catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 31 oktober 2015 16:06

Idag är det som alla vet Allhelgonadagen.

  

En dag då vi får extra tillfälle att minnas och uppmärksammavåra kära som lämnat oss.

Från scouternas almanacka idag

Vi har fått den här helgen, när det inte bara är accepterat utan till och med uppmuntras till att prata om dem som lämnat oss. Att uttrycka vår sorg och saknad.

Jag tycker mig märka att många väntar på och på något vis ser fram emot den här helgen. Det ger extra kraft i och med att det finns särskilda dagar för detta. Vi behöver det kollektiva och rituella. Knappast någon skulle fira 31 december om det inte var bestämt att det är nyårsafton. Det är det faktum att vi samlas kring något som ger dagen en större betydelse.

Och sista helgen i mörkaste oktober får vi gemensamt ägna åt dem som inte längre finns kvar hos oss.

När vi besöker Lilla Dalen, den kyrkogård där Helena ligger begravd är det fullt med folk. Det går knappt att hitta en parkering, ljusen på gravarna lyser upp hela himlen och jag tycker det är så fint.

Trots att vi inte vill det så börjar vi bli erfarna änglaföräldrar. Vi vet att känslorna går upp och ner. Vi vet att ibland känns Helena väldigt avlägsen och länge sen och ibland känns det som hon var med oss igår. Vissa dagar känner vi oss starka och vissa dagar är vi sköra.

Vi har lärt oss otroligt många saker under de här åren.  En del är bra att kunna, det mesta hade vi gärna varit utan eftersom det vi lärt oss är en konsekvens av att Helena inte finns.

Bland de kunskaperna finns praktiska erfarenheter kring gravskötsel.

Bakom Helenas gravsten har vi ett helt förråd av  ”bra att ha”-saker: marschallhållare, vaser, spadar och krattor eftersom vi vet att det brukar vara brist på det.  Vi har koll på att vattnet på kyrkogården är avstängt 1/10 till 30/4 varje vinter och att man inte får ha levande ljus på graven efter 30/4 på grund av brandrisken.  Och att man måste ta bort lyktan annars blir den konfiskerad av kyrkogårdsförvaltningen. Vi vet vilka blommor som får vara ifred för rådjuren. Vilka blommor som klarar frostnätter. Och vi vet var man kan köpa billiga och prisvärda gravljus och gravlyktor.

Vi köper en ny gravlykta varje år. Årets är vit och står på pinne. Konstaterar att den vi köpte förra vintern var fin men tyvärr rostade sönder. Vi minns att vi ett år hade två hängande lyktor och funderar på om det var första eller andra vintern. Jag märker att vi pratar om det i samma neutrala samtalston som om det handlade om vilket vardagsfrågal som helst och inte dekoration till vår dotters grav.


Det är tredje allhelgonahelgen sen Helena lämnade oss. Vi börjar skapa  våra egna traditioner kring  den här helgen.  Vi besöker hennes grav.  Inte en gång utan tre eller fyra gånger. Vi ser till att ljus och marschaller brinner hela tiden. Tar bort skräp och håller fint.  Vi brukar också delta i minnesstunden som kyrkan anordnar i kapellet. Vi tänder många ljus.  Inte bara för Helena, det finns fler som lämnat oss och som vi saknar.

  

Jag tror alla behöver den här helgen. De flesta av oss har förlorat någon närstående. Och även om man inte har det så är det en fin sak att ge sig själv möjlighet till en stund av stillhet och reflektion över livet och dess förgänglighet.

Förra årets allhelgonahelg

 

Ytterligare en nässelfjäril besökte mig i veckan

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 8 oktober 2015 21:34

Älskade vännen!

Jag sitter framför TV:n och kopplar av efter dagen. Milo och Ronja ligger i soffarn bredvid mig.

Det har varit en ganska bra vecka. Jag har varit på konferens med jobbet. Jag har påbörjat ett Ledarutvecklingsprogram som jag fått förmånen att gå.

Emilia och jag har numera en liten tradition att vi åker till Maxi och handlar på torsdagkvällarna och det har vi gjort även ikväll.

Livet rullar liksom på. Tiden går.

Vi har det bra på många sätt. Har  hittat ett sätt att leva som är OK.

Det slår mig: Imorgon har det gått 1000 dagar sen du lämnade oss. Jag kan inte förstå att det är så många dagar. 1000 dagar, 24000 timmar.

Det är obegripligt att vi fixat det Att vi kommit hit.

Vi saknar dig så mycket hela tiden. Du är med oss. Vi kan nog aldrig förstå varför vi måste förlora dig. Och det är också svårt att förstå att vi  fixar det.

Vi lever på nåt vis parallella liv.

Saknaden och längtan efter dig å ena sidan. Och så den sidan som rullar på. Liv som går sin gilla gång. Men där vi också vågar förändring, se framåt

Jag och pappa har bytt jobb, Emilia har börjat gymnasiet, Daniel har flyttat hemifrån. Vi har köpt fritidshus, vi har skaffat en katt till, tapetserat  och Kian är såld.

Så vi står inte på samma punkt som när du lämnade oss. Livet är förändring.

Vi har blivit äldre, ser inte riktigt ut som när du var här.

Men avsett vad vi gör eller var vi är så finns du så nära. Du är med oss. Vi längtar, vi funderar över vad du skulle sagt och tyckt i olika sammanhang.

Vi pratar om dig, Vi lyssnar på din musik och ser på fotografier.

Jag ser dig framför mig, ditt leende och dina vita tänder. Minerna du gjorde, skämten du drog.

Jag hör din röst, jag hör dig klappa händerna så där högt som bara du kunde.

Älskade Helena, så saknad, så behövd. Du skulle vara här, du hör hemma här

Det har gått 1000 dagar. Det är många dagar. Men det känns som det var igår.


Den här fina fjärlien hälsade på mig på kontoret idag.

    

ANNONS
Av Eva Wedberg - 27 september 2015 21:23

Stackars bloggen har en tynande tillvaro numera.

De senaste månaderna har jag haft så dålig inspiration att skriva.

Det känns som jag skrivit så mycket om Helena, hennes liv och livet efter henne, så jag känner tömd för närvarande.

Det finns annat jag skulle kunna skriva om, sånt som inte handlar om Helena och suicid.  Men bloggen finns av just    den anledningen, så det skulle kännas konstigt om jag gjorde inlägg  om  mat eller hem eller nåt annat.

Jag jobbar med stort engagemang vidare  kring frågor som gäller psykisk ohälsa och förebyggande av självmord.

Jag tror jag kommer att hålla  på med det för lång tid framöver. Det finns så mycket att göra. Och jag är skyldig Helena det.

Men tiden vill inte riktigt räcka till för bloggen. Kanske är det som tonårens dagböcker. När man går tillbaka och läser kan man först tro att livet bestod av en aldrig sinande ström av olyckliga förälskelser. Men så var det naturligtvis inte. Man skrev helt enkelt mer när livet kändes tufft och man behövde få skriva av sig, få ur sig det som var jobbigt. ”Kära dagbok” blev en bästis som alltid fanns när man behövde.

Numera är det ”kära blogg” men till viss del är syftet detsamma, att sätta ord på känslor när livet känns tungt.

När det lättar så är behovet mindre att skriva. Och kanske är det så. Livet känns helt enkelt litet lättare nu. Energin är större och livslusten har återvänt.

Alla som upplevt stor sorg vet att sorgen alltid finns kvar men med tiden kommer det andra saker i livet som sorgen får lämna plats för.

Jag vet att det inte är över med de tunga dagarna. Efter närmare 2 år och nästa 9 månader har jag lärt mig att det går i vågor. Utan minsta förvarning kan sorgen slå till med enorm kraft igen.

Men de goda tiderna tänker jag unna mig. Det har jag all rätt att göra.


Här på landet i Tierp tillbringar vi mycket tid.

Jag och Stina från Suicide Zeros styrelse i Katarina kyrka 10 september - internationella suicidpreventiva dagen

 

Det brann 1531 ljus, ett för varje person i Sverige som tog sitt liv i Sverige 2014.

 

Av Eva Wedberg - 23 augusti 2015 23:12

   Hemma från en fantastisk kväll i Karlstad.

Marie Niljung, volontär för Suicide Zero hade arrangerat en konsert för att samla in pengar till föreningen och för att sätta fokus på frågan kring psykisk ohälsa och suicid. Några från oss i styrelsen åkte dit för att få uppleva kvällen och informera om vår verksamhet.

Jag har svårt att se att något kunnat vara bättre. En sensommarkväll så vacker som den bara kan vara i Sverige, i princip fullsatt och superproffsiga musiker.

Det var en fantastisk stämning, till och med ordningsvakterna bar Suicide Zeros armband för att visa sitt stöd.

När vi förlorade Helena kände jag redan tidigt ett behov av att göra något för att minska tabu kring psykisk ohälsa och självmord.  Att använda mig att mina erfarenheter för att göra skillnad. Hitta en mening med det meningslösa. Det som skett fick inte vara förgäves.

Jag hade förmånen att komma i kontakt med Suicide Zero när föreningen var helt nybildad, i juni 2013. Jag anmälde mig som volontär, man behövde en kassör, jag är ekonom. Och innan jag visste ordet av var jag invald  i styrelsen.

Suicide Zero har haft en utveckling som ingen ens i sin vildaste fantasi kunde förutse. På de här två åren har Suicide Zero fått enorm uppmärksamhet i media, flera i styrelsen är efterfrågade experter som ofta syns och hörs i media. Facebooksidan har mer än 23 000 följare och omsättningen har ökat mångdubbelt sen starten.

Plötsligt åker jag med i täten på en resa genom nybyggarland där ingen riktigt färdats förut.  Tillsammans med en rad fantastiska människor som jag lärt känna under de här åren.

Hemkommen från Karlstad lyssnar jag på Helenas musik på Spotify och tänker på fredagskvällen. Och tårarna rinner. Jag tänker på det jag får vara med om. Helena har gjort det möjligt, hon öppnade mina ögon. Älskade fina Helena som jag saknar så och längtar efter hela tiden.

För det paradoxala är att om Helena inte lämnat oss hade jag inte varit med på den här resan. Då hade mitt liv sett annorlunda ut.  Ett liv då världen var som den skulle. Inte nödvändigtvis ett bättre liv men definitivt lyckligare.

Suicide Zero hade säkert funnits, för behovet är så stort. Men kanske hade även Suicide Zero varit litet annorlunda om inte jag suttit med i styrelsen.

På så vis påverkar Helena det suicidpreventiva  arbetet , drygt två år efter sin död . Priset har varit så ofattbart högt men kan jag skapa någon liten mening i  det meningslösa så måste jag  göra det.

För Helenas skull och kanske ännu mer för oss som finns kvar.

 

 

 

Jag, Marie, Stina och Alfred

Av Eva Wedberg - 12 juli 2015 19:30

   Det finns vissa dagar man ser fram emot eller bävar inför mer än andra.

Idag är en sån dag som jag gjort litet av båda - men mest bävat.

Det är nämligen min födelsedag. Jag har egentligen aldrig varit så mycket för att fira den. När jag var liten var jag mest besviken för att jag inte blev firad i skolan och sen kunde jag inte ha kalas för alla kompisar var bortresta. Numera tycker jag det är trevligt att bli ihågkommen, få några presenter och äta tårta även om det sällan blir nåt jättefirande.

Och precis så har min dag varit idag och jag är jättenöjd.

Men jag har som sagt också bävat inför den. En del för att jag fyller 55. Helt plötsligt är jag närmare 60 än 50. Ojojoj, det låter inte klokt. Och när man tänker i perspektiv att 10 år framåt så ska jag gå  i pension då känns det inte alls långt borta.  Å andra sidan ålder kan man inte göra nåt åt, bara försöka leva ett så bra liv som möjligt.


Det jag mest bävat för med den här dagen är ändå inte hur gammal jag blir eller hur jag ska fira utan det faktum att det idag är 2½ år sen Helena lämnade oss. Om min ålder är obegriplig så är det på samma sätt när jag tänker att det gått 2½ år utan henne.

2½ år sen den där förfärliga kvällen och natten när livet förändrades för alltid. Var har den tiden tagit vägen?  Och hur har vi klarat oss den här tiden?

Datumet den 12 har varit laddat ända sen den dagen och naturligtvis blir det extra laddat vid årsdag och även halvårsdag. Liksom det känns litet extra om den 12 infaller på en lördag som den gjorde 12 januari 2013.

En del av mig är tacksam för att fler och fler dagar ligger emellan nutid och 12 januari 2013. En del av mig blir förtvivlad över det. Hon står liksom kvar där på stationen, ständigt 21 år, och vi andra fortsätter framåt.  Ibland känns det väldigt nära och sårbart och ibland kan jag nästan känna att hon är en saga vi en gång fått uppleva men jag har svårt att tänka in henne i vårt dagliga liv. Sen finns hon ju så klart med ändå och påverkar våra liv, oändligt älskad och saknad, men äldre än 21 blir hon aldrig.

En sån här dag blir det så tydligt att livet är starkare än döden. Det känns helt Ok att fira födelsedag och att glädjas åt att bli ihågkommen. Jag hade såklart velat ha henne med på kalaset, det hade varit det rätta. Men hon är inte här och då måste vi göra det bästa av det liv vi har. Och antagligen är det det bästa vi kan göra för dem som lämnat oss. Att leva ett så bra liv som möjligt. För deras och vår egen skull.

    

 

Av Eva Wedberg - 17 juni 2015 18:26

Nu förbereder miljoner svenskar sig för en av de mest traditionsbundna högtiderna vi har: midsommar.

Alla vet vi hur en riktig midsommar ska firas. Med massor av folk, dans, skärgård, sill och jordgubbar.

Men om man inte har en egen skärgårdsö som gått i arv i generationer och 40 släktingar och vänner att fira med? Ingen grusväg som leder till festplatsen och inte ett dragspel så långt ögat når?

Solen skiner inte och  den vita klänningen passar inte.

Det finns inte en björk i närheten så man kan varken fixa en midsommarstång eller löva en loge.

Ingen blomsteräng i närheten så det blir ingen blomsterkrans i håret. Det där med sju sorters blommor under kudden är bara att glömma och därmed är man lika ovetande som innan om vem den eventuella tillkommande äkta hälften kan vara.

Det kanske är så att det enda man har tillgång till som påminner om midsommar är den inlagda sill och nubbe. Sillen har man köpt på extrapris på ICA inför helgen och nubben kommer från den 75-centilieters flaskan Renat som man  ändå tänkt köpa. Som ju är en fiffig sak för på dagen fungerar den som nubbe och senare så kan man blanda ut den med cola och kalla den för grogg istället.

Man kanske inte har nån yta att vara ute på överhuvudtaget. Och hur man än jobbar på så lyckas man i bästa fall skrapa ihop en handfull personer att fira med.

Och även om man har de 40 vännerna och skärgårdsön  och allt det andra så kan man inombords känna sig som den mest ensamma människan i världen.

Fråga oss själva varför det är så viktigt att fira, om det nu är det. Är det i själva verket så att huvudsyftet är att kunna lägga upp några bilder på Instagram och att ha något att skryta med i fikarummet på måndag? Känna att man visserligen inte haft nån lyckad helg men kollegan verkar ha haft det ännu tristare.

Låt oss hjälpas åt att släppa på förväntningarna och framför allt ytan.

Värdet ligger inte i hur många man samlas eller hur många ”likes” man får på Instagram. Alla vet det men ändå strävar vi efter att slå rekordet.

Det finns inga regler för hur man firar midsommar. Eller jul, eller semester eller nåt annat.

Det är ett känt faktum att självmordstalen ökar precis efter storhelgerna. Den dag på året då flest personer tar sitt liv är midsommardagen. Det borde inte vara så. Naturen är som vackrast, ljuset når oss i stort sett dygnet runt.

Ändå är det så. Vi bör fråga oss vad vi ska göra åt det.

Häromveckan i fikarummet kom vi att prata om sommarplaner i allmänhet och midsommarplaner i synnerhet. En modig kollega uttryckte då något i stil med: ”Usch, nu är det snart midsommar. Jag får alltid sån ångest då över allt jag borde”  Det visade sig  att ingen av oss egentligen tycker det är särskilt härligt utan mest en massa krav.

Det är den ljusaste tiden på året och naturen är som vackrast. Kan vi inte bara försöka glädjas åt  det och hoppa över det andra?


 

Midsommaren 2009. Lövad altan men väldigt kallt. 

Av Eva Wedberg - 3 juni 2015 20:27

Idag, den 3 juni, är det 5 år sedan Helena tog studenten.

På ett sätt känns den här dagen tyngre än både födelsedag och årsdag.

Jag ser på bilderna bilderna som vi tog den 3 juni 2010. En glad förväntansfull tjej, full av framtidstro. Hela våren hade handlat om och lett fram till den här dagen. Studentfester, mössa, leta klänningar, köpa skor med HÖGA klackar.

Hon hade engagerat sig i vilka som skulle bjudas på hennes fest och vilken mat vi skulle äta.

Hon hade fått jobb i hemtjänsten och såg fram emot att jobba där.

Inget, absolut inget tydde på annat än att hon hade hela livet framför sig och att hon såg fram emot det stora äventyret.

Idag känner jag en stor sorg och ett vemod. Och jag frågar mig när det förändades för henne.

Men jag är ändå glad att hon fick sin studentdag. Och jag är glad att vi fick uppleva den dagen med henne.

 

 

 

 

 

Av Eva Wedberg - 28 maj 2015 21:11

- Nu hör jag att det är Eva jag pratar med igen.
Väninnans ord i luren kom plötsligt. Vi pratade om semesterplaner, hobbys, familjen . Sånt vi pratat om många gånger både innan och efter vi förlorade Helena. Och hon hörde en annan klang min röst och en entusiasm över livet och framtiden som hon inte uppfattat på väldigt länge.
Och jag kände mig glad att hon uttryckte de där orden och jag kände att hon hade rätt.
Jag har lärt mig de senaste åren att inget är självklart, att det som bara kan hända andra kunde hända mig. Jag vet hur bottenlös sorg känns och hur saknad kan vara så stor så det ger värk i hela kroppen.
Jag vet också att jag klarar mer än jag trodde var möjligt. Jag har fått en mer ödmjuk syn på livet och det finns dem som säger att jag förändrats till det bättre.
Nånstans finns också en stor del av den jag var innan. Som tycker det finns massor som är roligt, som vill lära sig nya saker och som tycker att en regnig måndag i november är alldeles förtjusande. Och den personen börjar titta fram igen. Och jag är glad för hennes skull.

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se