Återigen en otroligt vacker, härlig dag. Vi har  varit i skogen med svåger och svägerska och hundar i fléra timmar. Monica hade gjort fika och vi satt i solen i T-shirt och drack kaffe. Svårt att tro att det är oktober om nån vecka.

På vägen hem i bilen satte vi på radion. Just då spelades Spice girls låt Tell me what you want. Spice girls var Helenas första idoler och jag kan fortfarande se henne framför mig då hon som 6-åring dansade till just den låten.

Nu är alla trötta, hundarna ligger utslagna. Jag och Daniel tog oss en tur till IKEA efter maten. Jag trodde det skulle vara litet folk där. Lördagkväll och helgen innan lön. Men det går inte att åka till IKEA och tro det ska vara lugnt.

Igår var jag och Anita på Dramaten. vi såg "Other desert cities" med bland annat Marie Göranzon. Det var väldigt bra. Det handlade om en familj bestående av mamma, pappa och de två medelålders barnen. De hade samlats för att fira jul. Det började i lättsam stämning, ganska snart förstod man att det fanns något mörkt i det förflutna som fortfarande tärde på familjen.

Efter en stund framgick det funnits ytterligare en son i familjen och att han tagit sitt liv 28 år tidigare. 

Famlijemedlemmarna  anklagade fortfarande varandra för att inte ha funnits där när bordern/sonen behövt dem.

Jag hade inte läst något om handlingen innan och när det gick upp för mig vad det handlade om så blev jag först nervös om jag skulle klara av det. Jag hade dock inga problem med det, pjäsen var välspelad och snabb i replikerna så det var en bra teaterupplevelse. Däremot blev jag irriterad att man fortfarande hackade på varandra och anklagade varandra trots att det gått så lång tid.

Jag hoppas vi aldrig hamnar i det. Vi har hittills aldrig anklagat varandra för det som hänt oss. Och så ska det förbli!!

Det är litet Per Gessle idag, alla känslorna på en och samma gång. Dock av olika anledningar till viss del.

Först och främst är jag jättejätteglad för Daniels skull. Han avslutar sin utbildning om en och en halv månad och nu har han blivit erbjuden fast jobb. På företaget han helst vill jobba på. Jag är jättestolt och imponerad att han orkat fortsätta utan uppehåll trots det tunga som hänt.

Det är märkligt hur vi fungerar, för det är när det händer nånting bra och man glädjer sig som sorgen blir mest påtaglig.

En solig sommardag, glad träff med vänner, en fin låt på radion. Det är också då man känner att någon fattas som borde få fira detta med oss.

Helena skulle naturligtvis fått dela detta och glädjas med sin bror.

Jag tror jag blir ledsen både för att hon inte är med men också för att hon missar tillfällen att fira och vara glad. Åh vad  jag unnar henne att få vara glad.

Jag är också ledsen för att Kristian Gidlund förlorat kampen mot cancern. Han som bloggat, skrivit böcker, sommar pratat med mera om sin sjukdom, avled igår 29 år ung. En så klok och fin kille. Det är så sorgligt och jag tänker på och känner  med hans föräldrar.

Jag är också litet besviken över att vi inte vann budgivningen till fritidshuset som vi ville ha.

Jag och Tommy har letat hus i ett par års tid. Vi har tillbringat åtskilliga helger med att åka runt i mellan- Sverige på småvägar.  Inget vi har tittat på har motsvarat våra förväntningar. Vi vet ungefär vad vi vill ha: Stor tomt, modernt hus med varmvatten och toa, närhet till vatten samt inte alltför långt från där vi bor. Och inte alltför dyrt.

Tanken är att vi ska kunna tillbringa sommaren där och kanske bo där mer permanent när vi blir pensionärer. Vilket inte är alltför långt fram i tiden.

Letandet fick en paus i januari naturligtvis men nu är vi igång igen.

Nu hade vi hittat HUSET. Visserligen med utedass men för övrigt  precis det vi söker, 20 minuters resa hemifrån.

Tyvärr var det en till som lade bud på huset. Det är i och för sig OK. Men den andra budgivaren gick bakom ryggen på oss och mäklare och gjorde upp med nuvarande ägare direkt.

Jag blir så sur på att den som kör med ojusta metoder är den som vinner.

Vaför kan det inte få löna sig att vara ärlig och snäll? Och att spela på lika villkor.

Kanske är jag bitter men jag tycker att det finns en tendens att det anses fint och smart om man kan roffa åt sig det man kan. Är man ärlig, står i kön, så får man skylla sig själv.

Jag är övertygad om att vi kommer att hitta ett ännu bättre hus  som vi kan köpa. Men just nu känns det litet surt.

Fast mest är jag glad för Daniels skull idag. Det slår allt annat!!!!!

Återigen en otroligt varm septemberhelg.

Vi har precis kommit hem från bio och nu på kvällen är det fortfarande 18 grader ute.

Det har varit en lugn och skön helg för min del.

Hundpromenader, tvätta och städa. Och faktiskt också bullbak.

Jag utlovade tidigare att jag skulle lägga upp bilder från Finlandsresan med Barbro och Kristina.

Vi hade väldigt fina dagar där. Mycket skratt men även gråt. Och jättefina samtal om både stora och små ämnen.

Kyrkstallarna i Närpes

Barbro vid Friluftsteatern i Närpes, där läktaren snurran men inte scenen

Jag vid rekvisitatåget

Utsikt från stugan.

Det fanns en hel del tomatodlingar i närområdet

Restaurangen hade wifi!!!!

Vi köpte likadana pyjamaser på Halppahalli  

Har varit hos läkaren idag. Jag jobbar 75%  och det är absolut max vad jag klarar. Tyvärr säger Försäkringskassans normer att min sjukskrivning inte ska förlängas. Motvilligt har min läkare fått dispens att förlänga till och med oktober.

Försäkringskassans normer säger att om man varit hemma mer än 180 dagar så får man vara beredd att jobba på vilket jobb som helst som man skulle klara av.

Jag har redan anpassade arbetsuppgifter på mitt jobb, inte alls samma ansvar som tidigare och  betydligt lugnare tempo än jag brukar. Trots det blir jag väldigt trött efter några timmar och måste alltid vila  när jag kommer hem.,

Jag har försökt förklara att jag inte behöver nån ersättning. Jag vill ha ett intyg som signalerar att jag inte är fullt frisk. Men det går inte heller. Är jag sjukskriven måste jag få ersättning.

Jag skulle så klart kunna ta tjänstledigt´några procent. Men jag tycker principiellt att det är fel , eftersom jag vill dra ner på arbetstiden på grund av att jag inte mår bra. Inte främst för att få mer ledighet.

Min läkare säger att det nog beror på att jag är en för övrigt fungerande person, de brukar gå hårdare åt såna som mig.

Jag har aldrig varit sjukskriven tidigare, jag har VABBAT väldigt litet med alla barnen. Med det vill jag säga att jag inte är en sån som nyttjar systemet i onödan.

Men nu behöver jag det, då vill jag inte bli hindrad av allmänna normer som inte frågar efter hur jag mår.

Det är 8 månader sen vi förlorade Helena.

8 månader, är det möjligt?

Det känns som en livstid samtidigt som jag inte förstår att det faktiskt gått 8 HELA månader, 2/3 av ett år, 2 tertial.

Jag kan fortfarande känna precis hur det var den kvällen när livet som vi kände det, rasade.

Samtidigt har vi ju till viss del börjat hitta en form för vårt nya liv.

Jag fick SMS idag från en av Helenas kompisar som skrev att man börjar bli van att sakna Hellan. Och det är så, saknaden finns där så självklart att man ibland inte ens reflekterar över den.

Jag mår förhållandevis bra, även om jag känner mig litet låg just idag. Kanske är det just för att det är den 12:e. Kanske är det för att Helena känns tydligare inom mig idag än hon gjort på ett tag. Jag känner tydligáre vad det är jag saknar och längtar så mycket efter.

Idag är det vår bröllopsdag. Och minsann, jag har fått både blommor och tårta.

Det är 19 år sedan vi gifte oss i Lida kyrka. .

Otroligt vad tiden går. Dániel var 5 och Helena 3½. Fastän Helena var liten så tyckte hon det var så roligt den där dagen.

Hon hade berättat för dagisfröknarna (som de kallades på den tiden) att det varit en stor fest och att mamma och pappa var så glada så de hoppade. Då menade hon när vi dansade brudvalsen.

Den 10 september är också Internationella suicidpreventiva dagen. En dag just för att uppmärksamma frågor kring suicid och hur antalet skulle kunna minskas.

Det är märkligt vilka sammanträffanden som uppstår  i livet.

Jag hade tidigare ingen aning om att 10 september är en dag som manifesterar mot suicid.

Och vem kunde ana för 19 år sedan att vår bröllopsdag, en glädjens dag också i framtiden skulle kopplas samman med det sorgligaste vi nånsin upplevt.

Samtidigt finns det något hoppfullt över att  suicid uppmärksammas på det här sättet. Det är enda möjligheten att få ner det enorma antalet..  

Fina blommor på bordet när jag kom från jobbet.

19 år sedan, i Åsas brudklänning

Min sida av släkten. Helena och Daniel framför mamma och pappa.

Återigen en helg med det mest underbara solväder man kan tänka sig.

Jag och Tommy har varit på armémuseum i Strängnäs. Jag gjorde ett inlägg på FB om det. Första inlägget sen 12 januari som inte handlade om Helena.  Kändes så bra att skriva några nonsensrader, så normalt.

Jag sitter och lyssnar på fantastiska  Queens "Bohemian rhapsody". En mörk text om en kille som begått ett mord och nu ska avrättas. Vi sjöng den i våras i kören på jobbet. Den har ju flera rader som handlar om livets tunga sidor "sometimes I wish I never been born at all" "If I'm not here tomorrow carry on" .

Då i våras var jag ju mycket skörare än jag är nu. Trots det hade jag inga problem att sjunga den typen av text.

Jag tyckte bara det var roligt för jag tycker så mycket om låten.

Efter en körövning kom jag till min avdelning. Då pratade någon om en jättetrevlig tjej som jobbar hos oss: "Hon är verkligen  solstrålen på avdelningen".  Den meningen högg som som en kniv. Jag hade nämligen läst i ett inlägg om Helena där man skrev att HON var "solstrålen på hemtjänsten"

Med det vill jag säga att man aldrig kan lista sig till vad som är känsligt för den som är i sorg. Det mest positiva och oskyldiga kan ibland göra mest ont att höra.

En annan text jag drar mig till minnes att jag sjöng i påskas med kyrkokören handlade om Jesu uppståndelse.

Det var något om "Jesus har återuppstått, som den första av de avlidna".

Vad jag vet har det inte hänt efter det. När vi sjöng de raderna tänkte jag litet galghumoristiskt att det var hög tid för en upprepning och att jag hoppas Helena blir den andra i världshistorien som återuppstår.

Nu ska vi titta på Sally och dricka te.

Sorg är så mycket mer än att gråta.

Vad sorg handlar om för mig är att hitta ett sätt att hantera det ofattbara och att finna vägen till ett fungerande fortsatt liv.

Det behövs tid till stillhet och eftertanke men också till aktiviteter som skapar kraft inför framtiden.

Jag brukar vanligtvis inte ligga kvar i sängen eller vara apatisk. Jag gråter en del fortfarande men inte så länge åt gången.

Det är så olika och inget är mer rätt än något annat.

Däremot har jag vissa "kryckor" eller "tuvor" jag hoppar emellan . Eller ska man kalla det ritualer?

Jag har tidigare berättat att jag har behov av att åka ofta till kyrkogården till graven. Det är också viktigt för mig att hålla fint på skänken med Helenas foton och minnessaker.  Det finns alltid fina blommor där och vi tänder ljus varje kväll. När jag släcker ljusen för kvällen säger jag alltid godnatt till Helenas foto.

Jag har ofta på mig något som tillhört Helena eller som jag fått i present av henne.

Om jag reser bort är det extra viktigt för mig att ha med något som jag känner kopplar mig till Helena.

När jag köper res-presenter till familjen är det självklart att även Helena ska "få" något.

Jag vet att det inte är på riktigt men det känns bra för mig att göra så.

När jag var i London i somras köpte jag ett armband med nitar i Camden. Nu närjag var i Finland köte jag en stor chokladkaka med Helenas favorit, Marabou mjölkchoklad. Några bitar har jag lämnat på kyrkogården, resten finns på hennes skänk. Ibland tar jag någon bit och lämnar tillbaka resten.

Jag vet att det är fånigt men det fungerar för mig.

Härkommer en bild på Helena som jag tycker väldigt mycket om.

Det är verkligen hon.

Bild från 2008. En glad Helena med sitt fina leende.

Armbandet

Chokladkakan