catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 21 december 2014 18:24

”HELENA! Helena!!

Vet du vad som hände idag?

Jag pratade med en irländsk kille på telefon. Killen spelar i ett band som vill skänka intäkterna från en spelning till Suicide Zero och han ringde upp mig för att få kontonumret där pengarna kan sättas in.

 Vi pratade en stund. På engelska Helena, du skulle varit stolt över mig.

Jag var bara tvungen att berätta för honom om att det betydde extra mycket för mig att samarbeta med irländare. Hur du fascinerades av Irland. Jag berättade om din resa till Dublin hösten 2012, din sista utlandsresa. Om nyckelringarna med irländskt motiv som du köpte i present till mig och pappa.

Till sist berättade jag om låten Galway girl, som du hade som väckningssignal i din telefon och som du vaknade till på morgnarna.  Där de sjunger om tjejen vars ”hair is black and her eyes are blue, precis som du. Första låten på min Helenalista på Spotify.

Jag frågade om han kände till låten ”Galway girl”. Och kan du tänka dig, killen var från Galway.

Så Helena:  Jag har pratat med en person som kommer från Galway!!!  Är det inte häftigt. Är du avundsjuk?

__________

Jag pratade med en irländare häromdagen och vi pratade precis om det jag skriver här ovanför. Och jag har varit så frustrerad. Det här var verkligen något jag ville berätta för Helena. Ta upp telefonen, ringa : ”Du kan aldrig ana vad som hände idag”. 

Jag har lurats av mitt undermedvetna och på allvar funderat över hur jag kan få fram meddelandet till henne.  Facebook, telefon, brev, röksignaler, morse?  Det måste finnas ett sätt. Jag måste få berätta. Hon kommer att tycka det är så roligt. Eller så säger hon något i stil med ”Lilla mamma, är det inte dags att du skaffar dig ett liv”Oavsett så vill jag berätta om just det här. En bagatell i sig men det spelar mindre roll.


Det här händer ibland. Saker jag måste få berätta för Helena. Sånt som jag förknippar särskilt med henne, minnen vi har ihop, gemensamma skämt. Eller saker som bara hon kan förstå. Och jag blir så frustrerad. Ni vet den där känslan ”Jag kan inte bärga mig till jag kan berätta det här för den eller den”.  Man längtar efter att se den personens min. Prata och ventilera en stund, skratta.

 Den  känslan kommer kring Helena också och jag måste få ut det på något sätt.

Jag har ju tidigare skrivit om att jag pratar med henne ändå. Och ibland skriver jag brev.

Och just detta  skriver jag om här i bloggen.


Det paradoxala är ju att mycket av det som jag vill berätta om händer ju just för att hon inte finns. Som en följd av att jag förlorat henne har ju mitt liv till vissa delar tagit en annan riktning.

 Jag har mött många engagerade och fantastiska människor efter Helena. Alla dem skulle jag också vilja berätta om för henne.

Jag inser att det är svårt att få fram berättelsen till Helena så som jag skulle vilja därför skriver jag det här.

Det var flera som kände till hennes förtjusning i Galway Girl. Från filmen PS I love you, som Helena såg många gånger. Inte minst eftersom Gerald Butler som var det ”hetaste” som fanns enligt henne, sjöng sången i filmen.


Så till Helenas vänner och alla bloggläsare: Vet ni, jag har pratat med en kille från Galway!! Är det inte häftigt.


Nyckelringen jag fick i present av henne, pappa fick en likadan "best dad"  

ANNONS
Av Eva Wedberg - 15 december 2014 21:52

När jag ska berätta för nya människor om Helenas självmord så säger jag "Den 12 januari 2013 orkade hon inte leva"
I den till synes enkla meningen finns det finns två viktiga ställningstaganden.
Det första är att jag säger att hon inte orkade. Inte att hon valde att ta sitt liv. Det är en väldigt stor skillnad mellan att inte orka och att välja att inte leva. När man väljer ställer man alternativen mot varandra, utvärderar vilket som är det bästa och gör det valet. Det ligger i själva betydelsen av ordet val (Wikipedia). Hade det varit ett val för Helena då hade hon ställt upp vissheten att aldrig få träffa familj och vänner igen, aldrig få gå den utbildning hon drömde om, aldrig få simma med delfiner, aldrig mer få se ett avsnitt av Vänner. Detta skulle då ställas mot ett tomt intet som hon inte visste något om. Helena var väldigt bunden till familj och vänner. Ingenting kan få mig att tro att hon medvetet skulle valt bort allt för en ensam ovisshet. Hon valde inte bort något men just då ville hon bort från smärtan i sig.
 Visst kan man hävda att man gör val som inte är så genomtänkta, spontant utifrån ilska eller olycka och i många andra sammanhang för att man känner för det. Det är naturligtvis sant men om man inte är inne i det tunnelseende man upplever när man är djupt deprimerad så ser man nånstans ändå alternativen till att man handlar på ett eller annat sätt.


I början när jag berättade, speciellt de första dagarna så använde jag orden "hon valde" "det vara hennes val".

Jag insåg dock snabbt att så inte kunde vara fallet. Jag började först fundera över om hon tänkt på att jag och resten av familjen skulle hon inte kunna träffa igen. Jag vet att hon inte tänkte det och då var det inget val.


Den andra distinktionen i meningen "Den 12 januari 2013 orkade hon inte leva" handlar om att meningen slutar där. Jag säger inte att hon inte orkade leva längre. Jag säger att just den dagen orkade hon inte leva. Vi vet att livskraften är väldigt stark det är bara korta stunder längtan att dö är starkare. Det var inte ens hela dagen den 12 januari 2013 som hon kände att hon ville dö. Även då kom och gick säkert dödslängtan, livskraften kämpade emot så mycket den kunde.

Vi har ingen aning om hur Helena hade känt det den 13 januari 2013. Kanske hade livskraften vunnit då definitivt.
Det får vi tyvärr aldrig veta. Men vi vet att vi måste hjälpas åt att kämpa mot självmord. Låta livskraften vinna.

Minuter eller sekunder av dödslängtan ska inte få leda till att människor dör 60-70 år i förtid.

   

ANNONS
Av Eva Wedberg - 12 december 2014 19:13

Det har gått ett år och 11 månader sen Helena lämnade oss.

Idag för två år sedan började Helenas sista månad i livet.

Hur tänkte hon? Anade  hon redan då att hon inte skulle vara med oss så mycket längre? Funderade hon på om hon skulle orka?

Det är omöjligt att veta.

Jag tänker på de där veckorna före jul 2012.

Vi bakade pepparkakor ihop. Vi var på julkonsert ihop. Hon köpte nya gardiner och ljusstakar till sin lägenhet och pyntade som aldrig förr.  Nån månad tidigare hade hon köpt ny TV och taklampor till hela lägenheten.

Hon ville verkligen ordna och ha det mysigt i sitt hem. 

Men hur hon tänkte innerst inne får vi aldrig veta. Antagligen pågick det något inom henne som hon inte delade med någon. Hon pyntade och fixade, ordnade jobb. Parallellt funderade hon säkert på om hon skulle leva kvar eller inte.


Jag ser fram emot julen med ytterst blandade känslor detta år. Kanske ännu mer än förra året. Ifjol bestämde vi tidigt att vi skulle åka bort och var inställda på det. I år fungerar det inte att resa bort på grund av jobb så vi kommer  att vara hemma. 

Det är riktigt nervöst. Hur kommer det att kännas? Går det bra eller blir det jättejobbigt? Jag vet inte, det är hur som helst en dag att ta sig igenom. Vi har gjort det förut och kommer att klara även den första julaftonen hemma utan Helena.

Vi är inne i halva advent och vi pyntar och köper julklappar och går på julfester. Inget blir bättre om man gömmer sig och det går heller inte att fly. Så vi försöker göra det bästa av det. 

Kort sagt kan man säga att del av mig går omkring med en klump i magen inför de kommande helgerna och en del av mig rycks med i juleuforin och går omkring och nynnar på "It´s the most wonderful time of the year".


 

 


Av Eva Wedberg - 7 december 2014 19:12

Det blev ett litet uppehåll i bloggandet. Inte planerat men det blev så ändå.

Jag var tvungen att reflektera kring vad jag skriver. Ibland känns det som att jag återkommer till samma tankegångar hela tiden i bloggen. Och på ett sätt är det så; sorgen är inte spikrak. Man går en sträcka på sin sorgeväg  och kan tycka det går litet bättre. Plötsligt när man minst anar det slås man tillbaka och ältande och saknad tar ny fart. Så visst kan samma tankar och funderingar återkomma gång på gång. Så att det ibland blir liknande inlägg är inte så konstigt. JAg har ju sagt att jag skriver för att visa på min sorg och förhoppningsvis vägen tillbaka.


Att jag inte varit så aktiv här innebär dock inte att jag inte ägnar mig åt frågor som rör psykisk ohälsa och suicid.

Suicide Zero som jag engagerar mig i blir en alltmer efterfrågad aktör vid debatter och annat och vi syns i media. Tillsammans med Mattias Sunneborn har vi lanserat kampanjen HOPPET. Det går till så att man hoppar ett stående längdhopp, mäter hur långt det är, avrundar till närmaste meter uppåt och skänker det x 100 till Suicide Zero. Så om man hoppar ex 132 cm så avrundar man uppåt till 200 och skänker 200 kronor till Suicidezero.  Helst ska det också filmas och läggas upp på Sociala medier med "#hoppetförsuicidezero" Det viktigaste är  inte att skänka pengar utan att det blir något som leder till att man pratar om självmord.

Mattias gör HOPPET. Gör det du också!!

Matta  


Suicide Zero har också tagit fram det fantastiskt fina armbandet A star in heaven. Syftet med armbandet är att alla som mist någoni suicid eller vill kämpa för att antalet suicid ska minska ska kunna bära det som en symbol för detta.Armbandet är gjort i läder med en mässingplatta där man kan låta gravera in namn på den man mist. Jag fic mitt armband  häromdagen och jag känner mig så stolt över att bära det. Vi som mist någon ska aldrig gömma oss. Vi ska gå med huvudet högt. Och med ett snyggt armband på armen som visar för alla vad vi varit med om.

För  jag tror att det  är genom att vi pratar med varandra, du och jag, som det kan börja hända saker.

Armbanden blev så populära så den första sändningen sålde slut på några timmar. Det visar vilket intresse det finns. Och det kommer fler i februari.

Det fina armbandet

  

Armbandet på min arm

 


Idag hade jag sett fram emot en lugn eftermiddag med lussebullebak och långpromenad i skogen.  Den kära Ronja såg dock till att det blev något annat. Hon passade nämligen på att äta upp hela degen till lussebullarna. Så det blev till att åka till veterinären och se till att degen kom ut så fort som möjligt. Om jag inte gjort det så hade jästen omvandlats till alkohol och Ronja hade blivit jättefull och riskerat alkoholförgiftning. Så inga lussebullar, ingen långpromenad och drygt 3000 kronor fattigare.

Jag kunde nästan se hur Helena skrattade så hon kiknade. Hon hade säkert varit ganska stolt över sin "rövarunge" som kan hitta på såna hyss.

Hon och jag var till samma veterinär med Ronja för ett par år sedan så i de journaler de hade på Ronja stod Helena som ägare. Det blev litet förvirrat och smärtsamt när jag skulle förklara att JAG är ägare nu. Det var dock ett sånt tillfälle när jag valde att inte gå in på vad som hänt.  JAg sade bara att jag tagit över som ägare.Det kändes fint på nåt sätt när det frågade "Helena, är det din dotter?" Inte VAR min dotter utan ÄR min dotter.  För personen på andra sidan disken var Helena en person som fortfarande lever hos oss. Jag spelade med i det för några sekunder och det kändes bra.

Rövarungen känner sig klen -  med all rätt

 



Av Eva Wedberg - 23 november 2014 13:56

För ganska precis två år sedan var jag och Tommy ute och åkte bil i Uppland.

Det var en fin litet disig novembersöndag.  Som så många söndagar innan och skulle det visa sig, många söndagar efter det var vi ute för att leta sommarhus.

Den här gången hade vi sett ut några objekt i Uppland. Vi hade startat ganska tidigt hemifrån för att hinna med de vi sett ut. Vi var redan ganska vana och visste hur lång tid vi behövde för att hinna med ett par visningar, om husen var någorlunda intressanta även kolla litet på omgivningarna samt om möjligt åka förbi ytterligare något hus. Dessutom stanna till och äta på någon lokal gatugrill, vilket var det mest extravaganta vi hann med. Det skulle ta oss hela dagen.

Det var ett ganska tröstlöst letande efter hus dock. Det var sällan verkligheten motsvarade beskrivningen på internet. Så småningom lärde vi oss vissa koder i texterna; enskilt läge tex betydde ofta en halvmil in i mörkaste skogen, ”för den händige” var synonymt med fallfärdigt ruckel.

Men det var ändå trevliga söndagsutflykter. Vi besökte många byar vi aldrig hört talas om.

Och så pratade vi med Helena. Ibland var hon med, hon var nog den enda av barnen som var intresserad av ett fritidshus. Men oftast så pratade vi i telefon. Om det var hennes jobbarhelg ringde hon vid rasterna, när hon åkte bil mellan sina brukare. Det var nonsenssamtal ofta men hörde till. På eftermiddagarna ringde hon och undrade när vi skulle komma hem, om vi skulle äta nåt gott eller om vi skulle göra något kul på kvällen.

Ett annat inslag i våra letahussöndagar var att lyssna på P4 på radio.

När vi åkte där på en slingrande grusväg den här söndagen lyssnade vi på Svensktoppen. Det var riktigt spännande, tidigt stod det klart att någon nykomling kommit väldigt högt upp på listan. Vem kunde det vara? Fanns flera att välja på, hur högt hade låten kommit? Sen fick vi lyssnare veta  att Mando Diao som hamnat rätt in på förstaplatsen med sin fina tolkning av Frödings Strövtåg i hembygden. Just när låten spelades ringde Helena och jag berättade om det för henne. Hon var måttligt intresserad; hon hade aldrig hört låten och visste inte vem Fröding var.

För några söndagar sen, satt jag också i bilen på väg till Uppland.  Det var en väldigt fin höstsöndag som  påminde mycket om den där dagen för snart två år sen. Jag lyssnade på Svensktoppen den söndagen också. Och det otroliga faktum att Mando Diao även denna söndag låg etta på Svensktoppen. De har lyckats hålla sig på topp i två år.

Utåt sett skulle man kunna tro att det var precis som förut.

Men mycket är annorlunda nu. Nu var jag på väg till fritidshuset som vi faktiskt köpt, vi hittade ju huset vi ville ha för några månader sen.  Huset som ligger i vacker jordbruksbygd med slingrande grusvägar. Huset som vi genast visste att det var det som vi letat efter.

En hel del annat har också förändrats de här två åren

Men den största skillnaden var såklart att ingen Helena ringde och ville prata eller hitta på något. Ingen Helena undrade vad vi skulle äta till middag. Ingen Helena väntade hemma heller.

Hennes nummer finns inte längre.

Men det känns ändå bra att Mando Diao låg etta, då som nu. En koppling till när världen var rättvänd för mig.

För ett tag sen fick jag ett mail som handlade om en idé till en fotoserie.

 Upplägget skulle vara att några personer som förlorat någon blir fotograferade i situationer där den som inte finns är särskilt saknad. Ett fotografi där den man mist finns med, sen ett nytaget foto med samma motiv utan den personen.  ”Före och efter”

Jag funderade på vilket foto det skulle vara i mitt fall. Jag kopplade till alla telefonsamtal med Helena både när jag satt i bilen och även annars. Tillfällen då hon är så oerhört saknad.

Skulle det gå att ta en bild på det? Hon var ju inte med fysiskt då heller. Utåt sett syns det inte att någon fattas men sällan blir det så tydligt för mig som då.

Jag har fått frågan om det är skönt för oss att ha vårt fritidshus, just för att det är ett ställe som inte kopplar till Helena. Ett ställe där hon aldrig varit. På ett sätt är det precis tvärtom. Det ligger en stor sorg i att hon inte får uppleva den platsen. Inte är en del at vårt fortsatta liv. Därmed är hon är hon med oss än mer.

Sällan är hon så närvarande som där hon aldrig varit.  När hon tidigare fanns med via telefon men inte fysiskt eller där hon överhuvudtaget inte är en del.

Därmed kan frånvaro av någon vara minst lika stark som den mest påtagliga närvaro.

 

 


Av Eva Wedberg - 19 november 2014 13:44

Det håller på att hända något. Sånt som ingen pratat om, sånt som är tabu, sånt där man i många fall är mer rädd för omgivningens reaktioner och fördömanden än för själva sjukdomen. Det börjar man prata om. Mer och mer. Kanske är det för tidigt att kalla det en revolution men någonting håller definitivt på att hända med attityder kring psykisk ohälsa.


Alltfler kända personer träder fram och berättar om egenupplevd psykisk ohälsa; om ångest och depressioner. Senaste numret av tidningen Chef hade tema psykisk ohälsa. Flera höga chefer i stora bolag intervjuades och berättade om utmattningsdepression och självmordstankar.


Vår överbefälhavare "gick in i väggen" och hymlade inte med varför han var sjukskriven.

Vi som förlorar någon genom suicid berättar i allt högre grad om vad som hänt. Många som tigit träder nu fram och berättar.


TV-program och tidningar tar upp ämnet alltmer.


Fortfarande tror jag att många drar sig för att berätta på arbetsplats och i vänkretsen om hur de mår. De har ofta inte ens modet att berätta för sin familj. Man är rädd att stämplas som en instabil vekling. En knäppgök. En gång deprimerad alltid litet vekare; en man inte alltid kan räkna med. Klarar han/ hon av det? Bäst att ta nån som är "starkare".


Men ju fler vi är som berättar, som vågar, som har en tillit till sin omgivning. Desto fortare kan vi vända detta i en sundare riktning.


När vi som drabbas dessutom vågar ställa krav: På bättre psykvård, bättre förebyggande av psykisk ohälsa och på åtgärder som förebygger suicid. När vi blir fler som orkar och vågar ställa krav. Då är jag övertygad om att våra politiker inser och känner sig manade att satsa skattepengar till ändamålet.


När vi också visar att det på sikt är billigare att rädda liv än att fortsätta med business as usual, då kommer pengarna, VÅRA skattepengar, att öronmärkas för detta.


Älskade, älskade Helena. Du lämnade oss inte förgäves!!! 


  


Av Eva Wedberg - 9 november 2014 10:10

Jag såg på Fråga doktorn häromkvällen. Temat var psykisk ohälsa och självmord.

Det var ett väldigt bra program. Bra ton, initierade frågor och gott om tid att prata till punkt för deltagarna. Ullakarin Nyberg var med som expert och hon var som alltid både klok och kunnig.


Nu anar ni säkert att det ska komma ett MEN. Och det ska det. Inget stort MEN, utan mer en liten reflektion.

Det kan mycket väl vara så att jag är alldeles för petig och märker ord. Kanske är jag extra känslig för ordval när det gäller frågor kring självmord/suicid. Kanske måste man ha drabbats på nära håll för att ens lägga märke till en sån sak. Det ger mig hursomhelst en anledning att reflektera kring livslust.  

I slutet av programmet skulle programledaren Susanne Axell  avrunda kvällens program och   i samma veva påannonsera nästa veckas innehåll som då bland annat innehålla en intervju med Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer. Susanne Axell sade nånting i stil med ”Det är många som tar sina liv SEN finns det dem som gör allt för att fortsätta leva” och så berättade hon om intervjun med Kim Anderzon.

Hon sade det på ett sätt som att det var två motpoler.

Den som tar sitt liv gör allt för att dö och den som är fysiskt sjuk gör allt för att leva.

Som om den som tar sitt liv inte vill nåt hellre än att fortsätta leva. Som om den personen inte gjort tusentals försök att hitta en lösning på sitt problem.  Få kraften att leva. Hitta modet att söka hjälp. Få insikten att man inte är ensam och att det som gör så ont går att bota.

I det ögonblicket man tar sitt liv ser man inget ljus i mörkret. Man tror inte man kan må bättre och man tror att man gör sin omgivning en tjänst om man tar sitt liv. I den mån man orkar tänka på dem runt omkring.

Men det är inte alls samma sak som att man inte vill leva

Det är välkänt att livskraften är väldigt stark medan dödslängtan kommer och går. Ofta finns den bara korta ögonblick, sekunder.

Man vill inte dö men orkar just då inte leva.

Helena älskade livet. Hon hade drömmar och planer om framtiden. Ett par månader innan hon lämnade oss skrev hon en så kallad ””bucket list”. Det vill säga saker man vill uppleva innan man dör.

Helenas ”bucket list” innehöll bland annat att åka till New York, simma med delfiner, få barn, studera.

Inget av detta hann bli verklighet men jag är övertygad om att när hon skrev den så tänkte hon att hon skulle få uppleva det och hon längtade efter att göra det.

På minnesstunden på Helenas begravning höll jag tal. Jag pratade just om hennes livslust. Hur mycket hon älskade livet och allt hon ville göra. Jag drog parallellen att det är ungefär som när man är bjuden till en fest. Man har sett fram emot festen länge. Alla man ska träffa där, vad man ska äta, vad man ska ha på sig och så vidare. Samma dag som festen ska vara så vaknar man med 40 graders feber. Man försöker med alla knep få bort febern men man förblir jättesjuk och inser framåt eftermiddagen att man måste lämna återbud. Man orkar inte gå.

Men att man inte orkar innebär inte att man inte sett fram emot festen eller att man inte tyckte om människorna som skulle vara där.

 

 

Av Eva Wedberg - 2 november 2014 14:20

Så  har vi ”firat” andra Allhelgonadagen efter Helena.

Jag funderade en del innan hur det skulle kännas den här andra gången. Nu när vi visste mer om hur det skulle bli. Förra året tog vi oss igenom saker eftersom de kom. Vi planerade inte så mycket. Det fanns inte så mycket utrymme att tänka hur det skulle vara. Det var mer som en ångestladdad klump i magen och tankar om hur vi skulle klara det.

I år har vi en annan förmåga att tänka framåt överhuvudtaget och därmed också kommande helgdagar.

Det är annorlunda med högtidsdagar och helger nuförtiden.  Det finns två typer. Vi har  de ”vanliga” som vi firar; jul, påsk, midsommar, födelsedagar.  Det är dagar som är extra tuffa, inte de här dagarna som man ser fram emot på samma sätt som förut. Det är dagar när saknaden är mer påtaglig. Vi försöker hitta nya sätt att fira, nya roller, nya traditioner, komma tillbaka till de gamla traditionerna igen men utan Helena. Det tar tid men ag är säker på att vi kommer att lyckas så småningom

Sen har vi då de dagar speciella helgdagar vi firar för Helena. För mig finns det tre högtidsdagar som mer än andra finns för att minnas  Helena. Dagar där vi får skapa nya traditioner enligt de förutsättningar vi har:

Hennes födelsedag 8 april, dagen hon lämnade oss 12 januari och så den allmänna minnesdagen för dem som inte längre finns kvar; Allhelgonadagen.

Vi har i många år åkt till Lilla Dalen den här helgen och tänt ljus.  Vi mist andra personer före Helena och vi har alltid tyckt att det är en fin tradition att åka dit. Det är oerhört vackert när hela den stora kyrkogården lyser av ljus och marschaller. Och en litet ritual i sig att stämma träff med andra släktingar där på eftermiddagen.

Men från förra året är det
 nånting helt annat. Mycket mer smärtsamt. Helena följde gärna med till kyrkogården de här dagarna.  Nu tänder vi istället ljus för henne. Det blir helt fel.

Det har blivit ännu viktigare att åka dit. Att stanna där, delta i Gudstjänsten och gå runt på kyrkogården. Vi var bortresta men åkte hem för att kunna besöka Lilla Dalen.

Det skulle vara ett svek mot Helena annars.

Det är enda helgen på hela året som kapellet är öppet för allmänheten och den enda Gudstjänsten.

Det var en fin stund i kapellet med vacker musik och tid till eftertanke. Det avslutades med psalm 730 ”Må din väg gå dig till mötes”, psalmen jag förknippar mer än nån annan med Helena. Och som vanligt när jag hör den så kom tårarna.

Samtidigt kände jag så tydligt där jag satt att Helena finns bredvid mig. Det spelar ingen roll om det är så eller om mina tankar spelar mig ett spratt. Hon finns där, hon skrattar och mår bra. Jag kunde nästan se henne där i kapellet. Sittande på altarringen med ena benet uppdraget.  Hon skrattade och såg road ut.

Hon fattas oss alla så oerhört mycket, vi behöver henne här men hon har det bra och hon vill att vi ska ha det bra.

 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se