catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 24 maj 2015 20:52

Idag har jag för första gången på länge gjort svängen förbi ”platsen”.   Jag satt där några minuter. Buskarna där har vuxit en del för övrigt ser det ut som förut. Ingenting, absolut ingenting visar att  just där förändrades livet en januaridag 2013. Hur är det möjligt att inga tecken finns kvar? Något så omvälvande borde lämna avtryck i naturen för lång tid framåt. Ingenting skulle kunna växa där. En krater eller ett berg borde ha uppstått ur kraften av det oerhörda som hände.

Jag åkte senare vidare förbi Helenas lägenhet. Jag såg att kökslampan hänger kvar. Den som hon köpte ett par månader innan hon lämnade oss. Vi gav den till killen som köpte lägenheten. Men idag kände jag hur femåringen i mig kom fram och jag tänkte surt: ”Det är Helenas lampa, och Helenas kök”

Åh, vad skulle jag inte ha gjort för att få ställa bilen på gästparkeringen, svära över hur trångt det var och sen gå in till Helena och dricka en kopp kaffe med henne.

Att längta efter Helena liknar ingen annan längtan jag varit med om. När jag längtar efter mina andra barn och familj så är det förenat med en förväntan över det vi har möjlighet att uppleva tillsammans.

Jag kan sakna vissa perioder, semestrar, ställen jag bott på i mitt liv, längta tillbaka men ändå inse att då var då och nu är nu.

Jag kan sakna min pappa som dog för drygt tjugo år sedan. Det finns fortfarande saker jag skulle vilja berätta för honom. Men jag vet också att han levde ett långt liv. När det var dags somnade han in och det kändes naturligt och ganska fint..

Att längta efter Helena har inget bitterljuvt eller tjusigt i sig. Det var inte dags för henne att lämna oss och inte ett dugg naturligt.

Det är bara en ren längtan som känns i hela kroppen; varje ben, varje muskel,  varje cell.  En längtan med alla sinnen. En längtan efter det som var och allt vi går miste om tillsammans. En längtan efter att höra hennes röst, att få ett telefonsamtal.  Att känna henne dra fingrarna genom mitt hår. Höra hur hon klappar med händerna så högt så man vrålar att hon ska sluta. Bli galen på hennes tjat.  Längtan efter att se henne framför sig, att ha henne bredvid sig vid matbordet. Längtan efter att se henne bli äldre.

En längtan som inte går att lindra eller minska på. Bara hitta sätt att förhålla sig till.

    


ANNONS
Av Eva Wedberg - 23 maj 2015 08:28

  

Häromkvällen råkade jag se ett mycket intressant program som handlade om depressionens historia:

Amygdala är två mandelformade delar av hjärnan. De antas ha en funktion vid uppkomsten av såväl fruktan som njutning .

 Amygdala är avgörande för uppkomst av depression. Amygdala ursprungliga funktion är att skydda mot rovdjur.  Vid fara utsöndras stresshormoner, motoriken förbättras  och man kan fly från sin angripare. Forskare anser att amygdala uppstod hos  urfiskar för 520 miljoner år sedan.

 

Amygdala har spelat en avgörande roll genom evolutionen.  Under de miljoner år som gått och alltfler utvecklade arter uppstått så har amygdala ändrats.

Till exempel så lärde man sig nån gång att minnas. Minnen av farliga händelser sitter kvar som en överlevnadsstrategi. De minnena är kopplade till amygdala som förstärker starka minnen. Så småningom tillkom talet och man kunde berätta om faror man varit med om. Man kunde så alltså både minnas egna det man själv upplevt men också ta till sig andras minnen. Amygdala aktiveras och alltså inte bara vid själva händelsen utan vid minnet av den och även när man får det berättat för sig.

Amydala blev alltså alltmer aktiv, utsöndrade alltmer stresshormoner, men det fanns länge en spärr som förhindrade att man blev sjuk

Länge levde man jämlikt i flock och delade på den föda man lyckades få tag på. Man vet att känsla av jämlikhet förhindrar depression och begränsar aktiviteten i amygdala. Det var när klyftor uppstod i samhället som amygdala började ge upphov till sjukdom.

I vårt moderna samhäller har allt fler saker har tillkommit som orsakar depression; Känsla av att inte kunna påverka sin situation, många intryck, ensamhet i ett flocksamhälle är bidragande orsaker till den alltmer omfattande psykiska ohälsan vi ser i vårt samhälle.

Ständig rädsla, aktiverar amygdala. Ständig/kronisk  utsöndring av stresshormon orsakar depression.  Det minskar tillgången av syre till friska hjärnceller och skadar övrig hjärnan vilket minskar hjärnans funktion.

Men hjälp finns.  Vi kan förebygga depression genom att utnyttja jämlika förhållanden, hjälpa varandra och stärka banden till omgivningen.

Det är också känt att motion bidrar till att nya nervceller bildas i en skadad hjärna och att en regelbunden livsstil är viktig för vårt psykiska välbefinnande.

 


ANNONS
Av Eva Wedberg - 14 maj 2015 23:30

Helena fick en lön i slutet av januari 2013, två veckor efter det att hon lämnat oss.

Det var en förhållandevis bra lön. Hon hade oroat sig över hur mycket hon skulle få och jag minns att jag för en tusendels sekund tänkte att nu skulle allt ordna sig för hon hade pengar på kontot. Tänk vad hjärnan kan luras.

Hursomhelst, tack vare den lönen så kom det också en skatteåterbäring till hennes dödsbo. Och den skatteåterbäringen hämtade vi ut häromdagen, två år och fyra månader senare.

Antagligen den sista transaktionen i hennes namn, kopplat till hennes personnummer. Nu finns hon inte i systemen längre, Hon är avslutad.

Så märkligt det är ändå. I samhället är det  ingen skillnad om en människa har dött eller om man lägger ner ett företag.  I båda fallen utses en likvidator, fast det för en avliden kallas för boutredningsman.  Man gör en uppställning över samtliga tillgångar och skulder, beräknar utestående skatt. Och när det är reglerat så är det avslutat. Organisationsnumret/personnumret finns inte längre.

Kliniskt och ganska cyniskt. Till syvende och sist handlar det om att de ekonomiska mellanhavandena med samhället är reglerade.

Av Eva Wedberg - 8 maj 2015 20:36

Jag har nyligen gått en kurs på NASP på Karolinska institutet och kan numera titulera mig Instruktör inom MHFA.

MHFA är en metod, utvecklad i Australien och förkortningen står för Mental Health First Aid.

Det vill säga första hjälpen till Psykisk hälsa.

De flesta  känner till Första hjälpen vid olycksfall och många av oss har gått  kursen ABC för att få grundläggande kunskaper i hur vi ska ta hand om någon som skadats eller blivit akut sjuk.  ABC står för Andning, Blödning, Chock och ramsan, eller akronymen, fungerar som stöd vad man ska göra när man akut ska rädda liv.

Det är inte lika allmänt känt men liksom man kan lära sig grunderna  för att rädda vid akut fysisk sjukdom så finns det metoder för att ge första hjälpen till den som är psykiskt sjuk eller löper risk att ta sitt liv.  Vi vet att en svårt psykiskt person kan befinna sig i direkt livsfara om denne inte får hjälp. På samma sätt som någon kommer till en olycksplats och kan bedöma vad som ska göras och se till att professionell hjälp kommer så kan den som möter en psykiskt sjuk person  göra en första bedömning och se till att personen kommer under vård.

Varken  i ABC eller MHFA är det första hjälparen som ställer diagnos . Man försöker skaffa sig en så bild av hur allvarligt läget är, stöttar och stannar hos personen tills denne får vård.

Som vi alla vet kan det vara betydligt svårare att upptäcka om någon mår psykiskt dåligt än om någon blöder. Men det går att lära sig många signaler. Och det gäller att försöka se saker ur fler perspektiv och inte ge sig . Även om personen säger att de mår bra

Inom MHFA använder man inte ABC för att komma ihåg vad man ska göra utan BLEUS: Bedöm situationen, Lyssna på personen, Erbjud stöd, Uppmuntra att söka hjälp, Stöd att söka alternativ hjälp.

Det finns ett antal utbildade Första hjälpare inom psykisk ohälsa men tanken och målet hos NASP som utbildar instruktörer är att ”alla” ska ha möjlighet att lära sig detta.

Man kan säga att vi både gick Första hjälpen kursen och samtidigt lärde oss en metod att utbilda andra. Innehållet i kursen var väldigt givande för mig.

Jag lärde mig massor kring olika symtom, vad som utmärker vissa sjukdomar och vilka prognoser de kan ha.  Vi fick också lära oss hur man bemöter en person i kris enligt BLEUS. Samt fakta och statistik. Vi i gruppen hade också väldigt bra diskussioner och samtal.

Och nu  är jag  alltså instruktör och har behörighet att  själv hålla MHFA-utbildningar för de som så önskar.

   

Av Eva Wedberg - 25 april 2015 00:06

Jag bara måste börja med att visa några bilder på Emilia och hennes kompisar som de tog nu i veckan när de var i Kungsan i Stockholm. Bilderna visar förutom tjejerna hur hela Kungsan går i rosa tack vare alla körsbärsblommorna Jag blir så glad när jag ser de här fina bilderna, unga fina tjejer i en miljö som vibrerar av vår och framtidstro.

 

 

 

   

Igår var det årsstämma i Suicide Zero.

Jag är så stolt att vara en del av den organisationen. På drygt ett år har vi gått från ingenting till att vara en betydande aktör inom frågor som rör suicidprevention. Vi har en stabil ekonom och haft möjlighet att anställa Alfred Skogberg som generalsekreterare.

Vi har flera starka namn som är ambassadörer såsom Mia Skäringer och Mattias Sunneborn. Några av de mest respekterade experterna inom området är knutna till föreningen.

21 augusti kommer det att anordnas en gala i Karlstad i Suicide Zeros anda, Våga fråga.

Och i allt detta har jag förmånen att få vara en kugge och bidra med mina kunskaper inom ekonomi och administration. Och få möjlighet att skapa någon mening med att Helena lämnade oss.

Igår var det alltså stämma, den andra i ordningen.

I samband med stämman hölls ett par föreläsningar, läkaren Ullakarin Nyberg som ingår i Suicide Zeros expertråd var den ena föreläsaren och jag var den andra.

Mitt tema var varför jag engagerar mig i Suicide Zero.

Jag berättade om Helena. Hurdan hon var, vad hon tyckte om att göra och att hon var en välfungerande ung kvinna som aldrig sökt hjälp och heller inte passade in i mallen för hur en suicidnära/deprimerad person agerar. Jag berättade också att trots att vi inte anat att hon funderade på att ta sitt liv så har vi aldrig tvivlat på att det var det som hände.

För tecknen finns där alltid innan. Men har man inte tillräcklig kunskap så är det som ett språk man inte behärskar, det finns kommunikation men man förstår inte vad det betyder och kan heller inte lägga ihop två och två för att skönja ett mönster.

Och det var säkert också så att Helena inte heller förstod vad som hände med henne och hon kunde därmed inte sätta ord på det.

Den främsta anledningen till att jag engagerar mig är att jag tror på förändring. Det går att minska antalet självmord. Och det går att hitta sätt så vi är mer rädda om varandra och både vågar fråga och vågar berätta om psykisk ohälsa.

Och så vill jag att Helena  ska vara stolt!!!

Alfreds bild från mitt föredrag

 

Av Eva Wedberg - 13 april 2015 20:58

Det blev inget firande på Helenas födelsedag i onsdags.

Vi hade egentligen tänkt det. Ordna litet feststämning, samlas, äta  gott.

När dagen väl kom så kändes det mest konstigt att göra något. Jag hade hellre firat en 24-åring såklart och jag kände mig lurad på en tårtbit. Men att fira när festföremålet inte är med blir ett dåligt firande.

Den första födelsedagen hon inte var med oss, för två år sedan oroade vi oss väldigt mycket för veckorna innan den inföll. För att orka igenom så ordnade vi med Öppet hus och bjöd på buffé i två dagar. Det kändes rätt då, allt var så färskt och vi behövde göra något bra. Göra något bra av den tyngsta av dagar.

Förra året köpte vi Helenas favorittårta och ordnade med ett litet mindre tårtkalas.

Men i år alltså ingenting, åtminstone inte som liknade tidigare födelsedagar.

Helena finns med på olika sätt hela tiden. Vi pratar om henne och vi saknar henne. Jag engagerar mig och jobbar mycket med suicidprevention och lär mig alltmer om suicid och psykisk ohälsa. Allt pågår dagligen, det är egentligen ingen skillnad om det är hennes födelsedag eller inte. Sen blir det på ett sätt mer smärtsamt såna dagar för man påminns om det man mist, hur det var förut och hur det borde vara.

Vi var såklart till kyrkogården och tände ljus och marschaller men annars var det en dag som andra, en väldigt hektisk dag. Och det slog mig att det bästa jag kunde göra för Helena den dagen, en flicka som många sätt var livet självt, var just det. Ägna mig åt de som lever runt omkring mig och göra mitt bästa för dem och för mig.


Kanske känns det annorlunda ett annat år, kanske inte. vi får ta det när det kommer.

Men just nu känner jag mig lugn och harmonisk och starkare än jag gjort de senaste dryga två åren.  




Av Eva Wedberg - 8 april 2015 06:07

Älskade vännen!

Grattis på 24-årsdagen. Eller hur säger man? Det är väl inte riktigt 24 -årsdagen, utan 24 år sen du föddes.

Jag tror att man som förälder alltid kommer ihåg efteråt precis hur det var den dagen ens barn föddes. Daniel kom den varmaste augustidag man kan tänka sig 1989, Emilia en lördag mitt i skid-VM 1999 och jag ville hinna se klart en tävling innan vi åkte in till sjukhuset.

Och så du, en strålande vacker vårdag 1991. Det var en måndagmorgon vi åkte till Södertälje sjukhus och vid lunch var det klart. Världens lättaste förlossning. Barnmorskan sade efteråt att man inte kunde se så pigg ut när man nyss fått barn.

Och du var så lätt att vara mamma åt. Glad, pigg och energisk. Du hade alltid något på gång. Alltid med där det hände saker.

Och alla dessa djur som du älskade. Katterna, hundarna som du passade, hästarna du red. Men de vandrande pinnarna hade du nog kunnat vara utan.

Till skillnad från mig så var du smidig och vig.  Du reste dig långt innan du var ett halvår gammal.

Jag var så otroligt imponerad när du red och faktiskt STOD på hästryggen när hästen travade runt.

Och så kunde du gå ner i spagat, bara så där. Jag ville ta med dig till min gamla idrottslärare och visa att jag minsann hade en dotter som var så vig.

Och det jag alltid tjatar om; när du hoppade i vattnet och simmade. Trots att du aldrig gått i simskola eller hade övat så kunde du bara simma. Jag förstod aldrig hur det gick till.

Din energi gjorde mig ibland helt slut, det hade varit lättare att hålla reda på en näve loppor än dig när du var på det humöret. Men alltid rolig att vara med, du gav mig så mycket.

24 år skulle du fyllt idag. Jag hade velat vara med den 24-åriga Helena. Vuxen, kanske på god väg att hitta dig själv. Kanske hade du gått en utbildning, kanske jobbat med något du tyckte om. Oavsett så tror jag vi hade "hängt" mycket med varandra. Gått på bio, rest, fikat.

Du hade säkert ringt för flera veckor sen och undrat vad du skulle få i födelsedagspresent, förhandlat om vad du ville ha. Du hade också haft önskemat och önsketårta och önskefirande.

Vi ska fira dig litet idag också för dagen du föddes är en glädjens dag.  Jag är så tacksam för åren med dig, jag önskar bara att de blivit fler. 

Ta hand om dig nu. Vi hörs snart igen.

Kram/mamma

 

Av Eva Wedberg - 15 mars 2015 12:09

Fy fan för att leva utan Helena. Orden kommer över mig plötsligt en dag när jag står vid spisen.
Fy fan för att leva utan Helena. Orättvisan över att detta hände oss. Orättvisan att hon inte fick leva slår mig återigen med full kraft. Efter drygt två år kommer det fortfarande över mig.
Världens bästa Helena, Hellan för de flesta, vår Stinta.

På ytan hade hon så mycket. Åtminstone trodde vi det. Men det hjälpte inte. Räckte inte. Hjälpen nådde inte fram. Vi visste inte vilka hennes behov var. Antagligen visste hon det inte själv. Men vi vet att ytan inte alls speglade det som fanns inuti henne. Det yttre vägde lätt när själen kraschade. Och ingen såg vad som hände.

Hon gick miste om nästan hela sitt liv och jag svär för jag saknar henne så mycket.


Vår 14-åriga katt Nizze har åter åkt på storstryk och vi var tvungna att åka till veterinären och få honom hopsydd. Nu går han omkring här delvis rakad,  han är sydd med blå tråd och och har två dräneringsrör som sticker ut. På håll ser det nästan ut som han har papiljotter.

Jag har skrivit om Nizze förut i bloggen. Han har alltid varit otursförföljd och skadat sig på de mest otroliga sätt och de akuta turerna till veterinären har blivit ett antal genom åren. Mer än en gång har jag trott att nu är det kört men han repar sig och han är nu alltså 14 år fyllda.


Helena har en kusin som är född samma år som henne som heter Terese. När det var något år gamla  fick de varsin likadan docka av sin farmor/mormor.

Det var en docka med tygkropp och med huvud, armar och ben i plast. Fästa med tråd i kroppen. Helena älskade den här dockan. Hon bestämde att det var en pojke och döpte den till Bolo. Det var hennes absoluta favoritleksak som följde henne vart hon än var under många år. Det där armarna och benen hade en förmåga att lossna titt som tätt och vi försökte hitta bättre och bättre tråd för att knyta fast dem. Utan nån större framgång. Ibland tappade Bolo nån kroppsdel utomhus och vi gick skallgång för att lista ut var den kunde vara. Helena klippte Bolo och försökte också bättra på färgen på Bolo med tusch vid nåt tillfälle vilket inte direkt förbättrade det redan skamfilade utseendet. Bolos sista "offentliga" framträdande var när Helena tog studenten och han försedd med blågula band fick hänga runt hennes hals.


När Helena sen lämnade oss och skulle ut på sin sista resa var Bolo en av de två saker jag skickade med henne. Det andra var ett par yllesockor, hon var alltid så frusen om fötterna.


De senaste dagarna när Nizze gått omkring är med sina stygn och sina dränage och sett eländig utså har vi pratat om att han påminner om Bolo. Skamfilad och lagad många gånger. Uträknad med alltid kommit tillbaka. Det känns liksom bra att göra den parallellen. Att prata om Nizze och samtidigt blir det en brygga till väldigt fina barndomsminnen av Helena. Nu och då. Minnena blir mer nära, mer verkliga. Och de blir en del av vårt dagliga liv, här och nu.

Jag svär fortfarande ibland för att Helena inte fick vara kvar hos oss. Men minnena som jag är oerhört tacksam för finns kvar och dem kan ingen ta ifrån oss.

Nizze, åter sydd

 

Helena med Bolo

 

Helena och Nizze

  

Bolo till slut

 


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se