catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 10 februari 2014 21:35

Den senaste veckan har aftonbladet haft en uppmärksammad artikelserie kring självmord bland unga.

Man har intervjuat efterlevande som berättat om barn och syskon man mist. Vad som hände innan man förlorade dem och hur det hanterat livet efteråt.

Det har funnits möjlighet att chatta med kunniga inom området.

Bland dem Britta Alin Åkerman som är professor emerita på NASP, forskningscenter för suicidprevention i Sverige och Pirjo Stråte som är vice ordförande i SPES.

Det finns länkar till var man kan få hjälp, råd till den som mår dåligt och tips hur man närmar sig någon som mår dåligt.

Aftonbladets artikelserie är väldigt bra och genomarbetad. Reportern har verkligen haft ambitionen att göra skillnad genom att publicera den.

Det är slående att så gott som alla drabbade vittnar om den bristfälliga psykvården  och de dåliga skyddsnät som  finns för dem som lider av psykisk ohälsa.  Många har sökt hjälp men inte fått någon, blivit hemskickade med en pillerburk eller mötts av oförstående tjänstemän.

På samma sätt har efterlevande erbjudits liten eller ingen hjälp då de mist en närstående i suicid.

Det är fruktansvärt att psykvården är så bristfällig, att det finns för lite eller fel vård att erbjuda och att man upplever att man inte blir tagen på allvar.

Det finns massor att göra. Antalet självmord bland unga är alldeles för högt. De minskar inte utan är den vanligaste dödsorsaken bland unga.

Vi måste i större utsträckning använda oss av kända och beprövade metoder för att förebygga självmord.

Barn måste få lära sig från tidiga år att uttrycka hur de känner sig och vi måste våga fråga varandra hur vi mår.

Och om det värsta händer ska det erbjudas hjälp till efterlevande så vi får en chans att komma tillbaka till ett bra liv.


MEN!

Jag och min familj fick den hjälp vi behövde.

Vi fick samtalshjälp, stöd av kyrkan, bra poliskontakter och förstående arbetsgivare.

Vi har aldrig upplevt att någon undviker oss eller att de tycker det är jobbigt om vi pratar om Helena.

Och den vinkeln saknar jag i artikelserien.

Svenska Dagbladet hade en liknande serie i höstas och inte heller där fanns några exempel på när hjälpen fungerat.

Jag har skrivit till båda tidningarna om mina erfarenheter men ingen har återkopplat till mig.

Jag har svårt att tro att jag är den enda som faktiskt fått den hjälp som behövdes. Och jag tror heller inte jag är den enda som berättat om det.


Jag VET att det finns många verksamheter som jobbar framgångsrikt med ungdomar som mår psykiskt dåligt.

De goda exemplen  behöver uppmärksammas för att inspirera andra till att utveckla och på så vis få resultat.

Annars framstår det lätt som gnäll och förskräckelse och vi kommer aldrig att uppnå resultat.



ANNONS
Av Eva Wedberg - 9 februari 2014 22:44

Den här veckan började vemodigt och litet sorgligt.

Jag har funderat en del över hur länge vi kan hålla Helenas Facebookkonto öppet.

Vi har hittills låtit hennes Facebook vara orörd. Det är ett bra sätt för vänner att skriva hälsningar till henne eller gå in att titta på de inlägg hon gjort och bilderna som finns där.

Jag inser att nångång måste vi ta ställning till att stänga. Men när blir det? När blir det konstigt att fortsätta att skriva till henne där?

I och med att de tankarna kommit så har det också blivit tydligare att Helena som person tillhör det förflutna.

Nu har vi iallafall landat i att fortsätta ett tag till Så länge alla skriver snälla saker och de fyller en funktion så fortsätter vi.

Ibland kommer erbjudanden att skickat liv i olika spel. "Vill du skicka ett liv till Helena?" JAAA det vill jag!!!!


Stora delar av veckan har gått till att måla och lägga nytt golv i Emilias rum. Det känns som jag periodvis har bott på Bauhaus. Det har blivit ett antal turer dit för att titta ut och handla allt material. Och IKEA med för den delen, det behövs tyger och överdrag nu när rummet fått en ansiktslyftning.

Men nu är det klart och vi har börjat ta tillbaka sakerna in i rummet. Det är jättefint, lila väggar och soffa och gardiner och hyllor går nu i svart.


Litet allmänt socialt liv har jag hunnit med.

Vi var ju på Bamboo som jag skrivit tidigare om och igår träffade jag en göre detta kollega och åt lunch.

Nu ikväll har jag och Tommy varit med grannarna på bio och sett "Hundraåringen". En lagom trevlig film på söndagkvällen.


Nu i veckan, på onsdag är det ett år sen Helena begravdes. Och på fredag är det "Alla hjärtans dag".

Så jag tror att jag kommer att besöka kyrkogården och fixa med graven.

Både i tanke och i handling.



ANNONS
Av Eva Wedberg - 6 februari 2014 20:44

.

Jag, Helena, Åsa och Emma hade under flera år en tradition att gå på Kina Restaurang några gånger per termin.

De senaste gångerna var även Emilia och Lovisa med.

Vi har alternerat mellan några restauranger i Stockholm.

Men vi har alltid ätit buffé. Allihopa, aldrig ens funderat på annat.

Favorithaket är Bamboo Garden. Där var det en gång en kypare som hade en ganska urringad T-shirt. I öppningen kunde man se något som antagligen var ett födelsemärke. Helena och Emma var dock övertygade om att det var en extra bröstvårta de sett. Så kyparen fick heta Mr Nipple till att börja med, så småningom "bytte'" han namn till Nippleattac.

Otroligt roligt tyckte vi allihopa.

Det var alltid trevligt med dessa tjejkvällar med kinabuffé.

Åsa förväntades vara rolig och leverera skämt och jag fungerade som sidekick till henne. Nån gång fick vi dock klagomål att vi inte var så roliga som man kan förvänta sig.

De här kvällarna var  helkvällar då vi satt kvar tills personalen kom fram med dammsugare för att markera att det var dags för oss att bryta upp.


En gång ville Helena bjuda mig för hon tyckte att jag hjälpte henne med så mycket. Så fint att minnas det nu, när jag periodvis funderar så mycket på vad jag kunde gjort för att Helena skulle orka leva.

Jag minns också den kvällen att hon började dra på det här att bjuda mig. när vi skulle betala begränsade hon sig till att hon skulle sponsra mig med 100 kronor istället. :-). Fint det också.


Nu när Helena inte är med har det känts litet konstigt att ta upp våra kvällar igen. Det ar varit känslosamt att tänka på, det är så förknippat med Helena. Initiativet kom ofta från henne.

Häromkvällen tyckte vi ändå att det var dags. Alla vi fem besökte Bamboo Garden och åt buffé. Helena var inte med fysískt men i samtalet och våra hjärtan.

Bamboo Garden var sig ganska likt, maten var sig lik. Skillnaden var att Helena inte satt med oss. Det märktes men som så mycket annat vi gjort det senaste året visar det sig att det kan bli bra ändå. Annorlunda visst och hon saknas men man hittar nya former som fungerar i det nya livet.


Att besöka Bamboo var ännu en av dessa "första gången efter"


Helena, Emma och Åsa i februari 2012. Helena var inte så road av att jag tog den här bilden för att publicera den på Facebook  


Av Eva Wedberg - 2 februari 2014 19:35

   Det har varit en intensiv vecka.

Bra på många sätt.

Jag har varit på två teaterresor, trevliga och givande båda två.

Jag jobbar för fullt och det flyter på bra.

Jag har bättre energireserver än jag haft på länge.

Jag klarar att både jobba och sen göra en aktivitet på kvällen. Jag ska dock vara vaksam och lyssna på mig själv så hjulen inte snurrar alltför fort.

Helgen har varit som när helger är som bäst. Inget planerat i förväg, lugn och avkopplande men med trevliga aktiviteter.

Milo har varit på kollo i Upplands Väsby och var nog väldigt nöjd med det.

Igår var jag på Hundarnas ö på Drottningholm med Ronja. Hundarnas ö ligger precis bredvis slottet. Det är öppet för allmänheten och inhägnad så alla hundar kan vara lösa där. Det är alltid mycket hundar och en jättebra plats för hundarna att få springa och leka. Det är ju så med hundar att slipper de bara koppel så bråkar de sällan med andra utan löser rangordning och konflikter själva.

Idag har jag och Ronja varit på lektion 2 i vår hundmöteskurs. Det är jätteroligt och både hon och jag gör framsteg.

Även om det är en bra bit kvar innan vi kan möta hundar utan problem.

Även Max och Tommy har börjat kurs för att Max ska klara av främmande hundar bättre.

En viktig sak för att hundar ska klara av andra hundar är att de känner sig trygga hemma och kan koppla av.

Så nu tränar vi för fullt. Ingen hund får till exempel springa fram till dörren när någon ringer på. För att få möjlighet att träna ringer vi själva på när vi kommer hem. Ibland bara efter att ha slängt soporna.

Max och Ronja måste undra vad som flugit i husse och matte.

Milo undantas från alla övningar. Han struntar i det iallafall.

Nu i eftermiddag har vi varit på en konsert i kyrkan. Väldigt vackert och stämningsfullt.

Och Mello, naturligtvis missade vi inte premiären av Melodifestivalen. Som vanligt litet besviken och ingen låt som var jättebra.


Så det händer mycket bra. Livet är gott på många vis.


Mycket av min tid ägnas så klart också åt Helena. Jag läser mycket fakta kring suicid för att försöka förstå, jag diskuterar och pratar med andra. Både de som drabbats på nära håll och andra jag möter.

Med dem som känner Helena pratar jag om Helena. Saker hon gjorde och minnen av henne.

Allt detta är nödvändigt för sorgearbetet och för att komma igenom tunneln.

Ibland kan jag dock känna att det bildar ett filter mot  Helena.

Diskussionerna blir som ett sätt att intellektualisera det som hänt.

När jag förfasar mig över att så många tar sina liv blir det mer som att man förfasar sig över ett fenomen snarare än att det handlar om sorgen efter min egen dotter.

Så även om det är jobbigt så kan jag ibland välkomna de dagar och stunder när den djupa sorgen slår till.

För de kommer fortfarande, utan förvarning. Det är inte lika djupt eller lika länge som förut men de kommer och lär fortsätta med det hela livet.

Jag kan nånstans tycka det är vackert, för det för mig närmare Helena för en stund.

När det inte finns något mellan henne och mig -- och den enorma saknaden och kärleken till henne.



Du är så saknad, älskade "Stinta"


Av Eva Wedberg - 31 januari 2014 22:09

Igår var det åter dags för ett teaterbesök för mig.

Denna gång i Gävle och  balettföreställning Le Ballets Trocadero de Monaco.

Det var en enorm kontrast till "Vi som blev kvar" som jag såg i måndags. En stark, viktig pjäs med ett budskap.


Detta var en glittrande show med 15 dansare som blandade klassisk balett med humor.

Föreställningen turnerar med Riksteatern i hela Sverige de kommande månaderna och i programbladet står bland annat:


"En humoristisk kärleksförklaring till klassisk balett - med män i alla roller. Les Ballets Trockaderode Monte Carlo kommer till Sverige för första gången och bjuder på sin hyllade blandning av skicklighet och komedi. Alla är välkomna – från kännaren som har koll på ryska baletter till nybörjaren som önskar sig en maffig upplevelse! Manliga dansare som gör klassiska kvinnliga roller i tåspetsskor."


Resultatet är mycket lyckat och kvällen flög förbi.

Det gjorde inte kvällen sämre att vi åkte i gemensam buss från min arbetsplats och det blev enhelkväll med kollegorna.


Det känns lyxigt att ha fått uppleva två fina scenkonsupplevelser inom loppet av några dagar.

Både eftertanke och humor behövs.


Jag kan också ödmjukt berätta att bloggen slog rekord häromdagen i antal besökare.

Så tacksam att ni fortsätter följa mina funderingar och min väg in i det nya livet.  

Av Eva Wedberg - 29 januari 2014 20:53


    Som ni förstår tänker jag mycket på Helena. Ibland är det speciella minnen och tillfällen jag minns. Det kan vara från när hon var nyfödd, gick i 6-års, tog studenten ellet annat.

Oftast är det inte från nån särskild situation utan jag ser henne  bara framför mig.

Den Helena jag ser står några meter ifrån mig. Hon har svart jacka, blå jeans, slitna skor,   rödblommiga kinder, håret uppsatt i en slarvig knut. Och hon ler underfundigt mot mig.


Jag är med i en Facebookgrupp för föräldrar som förlorat sina barn genom suicid.

Det är en sluten grupp och bara medlemmar kan se inlägg.

Där gjorde jag ett inlägg och beskrev på liknande sätt hur jag ser Helena.

Jag bad samtidigt andra att beskriva sina "änglabarn".

Jag fick ganska många svar med fina inlägg som beskrev saknade, älskade barn.

Gemensamt för nästan alla var att barnen skrattar eller ler i bilden man ser.


Jag tror inte det är en tillfällighet. Jag tror heller inte det är önsketänkande.

Det fanns många, många lyckliga stunder i våra barns liv. Det gäller att inte glömma det.

Men framför allt minns vi våra barn med glädje och det speglas i de leenden vi tycker oss se deras ansikten.


 

 

      

Av Eva Wedberg - 28 januari 2014 22:03

Igår var jag på en endagstripp till Jönköping.

Jag hade förmånen att få se en förhandsvisning av en nyskriven pjäs  om suicid som heter "Vi som blev kvar".

Pjäsen vänder sig i första hand till elever från årskurs 8 och till och med gymnasiet.

Idén till föreställningen fick producentern Julia Sandwall bland annat från  Elin Mårtenssons blogg som handlar om hur hon lärt sig leva och fortsätta sitt liv efter sin mammas självmord 8 år sedan.

Vi som var  på förhandsvisnngen deltog i ett samtal efteråt där vi ombads komma med frågor och inspel kring det vi sett.


Enligt programbladet är det: En föreställning om att vilja leva när någon annan bestämt sig för att dö.

Tonvikten ligger just på efterlevande; hur reagerar man, hur kommer man vidare, orkar man?

Under de 50 minuter föreställningen varade fick vi följa 3 parallella berättelser.

Det var en  stark, jobbig   och viktig pjäs som ALLA borde ta del av. Väldigt duktiga skådespelare, Gustav Berg och Natalie Sundelin

Den beskriver också väldigt fint de känslor man brottas med när man drabbas.


När man sedan tar ut pjäsen till skolorna  kommer man att skicka ut materal till skolorna innan man kommer . Man kommer också se till att skolkuratorer, skolsköterskor och så vidare finns med.

Pjäsen följs  av en föreläsning med Elin Mårtensson.


Jag kan bara hoppas att många får se detta och att det bidrar till att lyfta ytterligare på locket till suicidfrågor.

 

Mingelbild innan föreställningen: Jag står längst till vänster med rygga.

 



Av Eva Wedberg - 26 januari 2014 21:16

Den senaste veckan har varit bra på många sätt.

Jag har jobbat ganska mycket. Det är bokslutstider, högsäsong om man är ekonom.

Jag tycker om att jobba. Det är  skönt att komma tll kontoret och koncentrera sig på det som händer där.

Emellanåt har jag ett behov av att "landa" en stund. Då lyssnar jag på spellistan på Spotify som heter Helena och pratar litet med fotot av henne som står i hyllan.

Det känns vktigt för mig att göra så och jag tycker det visar så bra hur sorg finns parallellt i allt och att det går att fungera och vara glad även om man har en djup sorg inom sig.


Jag och Ronja har börjat i skola. Vi ska lära oss att möta hundar. En lektion är avklarad, vi fick mycket beröm både hon och jag. Det är precis som Ronja tänker "Vi får nog betyg på det här så bäst att göra bra ifrån sig".

Det är märkligt, på kursen hade hon inga problem att vistas i samma rum som 4 andra helt främmande hundar medan hon kan bli helt hysterisk av att se en annan hund på 100 meters avstånd.


Jag har också gjort comeback i kören.

Det var så mycket i slutet av förra året så jag var inte med de sista månaderna. Nu hoppas jag allt ska lugna ner sig så jag kan vara med mer regelbundet den här terminen.


Svärmor är på sjukhus så det har varit en del besök där och vi har även passat hennes katter när hon är borta.

Det kommer nog att fortsätta nästa vecka för jag tror inte hon kommer hem riktigt än.


Igår var jag och Tommy och tittade på hus. När vi gick med hundarna i skogen hade vi ett chockartat möte med ett vildsvin som sprang för sitt liv när det jagades av en jakthund.

Efteråt skrattade vi så tårarna rann, det måste ha varit en heknäpp syn. Vi promenerade med  hundarna i kort koppel för att lära dem att inte leka med varandra under promenaden. Plötsligt korsas våra vägar, bokstavligt, med med den vilda naturen på liv och död  i form av hunden och vildsvinet. Undrar vilka som blev räddast, vi eller de.


Gårdagen avslutades med en trevlig 50-årsmiddag hemma hos kompisar.


Idag har varit en hemmafixardag; vi har städat, handlat, frostat frysen och tvättat. Känns så bra när det är klart. Jag och Emiia hann iväg och tränade också. Sen tyckte vi att vi varit så duktiga så vi köpte varsin semla.


Nu är det söndagkväll och snart dags att lägga sig.

Det känns skönt med dagar som påminner om när världen var som den skulle. Samtidigt finns Helena med hela tiden i tankarna. Ibland blir jag fortfarande otroligt ledsen att hon inte är här men det tar inte all energi som det gjorde i början.

Det är skönt att ettårsdagen varit. Jag funderar inte längre lika mycket på vad jag gjorde förra året den här dagen.

Även om jag minns att just den 26 januari var jag väldigt nervös för jag visste att Helenas annons skulle finnas med i DN kommande dag.

Den kommande veckan blir intensiv och inleds imorgon med en resa till Jönköping.

Ha en fin måndag allihop.



Helena på skridskobanan med Emma

 


Med Ronja 

    


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se