Det blev ett litet uppehåll i bloggandet. Inte planerat men det blev så ändå.

Jag var tvungen att reflektera kring vad jag skriver. Ibland känns det som att jag återkommer till samma tankegångar hela tiden i bloggen. Och på ett sätt är det så; sorgen är inte spikrak. Man går en sträcka på sin sorgeväg  och kan tycka det går litet bättre. Plötsligt när man minst anar det slås man tillbaka och ältande och saknad tar ny fart. Så visst kan samma tankar och funderingar återkomma gång på gång. Så att det ibland blir liknande inlägg är inte så konstigt. JAg har ju sagt att jag skriver för att visa på min sorg och förhoppningsvis vägen tillbaka.

Att jag inte varit så aktiv här innebär dock inte att jag inte ägnar mig åt frågor som rör psykisk ohälsa och suicid.

Suicide Zero som jag engagerar mig i blir en alltmer efterfrågad aktör vid debatter och annat och vi syns i media. Tillsammans med Mattias Sunneborn har vi lanserat kampanjen HOPPET. Det går till så att man hoppar ett stående längdhopp, mäter hur långt det är, avrundar till närmaste meter uppåt och skänker det x 100 till Suicide Zero. Så om man hoppar ex 132 cm så avrundar man uppåt till 200 och skänker 200 kronor till Suicidezero.  Helst ska det också filmas och läggas upp på Sociala medier med "#hoppetförsuicidezero" Det viktigaste är  inte att skänka pengar utan att det blir något som leder till att man pratar om självmord.

Mattias gör HOPPET. Gör det du också!!

Matta  

Suicide Zero har också tagit fram det fantastiskt fina armbandet A star in heaven. Syftet med armbandet är att alla som mist någoni suicid eller vill kämpa för att antalet suicid ska minska ska kunna bära det som en symbol för detta.Armbandet är gjort i läder med en mässingplatta där man kan låta gravera in namn på den man mist. Jag fic mitt armband  häromdagen och jag känner mig så stolt över att bära det. Vi som mist någon ska aldrig gömma oss. Vi ska gå med huvudet högt. Och med ett snyggt armband på armen som visar för alla vad vi varit med om.

För  jag tror att det  är genom att vi pratar med varandra, du och jag, som det kan börja hända saker.

Armbanden blev så populära så den första sändningen sålde slut på några timmar. Det visar vilket intresse det finns. Och det kommer fler i februari.

Det fina armbandet

Armbandet på min arm

Idag hade jag sett fram emot en lugn eftermiddag med lussebullebak och långpromenad i skogen.  Den kära Ronja såg dock till att det blev något annat. Hon passade nämligen på att äta upp hela degen till lussebullarna. Så det blev till att åka till veterinären och se till att degen kom ut så fort som möjligt. Om jag inte gjort det så hade jästen omvandlats till alkohol och Ronja hade blivit jättefull och riskerat alkoholförgiftning. Så inga lussebullar, ingen långpromenad och drygt 3000 kronor fattigare.

Jag kunde nästan se hur Helena skrattade så hon kiknade. Hon hade säkert varit ganska stolt över sin "rövarunge" som kan hitta på såna hyss.

Hon och jag var till samma veterinär med Ronja för ett par år sedan så i de journaler de hade på Ronja stod Helena som ägare. Det blev litet förvirrat och smärtsamt när jag skulle förklara att JAG är ägare nu. Det var dock ett sånt tillfälle när jag valde att inte gå in på vad som hänt.  JAg sade bara att jag tagit över som ägare.Det kändes fint på nåt sätt när det frågade "Helena, är det din dotter?" Inte VAR min dotter utan ÄR min dotter.  För personen på andra sidan disken var Helena en person som fortfarande lever hos oss. Jag spelade med i det för några sekunder och det kändes bra.

Rövarungen känner sig klen -  med all rätt

För ganska precis två år sedan var jag och Tommy ute och åkte bil i Uppland.

Det var en fin litet disig novembersöndag.  Som så många söndagar innan och skulle det visa sig, många söndagar efter det var vi ute för att leta sommarhus.

Den här gången hade vi sett ut några objekt i Uppland. Vi hade startat ganska tidigt hemifrån för att hinna med de vi sett ut. Vi var redan ganska vana och visste hur lång tid vi behövde för att hinna med ett par visningar, om husen var någorlunda intressanta även kolla litet på omgivningarna samt om möjligt åka förbi ytterligare något hus. Dessutom stanna till och äta på någon lokal gatugrill, vilket var det mest extravaganta vi hann med. Det skulle ta oss hela dagen.

Det var ett ganska tröstlöst letande efter hus dock. Det var sällan verkligheten motsvarade beskrivningen på internet. Så småningom lärde vi oss vissa koder i texterna; enskilt läge tex betydde ofta en halvmil in i mörkaste skogen, ”för den händige” var synonymt med fallfärdigt ruckel.

Men det var ändå trevliga söndagsutflykter. Vi besökte många byar vi aldrig hört talas om.

Och så pratade vi med Helena. Ibland var hon med, hon var nog den enda av barnen som var intresserad av ett fritidshus. Men oftast så pratade vi i telefon. Om det var hennes jobbarhelg ringde hon vid rasterna, när hon åkte bil mellan sina brukare. Det var nonsenssamtal ofta men hörde till. På eftermiddagarna ringde hon och undrade när vi skulle komma hem, om vi skulle äta nåt gott eller om vi skulle göra något kul på kvällen.

Ett annat inslag i våra letahussöndagar var att lyssna på P4 på radio.

När vi åkte där på en slingrande grusväg den här söndagen lyssnade vi på Svensktoppen. Det var riktigt spännande, tidigt stod det klart att någon nykomling kommit väldigt högt upp på listan. Vem kunde det vara? Fanns flera att välja på, hur högt hade låten kommit? Sen fick vi lyssnare veta  att Mando Diao som hamnat rätt in på förstaplatsen med sin fina tolkning av Frödings Strövtåg i hembygden. Just när låten spelades ringde Helena och jag berättade om det för henne. Hon var måttligt intresserad; hon hade aldrig hört låten och visste inte vem Fröding var.

För några söndagar sen, satt jag också i bilen på väg till Uppland.  Det var en väldigt fin höstsöndag som  påminde mycket om den där dagen för snart två år sen. Jag lyssnade på Svensktoppen den söndagen också. Och det otroliga faktum att Mando Diao även denna söndag låg etta på Svensktoppen. De har lyckats hålla sig på topp i två år.

Utåt sett skulle man kunna tro att det var precis som förut.

Men mycket är annorlunda nu. Nu var jag på väg till fritidshuset som vi faktiskt köpt, vi hittade ju huset vi ville ha för några månader sen.  Huset som ligger i vacker jordbruksbygd med slingrande grusvägar. Huset som vi genast visste att det var det som vi letat efter.

En hel del annat har också förändrats de här två åren

Men den största skillnaden var såklart att ingen Helena ringde och ville prata eller hitta på något. Ingen Helena undrade vad vi skulle äta till middag. Ingen Helena väntade hemma heller.

Hennes nummer finns inte längre.

Men det känns ändå bra att Mando Diao låg etta, då som nu. En koppling till när världen var rättvänd för mig.

För ett tag sen fick jag ett mail som handlade om en idé till en fotoserie.

 Upplägget skulle vara att några personer som förlorat någon blir fotograferade i situationer där den som inte finns är särskilt saknad. Ett fotografi där den man mist finns med, sen ett nytaget foto med samma motiv utan den personen.  ”Före och efter”

Jag funderade på vilket foto det skulle vara i mitt fall. Jag kopplade till alla telefonsamtal med Helena både när jag satt i bilen och även annars. Tillfällen då hon är så oerhört saknad.

Skulle det gå att ta en bild på det? Hon var ju inte med fysiskt då heller. Utåt sett syns det inte att någon fattas men sällan blir det så tydligt för mig som då.

Jag har fått frågan om det är skönt för oss att ha vårt fritidshus, just för att det är ett ställe som inte kopplar till Helena. Ett ställe där hon aldrig varit. På ett sätt är det precis tvärtom. Det ligger en stor sorg i att hon inte får uppleva den platsen. Inte är en del at vårt fortsatta liv. Därmed är hon är hon med oss än mer.

Sällan är hon så närvarande som där hon aldrig varit.  När hon tidigare fanns med via telefon men inte fysiskt eller där hon överhuvudtaget inte är en del.

Därmed kan frånvaro av någon vara minst lika stark som den mest påtagliga närvaro.

Det håller på att hända något. Sånt som ingen pratat om, sånt som är tabu, sånt där man i många fall är mer rädd för omgivningens reaktioner och fördömanden än för själva sjukdomen. Det börjar man prata om. Mer och mer. Kanske är det för tidigt att kalla det en revolution men någonting håller definitivt på att hända med attityder kring psykisk ohälsa.

Alltfler kända personer träder fram och berättar om egenupplevd psykisk ohälsa; om ångest och depressioner. Senaste numret av tidningen Chef hade tema psykisk ohälsa. Flera höga chefer i stora bolag intervjuades och berättade om utmattningsdepression och självmordstankar.

Vår överbefälhavare "gick in i väggen" och hymlade inte med varför han var sjukskriven.

Vi som förlorar någon genom suicid berättar i allt högre grad om vad som hänt. Många som tigit träder nu fram och berättar.

TV-program och tidningar tar upp ämnet alltmer.

Fortfarande tror jag att många drar sig för att berätta på arbetsplats och i vänkretsen om hur de mår. De har ofta inte ens modet att berätta för sin familj. Man är rädd att stämplas som en instabil vekling. En knäppgök. En gång deprimerad alltid litet vekare; en man inte alltid kan räkna med. Klarar han/ hon av det? Bäst att ta nån som är "starkare".

Men ju fler vi är som berättar, som vågar, som har en tillit till sin omgivning. Desto fortare kan vi vända detta i en sundare riktning.

När vi som drabbas dessutom vågar ställa krav: På bättre psykvård, bättre förebyggande av psykisk ohälsa och på åtgärder som förebygger suicid. När vi blir fler som orkar och vågar ställa krav. Då är jag övertygad om att våra politiker inser och känner sig manade att satsa skattepengar till ändamålet.

När vi också visar att det på sikt är billigare att rädda liv än att fortsätta med business as usual, då kommer pengarna, VÅRA skattepengar, att öronmärkas för detta.

Älskade, älskade Helena. Du lämnade oss inte förgäves!!! 

Jag såg på Fråga doktorn häromkvällen. Temat var psykisk ohälsa och självmord.

Det var ett väldigt bra program. Bra ton, initierade frågor och gott om tid att prata till punkt för deltagarna. Ullakarin Nyberg var med som expert och hon var som alltid både klok och kunnig.

Nu anar ni säkert att det ska komma ett MEN. Och det ska det. Inget stort MEN, utan mer en liten reflektion.

Det kan mycket väl vara så att jag är alldeles för petig och märker ord. Kanske är jag extra känslig för ordval när det gäller frågor kring självmord/suicid. Kanske måste man ha drabbats på nära håll för att ens lägga märke till en sån sak. Det ger mig hursomhelst en anledning att reflektera kring livslust.  

I slutet av programmet skulle programledaren Susanne Axell  avrunda kvällens program och   i samma veva påannonsera nästa veckas innehåll som då bland annat innehålla en intervju med Kim Anderzon som nyligen gick bort i cancer. Susanne Axell sade nånting i stil med ”Det är många som tar sina liv SEN finns det dem som gör allt för att fortsätta leva” och så berättade hon om intervjun med Kim Anderzon.

Hon sade det på ett sätt som att det var två motpoler.

Den som tar sitt liv gör allt för att dö och den som är fysiskt sjuk gör allt för att leva.

Som om den som tar sitt liv inte vill nåt hellre än att fortsätta leva. Som om den personen inte gjort tusentals försök att hitta en lösning på sitt problem.  Få kraften att leva. Hitta modet att söka hjälp. Få insikten att man inte är ensam och att det som gör så ont går att bota.

I det ögonblicket man tar sitt liv ser man inget ljus i mörkret. Man tror inte man kan må bättre och man tror att man gör sin omgivning en tjänst om man tar sitt liv. I den mån man orkar tänka på dem runt omkring.

Men det är inte alls samma sak som att man inte vill leva

Det är välkänt att livskraften är väldigt stark medan dödslängtan kommer och går. Ofta finns den bara korta ögonblick, sekunder.

Man vill inte dö men orkar just då inte leva.

Helena älskade livet. Hon hade drömmar och planer om framtiden. Ett par månader innan hon lämnade oss skrev hon en så kallad ””bucket list”. Det vill säga saker man vill uppleva innan man dör.

Helenas ”bucket list” innehöll bland annat att åka till New York, simma med delfiner, få barn, studera.

Inget av detta hann bli verklighet men jag är övertygad om att när hon skrev den så tänkte hon att hon skulle få uppleva det och hon längtade efter att göra det.

På minnesstunden på Helenas begravning höll jag tal. Jag pratade just om hennes livslust. Hur mycket hon älskade livet och allt hon ville göra. Jag drog parallellen att det är ungefär som när man är bjuden till en fest. Man har sett fram emot festen länge. Alla man ska träffa där, vad man ska äta, vad man ska ha på sig och så vidare. Samma dag som festen ska vara så vaknar man med 40 graders feber. Man försöker med alla knep få bort febern men man förblir jättesjuk och inser framåt eftermiddagen att man måste lämna återbud. Man orkar inte gå.

Men att man inte orkar innebär inte att man inte sett fram emot festen eller att man inte tyckte om människorna som skulle vara där.

Så  har vi ”firat” andra Allhelgonadagen efter Helena.

Jag funderade en del innan hur det skulle kännas den här andra gången. Nu när vi visste mer om hur det skulle bli. Förra året tog vi oss igenom saker eftersom de kom. Vi planerade inte så mycket. Det fanns inte så mycket utrymme att tänka hur det skulle vara. Det var mer som en ångestladdad klump i magen och tankar om hur vi skulle klara det.

I år har vi en annan förmåga att tänka framåt överhuvudtaget och därmed också kommande helgdagar.

Det är annorlunda med högtidsdagar och helger nuförtiden.  Det finns två typer. Vi har  de ”vanliga” som vi firar; jul, påsk, midsommar, födelsedagar.  Det är dagar som är extra tuffa, inte de här dagarna som man ser fram emot på samma sätt som förut. Det är dagar när saknaden är mer påtaglig. Vi försöker hitta nya sätt att fira, nya roller, nya traditioner, komma tillbaka till de gamla traditionerna igen men utan Helena. Det tar tid men ag är säker på att vi kommer att lyckas så småningom

Sen har vi då de dagar speciella helgdagar vi firar för Helena. För mig finns det tre högtidsdagar som mer än andra finns för att minnas  Helena. Dagar där vi får skapa nya traditioner enligt de förutsättningar vi har:

Hennes födelsedag 8 april, dagen hon lämnade oss 12 januari och så den allmänna minnesdagen för dem som inte längre finns kvar; Allhelgonadagen.

Vi har i många år åkt till Lilla Dalen den här helgen och tänt ljus.  Vi mist andra personer före Helena och vi har alltid tyckt att det är en fin tradition att åka dit. Det är oerhört vackert när hela den stora kyrkogården lyser av ljus och marschaller. Och en litet ritual i sig att stämma träff med andra släktingar där på eftermiddagen.

Men från förra året är det
 nånting helt annat. Mycket mer smärtsamt. Helena följde gärna med till kyrkogården de här dagarna.  Nu tänder vi istället ljus för henne. Det blir helt fel.

Det har blivit ännu viktigare att åka dit. Att stanna där, delta i Gudstjänsten och gå runt på kyrkogården. Vi var bortresta men åkte hem för att kunna besöka Lilla Dalen.

Det skulle vara ett svek mot Helena annars.

Det är enda helgen på hela året som kapellet är öppet för allmänheten och den enda Gudstjänsten.

Det var en fin stund i kapellet med vacker musik och tid till eftertanke. Det avslutades med psalm 730 ”Må din väg gå dig till mötes”, psalmen jag förknippar mer än nån annan med Helena. Och som vanligt när jag hör den så kom tårarna.

Samtidigt kände jag så tydligt där jag satt att Helena finns bredvid mig. Det spelar ingen roll om det är så eller om mina tankar spelar mig ett spratt. Hon finns där, hon skrattar och mår bra. Jag kunde nästan se henne där i kapellet. Sittande på altarringen med ena benet uppdraget.  Hon skrattade och såg road ut.

Hon fattas oss alla så oerhört mycket, vi behöver henne här men hon har det bra och hon vill att vi ska ha det bra.

I helgen har jag varit på Åland och föreläst.

Jag var  inbjuden av  föreningen FFN (Fri från narkotika) för att tala inför ett 80-tal deltagare. En av 8 föreläsare under ett två-dagarsseminarium  kring missbruk och psykisk ohälsa.

Litet skämtsamt skulle man kunna säga att jag nu är internationell föreläsare eftersom jag varit både i Sverige och på Åland.

Jag var där för att berätta min historia.

Jag har ju pratat några gånger nu inför publik. Jag betonar alltid i början av föreläsningen att det är just MIN historia. Det är mina upplevelser och mitt sätt att hantera. Jag pratar naturligtvis även om Suicide Zero och vad vi vill åstadkomma  liksom jag pratar om orsaker till självmord och hur vi kan hjälpas åt att förhindra det.

Men det finns mängder av duktiga experter och forskare inom området så det utger jag mig inte för att vara.

Men jag är en mamma som skaffat mig ganska bra kunskaper i ämnet de senaste knappa två åren.

Jag tycker om att föreläsa. Jag håller ibland kurser och liknande i mitt ”civila" liv.  Jag har inga problem att prata inför grupp, jag är mycket bättre på det än att mingla.

Men att föreläsa om psykisk ohälsa och framför allt att berätta min historia är något speciellt.  Det känns bra att visa bilder på Helena och att få prata om henne. Hur hon var som person, vad hon tyckte om att göra.

Jag tror hon skulle gilla att jag gör det här. Hon tyckte om att stå i centrum.

Och hon tyckte om att ha mig för sig själv.   

Jag får också möjlighet att göra något konkret för henne. Fortsätta berätta om henne och göra så hon finns kvar hos flera längre.

För mig är det naturligtvis ett sätt att fortsätta bearbeta  sorgen och saknaden. Att än en gång gå igenom tiden kring 12 januari förra året. Att hitta en ny publik som vill lyssna.

Men jag hoppas och tror också att jag gör skillnad. Genom att jag berättar öppnar jag några flera ögon för vilket världsproblem det är med suicid.

Helena i hästhagen med Wilma

Jag var på släktkalas häromdagen.

En av kusinerna fyllde år och bjöd på tårta.

Jag gillar kalas. Jag tycker man ska passa på att fira när det är tillfälle.

Vi var ganska många på kalaset, mellan femton och tjugo personer.

Och det är vid de tillfällena. När familj och släkt samlas. Det är då det känns extra tydligt att någon fattas.

Man skulle kunna tänka sig att är man femton personer så är det inte så stor skillnad om vi i själva verket skulle vara sexton.

Men det märks så tydligt. Saknaden efter Helena blir som en elefant som tar upp en stor del av rummet.

Helena hade varit så självklar gäst på kalaset. Hon älskade att släkten samlades. Hon missade sällan ett sånt tillfälle.

Hon ville gärna att vi skulle bjuda hem släkt och vänner. Hon tog ofta initiativet. "Kan vi inte bjuda hem "dem" nästa helg." "Vem ska vi fira jul med i år?"

Hon var på många sätt "kittet" som såg till att vi sågs. Medelpunkten i syskonskaran, bland kusiner och bland vänners barn.

Även om hon inte varit den centralgestalt hon var, så är jag övertygad om att det hade varit lika smärtsamt uppenbart att hon inte var med. Det i sig har ingen betydelse men eftersom det handlar om Helena så blir det så jag beskriver det.

Hon var dessutom väldigt noga med att vi skulle fira hennes födelsedag. Hon räknade ner dagarna till 8 april månader innan. Och hon tog illa upp om någon missade den stora dagen.

Hon hade sån respekt med sig när det gällde det. Förra våren, några månader efter hon lämnat oss, så pratade jag med en av hennes vänner. Vännen planerade en längre utlandsresa. Jag frågade när hon tänkte åka. Jag fick till svar att det fick bli efter 8 april, Helenas födelsedag. För Helena skulle inte ha tyckt om att att hon var bortrest då.

Även om elefanten var påtaglig när vi träffades så tycker jag ändå att den blir något mindre för varje liknande tillfälle.

Det har funnits många tillfällen då vi funderat på om vi ska samlas. Det har inte känts rätt. Vissa samlingar är jobbigare än andra. Släktträffar, grupper av vänner, där det är så påtagligt att  Helena fattas. Där vi nästan kan känna oss litet främmande för varandra när Helena inte är med. Våra roller har förskjutits och det är jobbigt att hitta nya.

Men jag tror att man måste försöka ändå. De grupperingar som betytt mycket är värt att kämpa för.

Det kan kännas konstigt och jobbigt. Vissa konstellationer kanske aldrig känns rätt igen.

I familjen har vi tvingats hitta våra nya roller. Helena är saknad varje dag men vi som är här blir sakta men säkert en ny enhet. Vår familj är fortfarande fem personer. Fyra lever här nu, den femte är inte här men ändå med oss varje dag i det vi gör.

På samma sätt kan vi hitta sätt att förhålla oss till varandra i andra sällskap även om Helena inte är med som vi skulle vilja.

Så småningom kan vi placera den där elefanten i hörnet. Helena kommer alltid att vare en självklar del när vi träffas. Men istället för att vi känner smärta och vemod för att hon inte är med så kommer saknaden bli en naturlig del av oss och vi kommer att känna värme och glädjas över den tid hon var med oss.

   Det har åter gått en månad utan  Helena.

Det har gått ytterligare en månad. Tiden går utan Helena. Livet pågår utan Helena.

Det går att leva utan Helena.

När jag skriver att det går att leva utan henne blir jag nästan rädd. I en första blick på den meningen kan det tolkas som att livet är som vanligt igen. Eller att det inte är nån skillnad mellan när hon fanns och nu när hon inte finns här längre.

Jag menar just vad jag skriver. Det går att leva utan Helena. Det går, det var vi bevisat de senaste 21 månaderna.Men det skulle vara så mycket bättre att leva om också hon var här.  Att leva med henne. Med det där leendet som smälte allt, hennes energi och hennes ändlösa citat från TV-serier.

Jag saknar henne hela tiden. Men ibland saknar jag vissa sidor av henne mer. 

Just nu saknar jag hennes humor mest. Alla skämt. Alla smeknamn hon gav till folk runt omkring sig. Alla dialekter hon härmade så klockrent.

Ibland kan jag sakna henne i väldigt handfasta vardagssituationer. "Om Helena varit här nu kunde hon ha lagat maten"  Ibland smått absurda tankar som flimrar genom hjärnan " om Helena levt nu så kunde ju hon ha matat katterna när vi är bortresta".

Så saknar henne gör jag, i stort och smått, i allt jag gör.

Men det går att leva. Jag har klarat det i 638 dagar nu.

Igår var jag på Febe-dagen i Kista.

Febe bildades i slutet på 80-talet i Kista. 1988 skedde en bussolycka i Norge. I bussen fanns en skolklass med lärare och elever från Kista och de var på skolresa i Norge när olyckan skedde. Efteråt fick man möjlighet att under lång tid samlas  i kyrkan för samtal och tröst. Så småningom bildades Febe och det är nu en rikstäckande organisation för föräldrar som mist sina barn i sjukdom, olyckor och suicid..

De anordnar varje år en Febe-dag i Kista där medlemmar från hela landet sluter upp. Det är samtal, föreläsningar, musikgudstjänst och middag.

Det var första gången jag deltog i Febedagen. Jag var med på andra halvan och närvarade i en väldigt fin muskgudstjänt till minne av änglabarn.

Det var vacker sång och musik och varje barns namn lästes upp samtidigt som det tändes ett ljus för var och en.

Det blev väldigt många ljus!!!

Flera av sångerna förknippade jag med Helena på ett eller annat sätt och några av dem spelades också på hennes begravning.

"Himlen är oskyldigt blå" till exempel och psalm 730 Må din väg gå dig till mötes, när jag hör den kommer tårarna varje gång:

"Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla dig i sin hand."

Hur som helst en väldigt fin stund i kyrkan när man får tillfälle att bara vara i sina minnen en stund och i varm gemenskap med andra som upplevt det ofattbara.

Järva röster sjunger

Alla ljusen