det är en knutpunkt där motorvägen delar sig mot Göteborg och Helsingborg.

Staden är omgiven av vatten och inte sällan är det broöppning i city.

Det går både fjärrtåg och pendeltåg dit. För säkerhets skull finns det två pendeltågslinjer; mot Stockholm och Gnesta.

Dessutom finns det två storindustrier i stan, Scania och Astra

Det är med andra ord ett oändligt antal vägfiler, broar, avfarter, järnvägsspår så för den ovane gällerdet att ha tungan rätt i mun när man kör där.

Helena och Emilia skulle så hämta oss en söndag eftermiddag.  Vi klev ut från stationen. När de inte var där ringde vi och fick lugnande besked att de snart skulle svänga av motorvägen. När de inte kommit efter 10 minuter ringde vi, då var de på motorvägen mot  Göteborg, en stund senare vid badhuset i andra delen av stan, sen var de vid Länna köpcenter och så vidare.

Vi försökte guida dem och frågade om de såg någon bro och fick svar att det var broar överallt.

Till slut, efter nån timme fick vi promenera till affären Granngården, för där hade Helena varit förut så dit hittade hon.

Och vi kom lyckligt och väl hem.

På en djupare nivå minns jag att Helena gärna hämtade oss när vi varit borta; vid stationen, i centrum, på jobbet och så vidare.

Inte sällan var ett eller båda hennes syskon med. Det var fullt med musik i bilen och vi pratade och skrattade och gnabbades.

Ofta hade de också planerat nåt vi skulle göra på kvällen. Filmkväll med godis, svänga förbi McDonalds på vägen hem.

Jag var alltid litet förväntansfull vad de hade hittat på.

Att komma hem ska vara en schlager, tänkte jag då.

Jag blir hämtad nu också, ibland av Daniel,  ibland är Emilia med.

Vi pratar och skrattar och ibland har vi planerat att göra något tillsámmans på kvällen.

Det är annorlunda än det var förut, litet vemodigt ibland, men det är fint nu också.

Att komma hem är en schlager !!!!

 
Södertälje, utsikt från Saltsjöbron

Södertälje syd

Jag har lärt mig att sorgearbete är olika faser.

Chock, reaktion, bearbetning och nyorientering.

Chockfasen håller ofta i sig under några dagar. Reaktionsfasen några månader, bearbetning något år, nyorientering resten av livet.  Nyorientering är ju då man inrättar sig i det liv man ska leva enligt nya förutsättningar.

Faserna är såklart olika långa hos olika personer och också vilken sorg man drabbas av.

De går också in i varandra. Det är inte så att man blir "färdig" med en fas och sen går man in i nästa.

Ena dagen känner man sig full av energi för att nästa älta och gråta över sin förlust.

Men med tiden blir de bra dagarna fler och svackorna blir inte så djupa.

Min kurator har beskrivit sorgen som att man går på en gropig väg. I början är det många och djupa gropar som man ramlar ner i . Man tycker att man faller hela tiden.

 Ju längre sorgearbetet pågår så blir vägen slätare, groparna kommer med längre mellanrum och de är lättare att ta sig upp ifrån.

Den senaste veckan har jag känt mig stark, glad och harmonisk på ett sätt som jag inte varit nångång sen jag förlorade Helena.

Saknaden finns där naturligtvis och även känslan över hur onödigt och orättvist det är att det hände oss.

Men jag lever, vill fortsätta leva och jag har lust att leva.

Jag har varit Jämtland och hälsat på min mamma nu i helgen. Det har varit väldigt tungt att åka dit sen det hände. Till viss del beror det nog på att det var där jag växte upp. Det är jobbigt att återvända till sin barndom när man blivit tilltufsad av livet.

Främst är det nog ändå för att Helena valde att hälsa på sin mormor den sista veckan. Jag förknippar Jämtland så mycket med det som sen hände.

Det var liksom de sista bra dagarna för Helena, kanske ett sätt för henne att säga hejdå till sin älskade mormor. Jag vet att de spelade kort, åt tacos och hade det mysigt. Jag minns att jag var så glad och stolt över att Helena åkte dit.

Hur som helst. Den här gången kändes det helt ok att vara i Jämtland. För första gången kändes jag mig inte rastlös utan lugn och glad.

Det känns så bra att jag fick chansen att komma fram till det medan jag har min mamma kvar.

Och nu planerar jag att åka dit snart igen.

OK, jag erkänner.

Jag läser Hänt Extra. Inte bara hos frissan.

Jag PRENUMERERAR på tidningen.

Åtminstone av och till. När man läst ett antal nummer i rad känner man sig mättad och uppdaterad för ett tag.

Men jag tycker det är rätt avkopplande att sätta mig i fåtöljen och läsa det senaste i kändissvängen. Okomplicerat och enkelt.

Det här med att läsa Hänt Extra kopplar på sitt sätt till Helena.

När vi åkte och handlade tillsammans på Maxi så köpte vi gärna med oss en Hänt Extra hem som vi läste och kommenterade.

"Det är ju din och min grej liksom" som Helenas sade.

Julen 2012 fick jag en prenumeration i julklapp och påbörjades samma vecka som vi förlorade Helena.

När jag nu läser Hänt Extra slås jag av att det ofta är artiklar som handlar om kändisar som mår eller mått dåligt.

"Babben tänkte ta sitt liv" "Olof Skipper var nära att ta livet av sig", "Jasmine Kara tog tabletter för att dö" ----och så vidare.

Jag är kluven till den typen av skriverier. Jag tycker det är bra att det inte är tabu på samma sätt som tidigare.  Det skulle aldrig ha förekommit för några år sedan.

Samtidigt känns det inte alltid riktigt äkta . Mer som ett sätt att få rubriker.  Och det är hemskt för dem som verkligen vill göra skillnad genom att berätta.

Världshälsoorganisationen, WHO, har ett antal riktlinjer för hur medier bör rapportera om självmord. WHO visar också i mängder av rapporter att okunnig rapportering bidrar till.

Det är till exempel viktigt att undvika att göra sensationsjournalistik kring suicid. Man bör också sätta in det i ett större sammanhang och peka på problematiken kring suicid.

Man ska också undvika vinklingar som gör att man identifierar sig med den det handlar om.  Det är då bättre att fokusera på efterlevande.

Jag tycker nog att Hänt Extra balanserar väl mycket mot sensationsjournalistik och identifiering. Vilket i sig inte är konstigt eftersom de byggt hela sin verksamhet på det.

Men det är lika tokigt för det.

Det är den 12:e igen.

15 månader har gått.

Den här gången har jag inte tänkt mycket på det alls, att det åter är jämn månad sen den dagen.

Min första tanke kring dagens datum, den 12:e april, var att det är min brordotter Ankis födelsedag.

Och Emilias kompis Cecilias födelsedag.

Först senare  slog det mig att dagen ju har en annan innebörd.

Det känns på ett sätt skönt att laddningen kring datumet 12:e blir mindre.

Vi behöver det för att få kraft att hitta våra roller och fortsätta skapa ett bra liv för oss som finns kvar här.

Samtidigt är det sorgligt.

Det står alltmer klart att Helena tillhör det förflutna.

Hon finns med oss i tankar och minnen. Men hon är inte här.

Det var också tydligt häromdagen på hennes födelsedag. Det var hennes 23-årsdag men hon är bara 21. Hon kommer alltid att vara 21 år.

15 månader = 65 veckor = 455 dagar.

Så lång tid har vi vandrat i det nya livet.

Nu är Helenas deklaration inskickad. Hennes sista. Det blev inte så många deklarationer för Helena. Hon jobbade 21/2 år efter gymnasiet.
Och nu är sista inkomsten deklarerad. Lönen som kom 27 januari förra året som hon aldrig fick. Hon var orolig att det skulle bli ont om pengar i januari. Så kom en ganska bra slutlön. Jag minns att jag tänkte för en tusendels sekund att nu löser det sig när lönen var så bra.
I samband med årsskiftet har det kommit en del kontoutdrag från bank, inkomstuppgift och så vidare. Jag sparar allt som kommer. Tänker att nu är det kanske sista posten som kommer till Helena över huvud taget. Det mesta är numera adresserat till dödsboet.
Sen kommer ibland kataloger till henne fortfarande som är ställt till henne personligen. Jag bryr mig inte om att meddela avsändaren hur det är. Tänker att det upphör av sig självt.
Och i huvudet rangordnar jag posten. Reklam som kommer till henne personligen är "finare" än myndighetsbrev till dödsboet. Högst i rang står post ställd till henne personligen. Som kontrolluppgifter från Botkyrka kommun.

En märklig dag går mot sitt slut.

Inte en dålig dag direkt.

Men visst är det konstigt att fira en födelsedag när födelsedagsbarnet inte är med.

Det går inte att gratulera heller.

Jag har läst inläggen på Helenas Facebook idag. flera hoppas hon har en bra dag, var hon än är.

Och jag kan bara instämma, jag hoppas hon har det bra och äter så mycket tårta hon orkar.

Vi har ätit tårta vi med, precis som vi planerade. Vi har haft gäster och pratat och skrattat och fällt tårar.

Men vi sjöng inte och hurrade inte heller. Och ingen presentöppning blev det.

Vi har varit på kyrkogården och tänt ljus och marschaller. Vi har också planterat en massa påskliljor där så det är riktigt fint.

April kan vara varm som en sommardag, som den dagen när Helena föddes.

Eller som idag, regn, några få plusgrader och storm.

På sätt och vis var det skönt att det var uselt väder, det blev liksom en bättre inramning till dagen.

Till världens bästaste Helena!!

Imorgon är det din födelsedag. 

Då är det 23 år sen du föddes.

Året du föddes 1991 var ett sånt år när april var nästan lika varm som på sommaren.

Åtminstone minns jag det så. Strålande sol och härlig värme.

Det var en måndag du föddes. På kvällen innan var jag ute på långpromenad för jag tyckte det var dags att ses.

Om det var därför vet jag inte men du kom iallafall några timmar efter det.

Jag var så säker på att du var en pojke så jag hade köpt en mörkblå overall någon vecka innan. Den fick pappa byta mot en aprikosfärgad när du och jag var på BB.

Vi hade bestämt långt innan att vår första dotter skulle heta Helena. Vilken tur att det var en Helena som kom.

I morgon har jag tagit ledigt. Hela dagen är till dig. Vi ska äta tacos och så ska vi ha prinsesstårta, din favorit.

Vi funderade på hur och om vi ska fira när du inte är med som vi vill. Nån sade att din födelse var en glädjens dag så det är absolut värt att firas.

Och så får det bli.

Vi klarar oss och mår ganska bra. Men det är så tomt utan dig.

Jag saknar alla dina SMS, dina telefonsamtal, ditt tjat, våra tjejkvällar, allt som hände runt dig.

Du är min bästaste Helena, vår älskade Stinta.

Jag önskar jag sagt det till dig mycket mera. Hur fantastisk jag tyckte du var. Hur roligt det var att "hänga" med dig.

Jag hoppas och tror du visste men jag önskar ändå jag visat det mera.

Jag försöker säga det mera nu till människor runt omkring mig. Säga när nån gjort nåt bra, fråga hur de mår, uppmuntra mera, visa att jag bryr mig och tycker om andra. 

Göra sånt jag tycker är meningsfullt och som får mig att må bra.

Jag tänker att jag på nåt vis gör det för dig och att du får mig att bli en bättre människa.

Men fick jag välja så skulle jag mycket hellre förblivit den jag var - om jag bara fått behålla dig.

Vi ska göra något bra av din födelsedag, det är du värd.

Och du kommer att vara med oss hela dagen.

Kram/mamma  

En ganska bra vecka.

Livet är gott på många vis.

Det gäller att komma ihåg det och försöka hämta den känslan när det känns tungt.

Daniel har har skrivit slutprov och är nu färdig lokförare.

Första turen utan handledare var nattskift och jag och Tommy satt uppe och följde turen via webben.

Det kändes som den gången vi satt uppe och följde Christer Fuglesangs  första resa ut i rymden.

Men den här gången var det Daniel som skulle köra tåget till Uppsala.

Det har inte varit en helt vanlig vecka på jobbet. Det har varit en del resande.

I helgen har det också varit Teaterdagarna, en teaterfest i två dagar i Hallunda. Jag jobbade som volontär vid incheckningen. Det var jätteroligt och jag träffade många trevliga människor.

Som vanligt sker det också små episoder som får mig att känna Helena närmare.

Under invigningen framfördes "Circle och life" från Lejonkungen. Den fina, fina sångenfrån en film som Helena älskade och som framfördes som ingångsmusik på hennes begravning.

I programmet på teaterdagarna fanns en föreställning som hette "Allt är Helenas fel". Den utgick från den grekiska mytologin och då och då hörde man Ted Gärdestads låt "Helena" strömma ut genom högtalarna.

När jag hör något som påminner särskilt om Helena så stannar jag liksom till i vimlet och för en stund stänger jag ute det runt omkring.

Jag är övertygad om att jag inte är ensam.

Säkert fanns det många andra runt mig som har  sina minnen som får dem att stanna till och lyssna till en sång eller en bild eller något annat.

Skulle nästan vara roligt om man 

Idag har vi varit hos bror och svägerska och blivit bortskämda med massor av god mat.

På vägen hem stannade vi till i Elonbutiken i Fittja eftersom vi behöver byta kyl/frys.

Senast jag var där var under mellandagarna 2012.

Jag, Tommy och Helena ägnade en hel dag åt att storstäda hennes lägenhet.

Jag och Helena åkte till Elon och köpte dammsugarpåsar. Helena var så nöjd med att ha mamma och pappa för sig själv en hel dag. Hon pratade om att det var som i TV-serien "Ung och bortskämd"

Det är märkligt hur tydligt man minns dagar i efterhand som man just då tycker är en dag som andra.

I efterhand framstår den dagen som en av de viktigare i  livet.