catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 31 maj 2013 09:00

Vår familj och familjen Craftman har rest väldigt mycket tillsammans i alla år.

Det började när vi hade Daniel och Helena och de Emma och Johan. Då åkte vi till Astrid Lindgrens värld, Kolmården, Ålandskryssningar.

Så småningom utökades familjerna med Lovisa och Emilia. Under flera somrar hyrde vi stugor på västkusten, Öland, Gotland, Danmark.

Under senare år, allteftersom barnen blivit mer vuxna, så har våra resor mer blivit tjejresor. Jag, Åsa, Emma och Helena var i London och Rom blandannat.

De senaste fem somrarna har Åsa och jag åkt en vecka till solen med alla våra döttrar. Det har var härliga veckor vid poolen, solen och i stolen. Ibland har nån av tjejerna haft ytterligare nån kompis med sig men det har alltid varit vi sex.


Det har varit en procedur att bestämma var vi ska åka, när det passar i tiden och vilket hotell vi ska bo på.

Helena var ofta den som först började prata om att det var dags att boka. Hon såg verkligen fram emot de här semesterresorna.

Sen hade hon lätt för att bli uttråkad,  så väl på plats började hon ofta längta hem efter nån dag. Eller började planera för nästa års resa redan där och då.

Varje år åkte vi på en båtutflykt på stället där vi var, varje år tyckte Helena det var urtrist, varje år fick vi lova Helena att nästa år skulle det inte bli nån båtutflykt, varje nästa år tjatade Helena att hon ville åka på båtutflykt...


När vi nu har förlorat Helena så trodde vi nog att resandet var över på det viset.

Ingen av oss har överhuvudtaget orkat tänka på semesterplaner under vintern och våren.

Hursomhelst när sommaren närmat sig och krafterna återvänt något så kände vi ändå att vi ville resa. Solsemester är ännu alltför smärtsamt sammankopplat med Helena så det får vänta. Emma har heller ingen möjlighet att åka.

Däremot har jag, Åsa, Emilia och Lovisa bokat in en resa till London i sommar. Det känns bra och det är roligt att ha den att se fram emot. Några dagars shopping och kultur är alldeles utmärkt avkoppling.


Här kommer några bilder från våra tidigare resor:

 

Båtutflykt på Malta


 

Baren i Turkiet. Där fanns tavlan med orden  "One life live it" som Helena senare tatuerade in

 

Med Emilia


 

I solstolarna

 

Dyktävling med alla tjejerna

 

Alla vi samlade på hotelltrappan i Tunisien 2010

Av Eva Wedberg - 30 maj 2013 17:51

Jag har läst en riktigt bra debatt/faktabok kring suicid.

Bokens titel är "När någon tar sitt liv, tragedierna vi kan förhindra" och är skriven av journalisten Alfred Skogberg.

Som med allting annat ska man läsa vissa påståenden med en viss skepsis. Han anser sig sitta inne med litet för månag enkla lösningar. Men som väckarklocka och "förstabok" i ämnet är den utmärkt.

I slutet finns dessutom en litteraturförteckning om man vill läsa mer.


Boken är fylld med exempel på hur man kan jobba systematiskt för att få upp medvetandet kring  psykisk ohälsa och därmed också minska antalet suicid. Han är övertygad om att de flesta skulle kunna förhindras om kunskapen kring detta var större.


Det är cirka 1500 personer som tar sitt liv varje år i Sverige. Trots det satsas förvånansvärt litet medel för att få ner antalet.  I tsunamin 2004 dog cirka 500 svenskar, det satsades enorma resurser för att ta hand om omkomna och överlevande.. Alfred Skogberg gör tankeexperimentet att samtliga suicid i Sverige skulle ske på samma dag, 1500 på en gång, skulle politiker och allmänhet vakna upp då och inse vilket folkhälsoproblem detta är?


Suicid på järnväg är cirka 50 per år. Det finns mängder av åtgärder som kan göras för att minska det antalet.

  • Starka lampor
  • Stängsel
  • Krockkuddar på tåg
  • Känseldetektorer som varnar om någon finns på spåret

Men förvånansvärt få åtgärder genomförs, skälet som anges är inte sällan brist på pengar.


Man räknar enligt Alfred Skogberg att suicid och suicidförsök kostar samhället 28 miljarder kronor.

Tänk om man istället satsade de pengarna på  att förebygga psykisk ohälsa.





Av Eva Wedberg - 29 maj 2013 20:08

Idag blev det regnfilm med Emilia när jag kom hem från jobbet.

Det var regnigt och mulet, en riktig kurardag.

Annars har det varit en ganska bra dag. Jobbet var roligt, mycket skratt med kollegorna. Jag tog till och med initiativ till att planera för en gemensam våravslutning med min avdelning. Och jag tycker det ska bli kul.

Det är fantastiskt att  känna få sig förväntansfull. Att se fram emot att gå ut med kollegorna. Att det känns meningsfullt att göra något roligt. Och att våga sig ut på stan utan familjen.


Mitt huvud fungerar också ganska bra för tillfället. Jag har ju väldiga problem med koncentrationen och för den delen också svårt att förstå saker. Jag känner att  jag börjar fungera allt bättre.

De första veckorna jag jobbade halvtid orkade jag knappt ta mig hem. Inte fick jag så mycket gjort heller.

Men nu märker jag en skillnad. Och jag märker att jag VILL gå till jobbet.


På samma gång fastnar jag hela tiden vid foton av Helena. Skänken i köket är fortfarande fylld med foton och andra minnessaker av Helena.

Jag står där och tittar och känner hur mycket jag saknar henne. Och jag funderar på vad hon och jag skulle gjort idag om hon varit här. Hundpromenader, handla på ICA, se på film.

De där vardagsbagatellerna som man tog för givet och trodde skulle vara för alltid.


"Alla de där dagarna som kom och gick, inte anade jag då att det var livet"         som nån klok skrivit.


Här kommer nu den fantastiska Gabriellas sång med Helen Sjöholm:



  


Av Eva Wedberg - 28 maj 2013 21:07

Jag lärde mig ett suveränt latinsk talesätt idag.

Per aspera ad astra - genom svårigheter mot stjärnorna.

Jag tycker det låter så enormt hoppfullt och peppande. Efter mörker kommer ljus, i slutet av tunneln finns ett ljus.

Genom svårigheter mot stjärnorna!!!

Jag vill gärna tro att ju mörkare tunnel vi går igenom, desto större ljus i väntar senare.


Vi har en fantastisk försommarkväll här i Tumba.

Jag och Tommy har varit och gått med hundarna i närheten av Lilla Dalen.  Vi var ute nästan två timmar. Hundarna grävde efter sork och lufsade runt på gärdena. 

Milo har vi aldrig koppel på. Max ser så olycklig ut när han får gå i koppel. Men han tycks aldrig begripa varför, så fort han får chansen att vara lös så sticker han.

Jag inbillar mig att Helena ser oss och skrattar gott när vi förgäves försöker få in litet hyfs i hennes älskade Max.

Det är så fint även på kyrkogården den här tiden, all grönskar och växer. Jag finner en väldig ro att vandra omkring där.

 


Graven nu ikväll.


Men jag vill att Helena framför allt ska kommas ihåg för den hon var. Så en bild från graven måste följas av flera bilder på Helena när hon fanns hos oss:

 

Helena försöker fostra Max


 

Roliga Helena


 


Med Emma. Som fyller år idag. GRATTIS EMMA!!!!









Av Eva Wedberg - 27 maj 2013 21:28

   Vi är hemma från Markus konfirmation i Norge.

Det var en fin konfirmationsmässa i kyrkan. Den skiljer sig till viss del från den svenska men det fanns också mycket som påminner om hur det kan vara här.

Det var mycket sång och musik i kyrkan. Trots att vi var i ett annat land och i ett helt annat sammanhang så var det sjöngs två sånger som också var med på Helenas begravning:


Gabriellas sång från filmen Så som i himmelen.

Dessutom sjöng församlíngen till konfirmanderna "Må din väg gå dig till mötes". I Sverigen kallas den för psalm 730 , en av mina absoluta favoritpsalmer.


Det ganska känslosamt en stund.


Efter högmässan var det samling i skyttehuset och vi serverades ett överflöd av mat och tårtor.

Det var också sommarens varmaste dag så det var ganska varmt i min Bodsjö-dräkt. Även om jag kände mig fin i den. Det var många som hade folkdräkt, en fin tradition i Norge som vi borde ta upp mer i Sverige också.



 

Jag i min Bodsjödräkt. Mamma har sytt hela dräkten  till mig. Det var en present när jag tog min förskollärarexamen.


 

En power-bild


 

Konfirmanden Markus med farmor, pappa och mamma.

 

En del av tårtbordet.

Av Eva Wedberg - 27 maj 2013 16:31

När jag gick i gymnasiet hade jag en klasskompis som hette Torulf

Torulf vad stor och stark han idrottade mycket. Han var jättesnäll och så körde han Epa-traktor vilket jag tyckte var urhäftigt.

När vi gick i 2:an, strax före jullovet, fick Torulf leukemi,blodcancer.

Det här var många år sedan, idag finns betydligt bättre behandlingsmetoder än det fanns då.

Men med de resurser som fanns då så klarade han inte att besegra sin sjukdom.

Den 27 maj 1978 dog han.

Jag har ingen kontakt med någon från min gymnasietid, jag vet inte vad de gör idag, många har jag glömt namnen på.

Men Torulf kommer jag ihåg. Med den gröna Epa-traktorn som vi fick åka i och med det glada leendet.

Jag kommer också ihåg att han inte var så bra i tyska . Vår tyskalärare som hette Gertrud Brandt och var från Skåne missade aldrig ett tillfälle att påpeka det inför klassen. "Kan Torrrulf det härr?


Jag tyckte mycket om Torulf men jag tror att anledningen att jag kommer ihåg honom extra är just att han dog ung. Fortfarande den 27 maj varje år tänker jag på honom och räknar efter hur många år han varit borta.


jag undrar om det kommer att vara så med Helena också. Vi i familjen och hennes närmare vänner kommer naturligtvis att bära henne med sig.

Men kommer hennes litet mer avlägsna vänner och bekanta att minnas henne om 35 år. Kanske minnas henne mer än de som fortfarande finns i livet? Och komma ihåg små detaljer om henne?

Ibland kan jag känna att en av de få saker som verkligen påverkade mig under gymnasietiden var Torulf. Jag känner vemod över hans tragiska bortgång men framför allt förstärks de minnen jag har av honom.  På så vis har han haft en större del av mitt liv än många andra jag träffat.

Han lever vidare hos mig, kanske gör han det hos alla klasskompisarna?

Jag hoppas det blir så med Helena också. Att hon ska finnas kvar och fortsätta påverka människor hon mött. På grund den fantastiska person hon var och vemodet att det blev så kort tid tillsammans




Av Eva Wedberg - 25 maj 2013 07:57

Jag och Emilia har återigen åkt på en tripp till Norge.

Norge är stort men när jag skriver att jag åker till Norge är det vanligtvis Ljördalen i Trysil jag menar.

Där bor min goda vän Kristina och hennes familj.


Kristina och jag lärde känna varann när vi båda jobbade på dagis för 30 år sedan. Första mötet blev igen succé driekt. När jag sträckte fram handen för att hälsa påstod Kristina att vi redan hälsat. Så utan en blick på min utsträckta hand svepte hon förbi mig i korridoren.

Men sen tog hon hand óm mig när jag flyttade till Tumba och inte kände någon och vi blev vänner. Trots att hon bor i Ljördalen sen många år så har vi hållit kontakten.


Den här helgen har jag och Emilia åkt upp hit för att vara med på Markus konfirmation. Emilia ser det nog som ett genrep inför hennes egen konfirmation i slutet av juni.

I Norge är konfirmation mycket större än det är i Sverige.  De allra flesta konfirmeras här.  Släkt och vänner bjuds in, det bjuds på stor buffé och ett oräkneligt antal tårtor. (Eller kakor som de säger här)

Den som konfirmeras får en massa pengar i present.

I Norge är det vanligt med folkdräkt vid större högtider, som exempelvis konfirmation. Så jag har letat fram min gamla Bodsjödräkt som jag tänkte ha imorgon. Min mamma sydde den till mig för trettio år sedan och jag har inte använt den på länge så det ska bli spännande.


Som vanligt är Helena med  även när vi inte är hemma. Hon sitter liksom på axeln och iakttar.  Hon skrattar ibland och skakar på huvudet ibland.  Antagligen skakar hon på huvudet åt min folkdräkt.

Igår kväll fick vi den här hälsningen från henne.


 

Regnbågen

 

Regnbågscupcakes till begravningen  

Markus, Elin och Kristina - och Candy


Av Eva Wedberg - 23 maj 2013 11:59

De har tydligen hittat den stackars flickan i Boden som varit försvunnen några veckor. Allt tyder på att hon mördats och styckats.

Åtminstone om man får tro Aftonbladet och Expressen.

Dessa tidningar vill ge sken av att vara seriösa men strävar alltför mycket efter att sälja lösnummer.

Det är vidrigt att läsa löpsedlarna med detaljer kring vilka fynd som gjorts.

Det går heller inte att undgå. Är vi  på affären så kastas det  ansiktet på oss vare sig vi vill se eller inte.

Vilken allmännytta gör det att lämna ut vilka delar som hittats till exempel?

Allmänintresse är det säkert men inte har vi nån nytta av att få det kastat i ansiktet.


Jag känner så starkt med flickans anhöriga. Att förlora sitt barn, syster, vän på detta fruktansvärda sätt.

Och till på köpet drabbas av journalisters snaskande på deras olycka.


Ni som läser detta. Lova att ni inte köper Aftonbladet och Expressen så länge de inte skyr några medel att tjäna pengar på människors tragedier.

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2022
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards