Första arbetsveckan efter semestern avklarad.

Det har åter varit en vecka som till stor del handlat om hundarna.

Jag har avslutat min hundmöteskurs med Ronja. Nu återstår bara jobbet att ta till oss det som sades på kursen.

Vi har också börjat en kurs med Max. Den går ut på att ett gäng hundar med ägare  går omkring i sakta mak på en begränsad yta. Den som är hundförare ska inte låtsas om som man har någon hund och heller inte tilrättavisa om den gör utfall.

Det är roligt att testa något nytt. Kursen går norr om Uppsala och det är två gånger i veckan så det är fullt upp några veckor framöver.

Det har också varit ganska mycket jobb och att ta igen det som hamnat efter.

Nu i helgen har jag varit i Sätra Brunn utanför Sala.  För över 30 år sedan utbildade jag mig till Förskollärare. Jag hade turen att hamna i en studentkorridor med fyra jättertrevliga tjejer. Vi var alla drygt 20 år och hade ganska lika syn på livet och fick en toppen tid där precis i början av vuxenlivet.

Till min glädje har vi hållit kontakten genom åren och träffats då och då.

Det var drygt 3 år sedan senast men den här helgen var det alltså dags och vi träffades vid Sätra brunn. Jag, Karin, Anna-Carin, Lotta och Birgitta.

Det blev en helg med skratt, gråt, bubbelbad, promenad, kokosprickar, champagne och trerätters middag och --- afternoon tea.

Vi hade också fina samtal om  livet, det som händer och att ingen är helt förskonad från svårigheter.

Det känns gott att få möjlighet att mötas på det här sättet.

För ett tag sedan såg jag en intervju med Henrik Dorsin. Han berättade då bland annat om en gång när han och Per Andersson besökte London. De hade tänkt dricka Afternoon Tea på ett fint hotell i London . När de anlände till hotellet blev de stoppade i dörren för de var inte tillräckligt tjusigt klädda. Varvid Henric skyndade sig att raka bort sitt skägg och Per for iväg och köpte ett par skor. Och de blev insläppta och kunde dricka sitt te och scones.

För åtta år sedan var jag, Helena, Åsa  och Emma i London.

Vi hade planerat resan länge. En av de viktigaste punkterna var att dricka Afternoon Tea på Hotel Ritz.

Vi bokade långt i förväg för att säkert få plats. Det kostade 40 pund per person men vi tyckte det kunde vara värt att kosta på oss det.

Afternoon Tea infaller ju som bekant på eftermiddagen. Vi bodde i Bayswater (Bajsvattnet som vi så fyndigt döpte det till).

Vi skulle gå på stan och shoppa innan vi gick dit. För att kunna vandra hela dagen hade både jag, Åsa och Emma gympaskor. Jag vill minnas att ett par av oss hade jeans.

Helena, som var inne i sin punkperiod, hade sina nya svarta kängor och svarta byxor. Hon hade nitar här och där och håret var snaggat på sidorna.

Vi hade med oss extraskor som vi bar i ryggsäckar av praktiska skäl.

Förväntansfulla anlände vi till Ritz när det var dags för den efterlängtade testunden.

När vi kom fram till den tjusiga dörrvakten informerade vi att vi skulle på Afternoon Tea.

"When?"  sade han

"Today" svarade vi

"No, you can't come in dressed like that" sade han.

Vi förstod inte varför när vi hade bokat bord. Vi var nyktra och inte otrevliga på något sätt.

Efter en stunds argumenterande blev vi insläppta i foyern och fick träffa en te-värdinna. 

Hon beklagade men kunde inte släppa in oss.

Det hjälpte inte att Åsa envist förklarade att vi kunde "change shoes". Det gick inte an att komma in i jeans. Och ryggsäckarna sen. 

Vi var nog dömda redan när vakten fick se oss komma.

Vi fick iallafall träffa en högre chef som VERKLIGEN beklagade att hon inte kunde släppa in oss. Vi var helt enkelt fel klädda och gav ett "trashigt" intryck. 

Men vi var så välkomna en annan dag om vi hade vett att klä oss som folk. Hon sade det naturligtvis på ett artigt, engelskt upperclass-vis. Men det var ingen tvekan om vad hon menade.

Hon rekommenderade oss Fortnum & Mason. Som också hade "JÄTTEBRA" Afternoon Tea.

Den enda som hade godkänd klädsel av oss var faktiskt Helena, med sina kängor och nitar.

Men hon bar inte jeans och gympaskor, den stora dödssynden.

Det slutade med att vi faktiskt gick till Fortnum & Mason och fick en trevlig avslutning på dagen iallafall.

Med oss tog vi en besannad fördom om engelsmännens snobbighet och en idé  om att lösningen skulle kunna vara att "change shoes".

Med kusinerna och  Dorsin / Andersson på Helenas studentfest

Med storebror och Dorsin/Andersson

Idag är det den 12:e.

Den 12:e mars 2014.

Jämtlands nationaldag, vilket säkert bara intresserar jämtar och oss jämtar i exil i synnerhet.

Det är flaggdag också, är visst en kronprinsessa som har namnsdag.

Och - det är 14 månader sen vi förlorade Helena.

Ett år och två månader!!!!

Hur är det möjligt?

Hur har vi kunnat ta oss igenom en så lång tid. Hur har tiden kunnat gå framåt?

I ljuset av det som hände och allting efteråt är det svårt att förstå att VI klarat det.

Jag mår ganska bra på många plan. Även om jag har svårt att komma ihåg möten och vad jag ska göra. Och krafterna tar slut mycket fortare än de gjorde förut.

Idag stod jag och tittade på de bilder av Helena som fortfarande finns framme. På hedersplats i vardagsrummet.

 Och jag kände så otroligt starkt hur mycket jag saknar henne. Likt ett knytnävsslag i magen kom längtan med full kraft. Känslan av hur tomt det är utan henne.

Och att jag skulle kunna göra nästan vad som helst för att ha henne här.

Längre fram  i tiden kommer jag säkert mitt minne att bli bättre och jag kommer att komma i håg avtalade möten.

Krafterna kommer också att återvända mer och mer.

Men hon kommer alltid att fattas mig.

Och för första gången känns det faktiskt inte så särskilt att det är den 12:e. Datum blir mindre laddade med tiden.

Dagen till ära kommer här HP Burman med den fina Jamtlandstaus

Jamtlandstaus blommar i 100 år i visan. Och det gör Helena också  

Jag tog litet ledigt och åkte bort.

Det var skönt att bara koppla av.

Äta gott och ta det lugnt.

Det var väldigt hektiskt några veckor så det var välbehövligt.

Det märkliga är att Helena känns närmare ju längre bort jag reser.

Alla de resor vi gjorde tillsammans kommer tillbaka.

Alla frukostar på olika hotell. Hur vi frossade i bacon, ägg, mackor, croissanter.

Alla dessa båtutflykter vi gjorde. Fast vi lovat varandra innan att vi inte skulle.

Alla solstolar och pooler. All solkräm vi smorde oss med  - och varandra.

Alla kypare som skämtade och flörtade med tjejerna.

Alla turistbussar vi åkte. I London, Rom, Edinburgh, Malta, Turkiet......

Alla väskor vi checkade in. Alla köer vi stod i.

Alla gånger vi kollade passet och biljetten.

Alla gånger vi diskuterade och planerade nästa resa.

Alla gånger vi drack kaffe på Starbucks eller åt friterad kyckling på Kentucky Fried Chicken.

Alla gånger vi längtade hem.

Alla värdelösa souvenirer vi köpte.

Alla skratt, alla episoder.

Som den gången när Emilia var 11 år och beställde Cola på en restaurang men fick fel och fick Rom och Cola. När hon klagade att det smakade konstigt försökte vi övertyga henne om att det nog var för att det var Pepsi.

När vi så till slut fattade och ville byta påstod kyparen att Emilia beställt en drink.

När vi provade fiskpedikyr på Cypern.

När Emma och Helena red kamel i Tunisien och höll på att bli av med hela reskassan.

Alla katter vi matade på hotell och restauranger.

Och alla andra fina, fina minnen som finns för alltid.

....som när vi tävlade om att äta godisrem snabbast

...det jag aldrig skulle säga.

Jag fick frågan om hur gamla mina barn är.

Och jag svarade 15 och 25. Jag sade alltså bara två siffror. En kom inte med.

Jag skulle naturligvis ha sagt också 23. Eller 21 eller kanske 22?

Jag satt hos frissan och hon frågade om mina barn.

Det kom så hastigt på och jag blev ställd. Jag borde dragit till 21 eller 22 eller kanske 23.

Just där och då kände jag inte för att dra min historia och det som hände Helena.

Men att utelämna henne kändes som ett svek.

Tidigare när jag varit snabbare i tanken har jag svarat "mellan 15 och 25" eller "de är födda 89, 91 och 99".

Men inte denna gång.

Fy på mig!!!

Det ska ALDRIG hända igen att Helena inte nämns när jag pratar om mina barn.

Jag har för alltid TRE barn även om inte alla finns här hos mig.

Så saknad och alltid en del av mig

Våren är på väg.

Solen värmer, det blir allt ljusare både på morgnar och kvällar.

Det känns, som jag skrev tidigare, som en enorm lättnad att den här vintern är över.

Det känns också som att det gått snabbare än andra vintrar. Kanske är det för att jag oroade mig så mycket innan för hur hösten och vintern skulle kännas.

Förra veckan pendlade mellan känslan av att livet trots allt är ganska snällt mot oss --- till den enorma känslan av meningslöshet över att suiciden fortsätter.

Som jag nämnde förra veckan drabbades vänner till oss för ett tag sedan. Det känns så hopplöst att det händer.

Hur kan vi hjälpa varandra, stötta varandra och visa på att det finns så mycket bättre alternativ. Livet!!

Det var mycket hund förra veckan. Det är det i och för sig alltid. Men nu har vi tagit krafttag för att göra våra kära "vildar" Ronja och Max till väluppfostrade hundar som inte skrämmer slag på andra hundar och människor vi möter.

Jag går ju som bekant på hundmöteskurs med Ronja på söndagar. Efter att hon glänst de första gångerna blev det ett rejält bakslag igår och hon skällde ut en Rottweilertik ett antal gånger.

Det positiva är att vi fick lära oss väldigt handfast hur vi ska hantera såna situationer.

Tommy och Max å sin sida träffar en hundcoach som nu senast var hemma hos oss för att se hur det fungerar i hemmiljö.

VÄLDIGT lärorikt  -  för oss tvåbeningar alltså.

Vi hade också kärt besök från såväl Julita som Örnsköldsvik och Skellefteå.

Det känns så bra att ha goda vänner som finns där. Man ses inte varje dag men desto trevligare när det sker.

Emilia har åkt iväg på sportlovsresa till Saxnäs i södra Lappland. Så förra veckan var präglad av att leta skidkläder, glasögon och annat som skulle fixas till resan.

Som jag förstår det är det massor av snö och härlig vårvinter så jag är säker på att de har det toppen.

Helena med sina "vildar"

Helt plötsligt, utan att jag egentligen tänkt på det, har vi gått in i ett nytt varv.

Det blir allt  mer Andra gången vi gör saker istället för Första gången.

Emilia fyller år nästa vecka. Det är andra gången efter 12 januari i fjol.

Det är också andra gången jag skriver ett blogginlägg den 22/2. 

Min blogg har nämligen fyllt ett år i veckan och är även den inne på andra varvet.

Det känns på ett sätt skönt att vi redan gjort så mycket en gång. Det stämmer nog ganska bra det här med sorgeår och allt man ska igenom, allt man tänker på hur det var förra året den här tiden.

Jag vet att förra året den här tiden tyckte jag att vi kämpat så länge med vår sorg. När någon sade att vi var precis i början blev jag förtvivlad för jag visste inte hur jag skulle orka, jag var så trött.

Idag tog jag bilen till centrum för att uträtta några ärenden.

På vägen hem tog jag vägen förbi Helenas lägenhet. Jag fick en så stark lust att åka in och parkera på gästparkeringen som jag gjort så många gånger tidigare. Tänkte att om jag gör det, precis som då världen var rätt för mig, så skulle jag också kunna göra världen rätt igen. 

Men nu hände så klart inte det men det var ändå en fin tanke. Även om jag kände mig ledsen en lång stundefteråt.

Vi har haft en fantastiskt fin vårvinterdag här i Tumba. Strålande sol och 5 plusgrader. Jag känner mig lättad att den här vintern går mot sitt slut, att dagarna blir längre och ljusare.

Jag har varit så nervös för hur de mörkaste månaderna skulle kännas. Hur jul, nyår, årsdag och alla andra dagar skulle kännas.

Jag kunde ta mig igenom även en vinter som den här. Det har inte varit lätt men det har gått.

Och jag är inne på andra varvet.

Den här bilden på mig och Helena hade jag med för precis ett år sedan. Jag saknar min"Stinta", alltid

En bra vecka.

Väldigt intensiv. Mycket att göra både på jobbet och privat.

Jag har också bloggat ganska flitigt så ni är ganska uppdaterade på vad jag har haft för mig.

Igår, den 15:e var jag jag med vännen Barbro på symässa i Älvsjö.

Jag är ganska förtjust i att handarbeta, har alltid varit.

Däremot hinns det inte med i den utsträcknng jag skulle önska.

Men jag tycker det är roligt att besöka symässan och få inspiration och titta på allt man kan göra med garn och tyg.

Förra året, den 15:e var jag också där med Barbro.

Det var tre dagar efter Helenas begravning. 

Barbro föreslog ett par veckor innan att vi skulle gå den dagen. Hon lovade hämta mig och skjutsa hem mig och vi skulle stanna så länge jag orkade.

Så blev det också och vi hade en jättefin dag.

Det var så bra att ha den dagen att se fram emot efter begravningen. Det var så intensivt och jobbigt att planera och genomföra begravning och allt runt omkring. Samtidigt levde vi litet i en bubbla.

Så att ha en vardaglig aktivitet att se fram emot under den här tiden var så bra. Jag såg fram emot det när vi planerade allt annat för jag visste att då skulle begravningen vara över.

Veckan har som sagt varit bra till stora delar.

I dagens blogg hade jag tänkt berätta om ett roligt minne från London när jag och Helena var där med Emma och Åsa för 8 år sedan.

Men det är inte läge att locka till leenden just idag.

Sorgligt nog har jag fått besked om att en vän förlorade någon genom suicid i helgen.

Jag känner mig ledsen och uppgiven. Det skulle inte behöva hända. Det finns hjälp att få, det som känns hopplöst nu blir bättre.

Varje suicid är ett för mycket.

GLÖM ALDRIG DET!!!

Även om vi efterlevande kan kämpa oss till ett OK liv så är det en livslång kamp.

Jag vill inte få fler besked om att det hänt i min omgivning.    

Vi måste jobba för att hitta verktygen som minskar suicid.