catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 15 september 2014 21:26

   Helgen har till stor del handlat om valet. Ja, hela den senaste månaden har till stor del upptagits av valet. Debatter i tidningar, SVT, TV4, webbTV och radio.

Det är många viktiga frågor som har debatterats. Dock har jag inte en enda gång hört någon prata om psykisk ohälsa eller suicid. Man vill visserligen satsa på skola och vård. Man kan hoppas att det då för skolan innebär fler kuratorer, satsning på lärare och livskunskap på schemat. För vården hoppas jag på en satsning på den eftersatta psykvården och på suicidpreventiv forskning.

I det privata livet ser vi fram emot att få tillträde till fritidshuset vi köpt. Vi har börjat packa en del som ska tas med här hemifrån. Bland det som ska med finns större delen av Helenas bohag. Hennes möbler och kartonger med husgeråd har fyllt vårt garage sedan förra våren. Vi har sparat mycket av det just för att kunna ta med till huset vi letade efter. Att börja riva i kartongerna med hennes filmer, porslin och sänglinne var mycket tuffare än jag var beredd på.

Jag hade inte funderat så mycket på det innan vi började. Men när vi gick igenom allt, när vi lyfte ut hennes soffa och säng och vitrinskåpet som hon var så stolt när hon köpte och allt det andra. Då kändes det som att riva bort skorpan på ett sår. En del av mig  kastades tillbaka till maj förra året då allt stuvades in i garaget. Chocken och sorgen vi kände så och det smärtsamma i att ha lämnat hennes lägenhet bakom oss.

Det finns något så rörande och sorgligt att gå igenom det som var en stor del av hennes hem. Det fanns såna förväntningar när hon köpte dem. Sån stark tro på framtiden.

Samtidigt känns det rätt att det kommer till användning. Mycket bättre än att det ligger i garaget och blir förstört. Och på det här sättet blir Helena närvarande i det nya huset.

Vi hittade dessutom några sedan länge bortglömda kartonger på vinden. Där fanns bland annat dopljus och doppresenter till barnen och mängder av gruppfoton från dagis och skolor. Många minnen naturligtvis kring alla barnen. Men vemodigt och sorgligt att se bilderna med den blyga söta Helena bland alla dagiskompisarna och fröknarna .

Och så fel att ett dopljus finns kvar men inte den vars namn står skrivet på ljuset.

 

En glullig bild på Milo och Jackson också :-)  

ANNONS
Av Eva Wedberg - 11 september 2014 08:50


WHO har utsett 10 september till en dag att uppmärksamma suicid i världen:

World Suicide Prevention day.

Jag har letat runt på nätet för att försöka ta reda på varför det är just den 10 september. Jag har inte kunnat hitta något om det.

Däremot läste  jag en mycket annat intressant på hemsidan http://www.iasp.info/wspd/ :

Dagen har uppmärksammats sedan 2003 i den här formen.

Antalet självmord i världen är 800 000 varje år, en person var 40 sekund. 

800 000  som inte hade behövt dö.

I Europa och Nordamerika är det oftast någon form av psykisk sjukdom som depression eller alkoholmissbruk som ligger bakom ett självmord. Medan det i Asien i högre grad är en impulshandling.

Här i Sverige uppmärksammas dagen med ljusmanifestationer på olika håll i landet.

På Sergels Torg i Stockholm tändes 1600 ljus, en för varje person som tog sitt liv i Sverige 2014.

Det anordnas också föreläsningar och seminarier på sina håll.

Jag tycker det är jättefint att det finns en särskild dag då detta ämne ligger i fokus.

Vi behöver den att samlas kring.

Jag skulle önska att den var mycket större. Jag vill att den blir en angelägenhet för alla, även för dem som inte är direkt berörda. 

Den ska synas och höras. I tidningar, TV, sociala medier och i samtalen.

Alla kommuner ska ha en egen ljusmanifestation. Vi ska fylla Sergels torg nästa år med tal, ljus och musik.


Som en ödets ironi är 10 september också vår bröllopsdag. I går var det 20 år sedan vi gifte oss i Lida friluftskyrka i Tullinge. Daniel var 5 och Helena 3½ när vi gifte oss.

Helena tyckte alltid om familjesammankomster och deltog glatt i allt som hörde till bröllopet. Hon hade en blåblommig klänning med krage och var så nöjd med sig själv.

Hon hade efteråt glatt berättat för förskolepersonalen om kv'ällen: att vi suttit i långa rader och ätit länge, mamma hade en fin klänning, mormor var där och mamma och pappa var så glada så de hoppade (bröllopsvalsen :-))


Vem kunde ana att den där glada 3-åringen i fina klänningen drygt 18 år senare inte skulle orka leva?

Att det på vår 20:e bröllopsdag skulle tändas ljus till hennes minne på Sergels torg.


En trött Helena på Astrid Lindgrens värld några veckor innan bröllopet
 

En stolt Helena döper sin lillasyster

 

 

Sergels torg igår kväll



ANNONS
Av Eva Wedberg - 7 september 2014 21:12


När jag pratar om att Helena inte finns i livet säger jag ofta att vi förlorat henne. Ibland säger jag just att hon inte finns. Nån gång säger jag litet diffust ”när det hände med Helena” eller litet vanvördigt ”det där med Helena”. Jag kan också uttrycka det som att hon lämnat oss. Om jag ska vara riktigt rättfram säger jag att hon tagit sitt liv.


Det finns dock ett ord jag inte kan förmå mig till att säga om henne. Och det är just det där ordet på tre bokstäver som börjar med D. Det där man är när man inte lever längre.  Jag kan bara inte förmå mig att säga att hon är D--. 

Följaktligen kan jag inte heller säga att hon D—den där hemska dagen i januari förra  året. Jag säger att hon lämnade oss eller nåt liknande.

När någon lämnat jordelivet annonserar man ofta om det i tidningen. Men inte heller här kan jag säga d-ordet före utan jag pratar helt enkelt om Annonsen.

Jag kan bli väldigt sårad om nån annan säger D-ordet om henne. Det låter så hårt på nåt sätt. Jag tycker heller inte att någon annan har rätt att använda det om henne. Jag ska bestämma när det är OK att uttrycka sig så och än är det inte det.

Jag förstår naturligtvis att hon är borta och aldrig kommer tillbaka. Jag försöker heller inte förneka att det är på det viset. I andra sammanhang försöker jag aldrig smita undan sorgen. Tvärtom är jag noga med att inte låta sorgen begränsa mig. Jag försöker leva så mycket som möjligt som tidigare. Jag undviker inte de platser som är mest smärtsamma eller de samtalsämnen som hugger mest i magen.


Jag är inte främmande för uttryck som ”Jag tror jag dööör” i lätt raljerande ton.

Jag kan säga det om andra personer. Robin Williams är död, Michael Jackson är död, min pappa är död. Helena är …. har vi förlorat.

Men när det handlar om Helena känns det bara fel.

Och kanske är det precis vad det handlar om: Det känns så fel att hon inte finns här. Hon ska leva här hos oss. Få barn, jobba, studera och bli äldre här hos oss. Inte ständigt vara en sörjd och saknad 21-åring.

Att undvika det där ordet blir som nån sorts protest mot att vi inte fick behålla henne.

Nån dag ska jag säga ordet men det blir inte idag.


 




Av Eva Wedberg - 3 september 2014 20:57

Tio dagar sen senaste blogginlägget.

Det har varit så fullt upp att jag inte hunnit helt enkelt.

Mycket att göra på  på jobbet efter sommaren och mycket att ta tag i.

Två födelsedagar, Tommy och Daniel fyller år med ett par dagars mellanrum.

Jag har också varit i Finland nästan en vecka. Massor med skratt, god mat, vin, virkning och fina samtal.

Och utöver allt detta har vi  efter flera års letande äntligen hittat fritidshuset vi letat efter.


Jag har med andra ord haft en väldigt bra period på många sätt. Jag kom hem nöjd med Finlandsresan och glad att träffa familjen igen.


Vad händer då? Jo saknaden efter Helena slår till som ett knytnävsslag i magen.

Jag vill ha henne här NU!!!

Jag vill prata med henne, munhuggas, skratta åt hennes skämt, gå på bio med henne, ha tjejkvällar med henne och Emilia, åka bil med henne. Jag vill att hon ska ringa flera gånger om dagen.

Jag tycker det är så orättvist att jag måste förlora henne. Jag förstår inte hur det kunde hända.

Det finns så mycket jag skulle behöva prata med henne om, sånt som jag bara kan prata med henne om.

Jag vill ha receptet på kycklinggrytan som hon brukade göra.


Det är flera månader sen jag kände mig så sorgsen och som jag saknade henne så starkt.

Jag vet inte varför det kom just nu.

Kanske är det för att bra perioder följs av sämre. Ju bättre man mått, desto hårdare faller man.

Kanske är det för att många minnen av Helena blivit alltmer påtagliga.

Det smått paradoxala är ju att ju längre tiden går desto tydligare och nära känns minnena av henne. Därmed påminns jag om vad jag mist och hur gärna jag vill ha det tillbaka.

Kanske är det för att Ronja fyller 3 år idag.

Jag tänker tillbaka på 3 september 2012, Ronjas ettårsdag.  Helena ordnade födelsedagskalas, bakade en pannkakstårta till hundarna och bjöd hem familjen på kaffe och wienerbröd för att fira. När jag promenerade hem från Helena  tänkte jag på hur lyckligt lottad jag var som hade tre så fina barn och att vi kunde ordna ett kalas för en hund en vanlig måndagkväll. Jag tänkte också att jag inte behövde något mer så länge jag hade dem.

Efteråt har jag många gånger önskat att jag kunde vrida tillbaka tiden till 3 september 2012.  Då var världen som den skulle fortfarande. Jag tror Helena trivdes med livet och mådde bra. Det var senare hon började må dåligt.

Så om vi kunde gå tillbaka till 3 september 2012 skulle vi ha möjlighet att se vad som var på gång och därmed förhindra det som sen hände.

Helena hade gjort ett inlägg på Facebook den dagen:


"Idag fyller min studsboll 1 år. Underbara rövarunge, jag älskar dig. "

 

Av Eva Wedberg - 24 augusti 2014 16:30

Jag hade aldrig trott att det skulle komma så många reaktioner på mitt, Cecilias och Kims deltagande i Aftonbladets webb-TV.

Vi var ju bara en liten, liten del av programmet, där Ludmilla för övrigt gjorde en jättefin insats. Men i och med att vi "skyltade" i början följt av den kortare texten så fick vårt inslag stor spridning.

Jag tror heller inte att det är så vanligt att man får prata på det viset och verkligen försöka beskriva människan man mist. Oftast handlar det om omständigheterna kring själva självmordet.

Jag är iallafall oerhört tacksam över att jag fick den här möjligheten och att problematiken uppmärksammas.

För som jag sagt tidigare, vi som drabbats ska alla vara stolta över de vi mist. De var fantastiska personer som tyvärr just då inte orkade leva. Och det är ingen skam att inte orka.

Vi som är kvar har också all anledning att vara stolta. Vi har gjort allt vi kunnat och velat deras bästa, mer kan man inte begära.

Jag vill också passa på att tacka för alla fina kommentarer, samtal och  delningar av länken.


Numera reflekterar jag på ett annat sätt än tidigare över hur suicid beskrivs i litteraturen. När man fått upp ögonen för det så märker man att det förekommer i så gott som all´litteratur. En författare som heter Bo Andersson har också skrivit en utmärkt bok "Att vara eller inte" som handlar bland annat om självmord i film och böcker.

Det jag lagt märke till när jag läser i böcker är att det ofta beskrivs litet "ädelt". Sorgligt javisst men ofta finns inget alternativ. En före detta popstjärna som är på dekis och aldrig kan bli den han var, kvinnan som lämnat allt för en omöjlig kärlekshistoria tar sitt liv för att mannen ska kunna fortsätta , krigaren som offrar sig för sitt land. Jag vet att det låter ålderdomligt och sterotypt men det förekommer i litteratur som är relativt nyskriven.

Ibland är det någon ganska avlägsen kompis eller släkting som tar sitt liv och då får man sällan veta mer om dem än just att de tog sitt liv och kanske att de alltid varit litet udda.

Kanske väljer jag fel böcker att analysera men jag tycker inte jag hittat någon som verkligen nyanserar bilden av den som tar sitt liv.  Men kanske är vi inte riktigt mogna för det heller.

Om ni har andra erfarenheter får ni gärna höra av er.


Ännu ett exempel på att jag är inne på andra året efter Helena:

I helgen har jag varit i Mundekulla utanför Emmaboda och hållit kurs för föreningsvalda kassörer inom Riksteatern.

Jag var där för precis ett år sedan på ett liknande uppdrag.

Det mesta var sig likt och jag blev åter fascinerad över den fantastiska anläggningen som byggts av verkliga entusiaster.

För mig var det ändå en stor skillnad. Då, hade jag nyss kommit upp i att jobba halvtid, jag var obekväm med att resa och att ha en massa människor omkring mig.  Jag var helt utmattad då kursen var klar.

Nu finns en helt annan kraft i mig, jag lägger märke till andra saker runt omkring och det stör mig inte att vara i folksamlingar.

Det känns bra att kunna jämföra på det viset och se att det faktiskt gått väldigt mycket framåt sedan förra året.


Jag började detta inlägg med att skriva om inlägget i Aftonbladet web.

Som vanligt kommer man ju på efteråt vad man skulle ha sagt. Om jag fick möjlighet att göra om inspelningen skulle jag beskriva hur mycket jag saknar alla telefonsamtal och SMS från Helena. Jag tror faktiskt att det är det jag saknar mest. Alla nonsenssamtal


"Hej världens bästa mamma, vad gör du?"

"Jobbar, vad gör du?"

"Jobbar. Har du kul då?"

"Sådär. har du?"

"Sådär"

"Var det nåt särskilt?

"Nä. Då säger vi så då"

"Puss då"

"Puss"


Mundekullaidyll


 

 

 


Av Eva Wedberg - 20 augusti 2014 22:14

Aftonbladet uppmärksammar åter problematiken  kring psykisk ohälsa och självmord.

Dels genom artikelserien Otillräcklig dels genom webTV-programmet Partiprogrammet.

I det senare framträdde ikväll bland annat Ludmilla Rosengren. Hon är läkare och terapeut och har även hon förlorat en dotter genom suicid.

Ludmilla är ordförande i Suicide Zero, en förening där även jag engagerat mig och jag är kassör i dess styrelse.


I ett inlägg i Partiprogrammet framträder jag och två  kvinnor till som förlorat närstående i suicid.

Vi berättar under en halv minut var om den person vi förlorat.

Jag är ju inte alls van att bli filmad på det här sättet och var rätt nervös i den varma studion.

Däremot är jag väldigt tacksam att jag fick möjlighet att berätta om Helena på det här sättet, om människan Helena som jag saknar så.

Jag hoppas jag också lyckas förmedla styrka till andra drabbade att prata om det som hänt.


Om ni är intresserade av att se klippet så är webbadressen här:

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/otillracklig/article19395273.ab



Min blogg läggs för övrigt numera också upp på Suicide Zeros hemsida; www.suicidezero.se. Den är i stort likadan som i catchingup, dock utan bilder.


Stillbild från mitt framträdande på webb-TV

   

Text ur Aftonbladet idag

Eva förlorade sin dotter Helena.

Cecilia förlorade sin dotter Caroline.

Kim förlorade sin pojkvän Johan.

Nu vill de bryta tabut kring självmord - och uppmanar fler att prata.

– Det är ingenting som man ska behöva skämmas för, säger Kim.De har alla varit med om något av det värsta som kan hända: att en närstående tar sitt liv. Kvar står de i sorgen, saknaden - och tystnaden. När Kims 27-årige pojkvän begick självmord för ett år sedan så märkte hon hur svårt omgivningen hade att bemöta henne.

"Läskigt att prata om det"

– Reaktionerna jag har fått när jag pratar om vad som hänt är bland annat obehag och rädsla och försök till att avsluta konversationen. Många tycker det är läskigt att prata om det och undviker därför helst ämnet helt, säger hon.

Kim är långt ifrån ensam att gå igenom den tragedi som det innebär när en anhörig tar sitt liv. Antalet självmord ökar för andra året i rad och det är bland ungdomar som den största ökningen har skett. I fjol tog 176 unga mellan 15 och 24 år sitt liv. I samma åldersgrupp är självmord den vanligaste dödsorsaken.

Förlorade sina döttrar

Eva och Cecilia förlorade sina döttrar alldeles för tidigt. Nu vill de båda lyfta vikten av att våga prata om öppet om det som har hänt.

– Tabut som fortfarande finns gör att det blir ännu mer hysch-hysch. Det är jätteviktigt att vi pratar med varandra och att vi belyser psykisk ohälsa, säger Cecilia, vars dotter Caroline tog livet av sig, 17 år gammal.

Evas dotter Helena begick självmord när hon var 21 år och Eva menar att det är helt avgörande att prata om det man går igenom.

– Det är lätt att tro att om man är tyst så går det över och läker ut, men det är ju precis tvärtom. Sorgen och saknaden finns hela tiden, men de känslorna kan gå bredvid en, istället för att ta över allt, säger hon.

Bryta tabun

I Aftonbladet TV:s Partiprogrammet ägnas den här veckan hela programmet åt att prata om psykisk ohälsa bland unga. Kim hoppas på att samtalen kan bryta tabun och nå ut till människor som kämpar.

– Självmord och psykisk ohälsa är väldigt vanligt och ingenting man ska behöva skämmas över eller försöka dölja för sin omgivning, eftersom alla har rätt till att få hjälp. Genom att prata kan man nå ut till människor som mår dåligt innan det är försent, säger hon.


Partiprogrammet sänds live på Aftonbladet.se i kväll kl 19.00

Av Eva Wedberg - 16 augusti 2014 16:02

Beskedet om Helenas slutliga skatt 2013 damp ner i brevlådan i veckan. Det var såklart ställt till hennes dödsbo men hennes personnummer var angivet.

Jag tror brevet från Skatteverket var den sista posten till Helena. Jag har sparat all post som kommit i hennes namn ända sedan hon lämnade oss. En hel del har varit reklam och strunt men jag har ändå inte vågat kasta OM det skulle vara det sista som var adresserat till henne. Nu kan jag nog slänga en del, för det är nog slut.


Helena jobbade extra som timanställd på min arbetsplats för några år sedan. Hon finns fortfarande kvar i löneregistret med anställningsnummer och allt. Hon ligger dock under kategorin avslutade anställningar.  Antagligen är det så i fler register, hon finns kvar i historiken men ingen aktivitet sker.

Jag undrar hur länge personnummer finns kvar. Är det för evigt eller ett visst antal år efter man lämnat jordelivet?


Igår när vi gick igenom vår gamla dator hittade vi  en filmsnutt från 2008 som jag inte sett tidigare Det var Helena och ett par kompisar till henne som  åkte tunnelbana och de var antagligen inte helt nyktra. Men de var så glada. Helena skrattade och spexade och var precis som jag minns henne;  energisk, rolig och med ett leende som kunde smälta berg.


Jag har märkt att nu när jag börjar känna mig allt starkare så återkommer fler och fler minnen och funderingar från tiden runt 12 januari 2013. Innan Helena lämnade oss, när det hände och de första månaderna efter.

De senaste dagarna har jag funderat över hennes begravning.

Hon begravdes den 12 februari 2013, en månad efter det vi förlorade henne.

Vi lade ner väldigt mycket tid och kraft på begravningen, det var så viktigt att det blev bra.  Vi träffade kantorn flera gånger för att lyssna igenom musiken vi ville ha i kyrkan. Vi bjöd hem de som skulle bära kistan på middag några dagar innan för att vi skulle planera, vi bakade cupcakes med väldigt ambitiös topping. Vi gjorde en minnesfilm på drygt 50 minuter,  vi hackade och brynte tacosfyllning till 100 personer.

För att bara nämna några saker. Allt med hjälp av snälla vänner och släktingar men ändå mycket jobb.

Det hela mynnade ut i en begravningsdag som pågick över 5 timmar på 3 platser; kyrkan, kyrkogården och Folkets hus. Med så långt avstånd mellan så det var nödvändigt att ta bilen mellan alla platserna.

Nu efteråt kan jag inte förstå att vi orkade, antagligen var vi fortfarande i chock och därmed fyllda med adrenalin. Jag är glad att vi verkligen försökte få det så bra som möjligt. Det blev en fin hyllning till Helena och på något konstigt sätt också ett varmt minne. Det blev musik som vi förknippade med henne och  den mat hon tyckte mest om. Symboliskt var det också viktigt för oss att vi följde henne till graven. Hon tyckte inte om att vara ensam och då hade det varit fel att lämna henne i kyrkan.

Det finns ingenting jag i efterhand tänkt att jag skulle tagit bort. Tvärtom har det i efterhand dykt upp funderingar om sånger vi skulle sjungit, tänkta tal vi skulle hållit och mer mat vi skulle lagat.

Kanske skulle man i likhet med att brudpar förnyar sina löften efter ett antal år kunna förnya begravningsceremonier efter några år? När man är starkare och då få med det man ”missade” förra gången?

Nja, jag tror faktiskt inte det. Den ceremoni vi hade då kom ur den chock och den avgrundsdjupa sorg vi kände då. Det var så vi mindes Helena och det var så vi ville hylla henne den gången

Med tiden tar sorgen och saknaden andra uttryck. Vi kommer alltid att ha behov av vissa ritualer vissa dagar när vi minns Helena litet extra. Jag varken kan eller vill gå tillbaka till hur det var vid tiden för begravningen.  I likhet med livet i övrigt anpassar vi oss till det vi har här och nu och så får det också bli med formerna för hur vi uppmärksammar Helena och saknaden efter henne.

I vardagen äter vi ofta mat hon tyckte om, vi spelar hennes musik och vi talar om henne dagligen.

 

 

    

  




Av Eva Wedberg - 12 augusti 2014 20:51


Den här dagen, den 12 augusti 2014 vaknade jag och många med mig till beskedet att den underbare skådespelaren och komikern Robin Williams tagit sitt liv. En fantastisk glädjespridare som också bar på ett stort mörker. Robin Williams gjorde många fina roller, Mork och Mindy, Döda poeters sällskap, rösten till Anden i tecknade Aladdin bland annat.

Jag förknippar honom främst med den 24 augusti 1989 då jag födde min son. Under en segdragen förlossning hyrde vi film för att få tiden att gå. Filmen var ”Good Morning Vietnam”  Med Robin Williams vrålande ” Gooood Moooorninggg  Vietnaam”   i öronen  upplevde vi en av de bästa dagarna i livet.


Datumet den 12 är fortfarande väldigt laddat för mig. Flera dagar innan blir pulsen litet högre, jag blir stirrig och jag återvänder till dagarna innan den 12 januari 2013.

De 12:e varje månad återupplever jag fortfarande timme för timme den ödesdigra 12 januari 2013. 14:00 när jag pratade med henne sista gången, 16:45 när det hände, 20:15 när polisen ringde på dörren. Och otaliga gånger hemsöks jag av skuldfyllda, frustrerande tankar: ”Om jag åkt till henne den här tiden, om jag frågat mer, om jag ringt under eftermiddagen. Kanske hade det sett annorlunda ut då.”


Den senaste tiden har jag dragit mig till minnes delar av ett samtal jag och Helena hade den 10 januari 2013, två dagar innan hon lämnade oss.  Helena hade varit ledig ett par veckor och skulle börja på nytt jobb måndagen efter. Jag stod och lagade mat och hon satt på en köksstol och höll mig sällskap, som så många gånger förr.

Jag frågade henne om hon kände sig piggare när hon varit ledig ett tag och om hon tyckte det var skönt att ha tid att koppla av. Hon svarade att det var OK men att hon kände sig rastlös och längtade efter att komma igång och jobba igen.  Hon hade till och med funderingar på att söka extrajobb på äldreboende på helgerna.

När jag tänker på samtalet, som kan verka bagatellartat, påminns jag om att jag hade en gnagande oro för henne. Jag ångrar att jag inte frågade mer den gången. Hon var trött och utarbetad och hade nog behövt vara ledig två månader istället för två veckor. Hon kunde rimligtvis inte ha hunnit vila sig så mycket på två veckor så hon nu var rastlös och klättrade på väggarna.


 Idag är det alltså 1 år och 7 månader sedan vi miste Helena. Ofattbart - länge och kort tid på samma gång.

Jag tänker på alla som drabbats efter mig och som jag vet har det så jobbigt.

På ett sätt är jag tacksam att det gått mer än ett och ett halvt år.

 Smärtan och sorgen finns lika stark som förut men liknar alltmer en följeslagare som går bredvid. Den finns där hela tiden men får samsas med annat och ibland också ge plats och stiga åt sidan.

 


Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se