catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 16 augusti 2014 16:02

Beskedet om Helenas slutliga skatt 2013 damp ner i brevlådan i veckan. Det var såklart ställt till hennes dödsbo men hennes personnummer var angivet.

Jag tror brevet från Skatteverket var den sista posten till Helena. Jag har sparat all post som kommit i hennes namn ända sedan hon lämnade oss. En hel del har varit reklam och strunt men jag har ändå inte vågat kasta OM det skulle vara det sista som var adresserat till henne. Nu kan jag nog slänga en del, för det är nog slut.


Helena jobbade extra som timanställd på min arbetsplats för några år sedan. Hon finns fortfarande kvar i löneregistret med anställningsnummer och allt. Hon ligger dock under kategorin avslutade anställningar.  Antagligen är det så i fler register, hon finns kvar i historiken men ingen aktivitet sker.

Jag undrar hur länge personnummer finns kvar. Är det för evigt eller ett visst antal år efter man lämnat jordelivet?


Igår när vi gick igenom vår gamla dator hittade vi  en filmsnutt från 2008 som jag inte sett tidigare Det var Helena och ett par kompisar till henne som  åkte tunnelbana och de var antagligen inte helt nyktra. Men de var så glada. Helena skrattade och spexade och var precis som jag minns henne;  energisk, rolig och med ett leende som kunde smälta berg.


Jag har märkt att nu när jag börjar känna mig allt starkare så återkommer fler och fler minnen och funderingar från tiden runt 12 januari 2013. Innan Helena lämnade oss, när det hände och de första månaderna efter.

De senaste dagarna har jag funderat över hennes begravning.

Hon begravdes den 12 februari 2013, en månad efter det vi förlorade henne.

Vi lade ner väldigt mycket tid och kraft på begravningen, det var så viktigt att det blev bra.  Vi träffade kantorn flera gånger för att lyssna igenom musiken vi ville ha i kyrkan. Vi bjöd hem de som skulle bära kistan på middag några dagar innan för att vi skulle planera, vi bakade cupcakes med väldigt ambitiös topping. Vi gjorde en minnesfilm på drygt 50 minuter,  vi hackade och brynte tacosfyllning till 100 personer.

För att bara nämna några saker. Allt med hjälp av snälla vänner och släktingar men ändå mycket jobb.

Det hela mynnade ut i en begravningsdag som pågick över 5 timmar på 3 platser; kyrkan, kyrkogården och Folkets hus. Med så långt avstånd mellan så det var nödvändigt att ta bilen mellan alla platserna.

Nu efteråt kan jag inte förstå att vi orkade, antagligen var vi fortfarande i chock och därmed fyllda med adrenalin. Jag är glad att vi verkligen försökte få det så bra som möjligt. Det blev en fin hyllning till Helena och på något konstigt sätt också ett varmt minne. Det blev musik som vi förknippade med henne och  den mat hon tyckte mest om. Symboliskt var det också viktigt för oss att vi följde henne till graven. Hon tyckte inte om att vara ensam och då hade det varit fel att lämna henne i kyrkan.

Det finns ingenting jag i efterhand tänkt att jag skulle tagit bort. Tvärtom har det i efterhand dykt upp funderingar om sånger vi skulle sjungit, tänkta tal vi skulle hållit och mer mat vi skulle lagat.

Kanske skulle man i likhet med att brudpar förnyar sina löften efter ett antal år kunna förnya begravningsceremonier efter några år? När man är starkare och då få med det man ”missade” förra gången?

Nja, jag tror faktiskt inte det. Den ceremoni vi hade då kom ur den chock och den avgrundsdjupa sorg vi kände då. Det var så vi mindes Helena och det var så vi ville hylla henne den gången

Med tiden tar sorgen och saknaden andra uttryck. Vi kommer alltid att ha behov av vissa ritualer vissa dagar när vi minns Helena litet extra. Jag varken kan eller vill gå tillbaka till hur det var vid tiden för begravningen.  I likhet med livet i övrigt anpassar vi oss till det vi har här och nu och så får det också bli med formerna för hur vi uppmärksammar Helena och saknaden efter henne.

I vardagen äter vi ofta mat hon tyckte om, vi spelar hennes musik och vi talar om henne dagligen.

 

 

    

  




ANNONS
Av Eva Wedberg - 12 augusti 2014 20:51


Den här dagen, den 12 augusti 2014 vaknade jag och många med mig till beskedet att den underbare skådespelaren och komikern Robin Williams tagit sitt liv. En fantastisk glädjespridare som också bar på ett stort mörker. Robin Williams gjorde många fina roller, Mork och Mindy, Döda poeters sällskap, rösten till Anden i tecknade Aladdin bland annat.

Jag förknippar honom främst med den 24 augusti 1989 då jag födde min son. Under en segdragen förlossning hyrde vi film för att få tiden att gå. Filmen var ”Good Morning Vietnam”  Med Robin Williams vrålande ” Gooood Moooorninggg  Vietnaam”   i öronen  upplevde vi en av de bästa dagarna i livet.


Datumet den 12 är fortfarande väldigt laddat för mig. Flera dagar innan blir pulsen litet högre, jag blir stirrig och jag återvänder till dagarna innan den 12 januari 2013.

De 12:e varje månad återupplever jag fortfarande timme för timme den ödesdigra 12 januari 2013. 14:00 när jag pratade med henne sista gången, 16:45 när det hände, 20:15 när polisen ringde på dörren. Och otaliga gånger hemsöks jag av skuldfyllda, frustrerande tankar: ”Om jag åkt till henne den här tiden, om jag frågat mer, om jag ringt under eftermiddagen. Kanske hade det sett annorlunda ut då.”


Den senaste tiden har jag dragit mig till minnes delar av ett samtal jag och Helena hade den 10 januari 2013, två dagar innan hon lämnade oss.  Helena hade varit ledig ett par veckor och skulle börja på nytt jobb måndagen efter. Jag stod och lagade mat och hon satt på en köksstol och höll mig sällskap, som så många gånger förr.

Jag frågade henne om hon kände sig piggare när hon varit ledig ett tag och om hon tyckte det var skönt att ha tid att koppla av. Hon svarade att det var OK men att hon kände sig rastlös och längtade efter att komma igång och jobba igen.  Hon hade till och med funderingar på att söka extrajobb på äldreboende på helgerna.

När jag tänker på samtalet, som kan verka bagatellartat, påminns jag om att jag hade en gnagande oro för henne. Jag ångrar att jag inte frågade mer den gången. Hon var trött och utarbetad och hade nog behövt vara ledig två månader istället för två veckor. Hon kunde rimligtvis inte ha hunnit vila sig så mycket på två veckor så hon nu var rastlös och klättrade på väggarna.


 Idag är det alltså 1 år och 7 månader sedan vi miste Helena. Ofattbart - länge och kort tid på samma gång.

Jag tänker på alla som drabbats efter mig och som jag vet har det så jobbigt.

På ett sätt är jag tacksam att det gått mer än ett och ett halvt år.

 Smärtan och sorgen finns lika stark som förut men liknar alltmer en följeslagare som går bredvid. Den finns där hela tiden men får samsas med annat och ibland också ge plats och stiga åt sidan.

 


ANNONS
Av Eva Wedberg - 10 augusti 2014 16:18

   Vi har varit på en dryg veckas tripp till Kittelfjäll.

För er som inte känner till Kittelfjäll kan jag berätta att det är en superfin  liten by i södra Lappland. Kittelfjäll heter också bergtoppen precis ovanför byn. Det är en av många fjälltoppar man ser när man står nere i Kittelfjäll. Var man än befinner sig i dalen ser man ännu fler bergtoppar, dalar och fjällsjöar.

Vi hade hyrt stuga och åkte dit för att vandra, fiska och framför allt koppla av.

Vi bodde i ett stugområde men eftersom det var i slutet av säsongen var vi nästan ensamma.

Det finns en affär i byn och ett hotell som var stängt för säsongen.

Det var precis så avkopplande som vi ville ha det.  Ett sätt att rensa hjärnan och komma ner i varv.

Jag är ingen van vandrare och inte särskilt skicklig men uppskattar det likafullt.

Det är en alldeles speciell känsla att kämpa sig uppåt genom skogen för att sedan när träden glesnar se ut över milsvida vidder. Och att vandra genom vidderna timme efter timme.

Framför allt är man så mycket ”här och nu”. Det enda man tänker på är vad som finns bakom  nästa sten, bakom nästa topp.

Eller att som stockholmare få tillbringa en hel dag på en strand  och få ha stranden helt för sig själv

Man behöver inte fundera på att ta hänsyn till andra eller ens kolla om någon fler dyker upp.

Jag tror vi alla skulle behöva få uppleva en sån ro emellanåt.


Vy vid en av vandringarna


Jag har tidigare skrivit om att jag ibland har behov av att åka bort och vila från det som så påtagligt påminner om att vi förlorat Helena. Slippa se fotografier, slippa åka förbi macken där vi sågs sista dagen, slippa se skylten mot kyrkogården.

Helt går det naturligtvis aldrig att åka bort från sorgen.  Det finns alltid saker som påminner om Helena på ett eller annat sätt.    


I likhet med våra andra barn finns hon med i tankarna var vi än är. Och finns hon i tankarna är ofta inte sorgen långt borta.

Månen var väldigt stor en kväll, Tommy försökte fota den. Jag tänkte att Helena kommit för att hälsa.

Tommy skulle köpa en läsk. Coca-cola har namn på sina flaskor sen en tid. Tommy tog en i högen och upptäckte först i bilen att namnet på flaskan han köpt var ”Helena”

Nu är semestern slut för den här gången. Imorgon ringer klockan tidigt och allt kör igång igen.

Det känns så klart vemodigt men också skönt att saker går in i normala gängor.

Vi har haft en jättefin sommar, jag känner mig nöjd på alla vis och ser fram emot hösten och dess aktiviteter.


Max och Ronja mådde fint

   

 

Av Eva Wedberg - 29 juli 2014 22:39


Statistiken över genomförda självmord i Sverige 2013 är nu officiell.

Det är en dyster läsning. Antalet självmord ökar. Totalt tog 1600 personer livet av sig förra året, jämfört med 1523 året innan.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Man brukar säga att varje dag tar fyra personer livet av sig i Sverige. I verkligheten är det mer än så.

1600 personer är väldigt många.

I mitt bostadsområde bor ungefär 200 personer

Åtta gånger så många tog alltså sina liv förra året.

Tänk er 1600 personer bredvid varandra, det blir en kilometerlång rad.

Om vi räknar 10 år tillbaka har motsvarande en fylld Globen tagit sina liv i Sverige.


Titanic förliste för drygt hundra år sedan och tog 1500 människor med sig i djupet, då Estonia sjönk drunknade drygt 800, tsunamin orsakade 500 svenskars död. Listan över kända katastrofer med många omkomna kan göras lång . Gemensamt är att i stort sett alla känner till dem och att de hålls kvar i minnet med hjälp av böcker, reportage, filmer.


Att 1600 personer tog sina liv uppmärksammas i bästa fall några inslag i nyhetsprogrammen och artiklar i tidningarna i samband med att statistiken blir offentliggjord. Sen lämnas vi som drabbats åt vårt öde.

Framför allt lämnas de som ligger i riskzonen för suicid åt sitt öde. Andra nyheter tar vid. Jag vill inte alls förringa de krig som rasar i världen, inte minst i Gaza, det är fruktansvärt och skamligt hur civilbefolkningen drabbas.

Men vi har kunskapen och möjligheten i Sverige att minska antalet självmord.

Som medmänniskor måste vi minska på tabu kring psykisk ohälsa och självmord, lära oss att prata om det.

Politiker bör göra allvar av frågan och tillsätta resurser till forskning och förebyggande.

Börja jobba för den noll-vision man säger sig sträva mot.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Hon var en av 176 i åldern 15-24.

176 barn och ungdomar som lämnat förtvivlade anhöriga; föräldrar, syskon, kollegor, vänner. Med frågor, skuldkänslor och en livslång sorg och saknad.

Det är väldigt skrämmande och oroväckande att antalet självmord i den åldersgruppen ökat med 20% jämfört med 2012.

20% på ett år är en oerhört hög siffra.

Tänk om vi hade inflation på 20% under ett år vilka rubriker det skulle ge. Hur många nyhetsreportage skulle inte det generera? Vilka katastrofrubriker skulle vi få läsa?


Vi måste alla hjälpas åt att arbeta för att minska antalet självmord. Arbeta för att den som lider av psykisk ohälsa får den hjälp som behövs.

Varje liv som räddas är viktigt.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Vi leker med tanken att det varit 1599 personer. Helena fanns inte med, hon räddades.

1 person, 1599 eller 1600 kan tyckas som oväsentligt.

Men för mig hade det gjort hela skillnaden.


Så älskad och saknad

   

 

 

 

Av Eva Wedberg - 27 juli 2014 19:48


Jag hoppas ni lyssnade på Sommar med nyligen bortgångne Christian Falk igår.

Om inte, gå in på webben och gör det.

Han berättade gripande men utan att bli sentimental om sitt liv.

Om en barndom där han inte var särskilt önskad eller sedd, till att bli hyllad musiker och producent och perioder av missbruk och ekonomiska bekymmer.

Och nu, att veta att hans tid är utmätt. Att han kommer att stanna på samma ålder som sin idol Frank Zappa, 52.

Jag har egentligen aldrig haft någon relation till Christian Falk, varken musikern eller producenten. Jag lyssnade i stort sett aldrig på Imperiet, jag tyckte frontfiguren Thåström var dryg och självupptagen så jag var inte intresserad av att höra deras musik. Därmed visste jag också litet om övriga medlemmar, däribland Christian Falk.

Vi hade nog inte mycket gemensamt heller, jag och Christian. OM vi nångång skulle stött ihop tror jag vi skulle haft väldigt litet att prata om.


Vi har dock en sak gemensamt, en erfarenhet vi tyvärr delar: I likhet med mig har Christian förlorat ett barn genom suicid.

När man förlorat ett barn, oavsett orsak och ålder, så känner man en viss gemenskap med andra drabbade. Man delar den största förlusten.

Har man dessutom gemensamt att ens barn tagit sina liv då delar man också frustrationen och i viss mån skuldkänslorna över att barnet inte orkade leva.

Kanske är det ändå symtomatiskt; jag och Christian Falk som på ytan är så helt olika, båda har drabbats av detta. Det blir på ett sätt så tydligt att det kan hända alla, hur olika förutsättningar vi har. Det finns ingen röd tråd eller handbok som visar vem som kommer att drabbas.

Alla har sin historia men facit är detsamma; våra barn lever inte.


Han berättade så fint och kärleksfullt i programmet om sin son som tog sitt liv för ett år sedan, 24 år ung. Sonen som sökt hjälp inom psykiatrin och skickats hem med ett paket tabletter. Som i sin förtvivlan tog sitt liv eftersom han inte fick den hjälp han behövde.

Christian berättade också initierat om att han är långt ifrån ensam, varannan dag tar en ung människa sitt liv, det är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Uppemot 90% som tar sina liv har varit i kontakt med psykvården innan men inte fått den hjälp de eftersökte


Jag förstår inte hur Christian Falk hade styrkan att göra ett sommarprogram bara veckor ( som det visade sig) innan sin egen bortgång. Och så pass kort tid efter han förlorat sin son, ett år är ingenting.


Det är ett och ett halvt år sedan vi förlorade Helena. Några månader efter det avled min svägerska, Helenas faster oväntat.

När man drabbas av två förluster så nära inpå varandra har man inga krafter att ta av. Man har redan använt upp sina reserver. Man går på tomgång och det tar tid att arbeta upp energin igen.

När vi förlorade en släkting till började vi också tänka katastroftankar i allt. Vi undrade var det ska sluta. Varför drabbar allt detta oss? Var slår det till härnäst?

Jag har till och med varit rädd att det ska hända djuren något för jag är övertygad om att vi inte skulle klara en förlust till.


Nu börjar vi åter ha krafter att leva och se framåt och att inte oroa oss hela tiden, men det tar tid och riktigt som förut blir det nog aldrig.


 Det är väl så att man får de krafter man behöver. Men att som i Christians fall förlora sin son och få sin dödsdom inom några månader är oerhört hårt. Både för honom och hans anhöriga.

Jag hoppas hans familj får bra stöd i sin dubbla sorg och att han har det bra där han är.










Av Eva Wedberg - 24 juli 2014 15:39


Ljuvliga, ljuvliga sommardagar.

Det har nog inte undgått någon att vi har en värmebölja av sällan skådat slag här i landet just nu. Härligt med sol och bad och en och annan pocketbok i skuggan.

Igår gjorde vi en utflykt till Sala Silvergruva. Hiss 155 ner under marken,  därnere var det  2 grader och fuktigt. Jag hade varm tröja och strumpor men hann bli ordentligt nedkyld under de knappa två timmar vi vistades därnere. Det var många som sökt sig till Sala Silvergruva igår och jag tror vi alla uppskattade svalkan en stund. Trots att det är så härligt ovan jord också.


Den här sommaren blir det ingen semester utomlands.

Under ganska många somrar åkte jag och Åsa med våra döttrar på en solresa till Medelhavet. En tjejvecka med sol och bad som vi alla såg fram emot större delen av året.

Vi gjorde resorna mer eller mindre till ett helårsprojekt.

Vi träffades flera gånger för att diskutera vart vi skulle åka, en särskild träff anordnades för själva bokningen, vi träffades för  lunch i Skärholmen veckan innan avfärd och hade en återträff på hösten.

Och strax därefter första träffen för att börja diskutera nästa resmål.


Helena älskade de här resorna. Rastlöst var hon ofta steget före; hon drev på att vi skulle boka resa, väl på plats längtade hon ofta hem till något samtidigt som hon planerade nästa års resa.


Hon hade inte så stort tålamod att ligga vid poolen utan kunde ligga och sucka ganska högljutt för att hon blev uttråkad. Däremot brände hon sig aldrig. Hon tålde nästan hur mycket sol som helst.

Måltiderna var långa och omfattande. Vi hade alltid frukost inkluderat och det kunde lätt bli ett par timmars sittning på morgnarna.  Jag undrar hur många croissanter och Nutella vi fick i oss under de här semestrarna.


Varje år gjorde vi en båtutflykt och varje år bestämde vi att nästa år skulle vi hoppa över båtutflykten.

Allra mest minns jag alla dråpliga situationer och hur mycket vi skrattade


Våra tjejresor i den här formen upphörde när Helena lämnade oss. 

Men, för att använda ett av Helenas favorituttryck: ”Det var en fin tid i mitt liv


Sala Silvergruva

 


Remätartävling på Cypern 2012 

 


Tjejerna i Tunisien 2010

 

 

 


Av Eva Wedberg - 20 juli 2014 19:39

Jag har haft första semesterveckan.

Den har varit precis så som jag vill att det ska vara när semestern är som bäst.

Jag har varit hemma en hel del; läst, vilat, badat, promenerat och fixat.

Jag har också gjort mindre resor och utflykter. Vi gjorde en dagstur till Dalarna och träffade släktingar.

Jag och Daniel var i Jämtland ett par dagar, i  min brors stuga. Vi passade på att hälsa på mamma och ta med henne på en rundtur runt Storsjön. Även i Jämtland träffade vi flera släktingar

Idag har jag och Tommy varit vid Dalarö och paddlat havskajak. Det var första gången jag provade det. Jag tycker om att vara på sjön och är ganska duktig både på att ro och paddla kanot. Det här var dock litet annorlunda. Det var lättare att styra än en kanot eftersom det finns roder som man sköter med fötterna. Men kajaken är mycket mer vinglig. Dessutom var vi nu ute på havet med en relativt kraftig vind och svallvågor från större båtar.

Jag är också ganska ovig så det var visst problem att komma i och ur.

Men vi hade faktiskt roligt och en härlig dag i solen.

Jag har lagt till en ny kategori inför det här inlägget : Det nya livet.

Jag känner att vi till viss del börjar hitta våra nya roller. Även om saknaden och även sorgen finns där fortfarande så finns en annan framtidstro och förmåga att se framåt med förväntan.

Den senaste veckan har visat på det. Jag har kopplat av och njutit av tillvaron. För första gången sen vi förlorade Helena kan jag stundtals känna total frid och ro.

Det är fortfarande tomt efter Helena och jag undrar ofta vad vi skulle gjort nu om hon varit här. Senast igår åkte jag förbi korsningen där man svänger av till hennes lägenhet och jag önskade så  att jag kunnat åka till henne och fika. Jag tänkte så starkt på det att jag nästan kände att det var möjligt.

Vi tycker om att prata om saker vi gjorde med henne på ett "naturligt sätt", inte med tårar utan med glädje.

Idag när vi åkte hem från Dalarö åkte vi förbi stallet där hon red med Anna under flera år. När vi åkte där pratade vi om det och att hon ofta övningskörde dit med Tommy.

Litet senare åkte vi genom en by där hon och Tommy varit och köpt hö till hästen Dream, han pekade ut huset för mig. Och vi pratade om hur det kom sig att det varit just där och köpt hö, vem de köpt av och så vidare. Bagateller naturligtvis, sånt som bara dyker upp i tankarna

Det känns så fint att kunna ha henne med på det sättet, med minnen som ingen kan ta ifrån oss.

Och så sorgligt att vi inte får möjlighet att skapa fler minnen med henne.

    


Av Eva Wedberg - 14 juli 2014 19:02

Idag  är det 3 år sedan Max kom till familjen. Eller rättare sagt sen han kom till Helena.

Den 14 juli 2011 var en solig,  varm dag, precis som idag.

Jag och Helena klev upp tidigt för vi hade bestämt att hälsa på Emilia på fotbollsläger i Borlänge. Vi hade Milo med oss.

Efter några kilometer blev vi stoppade av polisen i en kontroll och jag fick blåsa.

När vi kom till Hedemora ett par timmar senare blev jag stoppad igen för jag hade kört för fort och fick en böteslapp på 1500 kr. För säkerhets skull fick jag blåsa igen. Jag förklarade för polisen att det var andra gången den dagen ( och fortfarande inte lunchtid) och han svarade att om jag blåst för några timmar sen så var det väl knappast troligt att jag hunnit supa mig full på den tiden. Som om det nånsin funnits risk för det.

Sen visade det sig att registreringsskyltarna som jag anmält stulna ett halvår tidigare fortfarande stod som stulna och att det i polisens register såg ut som att jag åkte falskskyltat. Så då fick jag följa med och sätta mig i polis-picketen en halvtimme eller så när de undersökte det.

Helena var alldeles förskräckt över vad jag hade för mig. Resten av resan gick dock utan problem. Vi hann se en match när Millan spelade och hon gjorde mål. Vi stannade till i Avesta vid Dalahästen och var in i en souvenirbutik.

Vi hade en så    mysig heldag tillsammans. Vi hade radion på i bilen och lyssnade på musik. Vi pratade och diskuterade och försökte hjälpas åt att läsa vägskyltarna. Och vi skrattade MASSOR!!!


Ungefär när jag satt i polispicketen fick hon MMS, föreställande en en söt 6-månaders Max som riskerade avlivning om han inte fick ett nytt hem snarast. Naturligtvis kunde vi inte motstå det och på kvällen när vi kom från Borlänge åkte vi för att titta på honom. Det blev kärlek från första stund från Helenas sida och han följde med oss hem i bilen direkt.

Långt senare fick vi veta att han egentligen Mikey men då var han liksom redan Max för Helena. Och han fortsatte vara hennes ögonsten

Helena hade haft honom nästan precis ett och ett halvt år när hon lämnade oss.

Det innebär att nu har han varit hos oss längre. Det är ändå hon som är hans matte, precis som hon är Ronjas  matte.

Men visst är det konstigt med tiden. Jag upplevde att Helena hade Max så länge. Jag upplever att han varit hos oss mycket kortare tid. Ibland känns det så oerhört länge sen Helena var här. Och ibland känns det alldeles nyss.


Max idag

Max och Helena

 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se