Jag har verkligen kommit in i en period när jag tänker mycket på sånt Helena och jag gjorde tillsammans.

Mycket av tid och kraft har gått åt till att sakna och sörja. Det är precis som att jag inte orkat ta in minnena av Helena på riktigt förrän nu.

De första två månaderna var faktiskt konfunderad över att jag hade så få specifika minnen av Helena. Jag kom ihåg hur hon var och så men när jag skulle berätta nåt särskilt så kom jag inte på nånting. Mer än de två minnena jag drog på begravningen. Att hon hoppade i vattnet och simmade när hon var 6 år samt att hon körde på vänster sida av vägen när hon övningskörde. Men sen var det stopp.

Nu kommer minnena mer och mer. Hur hon tog hand om Emilia när hon var nyfödd. När hon fick en top och trosor när hon var 5 år och blev så glad för det att hon sprang över skolgården med bara de kläderna på sig.

Jag går också tillbaka i mina dagböcker och läser. Vad gjorde vi förra året den här dagen?  Förförra året?

Förra året tog jag och Helena en långpromenad på kvällen kan jag berätta.

Jag tänker också på allt Helena missar.

Hon fick inte se Melodifestivalen i söndags. Hon har inte sett de svarta byxorna jag köpte för ett tag sen.

Snart kommer det att komma in människor i våra liv som inte har träffat Helena.

Häromkvällen när Sverige vann guld i hockey-VM. Det första nånsin på hemmaplan. Så blev jag så ledsen att Helena inte fick uppleva att vi vann hockey-VM i Globen. Trots att jag vet att hon inte skulle bry sig en sekund om Sverige vann eller kom sist, hon var totalt ointresserad av hockey.

Men grejen är att hon inte ens fick vara med och strunta i hur det gick.

Igår morse fick jag supercravings efter Helena när jag var på väg till jobbet.

Jag startade Helenas lista på spotify och svängde in på kyrkogården.

Ofta känns det bra, bara att åka till kyrkogården, parkera, gå cirak 100 meter till graven, stå där en stund och låta tårarna komma. Efteråt kan jag fungera större delen av dagen utan problem.

Igår när jag kom upp satt ett gäng kyrkogårdsarbetare på en bänk, inte långt från "vår" plats.

De hade uppenbarligen paus och de satt och pratade. Problemet var att de var så högljudda  så jag utan problem kunde höra vad de pratade om(form på födelsemärken bland annat). Tydligen var det kul också för de skrattade en hel del.

Jag är den första att tycka att det är viktigt att trivas och ha trevligt med sina arbetskamrater. Men jobbar man på en kyrkogård bör man kanske tänka sig för. Det var tidig vardagmorgon, inte den vanligaste tiden att besöka en grav men det var ändå öppet så då kan man förvänta sig möjligheten att det kommer besökare.

Jag kände mig väldigt störd av deras uppförande och mitt besök blev inte så rofyllt som jag ville.

Så nu har jag minsann skickat mail till deras CHEF och berättat om min upplevelse och även uppmanat honom att påminna sina medarbetare om vilka policies som bör gälla.

Förr i tiden, i mitt tidigare liv hade jag säkert inte brytt mig.  Men då var då och nu är nu.  

Jag hörde Panetoz på radion imorse. Ni vet de som hade en superhit förra året med låten Dansa pausa.

Ungefär samtidigt som jag fick upp ögonen för Dansa pausa så kom gruppen Den svenska björnstammen med låten Vart jag mig i världen vänder.

Av nån anledning blandade jag ihop de här två, särskilt namnet Den svenska björnstammen hade jag svårt att komma ihåg.

Vid nåt tillfälle försökte jag ta hjälp av Helena och Emilia.

-Vad heter den där svenska låten, inte Dansa pausa, utan den andra?

Ni skulle sett mina döttrars min.

Resten av sommaren fick jag sen äta upp min fråga.

-          Jaha, inte Dansa pausa utan den andra. Då vet vi precis, det finns ju bara två svenska låtar.

Eller så fort en svensk låt spelades:

-          Nu spelar de den andra svenska låten, mamma. Kommer du håg vad den FÖRSTA hette.

Ibland utbrast de förundrat:

-          Jag glömmer aldrig när du mamma  sa det där om den andra svenska låten. Vad tänkte du på när du ställde den frågan?

Och så vidare. Varianterna att göra sig rolig på min bekostnad var obegränsade.

Sånt där vardagsgnabb man ägnar sig åt när man tycker om varann och trivs ihop.

Vi hade roligt ihop och det var kanske inte alltid så hög nivå på våra samtalsämnen.

En gång, inte så långt innan Helena lämnade oss, så satt vi och spånade om vilka låtar vi trodde anspelade på sex.

Helena var expert på ironi och att prata ”tvärtemot”. Och jag är också rätt bra på det.

Så samtalet gick litet såhär:

-          Tror ni ”Blow my whistle” anspelar på sex?

-          Ja, kanske, om man lyssnar noga?

-          ”Kom så gör vi nåt äckligt, baby”, hur är det med den?

-          Ja, skulle kunna göra det?

-          ”Gå ner för dig?

-          Ja, om man har snuskig fantasi?

-          ”Sex on the beach?

-          Nej, verkligen inte. Nu får du ge dig. Skulle den handla om sex? Fy vad äcklig du är som ens kan tänka den tanken.

-          ”Blinka lilla stjärna”?

-          Ja, det är en riktig porrlåt.

-          Och så vidare.

Jag saknar verkligen de här vardagssamtalen med Helena. Nonsens som blev roligt för att hon var med.

Så Helena och Emilia.

Här kommer inte Den svenska björnstammen utan den första:

Det är en allmän "sanning" att gravida kvinnor ofta blir sugna på speciella saker. Ofta sånt som man inte brukar äta annars eller ens gillar. Lakrits, oliver, choklad, inlagd sill. Det påstås att vissa äter murbruk men jag tror det mest är en skröna.

Själv kan jag inte komma ihåg att det var något särskilt jag var sugen på.  Men hur som helst. Oavsett om man var gravid eller inte och det var något man absolut ville ha eller göra så sade man att man hade "pippi" på olika saker.

Nu, i vår mer internationella tid så hör jag att man istället för det ursvenska ordet  "pippi" använder det engelska ordet craving.

Jag tycker det är ett bra ord. Jag slog upp i ordboken vad craving står för.

Längtan, behov,  vill ha. Finns både som substantiv, craving och verb, to crave.

Jag kan säga att jag har starka cravings efter Helena. Jag längtar, jag har behov av henne och jag vill ha henne här.

Jag tänker faktiskt ibland att mina cravings är främst Helena.

Något jag längtar efter men inte kan få.

När cravingsen blir starka så får jag ofta behov av att  hitta sätt att få Helena att kännas närmare. Genom musik, foton eller hennes saker.

Jag vill gärna också besöka platser som påminner extra om henne.

En så plats är faktiskt där olyckan hände. Det är såklart smärtsamt och jobbigt att tänka där. Men det var där hon lämnade oss.

Så tills vidare tar jag vägen förbi där emellanåt.

Det var ju många som i början lämnade blommor, brev, ljus och saker där.

Jag har varit där tidigare och rensat en del. Häromdagen åkte jag dit för att städa undan resten. För hur som helst så vill jag ändå inte att det ska vara en plats som man i framtiden har som officiell minnesplats för Helena.

När jag så kom dit så fick jag se att vartenda  ljus, blommor etcetera var bortplockat. Men inte var jag tacksam för det.

Jag reagerade med att bli förnärmad och sur. Jag tyckte det var oförskämt att städa undan Helena på det här sättet.

Helena i Tunisien 2010

Såg ni på Mello igår?

Vann rätt låt?

Såg ni Helena i alla tusentals fjärilar?

Som vanligt så såg jag fram emot programmet  men sen var jag ganska uttråkad efter några få låtar.

Bäst var Petra och mellanakterna. Och kul att Carola faktiskt har litet självdistans ibland.

Det som inte var som vanligt var att jag inte kunde ´diskutera programmet med Helena.

Så fort det var ett tävlingsprogram i TV, typ Idol, Big Brother eller just Mello så hade Helena väldigt klart för sig vem som var bäst och vem som var pest.

Om vi inte såg programmet tillsammans så hördes vi av på telefon och pratade om vem som vann eller vem som åkte ut.

Jag är säker på att hon gillat Island och Danmark igår.

Jag var faktiskt på väg att rösta på Moldavien. Inte för att jag tyckte det var en särskilt bra låt men för att jag förknippar Moldavien med Helena.

Vad har Moldavien med Helena att göra?

Helena ville gärna ge sken av att hon inte var särskilt allmänbildad, att hon inte kunde räkna och att hon nästan aldrig läst en bok.

Det var naturligtvis inte så. Hon var både klipsk och intelligent. Vi diskuterade detta ibland. Jag tyckte det var så dumt att vilja framstå som litet dummare än man är.

Hur som helst, i låg- och mellanstadiet var hon en riktig "plugghäst" som alltid jagade toppresultat.

En gång när hon gick i femman skulle de ha ett stort geografiprov. De fick en karta med Europas alla länder. Uppgiften var att fylla i landets namn och huvudstadens namn på alla länderna.  Helena pluggade och repeterade i flera dagar.

När hon kom hem från skolan efter att ha gjort provet frågade jag hur det gått. Med en djup, besviken suck utbrast hon:  Jag missade Moldavien.

Ha en fin dag

   Igår kväll tog jag och Daniel med oss hundarna till hundbadet i Lida. Det var toppen för dem att få svalka sig efter en varm dag.

Vi har åkt till det här badet i alla år vi har haft hund, ofta som en kvällstur efter en varm dag. 

Dessutom är det en liten insjö som värms upp ganska snabbt så från midsommar brukar även vi tvåbenta badkrukor kunna doppa oss.

 Milo var från början  Helenas  hund, hon fick honom i 12-årspresent. Hon tyckte mycket om att vara med Milo, även om det kom andra intressen i tonåren. Vilket vi var medvetna om när vi skaffade honom så det var aldrig några problem.

Nåväl, Milo är ju en Golden Retriever och följdaktligen älskar han att bada så det har blivit många turer till hundbadet. Och Helena var med väldigt ofta.

Man gör ju hela tiden saker som är "Första gången sen" och Igår kväll var första gången vi åkte till hundbadet. Det kändes väldigt konstigt att åka dit med Milo och Max utan att Helena var med. När man gör något som varit en roligt sak för hela familjen så blir det mer påtagligt att någon fattas. Trots att det inte var hela familjen som åkte utan bara jag och Daniel.

Dessutom åkte vi genom Vårsta, såg skýltar mot Skanssundet, Eldtomta, Näs. Platser där Helena jobbade inom hemtjänsten och ofta pratade om. Jag har åkt där flera gånger tidigare i vinter och då inte reagerat så mycket. Kanske är det för att det nu är sommar som alla intryck blir starkare. Jag tyckte iallafall att det var smärtsamt att åka där igår.

Daniel och Max

Max och Milo

Helena och Milo.

Du är så enormt saknad gumman!!!!!!

Jag jobbar fortfarande halvtid och ska försöka få sjukskrivningen förlängd. Det tar längre tid än man kan tro att få krafterna tillbaka.

Jag har relativt fria händer att fördela min arbetstid. Så jag jobbar måndag till torsdag och har fredagarna ledigt. Jag tycker det är bra. På jobbet får jag fler sammanhängande timmar och jag får en extra dag hemma när jag kan fixa saker.

Fixa saker innebär till stor del fortfarande besök på vårdcentralen.  Jag har varit hos läkare nu på morgonen och ska snart åka till kuratorn.

Litet senare kommer ett par av Helenas vänner hit och fikar. Det är fortfarande en sån fin tröst att ha kontakt med dem,och jag är så glad att de vill träffa den här tanten.

Tommy har åkt iväg på motorcykelsemester till Tyskland.

De är ett gäng på 7 gubbar som brukar åka iväg varje höst och vår. De flesta har köpt motorcykel när de börjat närma sig 50.

Tittar man närmare på de som åker omkring på hojar på vägarna så kan man konstatera att medelåldern är rätt hög överlag.  Det påstås att medelåldern för dem som köper Harley Davidsson-hojar är äver 60.

Men jag unnar verkligen Tommy en fin resa. Han förtjänar att koppla av efter den här vintern.

Han var nog mest orolig för hur det ska gå med hundarna när han inte är hemma, han tror inte att de får tillräckligt med motion.

Jag har hamnat i den här situationen mot min absoluta vilja.

Bara tanken att man  skulle kunna förlora sitt barn är så skrämmande att man nästan inte vågar tänka den. Jag var åtminstone sån tidigare, innan jag förlorade Helena.

Jag vågade inte ta in en sån sak i mitt huvud. Litet skrockfullt tänkte jag att om jag tänkte tanken att nånting kan hända mina barn så händer det. Om jag inte gjorde det så kunde det inte hända.

Som bekant så är ju skrock just skrock och har inte med verkligheten att göra.

För inte hjälpte det ett dugg att jag undvek att tänka på det.

Och nu då?

JA, ni vet ju hur mycket som cirklar runt Helena och  kring att förlora sitt barn.

Alla är  olika men i mitt fall så har jag ett stort behov av att lära mig mer om det som upptar så mycket av min tankeverksamhet.

För att försöka förstå men också för att skaffa mig kunskap.

Förhoppningsvis ska denna kunskap leda till att jag på något sätt kan vara en kugge för att påverka synen på psykisk ohälsa och suicid.

Jag brukar säga att jag har tre huvudintressen numera: sorg, att förlora barn samt suicid.

Jag har också börjat fundera en del kring existentiella frågor, jag tror det är ofrånkomligt när man drabbas av en sån här sak.

Som en följd har jag läst ett gäng böcker. Jag här köpt några men de flesta har jag fått i present av vänner och bekanta.

En annan sak som jag upptäckt är att detta är en stor apparat. Det finns mängder av litteratur i ämnet. Mycket är rent skräp men det finns också många bra böcker.

Här nedan har jag lagt upp bild av ett urval  de böcker jag fått/skaffat efter 12 januari.

Mina tår får ni på köpet.

Den här bilden är litet symbolisk. Helena så levande i bakgrunden, och så sorgeboken (och fjärilar)

En bild av min vackra dotter.

Helena med kusinerna Jimmie och Jennie