catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 2 februari 2016 22:29

Idag hade mannen ärende upp på vinden. Det mesta som finns där uppe är sånt vi sällan behöver så det är följaktligen inte ofta vi är där. Nu behövde han hitta tapetrester från när huset byggdes 2001 och hade en aning om att de kunde finnas på just vinden.
När han kröp omkring där fick han plötsligt syn på en sopsäck på vindsgolvet. Han tog med den ner för att kolla vad den innehöll. Det visade sig att den var fylld med avlagda kläder och saker från Helena som hon samlat och slängt upp på vinden för att få undan dem. Det var så märkligt att hitta allt detta nu, så lång tid sen hon lämnade oss . Sånt vi inte alls visste att det fanns.
På Helena-vis var det slarvigt nerstuvat i säcken. Kläder, gamla skor, tidningar, trasiga strumpbyxor - och en halvfylld läskflaska.
Allt i en enda villervalla.
Det har gått så pass lång tid sen hon lämnade oss att jag ofta har svårt att tänka in henne i vardagen.
Hon är mer som en fin saga vi fått vara med om.
När vi hittar nåt på det här viset som vi inte trodde fanns så är det så många känslor som kommer fram.
Tacksamhet över att få komma henne närmare på det här sättet, skratt när vi minns hur hon var och när vi tänkte på hur hon snabbt fyllt säcken och slängt upp den på vinden, vemod över att hon inte är här.
Å vad jag saknar den flickan.

T-shirt inköpt i London 2005

Försvarets hudsalva

Halvdrucken läsk

Av Eva Wedberg - 12 januari 2016 23:05

Älskade vännen!

3 år idag.

3 år sen du lämnade oss .

Jag kan inte förstå att det gått så lång tid.

Jag tittar på bilder av dig. Du ser så ung ut. Du skulle vara nära 25 nu men är ständigt 21.

Ibland känns det som det hände igår och jag kan känna den förlamande känslan när poliserna ringde på dörren och berättade att du inte fanns hos oss längre.

Ibland känns det som en annan värld. Så mycket har hänt under de här åren. Vi har kämpat på. Ofta har det känts övermäktigt men vi har ändå skapat oss en tillvaro som fungerar.

Hur hade det varit om vi fått behålla dig? Jag undrar om vi fortfarande haft våra tjejkvällar. Skulle du ringa mig flera gånger om dan? Skulle vi gå med hundarna? Skulle du försöka få mig att äta nyttigare mat? Vilka kläder skulle du ha? Skulle du fortfarande sova i dina ”sovstrrrumpor”

När du lämnade oss var du på väg in i vuxenlivet, men du fick aldrig uppleva det. Jag vet att jag skulle ha tyckt mycket om den vuxna Helena.

Det har hänt så mycket som du inte får vara med om. Massor av biofilmer som du skulle velat se. Minst 10 nya Beck-filmer. Vet du att Persbrandt slutat som Gunvald Larsson?

Det är en annan regering. Kungabarnen är gifta och har egna barn.

Det finns ett nytt köpcenter i Kungens kurva och ett vid Friends arena.

Massor med ny musik och artister. Jag vet inte hur intresserad du varit av det, du gillade mer musik äldre musik.

Alltfler personer som inte har träffat dig kommer in i vårt liv. Vi har också knutit nya kontakter som jag tror du skulle bli extra glad åt.

En sån här dag rivs många känslor upp. Man återvänder till den där mardrömsdagen för tre år sedan och mycket känns tungt .

När jag tidigare ikväll åkte till kyrkogården och lät tankarna vandra så var det ändå mest roliga minnen av dig som kom upp jag märkte att jag skrattade för mig själv. För hur sorgligt det än är att du inte finns hos så är det glädjen och skratten som ligger är mest förknippat med dig.

Och i den andan vill jag avsluta det här inlägget genom att lägga upp några bilder på dina kylskåpsmagneter. Som exempel på den humor som var rätt typisk för dig.

De  sitter nu på vårt torkskåp i tvättstugan och  får mig att le varje gång jag hänger tvätt.

Vi hörs snart igen.

Kram/mamma

 

 

 

 

 

 

 

Av Eva Wedberg - 10 januari 2016 16:05


Ni som nångång läst den kristna bibeln vet att veckan innan påsk kallas för Stilla veckan. Varje dag veckan innan katastrofen, innan  Jesus korsfästs, har en särskild betydelse och speciella händelser som i den kristna världen återupplevs år efter år.

 

Jag är inne i min egen påskvecka nu.

Veckan innan 12 januari.

Varje dag den där veckan i januari 2013, innan katastrofen, är så tydlig för mig och det återupprepas varje år.

När Jag åkte och köpte skänk och hörnskåp som jag hittat på Blocket.

Jag skjutsade Helena till tåget när hon åkte till mormor den 7-9 januari. Jag firade en kollega som fyllt 50.

Jag opererade mina ögon.

Det snöade och var busväder ute.

Helena och jag pratade om jobbet hon skulle börja på måndagen. Jag frågade om hon verkligen kände sig utvilad. Hon svarade att hon började bli rastlös och längtade efter att börja jobba.

Varje dag, varje kväll så tydlig för hela veckan. Den 12 är varje timme glasklar.

Kroppen är på vakt och inställd på en annalkande fara. Vilket i sig är märkligt, då för tre år sedan hade jag ju ingen aning om vad som väntade.

Parallellt med detta pågår ett liv som ändå är rätt OK. När jag ser tillbaka på de blogginlägg jag gjort på senare tid så märker jag att jag återkommer till just detta. Att vi trots allt lever och har det rätt bra. Och jag tror inte det skadar att upprepa det. Påminna sig själv och andra om det som är gott.

Vi är på riktigt inne i nyorienteringsfasen nu. Den fas i sorgen då man hittar nya sätt att vara. Verktyg att hantera de nya förutsättningarna som livet gett.

Nån har sagt att sorgen aldrig går  över men med tiden kommer det in annat  i livet som sorgen måste dela plats med. Det dagliga livet som pågår. Nytt roligt jobb, nya intressen. Jag har tagit upp sjungandet igen och börjat i en gospelkör, jättekul. Vi renoverar huset som efter 14 år börjar se rätt slitet ut. Vi går på bio, vi spelar kort. Jag är så oerhört tacksam för dem jag har omkring mig. Och särskilt tacksam är jag för Tommy, Daniel och Emilia.

Advent och jul fungerade bättre än året innan. Att åka till kyrkogården och tända ljus är en ny tradition vi skapat. Inte är det så vi vill ha det egentligen. Vi vill ha Helena här. Alla hennes förväntningar inför julen. Ingen lade ner så mycket omtanke och tid på att köpa julklappar och att pynta som hon. Men hon finns inte här och vi hanterar det så bra vi kan. Filmen ”Tomten är far till alla barnen” tittade vi alla fall på. Den var ett måste för Helena och den traditionen ändrar vi inte.

 

Livet rullar på. Livet är gott på många sätt.

 

Men min kropp är inställd på att hantera en kommande katastrof.

På tisdag har det gått 3 år.

 

Skänken som jag köpte den där veckan. Här julpyntad inför julen 2015. Inte anade jag när jag köpte den att den bara några dagar senare skulle bli en minnesskänk för Helena.

 


 

Av Eva Wedberg - 31 oktober 2015 16:06

Idag är det som alla vet Allhelgonadagen.

  

En dag då vi får extra tillfälle att minnas och uppmärksammavåra kära som lämnat oss.

Från scouternas almanacka idag

Vi har fått den här helgen, när det inte bara är accepterat utan till och med uppmuntras till att prata om dem som lämnat oss. Att uttrycka vår sorg och saknad.

Jag tycker mig märka att många väntar på och på något vis ser fram emot den här helgen. Det ger extra kraft i och med att det finns särskilda dagar för detta. Vi behöver det kollektiva och rituella. Knappast någon skulle fira 31 december om det inte var bestämt att det är nyårsafton. Det är det faktum att vi samlas kring något som ger dagen en större betydelse.

Och sista helgen i mörkaste oktober får vi gemensamt ägna åt dem som inte längre finns kvar hos oss.

När vi besöker Lilla Dalen, den kyrkogård där Helena ligger begravd är det fullt med folk. Det går knappt att hitta en parkering, ljusen på gravarna lyser upp hela himlen och jag tycker det är så fint.

Trots att vi inte vill det så börjar vi bli erfarna änglaföräldrar. Vi vet att känslorna går upp och ner. Vi vet att ibland känns Helena väldigt avlägsen och länge sen och ibland känns det som hon var med oss igår. Vissa dagar känner vi oss starka och vissa dagar är vi sköra.

Vi har lärt oss otroligt många saker under de här åren.  En del är bra att kunna, det mesta hade vi gärna varit utan eftersom det vi lärt oss är en konsekvens av att Helena inte finns.

Bland de kunskaperna finns praktiska erfarenheter kring gravskötsel.

Bakom Helenas gravsten har vi ett helt förråd av  ”bra att ha”-saker: marschallhållare, vaser, spadar och krattor eftersom vi vet att det brukar vara brist på det.  Vi har koll på att vattnet på kyrkogården är avstängt 1/10 till 30/4 varje vinter och att man inte får ha levande ljus på graven efter 30/4 på grund av brandrisken.  Och att man måste ta bort lyktan annars blir den konfiskerad av kyrkogårdsförvaltningen. Vi vet vilka blommor som får vara ifred för rådjuren. Vilka blommor som klarar frostnätter. Och vi vet var man kan köpa billiga och prisvärda gravljus och gravlyktor.

Vi köper en ny gravlykta varje år. Årets är vit och står på pinne. Konstaterar att den vi köpte förra vintern var fin men tyvärr rostade sönder. Vi minns att vi ett år hade två hängande lyktor och funderar på om det var första eller andra vintern. Jag märker att vi pratar om det i samma neutrala samtalston som om det handlade om vilket vardagsfrågal som helst och inte dekoration till vår dotters grav.


Det är tredje allhelgonahelgen sen Helena lämnade oss. Vi börjar skapa  våra egna traditioner kring  den här helgen.  Vi besöker hennes grav.  Inte en gång utan tre eller fyra gånger. Vi ser till att ljus och marschaller brinner hela tiden. Tar bort skräp och håller fint.  Vi brukar också delta i minnesstunden som kyrkan anordnar i kapellet. Vi tänder många ljus.  Inte bara för Helena, det finns fler som lämnat oss och som vi saknar.

  

Jag tror alla behöver den här helgen. De flesta av oss har förlorat någon närstående. Och även om man inte har det så är det en fin sak att ge sig själv möjlighet till en stund av stillhet och reflektion över livet och dess förgänglighet.

Förra årets allhelgonahelg

 

Ytterligare en nässelfjäril besökte mig i veckan

 

Av Eva Wedberg - 8 oktober 2015 21:34

Älskade vännen!

Jag sitter framför TV:n och kopplar av efter dagen. Milo och Ronja ligger i soffarn bredvid mig.

Det har varit en ganska bra vecka. Jag har varit på konferens med jobbet. Jag har påbörjat ett Ledarutvecklingsprogram som jag fått förmånen att gå.

Emilia och jag har numera en liten tradition att vi åker till Maxi och handlar på torsdagkvällarna och det har vi gjort även ikväll.

Livet rullar liksom på. Tiden går.

Vi har det bra på många sätt. Har  hittat ett sätt att leva som är OK.

Det slår mig: Imorgon har det gått 1000 dagar sen du lämnade oss. Jag kan inte förstå att det är så många dagar. 1000 dagar, 24000 timmar.

Det är obegripligt att vi fixat det Att vi kommit hit.

Vi saknar dig så mycket hela tiden. Du är med oss. Vi kan nog aldrig förstå varför vi måste förlora dig. Och det är också svårt att förstå att vi  fixar det.

Vi lever på nåt vis parallella liv.

Saknaden och längtan efter dig å ena sidan. Och så den sidan som rullar på. Liv som går sin gilla gång. Men där vi också vågar förändring, se framåt

Jag och pappa har bytt jobb, Emilia har börjat gymnasiet, Daniel har flyttat hemifrån. Vi har köpt fritidshus, vi har skaffat en katt till, tapetserat  och Kian är såld.

Så vi står inte på samma punkt som när du lämnade oss. Livet är förändring.

Vi har blivit äldre, ser inte riktigt ut som när du var här.

Men avsett vad vi gör eller var vi är så finns du så nära. Du är med oss. Vi längtar, vi funderar över vad du skulle sagt och tyckt i olika sammanhang.

Vi pratar om dig, Vi lyssnar på din musik och ser på fotografier.

Jag ser dig framför mig, ditt leende och dina vita tänder. Minerna du gjorde, skämten du drog.

Jag hör din röst, jag hör dig klappa händerna så där högt som bara du kunde.

Älskade Helena, så saknad, så behövd. Du skulle vara här, du hör hemma här

Det har gått 1000 dagar. Det är många dagar. Men det känns som det var igår.


Den här fina fjärlien hälsade på mig på kontoret idag.

    

Av Eva Wedberg - 27 september 2015 21:23

Stackars bloggen har en tynande tillvaro numera.

De senaste månaderna har jag haft så dålig inspiration att skriva.

Det känns som jag skrivit så mycket om Helena, hennes liv och livet efter henne, så jag känner tömd för närvarande.

Det finns annat jag skulle kunna skriva om, sånt som inte handlar om Helena och suicid.  Men bloggen finns av just    den anledningen, så det skulle kännas konstigt om jag gjorde inlägg  om  mat eller hem eller nåt annat.

Jag jobbar med stort engagemang vidare  kring frågor som gäller psykisk ohälsa och förebyggande av självmord.

Jag tror jag kommer att hålla  på med det för lång tid framöver. Det finns så mycket att göra. Och jag är skyldig Helena det.

Men tiden vill inte riktigt räcka till för bloggen. Kanske är det som tonårens dagböcker. När man går tillbaka och läser kan man först tro att livet bestod av en aldrig sinande ström av olyckliga förälskelser. Men så var det naturligtvis inte. Man skrev helt enkelt mer när livet kändes tufft och man behövde få skriva av sig, få ur sig det som var jobbigt. ”Kära dagbok” blev en bästis som alltid fanns när man behövde.

Numera är det ”kära blogg” men till viss del är syftet detsamma, att sätta ord på känslor när livet känns tungt.

När det lättar så är behovet mindre att skriva. Och kanske är det så. Livet känns helt enkelt litet lättare nu. Energin är större och livslusten har återvänt.

Alla som upplevt stor sorg vet att sorgen alltid finns kvar men med tiden kommer det andra saker i livet som sorgen får lämna plats för.

Jag vet att det inte är över med de tunga dagarna. Efter närmare 2 år och nästa 9 månader har jag lärt mig att det går i vågor. Utan minsta förvarning kan sorgen slå till med enorm kraft igen.

Men de goda tiderna tänker jag unna mig. Det har jag all rätt att göra.


Här på landet i Tierp tillbringar vi mycket tid.

Jag och Stina från Suicide Zeros styrelse i Katarina kyrka 10 september - internationella suicidpreventiva dagen

 

Det brann 1531 ljus, ett för varje person i Sverige som tog sitt liv i Sverige 2014.

 

Av Eva Wedberg - 23 augusti 2015 23:12

   Hemma från en fantastisk kväll i Karlstad.

Marie Niljung, volontär för Suicide Zero hade arrangerat en konsert för att samla in pengar till föreningen och för att sätta fokus på frågan kring psykisk ohälsa och suicid. Några från oss i styrelsen åkte dit för att få uppleva kvällen och informera om vår verksamhet.

Jag har svårt att se att något kunnat vara bättre. En sensommarkväll så vacker som den bara kan vara i Sverige, i princip fullsatt och superproffsiga musiker.

Det var en fantastisk stämning, till och med ordningsvakterna bar Suicide Zeros armband för att visa sitt stöd.

När vi förlorade Helena kände jag redan tidigt ett behov av att göra något för att minska tabu kring psykisk ohälsa och självmord.  Att använda mig att mina erfarenheter för att göra skillnad. Hitta en mening med det meningslösa. Det som skett fick inte vara förgäves.

Jag hade förmånen att komma i kontakt med Suicide Zero när föreningen var helt nybildad, i juni 2013. Jag anmälde mig som volontär, man behövde en kassör, jag är ekonom. Och innan jag visste ordet av var jag invald  i styrelsen.

Suicide Zero har haft en utveckling som ingen ens i sin vildaste fantasi kunde förutse. På de här två åren har Suicide Zero fått enorm uppmärksamhet i media, flera i styrelsen är efterfrågade experter som ofta syns och hörs i media. Facebooksidan har mer än 23 000 följare och omsättningen har ökat mångdubbelt sen starten.

Plötsligt åker jag med i täten på en resa genom nybyggarland där ingen riktigt färdats förut.  Tillsammans med en rad fantastiska människor som jag lärt känna under de här åren.

Hemkommen från Karlstad lyssnar jag på Helenas musik på Spotify och tänker på fredagskvällen. Och tårarna rinner. Jag tänker på det jag får vara med om. Helena har gjort det möjligt, hon öppnade mina ögon. Älskade fina Helena som jag saknar så och längtar efter hela tiden.

För det paradoxala är att om Helena inte lämnat oss hade jag inte varit med på den här resan. Då hade mitt liv sett annorlunda ut.  Ett liv då världen var som den skulle. Inte nödvändigtvis ett bättre liv men definitivt lyckligare.

Suicide Zero hade säkert funnits, för behovet är så stort. Men kanske hade även Suicide Zero varit litet annorlunda om inte jag suttit med i styrelsen.

På så vis påverkar Helena det suicidpreventiva  arbetet , drygt två år efter sin död . Priset har varit så ofattbart högt men kan jag skapa någon liten mening i  det meningslösa så måste jag  göra det.

För Helenas skull och kanske ännu mer för oss som finns kvar.

 

 

 

Jag, Marie, Stina och Alfred

Av Eva Wedberg - 12 juli 2015 19:30

   Det finns vissa dagar man ser fram emot eller bävar inför mer än andra.

Idag är en sån dag som jag gjort litet av båda - men mest bävat.

Det är nämligen min födelsedag. Jag har egentligen aldrig varit så mycket för att fira den. När jag var liten var jag mest besviken för att jag inte blev firad i skolan och sen kunde jag inte ha kalas för alla kompisar var bortresta. Numera tycker jag det är trevligt att bli ihågkommen, få några presenter och äta tårta även om det sällan blir nåt jättefirande.

Och precis så har min dag varit idag och jag är jättenöjd.

Men jag har som sagt också bävat inför den. En del för att jag fyller 55. Helt plötsligt är jag närmare 60 än 50. Ojojoj, det låter inte klokt. Och när man tänker i perspektiv att 10 år framåt så ska jag gå  i pension då känns det inte alls långt borta.  Å andra sidan ålder kan man inte göra nåt åt, bara försöka leva ett så bra liv som möjligt.


Det jag mest bävat för med den här dagen är ändå inte hur gammal jag blir eller hur jag ska fira utan det faktum att det idag är 2½ år sen Helena lämnade oss. Om min ålder är obegriplig så är det på samma sätt när jag tänker att det gått 2½ år utan henne.

2½ år sen den där förfärliga kvällen och natten när livet förändrades för alltid. Var har den tiden tagit vägen?  Och hur har vi klarat oss den här tiden?

Datumet den 12 har varit laddat ända sen den dagen och naturligtvis blir det extra laddat vid årsdag och även halvårsdag. Liksom det känns litet extra om den 12 infaller på en lördag som den gjorde 12 januari 2013.

En del av mig är tacksam för att fler och fler dagar ligger emellan nutid och 12 januari 2013. En del av mig blir förtvivlad över det. Hon står liksom kvar där på stationen, ständigt 21 år, och vi andra fortsätter framåt.  Ibland känns det väldigt nära och sårbart och ibland kan jag nästan känna att hon är en saga vi en gång fått uppleva men jag har svårt att tänka in henne i vårt dagliga liv. Sen finns hon ju så klart med ändå och påverkar våra liv, oändligt älskad och saknad, men äldre än 21 blir hon aldrig.

En sån här dag blir det så tydligt att livet är starkare än döden. Det känns helt Ok att fira födelsedag och att glädjas åt att bli ihågkommen. Jag hade såklart velat ha henne med på kalaset, det hade varit det rätta. Men hon är inte här och då måste vi göra det bästa av det liv vi har. Och antagligen är det det bästa vi kan göra för dem som lämnat oss. Att leva ett så bra liv som möjligt. För deras och vår egen skull.

    

 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards