Idag har jag varit med Ronja till veterinären. Det är ingen fara med henne. Hennes päls ser trist ut så hon behöver specialfoder. Det var så roligt för hon gjorde sån succé. Veterinären , övriga i personalen och även andra besökande i väntrummet berömde henne för att hon var en så fin och trevlig hund. De lockade på henne ochklappade henne. Och Ronja blev så till sig så hon glömde skälla när det kom en hund till. Jag kände mig så stolt för Helenas skull. Ronja är hennes hund. Vi har hand om henne åt Helena. Så visst är det hon som ska känna sig stolt. Även om en viss lillasyster tyckte att man kan testa att bo med Ronja ett tag innan man uttalar sig om hur trevlig hon är

Det är bara några få dagar kvar tills det har gått ett år. 

Ett år. En evighet och ett ögonblick på samma gång.

Nu är vi räknar ner till årsdagen känns det litet som påskveckan på ett bisarrt sätt.

Det är mindre än en vecka nu.

För ett år sedan levde Helena sina sista dagar här hos oss.

Jag minns så tydligt vad vi gjorde de här sista dagarna.

Den 7:e januari skjutsade jag henne till tåget som tog henne till min mamma i Jämtland.

Jag var så stolt att hon åkte upp för att ta hand om sin mormor några dagar. I efterhand har jag förstås undrat många gånger om hon åkte upp för att säga hejdå till sin älskade mormor.

Jag drömde om Helena häromnatten. I drömmen fanns Helena kvar och jag hade till den 12:e på mig att förhindra  det skulle hända. Jag var väldigt stressad, jag passade på henne hela tiden och jag argumenterade intensivt varför hon absolut måste stanna kvar. Och hon log mot mig.

Vi har inte bestämt vad vi ska göra den 12:e. Jag tror det får bli som det blir.

Kanske vill vi gå till kyrkan. Vi ska definitivt besöka kyrkogården.

Troligtvis kommer det vänner hem till oss och alla är välkomna.

Det är också möjligt att vi äter något som Helena skulle tyckt om; tacos, kyckling, cupcakes, choklad eller något annat.

Jag vet ju inte alls hur vi kommer att reagera och må den kommande veckan.  Hittills har vi klarat av många svåra dagar och jag är säker på att även den här dagen kommer att passera. Det är en dag att ta sig igenom.

Så var jul- och nyårsfirandet över för den här gången och jag är åter hemma i Tumba.

Det har gått bättre än väntat med dessa dagar.

Jag tror det var bra att vi åkte iväg och gjorde på ett annat sätt än vi brukar.

Det känns konstigt att vi är inne i 2014, ett år Helena inte kommer att uppleva. 2013 var ju hon ju faktiskt med några dagar.

I likhet med att jag hade svårt att byta månad på almanackan i januari 2013 har jag nu svårt att byta till  2014 års almanacka. Tills vidare finns båda framme.

Samtidigt är 2013 så förknippat med tråkiga minnen så det känns som att ett nytt år ger en chans till nystart.

Jag fick ett SMS  klockan 00:00 1/1 2014. Det stod  ett ord: ÄNTLIGEN. Jag förstod precis vad det betydde.

Stugan vi hyrde under helgerna ligger som sagt ganska ödsligt. Fantastisk fin natur och fin stuga och precis vad vi behövde.

En annan fördel var ett begränsat utbud av radio och TV. Vi hade några norska kanaler på TV om det inte var för blött för då fungerade inte parabolen.

Så vi lyssnade desto mer på P4 på radion.

En utsändning jag råkade höra kom från Stockholm Närradio.

Programmet hette Radio Totalnormal och sänds i vanliga fall på frekvens 101.1

Radio Totalnormal syftar till att minska tabu kring psykisk ohälsa . De som gör programmet har egna erfarenheter av ämnet.

Det var utmärkta inslag med bland annat en intervju med en tjej med bipolär sjukdom och ett reportage om psykakuten.

Radio Totalnormal är värt att uppmärksammas och att nå en större publik

En annan sen kväll i stugan spelades  Leonard Cohens Anthem med den fina refrängen:

"Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in."

Jag lever i 2014 men har litet svårt att släppa 2013.

Ni som följer min blogg vet hur chocken, sorgen och saknaden efter Helena dominerat under året.

Det har varit den avgörande händelsen. Inte bara detta år, jag vet att den för alltid kommer att förändra mitt liv.

Det är svårt att rangordna det som händer och säga vad som påverkar en mest.

Det har naturligtvis funnits andra saker som skakat om tillvaron och som gjort att jag ändrat min syn på livet och mitt sätt att vara.

Att få barn är det största, att träffa äkta mannen, att studera, att lämna Jämtland,  att pappa dog. För att nämna några.

Dessa gjorde att mitt liv ändrade riktning; antingen styrde jag själv eller så var det som i pappas fall ganska väntat.

Men att utan förvarning, från en sekund till en annan, förlora Helena var en så fundamental jordbävning i mig så efterskalven kommer att återkomma under resten av mitt liv.

Min vän Åsa höll tal på Helenas begravning.

Hon sade att om Gud stänger en dörr öppnar han ett fönster. Men att i det här fallet smällde han igen dörren med sån kraft att fönstren fortfarande skallrar.

Liknelsen med det öppnade fönstret betyder naturligtvis att om något går förlorat kommer det alltid också möjligheter. Det för något gott med sig, även om det inte alltid uppväger det man förlorat.

Så vilka fönster har då öppnat sig för mig detta år?

• Först och främst har jag insett vilka fantastiska vänner, släkt och kollegor jag har. De har ringt, skrivit, bakat, handlat, gått med hundar, städat, skickat blommor och en miljon andra saker. Ingen har undvikit mig eller behandlat mig annorlunda. Alla har funnits där som stöd när jag behövt.
• Jag har haft de bästa och mest meningsfulla samtalen nånsin. Jag har pratat så många gånger om det som hänt med så många människor. Jag har haft ett behov av att prata men det som hänt är att det också öppnat upp för andra samtal om  livet, existentiella frågor och de hemligheter vi alla bär på.
• Jag är en bättre lyssnare och jag är tydligare med att uttrycka vad jag tycker och tänker.
• Det finns de som säger att jag till viss del förändrats till det bättre.
• Jag har via litteratur, föreläsningar, internet och så vidare skaffat mig kunskaper om sorg, suicid, psykisk ohälsa och att förlora barn. Jag känner till en mängd organisationer som jobbar med detta och jag kan namnen på ett antal kända forskare i ämnet och vilka resultat de uppnått.
• Jag har mött och lärt känna nya fantastiska människor. De som förlorat närstående på samma sätt som jag, de som jobbar med att hjälpa drabbade, de som jobbar med psykisk ohälsa och att förebygga suicid, de som jobbar med att uppmärksamma det gigantiska samhällsproblemet suicid - och många fler.
• Jag jobbar mindre, ingen övertid på hela året.
• Jag lyssnar på kroppen. Jag känner efter vad jag orkar och vilar om jag behöver.

Så visst har många bra saker och insikter dykt upp. En del kommer att bestå, andra att blekna med tiden.

Jag vill aldrig mer uppleva ett liknande år som 2013.

   Jag kan aldrig få det hemska att förlora Helena att inte hända men jag hoppas jag kan hålla kvar "det öppnade fönstret" så  länge som möjligt.

Nu har familjen åkt hem. Makens julledighet är slut och barnen har ”planer” för nyårsafton.

Jag befinner mig ensam i stugan som vi hyrt i Norska fjällen.

Eller ensam, Milo och Ronja är här. Det är för deras skull jag stannar några dagar extra. Vi vill att de ska slippa alla raketer och smällare på nyåret. Det är inte roligt alls att vara hund när det låter som krig utanför fönstret och de inte förstår vad det handlar om.

Bättre då att sitta vid brasan i en mysig stuga med snön som singlar ner utanför och 500 meter till närmaste granne.

En bra följd av att tillbringa tid med sig själv på det här sättet är att det ger tid till eftertanke.

Det är nyttigt och nödvändigt att landa emellanåt och fundera över livet och det som sker.

2013 har bara några dagar kvar. Så här i slutet av december tror jag de flesta av oss gör reflektioner över det år som gått. Hur tänkte vi och drömde den 1 januari att det kommande året skulle bli?

Som ni vet slogs ju allt ut för mig redan den 12 januari och jag har varit väldigt upptagen med min sorg och saknad efter Helena resten av året.

Hur det påverkat mig kommer jag att återkomma till i senare blogginlägg.

Nu vill jag för en stund lyfta blicken och nämna några övriga händelser som berört mig på ett eller annat sätt under året.

• Alla oroshärdar och vanstyren i världen; Syrien, Palestina, Afganistan, Egypten, Ryssland, Ukraina, Nordkorea för att nämna några. Och de som får betala är de fattigaste.
• Tsunamin på Filippinerna
• Den varma fina svenska sommaren 2013
• Nelson Mandela, Kristian Gidlund och James Gandolfini dog
• Johan Olssons VM-guld på 50 km
• Jonas Gardells TV-serie Torka aldrig tårar utan handskar
• Jonas Gardells show Mitt enda liv
• Nazidemonstrationer och motdemonstrationer i Kärrtorp

Till sist, Bild på Helena på Astrid Lindgrens värld från 1994

Nu har vi klarat av den första julen utan Helena.

Den första julen i det nya livet.

Det liv  som började 12 januari i år.

Det har trots allt gått ganska bra.

Vi har ju inte alls förberett på samma sätt som vi brukar.

Inga pepparkakor, ingen knäck, inget pepparkakshus.

Julklapparna har varit färre och bara en tredjedel av pyntet är framtaget.

Vi har heller inte firat på samma sätt som vi brukar..

Det här året hyrde vi stuga i norska fjällen och firade med goda vänner i stället för med släkten.

 Det har varit trevligt med mycket god mat, skratt och dessutom massor med snö utomhus.

Men visst saknades Helena trots det. Det spelar nog ingen roll hur man ändrar eller ur långt man åker.

En vän till mig skrev att man alltid har sig själv i bagaget, och det stämmer så väl. Man kan inte resa ifrån saknaden och sorgen. Men man kan hitta sätt som gör det lättare att bära.

Och nu har vi snart klarat ett helt år.

Ibland saknar jag Helena mer än jag gjorde i början. Det var ju så länge sen vi sågs, vi har så mycket att ta igen, att "catcha up".

Samtidigt ger det en styrka att  ha gått igenom så mycket. Stundtals känns det nästan outhärdligt men vi vet att vi klarar det och att vi blir litet starkare för varje dag vi fixar.

Ett par bilder från när julen och advent var som de skulle

Ja det är faktiskt sant.

För första och absolut sista gången i mitt liv har jag tagit en sak i affären och inte betalat.

Det hände i godismontern på ICA när jag var där och julhandlade. 

Jag hade hela vagnen full med varor när jag kom till lösgodiset. Jag började plocka i och plötsligt såg jag lådan med skumbananerna.  

Ni som följer min blogg vet att jag tidigare skrivit om Helenas favorit-standup. Den med Jakob Ökvist när han spånar om en kille som snattar en skumbanan och åker dit. Helena kunde den utantill och tröttnade aldrig på att se youtube-klippet.

Idag när jag såg skumbananerna slog det mig att jag måste ta en. Det kändes som att Helena stod bredvid mig och jag började i tankarna resonera med henne hur jag skulle göra. Det var liksom bara hon och jag där, alla andra på ICA stängde jag av. Så klart sade hon åt mig att ta en  och jag norpade en gul härligt skummig skumbanan och stoppade i munnen. Och jag tyckte mig se att hon gav mig det typiska Helena-leendet

Jag vet att Helena hade tyckt det varit jätteroligt att jag gjorde en sån sak. "Mamma, du é så söt" hade hon sagt och klappat mig lätt på armen eller nypt mig i kinden.

För mig kändes det fint att stanna upp julstressen bland alla människor och för en stund få känna att det var jag och  Helena.

Sen spelar det ingen roll att det antagligen bara  hände i mitt huvud, det är känslan som är viktig.

Och riktigt säker kan man inte vara.

Vi har nog den finaste amaryllisen i år tror jag
 

Snälla maken gav mig en tidig julklapp, den här förstoringen på mig och mina döttrar

Nu är det mycket tankar kring vad jag gjorde förra året den här tiden.

Den 8 december snöade det ymnigt. Jag skulle hämta Helena i hennes lägenhet och körde fast i den djupa snön. Helena fick ta över ratten och fick loss oss nästan på en gång

Den 9-10 december åkte jag på blixtvisit till mamma i Jämtland.

Den 12-14 var jag och  min enhet på jobbet på konferensresa i Brugge, Belgien.

Den 17 december deltog Emilia i skolans julshow. Jag, Tommy och Helena var där och tittade.

Och så vidare.....

Ikväll har vi varit vid kyrkogården och tagit en  långpromenad med hundarna. Vi hade såklart med oss ljus att tända på graven och eftersom det är "lill-lördag" tände vi också marschaller.

Graven är fint smyckad av oss och andra, stenen  och är vacker och personlig och ligger så fridfullt. Jag kan bara hitta ett fel och det är att den finns.

Vi har lagt in fler bilder i den elektroniska fotoramen på Helenas skänk.   

Många av bilderna vi lagt till är tagna när Helena var liten.

Vi har tidigare inte tittat så mycket på de bilderna under det här året och det är väldigt känslosamt att se dem nu.

Det är ju inte bara den 21-åriga Helena vi saknar utan även alla hennes andra åldrar.

När jag ser hennes glada leende på bilderna slås jag av hur lycklig hon ser ut.

Och hon VAR verkligen en lycklig unge. Alltid glad och förnöjd och full av energi.

Och det är så sorgligt att den livfulla, harmoniska ungen sen som vuxen vid en tidpunkt inte orkade leva.

Campingsemester på Gotland 1997

Första mötet med Milo och hans mamma Glory