catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 12 januari 2017 21:30


Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå-
Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.
 
 
 
11 januari kl 14:00
Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon. 
Det fungerar bra att jobba, så tacksam för det. Ett par kollegor tar upp frågor om självmord och psykisk ohälsa med mig. Säger några ord om Helena. Tacksam för det också. Att de vågar och att det sker utan konstigheter.
 
11 januari kl 16:00
Minns klockslagen för fyra år sedan.
 
Vi sågs sista gången på eftermiddagen den 11. Jag med nyopererade ögon och allmänt eländig. Helena och Lina hämtade mig efter operationen.
 
 
Den 11 januari kl 17:30

Jag sitter i bilen på väg hem. Har stort behov att spela  musiken från Helena-listan på Spotify. Galway girl, Himlen är oskyldigt blå, Keep me in your heart for a while. Känner mig ledsen. För min egen skull och alla andra. Allra mest för Helena som inte fick vara kvar, även om jag tror hon har det bra nu.

Funderar på vilken låt som ska symbolisera morgondagen.
 
11 januari kl 21:00
Ser på Lars Lerin. Han intervjuar andra kända svenskar. Som nybliven pappa frågar han mycket om hur man gör för att ens barn ska växa upp till trygga, lyckliga individer. 
Känner att det finns många svar på den frågan. Men inga garantier för att de blir lyckliga.
 

Den 11:e januari kl 22:00

Känner mig spänd och nervös inför imorgon. Hur kommer det att bli. Vill hoppa över hela dagen. Klockslaget 16:45 vill jag stryka för alltid.  Vet ändå att jag måste vara på en viss plats den tiden imorgon. Som att det kan finnas en chans att rädda henne om jag kommer fram före den tiden.
 
 
Den 11 januari kl 23:08
Lagt mig. Sängen full med djur som vanligt. Två hundar och en katt ikväll. Det stormar och snöar utanför.
 
Den 12 januari kl 6:00
Klockan ringer. Ängslig men ändå på nåt vis skönt att den här dagen kommer. Så är den snart över.
Unnar mig att ligga kvar en stund.
Idag bestämmer jag själv mina måsten.
 
Den 12 januari kl 12:00
Tar långlunch. Fina samtal med kollegor.
 
Den 12 januari kl 14:00
Hektiskt dag. Mycket som ska fixas direkt. Känns bra att jobba. Få fokusera på annat. Fyra år sen sista samtalet.
 
Den 12 januari 16:46
Femte året utan Helena har startat.
 
Den 12 januari kl 19:00
Äter tacos, Helenas älsklingsrätt.
Unnar mig en Marabou chokladkaka, även det Helenafavorit.
 
Den 12 januari kl 20:00
Tar hundarna och åker till kyrkogården.
Den är mörk och öde.
Åker helst dit ensam.
Brukar aldrig vara rädd där, som om jag är fredad.
Men kom iväg litet sent och kände mig litet mörkrädd så jag skyndade därifrån ganska snart.
 
Den 12 januari kl 21:00
Kopplar av vid TV:n.
 
 
Jag ville gärna ha något som var personligt för Helena i inlägget. Utöver mina tankar och upplevelser
Ja har funderat litet om jag ska ha någon speciell låt, något minne eller annat.
I morse kom det plötsligt upp enkonversation mellan mig och Helena från
november 2011.
I samma veva i morse läste jag en minnestext för Jackues Werup i dagens DN.
Han som skrivit dikten som står inristad på Helenas sten:
"Vi har varit med om dig, vi kan aldrig förlora dig"
Och det är väl så. Det är de enkla vardagshändelserna jag saknar mest. Samtidigt kan ingen ta ifrån mig minnena.
 
 
 Till sist utdrag ur vår chatt
 
Helena: Hej
Jag:Hej
vad gör du?
 
kollar på film och äter godis.
 
är du full?
 
 
Jag: Varför skulle jag vara full
för du är så pratsam
hahahaha
 
 
och för att DU tar insiativ till att ses ��
 Jag: Initiativ heter det
 
jaja jag och lizz ska spela alfabet nästa vecka
 
Jag:
jaha, nu hoppar smurfarna minsann
 
haha men jag menar då kanske jag stavar bättre
Hur ofta behöver man kunna stava till initiativ liksom
 
Jag:
ikväll hade det ju varit bra att kunna det
haha tur att det bara var dig jag skrev det till och inte på en jobbansökan
vi hörs imrg
ja vilken tid och var ska vi gå då?
11?
yes!
kom ihåg det också fyllo ��
godnatt
natti natii ��
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Av Eva Wedberg - 16 december 2016 18:30

   Det är en dryg vecka före jul. Jag skyndar genom stan på väg till ett möte. Genom ett Stockholm som pyntats med tusentals julslingor. Stressade stockholmare rusar likt myror genom staden. Trafiken och ljuden Runt omkring är nästan öronbedövande.

Jag passerar Klarabergsviadukten. Plötsligt får jag syn på den gröna Starbucks-skylten.
Jag saktar ner stegen litet. Jag låter blicken följa skylten, vrider nästan omärkligt på huvudet för att hålla kvar den i blickfånget.
Allt känns plötsligt litet i ultrarapid. Ljuden stängs ute.
I tanken förflyttar jag mig flera år tillbaka i tiden. Jag är på Rhodos , på Malta, i Turkiet. På solsemestrarna vi åkte till, jag och mina döttrar tillsammans med Åsa och hennes döttrar.
Tjejresorna som var heliga för oss under en lång rad somrar. Sola och bada och prata tjejsnack.
Två saker var obligatoriska, besök på Kentucky Fried Chicken och  på Starbucks.
De fanns inte i Sverige men i alla andra länder verkade det som. Så vi passade på när vi hade tillfälle.  Vi besökte Kentucky Fried Chicken och åt friterad kyckling med pommes frites. Så fett så det rann.

Och så drack vi kaffe i alla dess former på Starbucks. Kallt och varmt kaffe, kaffe med och utan mjölk, små koppar , stora koppar, muggar med kaffe, Latte , Cappuccino, Frappuccino osv.
Själv föredrar jag Gevalia mellanrost utan tillsatser  men det var kul där att prova olika saker. Och just för att det inte fanns i Sverige så gav det litet kryddat semestern
Nu finns Starbucks i Sverige sen flera år tillbaka. Minst två bara vid Centralen i Stockholm. Den första som öppnade i Sverige ligger på Arlanda flygplats. Det var något år efter Helena lämnade oss. Jag minns att  min första reaktion var att jag skulle ringa henne: " Helena, vet du att nu har Starbucks öppnat i Sverige".

Jag ringde naturligtvis inte. Men jag fylldes av den där känslan över allt hon missar och inte får vara med om. Som att dricka kaffe på Starbucks i Sverige.
Själv har Jag har inte heller gjort det.
Senaste gången jag besökte Starbucks var sommaren 2012 på Cypern.

Tjejresorna slutade också då.


Jag återvänder till nuet, vänder åter blicken framåt och rusar vidare.

 

    

Av Eva Wedberg - 12 december 2016 22:16

   Det är väl kanske så, att hälsan tiger still.

Det är väl kanske så att dagar, månader och år flyter förbi.

Det är väl kanske så att efterlivet till slut blir det vardagliga livet.

Det är väl kanske därför jag knappt bloggar längre.

Min blogg har handlat mycket om att beskriva saknaden efter Helena och hur vi hanterar den.

Nu hör saknaden till vardagen, finns bredvid som en del av oss. Inte så dramatisk längre, inte så stora svängningar.

Att ett liv utan Helena nu är vardag innebär naturligtvis inte att det blir mera rätt att hon är borta eller lätt att leva med saknaden.

Men det är det liv vi känner till nu. När jag pratar om familjen så är det vi fyra, här och nu.

Om nån frågar hur många barn jag har så säger jag alltid tre. Det är klart att jag tycker det är fel att vi inte är fem i familjen. Helena skulle naturligtvis finnas här. Men hon gör inte det. Och mina krafter räcker inte till att varje gång tänka på hur det borde vara.

Det kommer nya glädjeämnen och även nya bekymmer i livet.

Så livet går sin gilla gång. Och Helena finns naturligtvis med oss, i prat och tankar. I skratt och gråt. Alltid!! Men hon är inte här.

Jag har accepterat det nu.

Men ibland flyter det upp till ytan igen. Då känns saknaden så påtaglig. Den går inte längre bredvid. Den borrar sig åter in som en tyngd i magen och vägrar släppa.

December är en sån tid.

Julen. Allt pyntande, alla julbord och all julmusik, all förväntan. Det skulle kännas mycket enklare om man kunde hoppa över alltihopa. Det kan ändå aldrig bli som förut. Jag tycker det är så orättvist att Helena inte är här och att hon inte får fira jul. Dagarna före första advent är hemska, jag vill bara att helgerna ska vara över.  

Men julen kommer vare sig jag vill eller inte så då är det bättre att ta kommando över firandet själv.

Så jag hoppar inte över julen, det blir istället extra mycket jul. Vi bakar och pyntar och tänder ljus. Och Helena är med. Det hugger till i magen av sorg när vi ställer fram nån tomte som var hennes och vi skrattar när vi minns hennes mjöliga ansikte när hon bakade pepparkakor.

Det är den 12 december. För fyra år sedan började Helenas sista månad i livet. Och hela min kropp ställer in sig på försvar. Jag vet att jag fram till 12 januari, varje dag kommer att förflyttas fyra år tillbaka i tiden.

Jag kommer att tänka på det vi gjorde, längta tillbaka. Och jag kommer att fundera över vad jag missade.

Jag kan bara låta dagarna gå och så småningom kommer vardagen igen.


Bildfavorit i repris. Emilia och Helena bakar pepparkakor


Av Eva Wedberg - 20 augusti 2016 18:41

Statistiken över antalet suicid i  Sverige 2015 är nu officiell.

1544 personer tog sitt liv förra året.

1544 personer, att jämföra med 1531 året innan.

2013 var min dotter Helena en av 1600 personer som tog sitt liv i vårt land.


Det är inga stora skillnader mellan åren. Antalet håller sig ganska konstant.

Konstant på en alldeles för hög nivå. Vi är långt ifrån att uppnå visionen om noll suicid.


Det kan tyckas hopplöst. Det anordnas konferenser, Suicidpreventiva dagen uppmärksammas allt mer, det forskas, skrivs böcker och artiklar. Ideella krafter lägger ner otaliga timmar för att uppmärkamma frågor kring psykisk ohälsa och suicid. När ska allt arbete ge resultat?

Det ger ett visst resultat.

Tyvärr inte i självmordstalen i den utsträckning vi skulle vilja. Men det faktum att frågorna ges allt större utrymme ibland annat media, i politiken och hos allmänheten kommer visa sig i statistiken. Likaså det faktum att vi är alltfler drabbade som vågar och kan prata öppet om det som hänt oss.


Men den stora trendbrottet kommer inte att ske förrän det blir en prioriterad politisk fråga och det då även satsas rejält med skattepengar.

Det behövs pengar till forskning.

Det behövs pengar till fler kuratorer i skolorna.

Det behövs pengar till kriscenter.

+ en massa andra saker.

Och inte minst behövs det pengar till att utbilda allmänheten att förebygga självmord. För det är i den dagliga samvaron med varandra vi har störst chans att stötta. Om vi har kunskapen.


Jag tror på att jag kommer att få uppleva en radikal minskning av antalet suicid under min livstid.


Jag tror också på att det jobb som görs nu i allt högre utsträckning kommer att visa sig i statistiken så småningom. 

Men för att nå den stora minskningen krävs en bred  satsning  nu!!!


Det var 1544 personer som tog sina liv i Sverige 2015.  Men vi får inte glömma att alla var  individer. Det var Daniel, Kristoffer, Jonas, Susanne.... osv.      Älskade för den de var. Och nu, var och en, sörjda och saknade för den de var.

Varje liv är lika värdefullt och varje liv är värt att rädda. 


Så här avslutade jag ett inlägg i bloggen för två år sedan:

”1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Vi leker med tanken att det varit 1599 personer. Helena fanns inte med, hon räddades.

1 person, 1599 eller 1600 kan tyckas som oväsentligt.

Men för mig hade det gjort hela skillnaden.”

Av Eva Wedberg - 1 augusti 2016 22:25

Det blev inte som vi tänkt med kattungarna som föddes för några veckor sedan.

De fyra ungarna kunde inte tillgodogöra sig näring. De små kattbäbisarna som var så små när de föddes blev allt mindre och efter några dagar dog  alla utom en.

Vi var jätteledsna. Det var katter, men vi fäste oss vid dem ändå. Och de små varelserna väckte beskyddarinstinkterna i oss. Vi var så glada när ungarna föddes och tyckte vi förtjänat att få ha dem hos oss. Och så förbyttes det i tårar.


MEN det visade sig att den unge som var kvar var pigg och växte som den skulle. Efter en vecka fick den ögon, nu är den 3 veckor och har börjat leka så smått.

Vi insåg snart att kullen som föddes inte var livskraftig och att det nog inte skulle ha blivit några katter. Det innebär också att den lilla krabat som är kvar egentligen inte skulle ha förutsättningar att klara sig.

Vi skulle inte ha haft någon kattunge men vi har en. Med det perspektivet är det helt fantastiskt med denna lilla krabat. Vi kallar den ”Miracle baby”  för så känns det emellanåt. Och vi är helt förälskade.

Verkar så klart helt knäppt för den som inte har husdjur själv.


Det jag vill komma till och som katterna får symbolisera, är att vi själva ibland kan välja vilket perspektiv vi ska ha till det som händer oss. Vi kunde ha fortsatt vara ledsen de förlorade kattungarna. Nu är vi istället otroligt glada för den krabat vi har. Vi uppskattar den säkert mer än vi gjort om vi inte haft fler ungar från början.


Det är inte alltid så lätt att välja, jag vet. Vi kanske vill men orkar inte.

Men vi tar alltför ofta det vi har för givet. Vi glömmer bort att uppskatta det och strävar efter något annat.


Vi grämer oss över våra misslyckanden istället för att vara stolta över det vi åstadkommer.

Jag gör det alldeles för ofta. Förra veckan hade jag sju liknande ärenden på mitt jobb. Sex av dem fixade jag med lyckat resultat, det sjunde strulade till sig. Gissa vilket av dessa jag funderade på efteråt.


Som ni vet förlorade jag en älskad dotter för några år sedan.

Det kan vara extra svårt för oss som förlorat någon nära att se dem som finns runt oss. Och sorgen måste få ta sin tid. En viss saknad måste få finnas, det går aldrig att helt komma ifrån de största sorgerna som drabbar oss.

Men desto viktigare att vi ser dem vi fortfarande har hos oss och inte låter sorgen överskugga det för alltid.


Lilla Katniss. Döptes till Jack Sparrow men vi fick ändra det när det visade sig vara en tjej.

 


Med mamma Samantha


 

Av Eva Wedberg - 12 juli 2016 21:14

Återigen min födelsedag.
Ytterligare en födelsedag utan Helena. Ytterligare ett halvår utan Helena.
Så saknad, jag längtar så efter våra samtal, efter hur hon kunde förvandla den gråaste måndag till en härlig tjejkväll med hjälp av en hyrfilm och en påse chips. Alla projekt, stora som små som hon alltid hade på gång .
Men samtidigt en sån tacksamhet över allt och alla som finns här. Saknaden efter Helena överskuggar inte allt . Ibland, stundtals , är det så. Men ofta ligger den mer latent . Den finns där men så mycket annat finns också som är bra. Fina människor jag möter, min familj som betyder mer än nånsin och inte minst insikten om min egen styrka.
Jag är också otroligt tacksam över att det var möjligt för mig att komma tillbaka till ett vardagsliv där allt inte överskuggas av sorgen efter Helena.
Nu har det alltså gått 3 och ett halvt år. Vart tog tiden vägen?
Vår katt Samantha fick kattungar idag. 5 ungar födde hon men tyvärr var det en som inte levde. Vi konstaterade att vi gått en kattunge var , 4 som levde till oss som finns kvar och den 5:e som inte levde var till Helena. Det kändes så trösterikt att tänka att naturen ordnat det så.

Av Eva Wedberg - 8 april 2016 09:34

”Vad är det för en dag?

Är det en vanlig dag?

Nej det är ingen vanlig dag, för det är Helenas födelsedag.

Hurra! Hurra! Hurra!”


Hur  många födelsedagar har vi inte sjungit de raderna?

Stått vid sängen, med frukostbricka och paket och sjungit för full hals.

De första åren jättespännande och kul , tonårsfödelsedagarna litet pinsamt och irriterande för födelsedagsbarnet. Och sen jätteviktigt för det vuxna barnet för det är så vi alltid har gjort.

Rent praktiskt kanske inte med frukostbricka längre men ändå nångång under födelsedagen stämmer vi upp i sången.


Så gör vi än  när våra andra barn när de fyller år.

Inspirerade av filmen Lotta på Bråkmakargatan, där pappan spelad av Claes Malmberg sjöng för sin Lotta.


Idag är ingen vanlig dag, för det är Helenas födelsedag.

Idag är det 25 år sedan hon föddes. Fyller hon 25? Nja, jag vet inte.

Hon levde knappt 22 år här hos oss, det var den tid vi fick tillsammans. Äldre än så kommer hon aldrig att bli. Samtidigt finns hon fortfarande med oss. Hon finns i våra tankar, i våra samtal, i våra minnen. Hon fortsätter påverka vårt liv. Mycket av det vi gör och hur vi lever är påverkat av förlusten, minnet och saknaden efter Helena.


När jag fyllde 25 fick jag en symaskin av mina föräldrar, en symbol för att jag var vuxen på riktigt.

Ett kvarts sekel, halvjämnt, halvfemtio.

På ett sätt kan man säga att Helena fyller 25. Men hon är för alltid också 21, nästan 22.


Det blir ingen vuxenpresent idag till Helena, kalaset blir nog också litet tunt.

Men tonerna till ”Vad är det för en dag…” klingade i huvudet redan när jag vaknade imorse.

Det är ingen vanlig dag, det är för alltid Helenas födelsedag.

När jag läste DN imorse så såg jag att det faktiskt också är Claes Malmberg födelsedag idag.

 

   

 

Av Eva Wedberg - 20 mars 2016 23:42

Jag skriver inte så många inlägg i bloggen numera.

Det blir mest vid speciella datum, årsdagar och födelsedagar och nån reflektion emellanåt.

Tacksamt och ödmjukt kan jag ändå konstatera att det fortfarande varje månad är flera hundra läsare som hittar till Catchingup.

Det krångliga namnet som ingen sökmotor i världen skulle kunna hänvisa till att det handlar om att förlora ett barn genom suicid. Men som hela bloggen i övrigt så är namnet en hyllning till en älskad dotter och syster och den fina person hon var. Jag och Helena ”catchade up” när vi sågs och nu ”catchar” jag upp mitt liv efter henne i bloggen..

Jag tror att många som läser bloggen har följt mig genom hela resan sen vintern 2013. När jag var golvad och så småningom reste mig igen.

Men jag vet också att många  av er som hittar till bloggen har drabbats relativt nyligen.  Ni är fortfarande golvade och undrar hur ni ska orka med det nya livet.

Med den erfarenhet jag har nu och även ett visst tidsperspektiv så skulle jag vilja dela med mig av några råd kring lärdomar jag gjort.

Först, det går att leva ett bra liv.  Det är ett på många sätt annorlunda liv än tidigare men inte alls dåligt. Kanske känner du dig tröttare, kanske rentav piggare.

Däremot blir det aldrig lika bra som innan. En viktig bit fattas, en bit som ingen eller inget kan fylla.

Samtidigt kommer du med största sannolikhet att hitta sidor hos dig själv som du inte trodde du hade. Du kommer att inse att du är mycket starkare än du trodde. 

Förhoppningsvis lär du dig ta vara på livet bättre. Se de små mirakler som faktiskt sker runt oss hela tiden.  Men sträva inte efter att bli felfri. Det kan kännas befriande att reta sig på sånt som vi kallar småsaker. En medtrafikant som missar att blinka sig ut ur en rondell eller en kollega som missar att diska sin kaffekopp.

Vissa människor blir mindre viktiga, andra mer viktiga än innan. Du kommer att möta personer som inte kände den du mist. Ibland väljer du att berätta, ibland känns det bra att låta bli. Ibland väntar du på ett bra tillfälle att berätta.

Låt den du mist fortsätta vara en del av din vardag. Prata om de minnen du har. Tänd ljus, ha bilder och saker framme.

Och kanske viktigast av allt:

Var stolt!! Stolt över den du mist. Det var en fantastisk person som förtjänar respekt för den han/hon var.

Var också stolt över dig själv. Gå med rak rygg.

 Lägg absolut ingen energi på att fundera på vad ”folk” ska tro eller vad de säger.

Bara du vet vilken relation ni hade.

Ditt problem är att du mist en älskad make/maka/förälder/barn, vän/släkting inte vad människor du knappt känner ska tro.



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards