catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 26 oktober 2014 09:45

I helgen har jag varit på Åland och föreläst.

Jag var  inbjuden av  föreningen FFN (Fri från narkotika) för att tala inför ett 80-tal deltagare. En av 8 föreläsare under ett två-dagarsseminarium  kring missbruk och psykisk ohälsa.

Litet skämtsamt skulle man kunna säga att jag nu är internationell föreläsare eftersom jag varit både i Sverige och på Åland.

Jag var där för att berätta min historia.

Jag har ju pratat några gånger nu inför publik. Jag betonar alltid i början av föreläsningen att det är just MIN historia. Det är mina upplevelser och mitt sätt att hantera. Jag pratar naturligtvis även om Suicide Zero och vad vi vill åstadkomma  liksom jag pratar om orsaker till självmord och hur vi kan hjälpas åt att förhindra det.

Men det finns mängder av duktiga experter och forskare inom området så det utger jag mig inte för att vara.

Men jag är en mamma som skaffat mig ganska bra kunskaper i ämnet de senaste knappa två åren.

Jag tycker om att föreläsa. Jag håller ibland kurser och liknande i mitt ”civila" liv.  Jag har inga problem att prata inför grupp, jag är mycket bättre på det än att mingla.

Men att föreläsa om psykisk ohälsa och framför allt att berätta min historia är något speciellt.  Det känns bra att visa bilder på Helena och att få prata om henne. Hur hon var som person, vad hon tyckte om att göra.

Jag tror hon skulle gilla att jag gör det här. Hon tyckte om att stå i centrum.

Och hon tyckte om att ha mig för sig själv.   

Jag får också möjlighet att göra något konkret för henne. Fortsätta berätta om henne och göra så hon finns kvar hos flera längre.

För mig är det naturligtvis ett sätt att fortsätta bearbeta  sorgen och saknaden. Att än en gång gå igenom tiden kring 12 januari förra året. Att hitta en ny publik som vill lyssna.


Men jag hoppas och tror också att jag gör skillnad. Genom att jag berättar öppnar jag några flera ögon för vilket världsproblem det är med suicid.


Helena i hästhagen med Wilma

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 19 oktober 2014 19:22

    

Jag var på släktkalas häromdagen.

En av kusinerna fyllde år och bjöd på tårta.

Jag gillar kalas. Jag tycker man ska passa på att fira när det är tillfälle.

Vi var ganska många på kalaset, mellan femton och tjugo personer.

Och det är vid de tillfällena. När familj och släkt samlas. Det är då det känns extra tydligt att någon fattas.

Man skulle kunna tänka sig att är man femton personer så är det inte så stor skillnad om vi i själva verket skulle vara sexton.

Men det märks så tydligt. Saknaden efter Helena blir som en elefant som tar upp en stor del av rummet.

Helena hade varit så självklar gäst på kalaset. Hon älskade att släkten samlades. Hon missade sällan ett sånt tillfälle.

Hon ville gärna att vi skulle bjuda hem släkt och vänner. Hon tog ofta initiativet. "Kan vi inte bjuda hem "dem" nästa helg." "Vem ska vi fira jul med i år?"

Hon var på många sätt "kittet" som såg till att vi sågs. Medelpunkten i syskonskaran, bland kusiner och bland vänners barn.

Även om hon inte varit den centralgestalt hon var, så är jag övertygad om att det hade varit lika smärtsamt uppenbart att hon inte var med. Det i sig har ingen betydelse men eftersom det handlar om Helena så blir det så jag beskriver det.

Hon var dessutom väldigt noga med att vi skulle fira hennes födelsedag. Hon räknade ner dagarna till 8 april månader innan. Och hon tog illa upp om någon missade den stora dagen.

Hon hade sån respekt med sig när det gällde det. Förra våren, några månader efter hon lämnat oss, så pratade jag med en av hennes vänner. Vännen planerade en längre utlandsresa. Jag frågade när hon tänkte åka. Jag fick till svar att det fick bli efter 8 april, Helenas födelsedag. För Helena skulle inte ha tyckt om att att hon var bortrest då.

 

Även om elefanten var påtaglig när vi träffades så tycker jag ändå att den blir något mindre för varje liknande tillfälle.

Det har funnits många tillfällen då vi funderat på om vi ska samlas. Det har inte känts rätt. Vissa samlingar är jobbigare än andra. Släktträffar, grupper av vänner, där det är så påtagligt att  Helena fattas. Där vi nästan kan känna oss litet främmande för varandra när Helena inte är med. Våra roller har förskjutits och det är jobbigt att hitta nya.

Men jag tror att man måste försöka ändå. De grupperingar som betytt mycket är värt att kämpa för.

Det kan kännas konstigt och jobbigt. Vissa konstellationer kanske aldrig känns rätt igen.

I familjen har vi tvingats hitta våra nya roller. Helena är saknad varje dag men vi som är här blir sakta men säkert en ny enhet. Vår familj är fortfarande fem personer. Fyra lever här nu, den femte är inte här men ändå med oss varje dag i det vi gör.

På samma sätt kan vi hitta sätt att förhålla oss till varandra i andra sällskap även om Helena inte är med som vi skulle vilja.

Så småningom kan vi placera den där elefanten i hörnet. Helena kommer alltid att vare en självklar del när vi träffas. Men istället för att vi känner smärta och vemod för att hon inte är med så kommer saknaden bli en naturlig del av oss och vi kommer att känna värme och glädjas över den tid hon var med oss.

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 12 oktober 2014 16:26

   Det har åter gått en månad utan  Helena.

Det har gått ytterligare en månad. Tiden går utan Helena. Livet pågår utan Helena.

Det går att leva utan Helena.

När jag skriver att det går att leva utan henne blir jag nästan rädd. I en första blick på den meningen kan det tolkas som att livet är som vanligt igen. Eller att det inte är nån skillnad mellan när hon fanns och nu när hon inte finns här längre.

Jag menar just vad jag skriver. Det går att leva utan Helena. Det går, det var vi bevisat de senaste 21 månaderna.Men det skulle vara så mycket bättre att leva om också hon var här.  Att leva med henne. Med det där leendet som smälte allt, hennes energi och hennes ändlösa citat från TV-serier.

Jag saknar henne hela tiden. Men ibland saknar jag vissa sidor av henne mer. 

Just nu saknar jag hennes humor mest. Alla skämt. Alla smeknamn hon gav till folk runt omkring sig. Alla dialekter hon härmade så klockrent.

Ibland kan jag sakna henne i väldigt handfasta vardagssituationer. "Om Helena varit här nu kunde hon ha lagat maten"  Ibland smått absurda tankar som flimrar genom hjärnan " om Helena levt nu så kunde ju hon ha matat katterna när vi är bortresta".

Så saknar henne gör jag, i stort och smått, i allt jag gör.

Men det går att leva. Jag har klarat det i 638 dagar nu.


Igår var jag på Febe-dagen i Kista.

Febe bildades i slutet på 80-talet i Kista. 1988 skedde en bussolycka i Norge. I bussen fanns en skolklass med lärare och elever från Kista och de var på skolresa i Norge när olyckan skedde. Efteråt fick man möjlighet att under lång tid samlas  i kyrkan för samtal och tröst. Så småningom bildades Febe och det är nu en rikstäckande organisation för föräldrar som mist sina barn i sjukdom, olyckor och suicid..

De anordnar varje år en Febe-dag i Kista där medlemmar från hela landet sluter upp. Det är samtal, föreläsningar, musikgudstjänst och middag.

Det var första gången jag deltog i Febedagen. Jag var med på andra halvan och närvarade i en väldigt fin muskgudstjänt till minne av änglabarn.

Det var vacker sång och musik och varje barns namn lästes upp samtidigt som det tändes ett ljus för var och en.

Det blev väldigt många ljus!!!

Flera av sångerna förknippade jag med Helena på ett eller annat sätt och några av dem spelades också på hennes begravning.

"Himlen är oskyldigt blå" till exempel och psalm 730 Må din väg gå dig till mötes, när jag hör den kommer tårarna varje gång:


"Må din väg gå dig till mötes
och må vinden vara din vän
och må solen värma din kind
och må regnet vattna själens jord
och tills vi möts igen
må Gud hålla dig i sin hand."


Hur som helst en väldigt fin stund i kyrkan när man får tillfälle att bara vara i sina minnen en stund och i varm gemenskap med andra som upplevt det ofattbara.


Järva röster sjunger

Alla ljusen

 

Av Eva Wedberg - 9 oktober 2014 22:56

Ikväll har jag varit i badhuset och simmat softsim. Det vill säga man simmar till lugn musik det enda som lyser upp är ett antal stearinljus som brinner i stora kandelabrar.

Det är mycket behagligt att simma runt i  mörkret, nästan meditativt.

Det här var andra gången jag var till badhuset efter Helena, första gången var för ett par veckor sedan.

Jag tycker om att simma och brukar göra det emellanåt. På jullovet innan vi förlorade Helena köpte jag ett halvårskort och var där några gånger. Mellandagarna 2012 var på sätt och vis de sista dagarna när världen var rättvänd för min del. Jag var lyckligt ovetande om vad som skulle hända.  

Sen kom 12 januari 2013 och efter det kunde jag inte förmå mig till att gå dit. Inte förrän nu.


Ibland undrar jag om jag betraktas som litet dummare än tidigare. Jag upplever ibland en överseende attityd  mot mig. Jag kanske är överkänslig och läser in sånt som inte alls finns hos andra men det är en bestämd känsla jag har.  Det kan yttra sig i en  förtäckt nedlåtande attityd ”åhhh, vad duktig du är som klarar det här”. Som att man inte längre kan kräva så mycket av mig. Jag tror i och för sig att man är glad över det jag klarar av. Det är bara det att kraven är så pass lägre än tidigare.

Det kan också ge sig uttryck i en sorts omsorg. ”Orkar du/ska du verkligen ta på dig det?”. Som att jag inte kan avgöra själv vad jag klarar av. Jag tror det är äkta omtanke och att man är rädd att det ska bli för mycket för mig. Men jag kan faktiskt avgöra själv vad jag orkar och klarar av. Och kan jag inte det så klarar jag att ta konsekvenser av mina egna beslut.


Allt som oftast är det som att allt förhåller sig till det faktum att jag förlorat Helena. Att jag blir extra arg/extra glad/bryr mig mera/bryr mig mindre och så vidare på grund av att jag lever med en stor sorg. Som om det mesta kan få sin förklaring av det faktumet.


Jag tror att vi som förlorat någon i suicid i allmänhet betraktas som veka och klena. Man vill gärna ha ett filter mellan oss och världen. Nån som avgör åt oss vad vi kan och inte kan.

Jag var ju med i en kort filmsnutt i Aftonbladet webb för ett tag sedan. Den reporter jag träffade uttryckte faktiskt att han var förvånad över hur han blev bemött av oss som var med. Vi var inte alls så sköra som han hade trott.

Jag vet också att forskare avråtts från att kontakta föräldrar som förlorat barn genom suicid eftersom man ansåg att vi inte skulle klara av att delta i en studie.


Jag har under lång tid haft sämre minne och sämre koncentrationsförmåga än vanligt. I takt med att själen läker blir det allt bättre. Men svårigheter att koncentrera sig eller problem med minnet är inte detsamma som att man inte förstår eller att man är mindre intelligent än tidigare.

Jag är också den som är bäst på att avgöra  hur jag ska förhålla mig till sorgen. Jag åker till graven, tänder ljus, tittar på kort eller bloggar så ofta det känns bra för mig.

Det är viktigt att komma ihåg att vi som drabbats alla är olika personer. Det finns vissa mönster i sorgen som många känner igen. Men hur vi hanterar sorgen och hur vi vill bli bemötta är unikt för var och en.


Jag vill bli behandlad på samma sätt som tidigare. För jag är samma person; lika smart, lika snäll, samma brister som förut. Dock förhoppningsvis litet klokare och en något bättre person än den jag var förut.


Helena med glugg 1998

 

Av Eva Wedberg - 4 oktober 2014 08:36

Igår hade jag avslutningssamtal med min kurator.

Vi pratade om vår resa tillsammans och var jag står idag.

Planerade in kommande samtal redan tidigt i våras och bestämde att fortsätta en gång i månaden fram till sommaren och sen avsluta.

Jag är  priviligerad och tacksam att jag  fick chans att gå hos denna fantastiska kurator när jag så väl behövde det.

Kuratorn, som även är utbildad samtalsterapeut, är anställd av vårdcentralen och jag blev remitterad dit av min läkare.

Besöken har endast kostat mig 100 kronor per gång. När jag inte hade frikort vilket jag hade större delen av 2013.

Dessutom har jag fått fortsätta så länge jag känt behov av det. Och i den omfattning jag velat.

Jag betalar gärna skatt när jag får tillbaka på det sättet.


Det var vemodigt att komma dit sista gången men kändes ändå rätt att avsluta.

Jag kan stå på egna ben nu.


Men vilken resa vi gjort tillsammans.

Första gången jag besökte henne var 22 januari 2013. Vilken människospillra som satt där då och pratade genom chock och dimma.

Jag minns ändå att första besöket så pratade vi om vad som hände när vi fick beskedet att Helena inte fanns.  när jag berättade om poliserna, hundarna, vilka vi ringde och så vidare så frågade hon hela tiden : Var var du då? Vad var klockan? Jag tyckte det kändes så oväsentligt då men har förstått efteråt att det var oerhört viktigt för mig för att jag skulle ta till mig och förstå vad som hänt.

Och vi har fortsatt prata. Hon har guidat mig genom de värsta skuldkänslorna.  Sånt jag nästan inte vågat tänka själv har hon fått mig att säga högt.

Och fått mig att inse att jag gjorde vad som stod i min makt för Helena och att det inte var mitt, eller någon annans fel det som hände.

Ibland har hon uttryckt sig tufft : "Det där kan du inte veta" "Det där är fantasier, det är inte verkligheten" och så vidare.

Vi har också pratat om livet runt omkring; familjen, jobbet och annat som hänt.

Ofta har hon lagt handen över sitt hjärta som en gest att det hon hörde mig säga var positivt. Då har jag känt mig duktig, som att jag klarat ett test.

Så småningom har vi pratat om mitt engagemang kring dessa frågor. Och i takt med att mina kunskaper i ämnet växt har vi pratat alltmer om suicid i stort och JAG har gett henne litteraturtips.


Men igår var det alltså dags att avsluta. Kuratorn sade att det var en helt annan person som satt framför henne igår än första gången vi sågs

Jag är inte längre den spillra hon träffade för drygt 1½ år sedan. Jag är inte heller den jag var innan 12 januari 2013.

Jag är den jag är 4 oktober 2014!

En medelålders 3-barnsmamma som lever med en stor sorg. Som ändå lever ett bra liv och försöker använda det sorgen efter Helena lärt mig och göra det bästa av den.

För hennes skull - och för min egen skull.  


Av Eva Wedberg - 28 september 2014 20:45

Nu är sommarblommorna på graven utbytta mot ljung.

Däremot lät vi de flesta små figurerna; hjärtan, ugglor, stenar, tårta med med vara  kvar. Det får vara kvar åtminstone tills vi sätter dit ljuslyktorna litet längre fram. När vi gör vinter.

Det känns ganska bra att "göra höst" däruppe.

Samtidigt är det också tröstlöst när man tänker på alla år vi har framför oss när vi ska göra iordning för hösten, för våren, för sommaren. Lyktor som ska sättas dit och tas bort. Emellanåt kommer vi att få köpa nya.

Jag har en låda i förrådet där jag sparar alla saker som prytt graven nångång. Det är både det vi har tagit dit men också sånt som kommer från andra. Det kommer nog att blir en ganska full låda med tiden. Egentligen tokigt att spara dessa saker men det känns fel och respektlöst på nåt sätt att slänga också.

Ska jag vara ärlig är det mest Tommy som sköter graven. Jag sätter dit något ibland men han är den som är duktig på att få det fint där. Han har bra tankar om vad som passar och hur man sköter det och när det till sist är dags att kasta.

Jag åker till graven nångång varje vecka. Inte så ofta som jag trodde det skulle bli. Det har helt enkelt uppkommit andra sätt och ritualer att minnas Helena. Jag fixar ofta med skänken där vi har foton och minnessaker eller åker förbi platser jag förknippar med henne. Framför allt engagerar jag mig frågor kring psykisk ohälsa och suicid. Det är också sätt för mig att minnas Helena.

Men graven är ändå den "officiella"minnesplatsen. Den som ska bestå och dit alla kan komma när de vill. Och dit åker jag alltså minst en gång varje vecka. Det finns fina strövområden runt kyrkogården så jag har ofta med en eller fler hundar och tar en långpromenad i omgivningarna. Det brukar kännas bra, som att jag hälsar på Helena litet längre.

När jag är vid Lilla Dalen som platsen heter så spelar det ingen roll var på kyrkogåden jag befinner mig. Jag vet alltid åt vilket håll Helenas grav ligger. Det är som en inbyggd kompass som alltid pekar åt det hållet.

Gravstenarna omgärdas av en låg häck. Först ser man inte stenen för häcken skymmer. När man kommer närmare ser man det översta på stenen men inte förrän man är nära ser man hela.

VARJE gång jag kommer gående, innan stenen dyker upp bakom häcken, så håller jag tummarna för att stenen inte ska vara där. Några bråkdels sekunder lyckas jag nästan lura hjärnan att det värsta inte hänt och att Helenas grav inte ens existerar. Jag vill det så gärna så ofta håller jag tummarna att stenen inte ska vara på sin plats.

Men naturligtvis finns den där.

Det har hänt, Helena har sin grav på Lilla Dalen och vi kommer att se årstiderna komma och gå där så långe vi själva lever.

Graven höstfixad

 

Hundarna fick sig ett höstdopp också

 



Av Eva Wedberg - 24 september 2014 10:34

Jag hade en jättebra kväll på Febe häromkvällen. Varmt och välkomnande och goda samtal kring min föreläsning.
Jag har träffat många fina människor sen jag förlorade Helena. Flera har jag kommit i kontakt med via min blogg eller Facebook. Trots att jag aldrig ens pratat med dem/er så känns det som vi är nära vänner.
Jag slås av vilken gemenskap som finns mellan oss som förlorat någon nära. Den finns mellan oss som mist i Suicid och den finns mellan oss som förlorat barn. Den finns naturligtvis också i andra sammanhang när livet slår till; sjukdomar, andra förluster. Vi har alla varit med om det i det större men kanske inte så personliga planet när det händer något i världen som berör oss. Estonia, tsunamin, 11 september för att nämna några.
I det här inlägget väljer jag att i första hand skriva om förlusten av barn.
När jag möter en annan person som förlorat ett barn spelar det ingen roll vilken ålder barnet hade eller orsaken till förlusten.
Det spelar heller ingen roll vem jag eller den andra är. Vilket yrke eller bakgrund vi har. Man eller kvinna är oväsentligt.
Det enda som finns är en samhörighet i att vi delar det svåraste som finns. Vi möts i det svåra och finner kraft i det.
Jag kan känna att det finns ett lugn och harmoni kring dessa möten som jag önskar skulle uppstå även i andra sammanhang.
Hur ofta är det så? Funderar vi inte alltför ofta vilka vi är, hur vi verkar i den andres ögon. vi vill gärna framstå som både roliga och intelligenta och se så bra ut som möjligt. Och vi har en massa förutfattade meningar om andra.
När tragedin är ett faktum släpper vi på fördomarna och det är då vi möts på riktigt.
Det borde vara på samma sätt i alla situationer och det ska inte behöva inträffa katastrofer innan vi inser det.

En fin blomma och en Febelykta.

Av Eva Wedberg - 21 september 2014 15:36

   Jag fick frågan av en vän varför jag skriver färre inlägg i bloggen nu.

Jag vet inte om det är så. Eller jo, det är färre än i början när jag i princip bloggade varje dag. Ibland flera gånger per dag.

Nu blir det ungefär 2-3 gånger/vecka. När jag skriver vill jag att det ska bli så bra som möjligt. Att jag skriver om något som ligger mig varmt om hjärtat. Inte bara för att det är dags för ett inlägg.

Det är också så att tiden inte räcker till på samma sätt.

Kanske låter det hemskt. Innebär det att jag inte har tid för Helena? Att hon förpassas längre bak i medvetandet?

SJÄLVKLART INTE!

Hon finns med hela tiden. Men allt uttrycks inte i bloggen på samma sätt. Kanske känner jag också att vissa delar har jag redan skrivit om flera gånger redan.

Hursomhelst. Nu har vi köpt vårt kära hus i Månkarbo. Det känns så rätt för oss. Under de två dygn vi ägt det har vi stortrivts där.

Samtidigt en sorg att Helena inte får vara med. Hon var så ivrig att följa med och leta hus. Hon engagerade sig jättemycket och hade synpunkter på än det ena än det andra.

Men visst är hon med även här. Jag skrev tidigare om hennes möbler som vi tagit dit. Även hennes husgeråd, micro, tavlor, golvlampor med mera med mera finns nu i huset.

Det var till och med så att vissa saker valde vi att inte sätta upp. De var alltför personliga och förknippade med henne. Vi vill heller inte att huset ska bli ett minnesmärke över Helena där allt förknippas med henne.

Vi valde till exempel att inte ställa in hennes studentpresenter i vitrinskåpet. Eller glasen som hon köpte när hon var på semesterresor.

Vi diskuterar om vi ska ta dit hennes filmer som nu står i kartonger i förrådet. Om vi nångång ska ha tid att se dem är det under ledighet i fritidshus. Men vi får se.

Sen finns också saker från hennes lägenhet som är ännu en nivå personligare och som jag aldrig ens skulle överväga att visa bilder på. Hennes gamla telefoner och plånböcker till exempel. Hon var en riktig samlare som sparade det mesta.  Det gör att det också blir svårare att göra sig av med. Om hon varit en person som struntade i saker hade det varit en annan sak. Vi har också en låda med lönespecar och gamla räkningar som vi inte förmått slänga.

Bland mycket annat. En dag ska vi ta ställning till allting men det känns inte som att det är någon brådska.


Jag bloggar kanske inte riktigt lika frekvent som tidigare men mitt engagemang kring psykisk ohälsa och självmord är minst lika stort som tidigare.

Jag försöker hela tiden öka min kompetens i ämnet. Intressant men bitvis jobbigt.

Idag sitter jag och förbereder en föreläsning som jag ska hålla på Febe i Kista imorgon. Det känns jättebra att jag får möjlighet att dela med mig av mina erfarenheter där.

Suicide Zeros verksamhet blir alltmer omfattande och föreningen representeras ofta i nyhetsprogram och i tidningar.

Vi har nu 90-konto och intäkterna ökar stadigt, inte minst tack vare de fina pärlarmbanden som lanserades för några veckor sedan.

Igår var Mattias Sunneborn en av delagarna på Fångarna på fortet. Hans lag vann och de beslutade att skänka vinstsumman, 30 000 kr till Suicide Zero. Fantastiskt!! Starkast var dock att höra  honom säga att anledningen till att man ville skänka pengarna till Suicide Zero var att alla i laget var drabbade av självmord. 

Vilken befrielse det måste vara för honom att kunna säga det på det sättet och kanske att det äntligen börja hända något med tabut kring suicid.


Några äldre bilder på Helena

 

 


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se