catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 26 mars 2014 21:48

Jag känner att jag vill förtydliga litet om det inlägg jag skrev häromdagen.

Jag skrev att ibland hugger det till när jag hör om positiva saker som händer Helenas vänner.

Jag kan ibland också känna mig ledsen när mina väninnor pratar om sina döttrar.


Jag vet att många av både Helenas vänner och mina vänner läser min blogg så jag riktar mig till er:


Jag vill ABSOLUT inte att ni ska sluta berätta för mig.

Censurera aldrig för att ni är rädda att göra mig ledsen. Jag vill bli behandlad som innan jag förlorade Helena.

jag tror det är enda sättet att leva ett bra liv.

Jag vill höra om allt som händer. Jag gläds verkligen med er. Och känner med er om ni inte mår bra

Jag vet att ni liksom jag sörjer Helena och skulle göra nästan vad som helst för att hon skulle komma tillbaka.

Och liksom jag behöver ni orientera er in i ett liv utan henne.

JAG unnar mig att vara glad och skratta. Jag behöver det för att orka. Jag tycker jag förtjänar att må bra.

Och det gör alla andra också som kände Helena.


Speciellt ni som är unga ska ta vara på det liv ni har och ta de chanser och möjligheter som dyker upp.

Lova mig det!


Jag blir inte ledsen av att andra är glada.

Det som gör mig ledsen är att det finns så mycket som Helena inte får uppleva.



Livet är inte alltid enkelt, och våra tankar och känslor följer inga regler.

En vän skrev så fint till Helena på Facebook idag. Jag tycker det sammanfattar på ett fantastiskt sätt vad sorg och saknad kan innebära.

Jag tar mig friheten att citera det här:


"Det är i dom lyckligaste ögonblicken som jag saknar dig som mest.
Jag vill att du också ska få uppleva allt som är roligt, med eller utan mig, vänner eller inte, jag vill bara att du ska leva."




ANNONS
Av Eva Wedberg - 24 mars 2014 20:44

Idag  stötte jag ihop med en av Helenas närmaste vänner.

Vi har inte setts sedan i våras och blev stående en bra stund och pratade.

Vi pratade om läget just nu, hur vi mår, vad som hänt sen sist och så vidare. 

Naturligtvis pratade vi också om Helena. Om hennes sista tid, hur vi båda lagt märke till saker hon gjort som inte riktigt var som vanligt men som vi inte reagerade på. När man sen lägger ihop bitarna så ser man ett mönster som man inte förstod då.

Mest delade vi ändå minnen vi har av Helena. Hur nervös hon var när hon skulle köra i snö första gången men sen blev jätteduktig chaufför, hur envis hon kunde vara och hur hon trivdes att jobba i hemtjänsten. Jag är så glad att Helena jobbade där och var uppskattad av både kollegor och brukare.

Jag fick nu också veta att de fortfarande pratar mycket om henne och saknar henne.  Det värmer att hon finns med på det sätter och att hon gjort skillnad på ett sätt.


Helenas väninna är duktig. Hon både pluggar och jobbar och kommer säkert att nå dit hon vill.

Flera av Helenas vänner  upplever positiva saker. De får barn, reser på spännande resor eller köper lägenhet.

De börjar helt enkelt bli vuxna och saker faller på plats.

Jag gläds naturligtvis med dem och tycker de är värda att ha det bra. Och även de har ju upplevt en svår sorg när Helena försvann.

Samtidigt hugger det till i mig när jag hör det. Det känns tungt att Helena inte får uppleva det som också hon drömde om. Hon ville resa, hon ville ha familj, hon ville studera.

Det blev inte så. 

 

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 23 mars 2014 20:50

Ännu en vecka har passerat.

Ännu en intensiv vecka.

Jag tänker hela tiden att - nu  ska jag kämpa de här dagarna så blir det lugnare sen.

Jag är van att ha det fullt upp under årets första 3 månader. 

Jobbar man på ekonomiavdelning så är det högsäsong den tiden. Hur man än planerar och förbereder så blir det stressigt och litet för mycket iallafall.

Till det kommer att jag är God man sen ganska många år tillbaka och det arbetet ska redovisas till Överförmyndaren i februari.

Jag är dessutom revisor för flera föreningar och det jobbet ska också göras nu.

Visst får jag till viss del skylla mig själv att det blir så mycket men samtidigt tycker jag det är roligt.

Och det är ju bara en del av året.


Förra våren var jag ju sjukskriven under hela bokslutsperioden så det  var aldrig aktuellt.

Däremot genomförde jag mina andra uppdrag. (Arvodesfritt är bäst att tillägga om någon undrar.)

Och det kändes bra i det skedet att kunna utföra något som var helt skilt från allt det jobbiga som hände.

I år har jag kört på som "vanligt".

Jag har dock varken kraft eller stesstålighet som "vanligt". Jag är mindre strukturerad, har svårare att komma ihåg detaljer och vad som är bestämt.  Det har varit ett hästjobb att få allt på plats. 

På något vis har det ändå fungerat. Kanske tack vare att jag tog en semestervecka mitt i och vilade upp mig.

Och mitt sifferminne och förmåga att analysera resultat är faktiskt i gammal god form.

Det är iallafall tur att NU lugnar det snart ner sig.

 

Den här helgen har varit lugn. Det var skönt att bara vara ett par dagar.

Vi har gjort vårfint på graven, planterat påskliljor och penséer. Minns så väl de första påskliljorna vi satte på graven förra våren. Tänk att det gått ett år sen dess.

Jag tycker den här vintern har gått väldigt snabbt. Kanske är det för att jag oroade mig så väldigt för den.

Med lugnet har också följt att jag känt mig mer ledsen än på länge.

Saknaden känns mer, jag längtar så förfärligt efter Helena.

   Jag tror man måste igenom en viss dos av sorg och saknad, Om livet snurrar fort är det lättare att hålla sorgen litet på avstånd men man kommer aldrig undan. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 





Av Eva Wedberg - 20 mars 2014 22:22

.... eller vad är det som betyder nånting?


Igår var jag på årsstämma i vår samfällighet.

Det var ungefär samma frågor som vanligt som var på tapeten:

Vattentrycket är dåligt i kranarna.

Bilarna kör för fort.

Man kastar fel saker i toaletten så det blir stopp i pumpstationen.

Det är dålig uppslutning på de gemensamma städdagarna

Och kvällens hetaste potatis: Snöröjningen förra vintern.

Ni kommer kanske ihåg att förra vintern hade vi snö från december till april här i Stockholm. Det fortsatte snöa och snövallarna blev allt högre.

Det fanns liksom ingenstans att göra av all snö som kom.

Igår på stämman höjdes flera röster att det inte blivit plogat i tid, nån hade halkat för det var halt, nån annan tyckte att sandbilen kommit i onödan.

Kort sagt fanns där på stämman ett flertal självutnämnda experter på snöröjning.

 

Det var en relativt  infekterad debatt, någon erbjöd sig ironiskt att köpa broddar till de andra.

Jag FÖRSTÅR inte att man orkar bry sig.

Vi lever i Sverige och det snöar ibland. Det går inte att ploga på alla ställen samtidigt. Vi måste vara beredda på att få pulsa i snön ibland och kanske halka omkull.

Själv gjorde jag en praktvurpa häromkvällen på torr asfalt så det går inte att undgå att man faller.


Men oavsett vad man klagar på så är det fenomenet att vi klagar på småsaker som stör mig.   Och att man inte har självdistans att inse det att det inte är något att lägga energi på.

Att man tar den typen av debatt på fullt allvar


Tänk om man kunde använda den energin och ilskan och göra något bra, att göra skillnad istället.



......eller pussa en doberman



 

 

Av Eva Wedberg - 19 mars 2014 23:05

Idag har Josefina namnsdag. Helenas fullständiga namn var Helena Josefine Margareta.
Så grattis på namnsdagen.
Det är bara det att hon inte hette Josefine. Hon döptes till det och vi skrev alltud det när vi skulle skriva hela namnet.
Men namnet blev aldrig registrerat så officiellt hette hon Helena Margareta.
Vi hade ingen aning om det när hon levde utan vi insåg det efteråt i alla de kontakter vi hade med myndigheter.
Jag vet inte hur viktigt det är för oss. På ett sätt känns det som ett svek mot Helena att hon inte hette det vi trodde. Men jag ligger inte sömnlös och grubblar över det heller.
Till saken hör att hon inte var så förtjust i namnet Margarera utan funderade på att ta bort det och heta Helena Josefine.

Frusna Ronja värmer sig vid öppna spisen

Av Eva Wedberg - 16 mars 2014 20:48

Första arbetsveckan efter semestern avklarad.

Det har åter varit en vecka som till stor del handlat om hundarna.

Jag har avslutat min hundmöteskurs med Ronja. Nu återstår bara jobbet att ta till oss det som sades på kursen.

Vi har också börjat en kurs med Max. Den går ut på att ett gäng hundar med ägare  går omkring i sakta mak på en begränsad yta. Den som är hundförare ska inte låtsas om som man har någon hund och heller inte tilrättavisa om den gör utfall.

Det är roligt att testa något nytt. Kursen går norr om Uppsala och det är två gånger i veckan så det är fullt upp några veckor framöver.

Det har också varit ganska mycket jobb och att ta igen det som hamnat efter.

Nu i helgen har jag varit i Sätra Brunn utanför Sala.  För över 30 år sedan utbildade jag mig till Förskollärare. Jag hade turen att hamna i en studentkorridor med fyra jättertrevliga tjejer. Vi var alla drygt 20 år och hade ganska lika syn på livet och fick en toppen tid där precis i början av vuxenlivet.

Till min glädje har vi hållit kontakten genom åren och träffats då och då.

Det var drygt 3 år sedan senast men den här helgen var det alltså dags och vi träffades vid Sätra brunn. Jag, Karin, Anna-Carin, Lotta och Birgitta.

Det blev en helg med skratt, gråt, bubbelbad, promenad, kokosprickar, champagne och trerätters middag och --- afternoon tea.


Vi hade också fina samtal om  livet, det som händer och att ingen är helt förskonad från svårigheter.

Det känns gott att få möjlighet att mötas på det här sättet.

 

 

 

 

Av Eva Wedberg - 14 mars 2014 21:57

För ett tag sedan såg jag en intervju med Henrik Dorsin. Han berättade då bland annat om en gång när han och Per Andersson besökte London. De hade tänkt dricka Afternoon Tea på ett fint hotell i London . När de anlände till hotellet blev de stoppade i dörren för de var inte tillräckligt tjusigt klädda. Varvid Henric skyndade sig att raka bort sitt skägg och Per for iväg och köpte ett par skor. Och de blev insläppta och kunde dricka sitt te och scones.


För åtta år sedan var jag, Helena, Åsa  och Emma i London.

Vi hade planerat resan länge. En av de viktigaste punkterna var att dricka Afternoon Tea på Hotel Ritz.

Vi bokade långt i förväg för att säkert få plats. Det kostade 40 pund per person men vi tyckte det kunde vara värt att kosta på oss det.

Afternoon Tea infaller ju som bekant på eftermiddagen. Vi bodde i Bayswater (Bajsvattnet som vi så fyndigt döpte det till).

Vi skulle gå på stan och shoppa innan vi gick dit. För att kunna vandra hela dagen hade både jag, Åsa och Emma gympaskor. Jag vill minnas att ett par av oss hade jeans.

Helena, som var inne i sin punkperiod, hade sina nya svarta kängor och svarta byxor. Hon hade nitar här och där och håret var snaggat på sidorna.

Vi hade med oss extraskor som vi bar i ryggsäckar av praktiska skäl.


Förväntansfulla anlände vi till Ritz när det var dags för den efterlängtade testunden.

När vi kom fram till den tjusiga dörrvakten informerade vi att vi skulle på Afternoon Tea.

"When?"  sade han

"Today" svarade vi

"No, you can't come in dressed like that" sade han.

Vi förstod inte varför när vi hade bokat bord. Vi var nyktra och inte otrevliga på något sätt.


Efter en stunds argumenterande blev vi insläppta i foyern och fick träffa en te-värdinna. 

Hon beklagade men kunde inte släppa in oss.

Det hjälpte inte att Åsa envist förklarade att vi kunde "change shoes". Det gick inte an att komma in i jeans. Och ryggsäckarna sen. 

Vi var nog dömda redan när vakten fick se oss komma.


Vi fick iallafall träffa en högre chef som VERKLIGEN beklagade att hon inte kunde släppa in oss. Vi var helt enkelt fel klädda och gav ett "trashigt" intryck. 

Men vi var så välkomna en annan dag om vi hade vett att klä oss som folk. Hon sade det naturligtvis på ett artigt, engelskt upperclass-vis. Men det var ingen tvekan om vad hon menade.

Hon rekommenderade oss Fortnum & Mason. Som också hade "JÄTTEBRA" Afternoon Tea.

Den enda som hade godkänd klädsel av oss var faktiskt Helena, med sina kängor och nitar.

Men hon bar inte jeans och gympaskor, den stora dödssynden.


Det slutade med att vi faktiskt gick till Fortnum & Mason och fick en trevlig avslutning på dagen iallafall.


Med oss tog vi en besannad fördom om engelsmännens snobbighet och en idé  om att lösningen skulle kunna vara att "change shoes".

Med kusinerna och  Dorsin / Andersson på Helenas studentfest

 


Med storebror och Dorsin/Andersson

 


Av Eva Wedberg - 12 mars 2014 21:11

Idag är det den 12:e.

Den 12:e mars 2014.

Jämtlands nationaldag, vilket säkert bara intresserar jämtar och oss jämtar i exil i synnerhet.

Det är flaggdag också, är visst en kronprinsessa som har namnsdag.

Och - det är 14 månader sen vi förlorade Helena.

Ett år och två månader!!!!

Hur är det möjligt?

Hur har vi kunnat ta oss igenom en så lång tid. Hur har tiden kunnat gå framåt?

I ljuset av det som hände och allting efteråt är det svårt att förstå att VI klarat det.

Jag mår ganska bra på många plan. Även om jag har svårt att komma ihåg möten och vad jag ska göra. Och krafterna tar slut mycket fortare än de gjorde förut.


Idag stod jag och tittade på de bilder av Helena som fortfarande finns framme. På hedersplats i vardagsrummet.

 Och jag kände så otroligt starkt hur mycket jag saknar henne. Likt ett knytnävsslag i magen kom längtan med full kraft. Känslan av hur tomt det är utan henne.

Och att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att ha henne här.


Längre fram  i tiden kommer jag säkert mitt minne att bli bättre och jag kommer att komma i håg avtalade möten.

Krafterna kommer också att återvända mer och mer.


Men hon kommer alltid att fattas mig.


Och för första gången känns det faktiskt inte så särskilt att det är den 12:e. Datum blir mindre laddade med tiden.




Dagen till ära kommer här HP Burman med den fina Jamtlandstaus

Jamtlandstaus blommar i 100 år i visan. Och det gör Helena också  


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se