catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 1 juli 2013 13:09

Emilia konfirmerades igår.

Vi var ett 20-tal släkt och vänner som först var med om själva konfirmationen i kyrkan, efter det samlades vi hemma hos oss och grillade och åt tårta.

Det var så klart en hel del jobb att fixa mat, städa och ordna till det.

Min väninna Kristina från Norge kom ner hit redan i fredags och hjälpte till, annars hade vi nog inte hunnit. Daniel och hans tjej Lisa var också med och ordnade så vi var inte alls ensamma och det flöt på bra.


Och det var också så ROLIGT att ordna till en så positiv dag och att få göra det för Emilia.

Hon har verkligen trivts  med konfirmandgruppen och med ledarna.

Och jag tror hon blev nöjd med dagen och med de presenter hon fick

Naturligtvis kändes det att Helena fattades, hon borde så klart ha varit med.

Antagligen hade hon varit rastlös i kyrkan och heller inte så nöjd med att någon annan stod i centrum.

Men ändå, hon är så saknad på alla sätt.

Vid uttåget sjöng konfirmanderna "Må din väg gå dig till mötes".  Det är min favoritpsalm och en av dem vi sjöng på Helenas begravning.

Det är en kort psalm som man sjunger några gånger efter varandra. Nu sjöng konfirmanderna och gjorde rörelser till ett par gånger och sen vandrade de ut och sjöng den igen.

Emilia hade förvarnat, hon kom ihåg vad som hände i Norge när den sjöngs(gråt). Hon ville helst inte att jag skulle gråta ("försök hålla dig"). Men när de började sjunga gick det inte att hålla emot. Så vi stod där och hulkade och grät vi i familjen. När jag kom ut mötte vi en rödgråten Åsa och Lovisa. Vi kramades och tröstade varandra. Det var så skönt att stå där en stund i samförstånd, vi visste precis vad de andra tänkte. Det behövdes inga ord.

Efteråt sade vi att folk måste ha undrat vad det var för "gråterskor" som var där, konfirmation är ju en glädjehögtid.


På det hela taget var det en väldigt fin dag. Det var Emilias dag, även om Helena fick några minuter i kyrkan.


 

Millan på väg till kyrkan

  Några i konfirmandgruppen sjunger

 

Alla konfirmander och ledare utanför kyrkan

       

Emilia skär tårta

 

Åsas och Emmas Hello Kitty-tårta. Tack för den fina tårtan!





Av Eva Wedberg - 28 juni 2013 19:54

Jag och Emilia tog oss en tur till IKEA ikväll. Vi hade roligt när vi gick där och provsatt möblerna på kul.

IKEA är ändå en plats som jag kopplar så starkt till Helena så det stundtals blir jobbigt att gå där.

Under november och december åkte vi dit flera gånger. Helena ville fräscha upp sin lägenhet och vad passar då bättre än IKEA?

Vi var där och tittade ibland, handlade ibland, beställde sånt som inte fanns inne, hämtade det vi beställt.

När vi var klara var det dags för nästa rum att få litet nya textilier, tavlor, lampor och annat.


All denna inredning andades livslust och framtidstro.


Så sent som i mitten av december köpte hon ett nytt, jättedyrt duntäcke och sänglinne.


Det är så konstigt och tragiskt att  hon bara några veckor senare inte skulle finnas kvar hos oss.


När vi gick på IKEA ikväll jag och Emilia så snubblade vi till på varandra. Då dök upp i mitt huvud att det var så svårt att gå bredvid Helena. OCh då menar jag bokstavligen GÅ, vandra, promenera.

Jag vet inte om hon gick litet närmare än andra men vi snubblade alltid på varandra eller stötte ihop eller var ivägen i största allmänhet.

Helena skyllde på mig och jag på henne. Inte sällan blev vi irriterade för vi tyckte den andra var klumpig.


Till sist:

Kossorna har flyttat in bredvid Lilla Dalen. Både kossor och hundar ser litet frågande ut över vad de ser på andra sidan staketet.


 




Av Eva Wedberg - 27 juni 2013 19:36

Jag skrev ju igår om Helena och Stockholm Live. Det visade sig att flera av hennes vänner också hade minnen av Helena och det programmet.

Det finns ett framträdande med Jakob Ökvist kring att snatta skumbananer som är outstanding och som Helena älskade. Hon drog ofta hela monologen för oss i omgivningen. Hon var överhuvudtaget duktig på att lära sig texter utantill.

Hon och jag köpte ofta skumbananer till varandra, trots att vi inte gillar det. Bara för att få säga "Släpp skumbananen, släpp skumbananen"

Jag måste bara dela klippet här. För er som inte träffat Helena. Detta ÄR hon. Hennes humor, hennes gester.


Sen är jag ledsen över en mailkonversation med en kollega.

Det kom till min kännedom att ett avtal tecknats med en konsultfirma om att utöka ett pågående projekt. Detta projekt har av olika anledningar dragit ut på tiden.

Jag mailade till några kollegor och  hade synpunkter. Kort sagt vill jag se leverans innan vi köper mer.

Det är egentligen ointressant vad det handlade om.

Det som gjorde mig ledsen var att min kollega i sitt svar blandade in min sjukskrivning som argument för att allt inte fungerat som det ska.


Nedanstående är ett utdrag ur mailet. Jag har ändrat för att det inte ska kunnat spåras vad det var för projekt eller leverantör. Men det som står om mig är ordagrant.


"Den största anledningen till att hanteringen inte lösts (förrän nu) är att du varit sjukskriven Eva – då delar av ditt arbete föll på mig delegerade jag ut delar av projektet, vilket har fördröjt processen. "


Jag vill verkligen inte ha någon särbehandling på jobbet. Jag är glad och fungerar bäst när folk omkring mig pratar med mig och behandlar mig på samma sätt som innan jag förlorade Helena.


Men att på detta sätt blanda in min sjukskrivning  gör mig ledsen och påhoppad.

Man är sjukskriven av en anledning. I mitt fall var det min förlust. Men oavsett om man är förkyld, har ont i ryggen, har ångest eller gått in i väggen eller annat så måste man ha möjlighet att vara det.


Det är klart att det ställer till vissa problem för arbetsgivaren och kollegor när folk är sjukskrivna.

Om det inte märks att man är borta så är det nog dags att söka nytt jobb.


Jag har jobbat på samma ställe sedan 1  juni 2008. Min första sjukdag var måndag 14 januari 2013.



Av Eva Wedberg - 26 juni 2013 21:06

I går var det säsongsstart för Allsång på Skansen, ett säkert sommartecken.

Inte helt oväntat associerade jag till Helena. Det är så mycket som för tankarna till Helena så det känns som att hon hon har ett finger med.

Jag vet ju att det är mina egna tankar som gör att jag tycker hon finns överallt. Men jag tycker det är ganska

fint.


Nå vad var det då som fick mig att tänka på Helena under Allsång på Skansen?

Ett program som hon förövrigt aldrig sett vad jag vet.


Passenger var där och sjöng sin stora hit Let her go. Det är en jättefin ballad som blev populär i samma veva som Helena lämnade oss. Den handlar om att man inte vet vad  saker och människor  betyder innan man mister dem.

Jag tycker den uttrycker så bra det jag känner kring Helena. Därför har det blivit den låt jag kopplar mest till henne under denna vår.

Gyllene Tider var också med på Allsången. Per Gessle är ju inte känd för att skriva de djupaste texterna precis.

"Tänk att få sätta på TV2", "Juni, juli, augusti" "Sommartider hej hej".

För att bara nämna några.

Helena var väldigt förtjust i Stand-up comedy.  Hon tittade gärna på TV och Youtube och lärde sig många monologer utantill. Som hon sen roade sin omgivning med.

Hon hade många DVD:er med exempelvis Magnus Betner, Sissela Kyhle. Özz Nöjen mfl.

Sen hade hon en serie som hette Stockholm Live där det fanns flera pärlor som hon ofta citerade.

En av dem var Måns Möller där han bland annat pratar om just Per Gessles sångtexter. "Jag sitter på en sten vid en sjö"



Av Eva Wedberg - 25 juni 2013 16:36

Det framgår säkert med all önskvärd tydlighet i denna blogg att jag saknar Helena oerhört mycket.

Hon finns i mina tankar hela tiden. Jag tänker på vad vi gjorde tillsammans, vad hon skulle gjort nu om hon varit med.

Och jag tänker på hur onödigt och fel det var att hon måste lämna oss. Vad det än var som var så jobbigt hade det säkert löst sig på ett eller annat sätt vi det här laget.

För mig var hon en fantastisk dotter. Rolig, intelligent, företagsam, vacker.

Så som de flesta mammor tänker om sina barn.

De tre gånger jag legat på BB och fött mina barn så har jag fascinerats av att alla nya mammor och pappor var så glada över just det barn de just satt till världen. Det var ingen som sneglade på sänggrannens baby och önskade att man fått den istället.

Och jag är inget undantag på den punkten.

Jag har de mest fantastiska barn man kan tänka sig. Tänk att jag hade sån tur och fick just dem jag ville ha.


Helena hade så klart negativa sidor. Eller åtminstone som uppfattades som negativa av omgivningen. Det är ju så att vi alla betraktar vår omvärld genom vår egen radar och sätter normen efter det.

Det jag tycker är en viktig egenskap kanske du tycker precis kan kvitta.


För ett tag sedan pratade jag med en av Helenas kompisar och vi kom också in på just om de sidor hos henne som vi kunde irritera oss på.


Hon var rastlös, hade inte tid att vänta in andra.

Hon plockade inte undan efter sig utan lämnade ofta ett inferno.

Hon var dålig på att lämna tillbaka saker; kunde vara kläder, busskort och i  sällsynta fall pengar.

Hon ville ofta att man skulle fotografera henne, massor med kort i olika vinklar innan hon blev nöjd. När hon sen skulle fota någon annan så tog hon ETT kort litet halvhjärtat och sade att det var "jättefint".

Om det var en person hon inte gillade så gjorde hon inte ett försök att lära känna den personen.

Om hon var på dåligt humör så kunde det inte undgå någon.


När jag och hennes kompis suttit ett tag och pratat om dessa sidor om Helena så funderade vi om det var elakt att säga sånt när hon inte kunde försvara sig.

Men hennes kloka väninna sade då att vi tyckte ju om hela Helena och vi sörjer hela Helena.

Så att bara prata om vissa delar av henne skulle bli fel för då är det inte rätta Helenas minne vi värnar utan en bild vi skapat i efterhand.


 

Helena med sin vän Lina.....


 

.....som tagit det här kortet på Helena och hundarna ........

 

.....som finns inristat i stenen

Av Eva Wedberg - 24 juni 2013 21:56

Sista veckan innan semestern.

Känns skönt, även om jag inte jobbat särskilt många timmar denna vår.

Jag är halvt sjukskriven fortfarande. Jag jobbar litet mer än halvtid bara för jag tycker det är roligt och för att komma in i jobbet mera.

Jag hade tänkt att gå upp i full tid efter semestern. Jag inser dock att det inte kommer att funka. Det är ett jättesteg att gå från halvtid till att jobba fullt. Kanske inte så mycket för antalet timmar men för att det automatiskt höjer förväntningarna på arbetsinsats. Att jag ska jobba fullt ut som förut; med personalansvar, deadlines, delårsbokslut och så vidare.

Så jag ska se till att skynda långsammare än vad jag tidigare tänkt.


Samtidigt börjar vi så smått jobba oss in i det nya livet. Livet efter Helena. Livet utan Helena. Livet vi ska leva nu. Försöka hitta ett sätt att skapa oss ett bra liv med de nya förutsättningarna.


Utan Helena, som vi egentligen inte kan vara utan. För hur ska vi stå ut utan henne?


Det är omöjligt att vara utan Helena. Men vad ska vi göra?





Av Eva Wedberg - 22 juni 2013 16:22

Så var då midsommar avklarad.

Det blev en dag och kväll ungefär som vi tänkt och planerat.

Större delen av släkten på Tommys sida träffades hemma hos oss.

Vi åt sill, grillat och tårta. Och vi hade 5-kamp som kusin Jimmy vann förtjänstfullt.

Det var en fantastisk sommarkväll och vi satt ute till 23 då myggen jagade in oss.

Naturligtvis fanns Helena med. I våra tankar, i det vi gjorde och genom Ronja och Max.

Hon var med oss men var oändligt saknad på samma gång.

Jag tog Ronja med mig till kyrkogården på dagen. Vi satt vid stenen och jag drack kaffe och åt jordgubbar. Jag hade också med mig några droppar Absint till Helena.

Jag vet att hon hade stormtrivts med alla som kom på kvällen.

Och hon hade vägrat vara med på 5-kampen. Hon ville gärna ha lekar och aktiviteter men inte delta själv.


 

Ett litet glas, jordgubbar och en stång längst ner till höger.

 

Jimmy, Daniel, Pedro, Lisa, Amanda

 

Svåger Sören grillar

 

Kusin Jennie och svägerska Monica

 

Daniel, Lisa och Pedro

 

Jennie inleder femkampen

 

 

Amanda försöker kasta förbi alla hundar

 

David, Alex, Terese och Pedro

 

Finalisterna Monica och Jimmy ser vem som kan äta skorpa snabbast





Av Eva Wedberg - 20 juni 2013 21:55

I morgon är det midsommarafton, Helenas absoluta favoritdag.

Hon var alltid noga med att vi skulle fira den.

Började planera långt i förväg. Vilka vi skulle fira med, vad vi skulle göra och så vidare.

Ju fler vi var desto bättre. Sill, lekar och grillat var självklarheter. Även om hon aldrig smakade sillen.

Vi kommer att fira just en sån midsommar som Helena ville ha.

Vänner och släkt kommer att samlas hos oss i morgon. Vi ska smycka med björkar, tävla i femkamp, grilla och umgås. Vi har även beställt fint väder.

Visst är jag nervös hur det kommer att kännas. Hur jag kommer att reagera.

Jag vet att hon kommer att vara saknad. Hon borde såklart varit med.

Vi har också funderat om vi borde avstå från att fira. Men det gagnar ingen att vi gör dagen tyngre än nödvändigt.

Säkert kommer hon att finnas med på någor sätt.

Jag    tror att vi kommer att få en bra dag iallafall.

Vi var på kyrkogården idag och ställde en liten midsommarstång hos henne.

Vi kommer att åka upp imorgon och äta jordgubbar med henne och kanske skåla litet, litet också

Med Emmie, en frusen midsommar 2009

 

Daniel och Jimmy 2009

 

Med David 2009

 

Senare på kvällen


 

Midsommar 2005


Sen några bilder från hennes punkperiod

 

 

På Öland 2005 med familjen Craftman


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards