catchingup

Senaste inläggen

Av Eva Wedberg - 10 augusti 2014 16:18

   Vi har varit på en dryg veckas tripp till Kittelfjäll.

För er som inte känner till Kittelfjäll kan jag berätta att det är en superfin  liten by i södra Lappland. Kittelfjäll heter också bergtoppen precis ovanför byn. Det är en av många fjälltoppar man ser när man står nere i Kittelfjäll. Var man än befinner sig i dalen ser man ännu fler bergtoppar, dalar och fjällsjöar.

Vi hade hyrt stuga och åkte dit för att vandra, fiska och framför allt koppla av.

Vi bodde i ett stugområde men eftersom det var i slutet av säsongen var vi nästan ensamma.

Det finns en affär i byn och ett hotell som var stängt för säsongen.

Det var precis så avkopplande som vi ville ha det.  Ett sätt att rensa hjärnan och komma ner i varv.

Jag är ingen van vandrare och inte särskilt skicklig men uppskattar det likafullt.

Det är en alldeles speciell känsla att kämpa sig uppåt genom skogen för att sedan när träden glesnar se ut över milsvida vidder. Och att vandra genom vidderna timme efter timme.

Framför allt är man så mycket ”här och nu”. Det enda man tänker på är vad som finns bakom  nästa sten, bakom nästa topp.

Eller att som stockholmare få tillbringa en hel dag på en strand  och få ha stranden helt för sig själv

Man behöver inte fundera på att ta hänsyn till andra eller ens kolla om någon fler dyker upp.

Jag tror vi alla skulle behöva få uppleva en sån ro emellanåt.


Vy vid en av vandringarna


Jag har tidigare skrivit om att jag ibland har behov av att åka bort och vila från det som så påtagligt påminner om att vi förlorat Helena. Slippa se fotografier, slippa åka förbi macken där vi sågs sista dagen, slippa se skylten mot kyrkogården.

Helt går det naturligtvis aldrig att åka bort från sorgen.  Det finns alltid saker som påminner om Helena på ett eller annat sätt.    


I likhet med våra andra barn finns hon med i tankarna var vi än är. Och finns hon i tankarna är ofta inte sorgen långt borta.

Månen var väldigt stor en kväll, Tommy försökte fota den. Jag tänkte att Helena kommit för att hälsa.

Tommy skulle köpa en läsk. Coca-cola har namn på sina flaskor sen en tid. Tommy tog en i högen och upptäckte först i bilen att namnet på flaskan han köpt var ”Helena”

Nu är semestern slut för den här gången. Imorgon ringer klockan tidigt och allt kör igång igen.

Det känns så klart vemodigt men också skönt att saker går in i normala gängor.

Vi har haft en jättefin sommar, jag känner mig nöjd på alla vis och ser fram emot hösten och dess aktiviteter.


Max och Ronja mådde fint

   

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 29 juli 2014 22:39


Statistiken över genomförda självmord i Sverige 2013 är nu officiell.

Det är en dyster läsning. Antalet självmord ökar. Totalt tog 1600 personer livet av sig förra året, jämfört med 1523 året innan.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Man brukar säga att varje dag tar fyra personer livet av sig i Sverige. I verkligheten är det mer än så.

1600 personer är väldigt många.

I mitt bostadsområde bor ungefär 200 personer

Åtta gånger så många tog alltså sina liv förra året.

Tänk er 1600 personer bredvid varandra, det blir en kilometerlång rad.

Om vi räknar 10 år tillbaka har motsvarande en fylld Globen tagit sina liv i Sverige.


Titanic förliste för drygt hundra år sedan och tog 1500 människor med sig i djupet, då Estonia sjönk drunknade drygt 800, tsunamin orsakade 500 svenskars död. Listan över kända katastrofer med många omkomna kan göras lång . Gemensamt är att i stort sett alla känner till dem och att de hålls kvar i minnet med hjälp av böcker, reportage, filmer.


Att 1600 personer tog sina liv uppmärksammas i bästa fall några inslag i nyhetsprogrammen och artiklar i tidningarna i samband med att statistiken blir offentliggjord. Sen lämnas vi som drabbats åt vårt öde.

Framför allt lämnas de som ligger i riskzonen för suicid åt sitt öde. Andra nyheter tar vid. Jag vill inte alls förringa de krig som rasar i världen, inte minst i Gaza, det är fruktansvärt och skamligt hur civilbefolkningen drabbas.

Men vi har kunskapen och möjligheten i Sverige att minska antalet självmord.

Som medmänniskor måste vi minska på tabu kring psykisk ohälsa och självmord, lära oss att prata om det.

Politiker bör göra allvar av frågan och tillsätta resurser till forskning och förebyggande.

Börja jobba för den noll-vision man säger sig sträva mot.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Hon var en av 176 i åldern 15-24.

176 barn och ungdomar som lämnat förtvivlade anhöriga; föräldrar, syskon, kollegor, vänner. Med frågor, skuldkänslor och en livslång sorg och saknad.

Det är väldigt skrämmande och oroväckande att antalet självmord i den åldersgruppen ökat med 20% jämfört med 2012.

20% på ett år är en oerhört hög siffra.

Tänk om vi hade inflation på 20% under ett år vilka rubriker det skulle ge. Hur många nyhetsreportage skulle inte det generera? Vilka katastrofrubriker skulle vi få läsa?


Vi måste alla hjälpas åt att arbeta för att minska antalet självmord. Arbeta för att den som lider av psykisk ohälsa får den hjälp som behövs.

Varje liv som räddas är viktigt.


1600 personer tog sina liv i Sverige 2013.

En av dem var min dotter Helena.

Vi leker med tanken att det varit 1599 personer. Helena fanns inte med, hon räddades.

1 person, 1599 eller 1600 kan tyckas som oväsentligt.

Men för mig hade det gjort hela skillnaden.


Så älskad och saknad

   

 

 

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 27 juli 2014 19:48


Jag hoppas ni lyssnade på Sommar med nyligen bortgångne Christian Falk igår.

Om inte, gå in på webben och gör det.

Han berättade gripande men utan att bli sentimental om sitt liv.

Om en barndom där han inte var särskilt önskad eller sedd, till att bli hyllad musiker och producent och perioder av missbruk och ekonomiska bekymmer.

Och nu, att veta att hans tid är utmätt. Att han kommer att stanna på samma ålder som sin idol Frank Zappa, 52.

Jag har egentligen aldrig haft någon relation till Christian Falk, varken musikern eller producenten. Jag lyssnade i stort sett aldrig på Imperiet, jag tyckte frontfiguren Thåström var dryg och självupptagen så jag var inte intresserad av att höra deras musik. Därmed visste jag också litet om övriga medlemmar, däribland Christian Falk.

Vi hade nog inte mycket gemensamt heller, jag och Christian. OM vi nångång skulle stött ihop tror jag vi skulle haft väldigt litet att prata om.


Vi har dock en sak gemensamt, en erfarenhet vi tyvärr delar: I likhet med mig har Christian förlorat ett barn genom suicid.

När man förlorat ett barn, oavsett orsak och ålder, så känner man en viss gemenskap med andra drabbade. Man delar den största förlusten.

Har man dessutom gemensamt att ens barn tagit sina liv då delar man också frustrationen och i viss mån skuldkänslorna över att barnet inte orkade leva.

Kanske är det ändå symtomatiskt; jag och Christian Falk som på ytan är så helt olika, båda har drabbats av detta. Det blir på ett sätt så tydligt att det kan hända alla, hur olika förutsättningar vi har. Det finns ingen röd tråd eller handbok som visar vem som kommer att drabbas.

Alla har sin historia men facit är detsamma; våra barn lever inte.


Han berättade så fint och kärleksfullt i programmet om sin son som tog sitt liv för ett år sedan, 24 år ung. Sonen som sökt hjälp inom psykiatrin och skickats hem med ett paket tabletter. Som i sin förtvivlan tog sitt liv eftersom han inte fick den hjälp han behövde.

Christian berättade också initierat om att han är långt ifrån ensam, varannan dag tar en ung människa sitt liv, det är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Uppemot 90% som tar sina liv har varit i kontakt med psykvården innan men inte fått den hjälp de eftersökte


Jag förstår inte hur Christian Falk hade styrkan att göra ett sommarprogram bara veckor ( som det visade sig) innan sin egen bortgång. Och så pass kort tid efter han förlorat sin son, ett år är ingenting.


Det är ett och ett halvt år sedan vi förlorade Helena. Några månader efter det avled min svägerska, Helenas faster oväntat.

När man drabbas av två förluster så nära inpå varandra har man inga krafter att ta av. Man har redan använt upp sina reserver. Man går på tomgång och det tar tid att arbeta upp energin igen.

När vi förlorade en släkting till började vi också tänka katastroftankar i allt. Vi undrade var det ska sluta. Varför drabbar allt detta oss? Var slår det till härnäst?

Jag har till och med varit rädd att det ska hända djuren något för jag är övertygad om att vi inte skulle klara en förlust till.


Nu börjar vi åter ha krafter att leva och se framåt och att inte oroa oss hela tiden, men det tar tid och riktigt som förut blir det nog aldrig.


 Det är väl så att man får de krafter man behöver. Men att som i Christians fall förlora sin son och få sin dödsdom inom några månader är oerhört hårt. Både för honom och hans anhöriga.

Jag hoppas hans familj får bra stöd i sin dubbla sorg och att han har det bra där han är.










Av Eva Wedberg - 24 juli 2014 15:39


Ljuvliga, ljuvliga sommardagar.

Det har nog inte undgått någon att vi har en värmebölja av sällan skådat slag här i landet just nu. Härligt med sol och bad och en och annan pocketbok i skuggan.

Igår gjorde vi en utflykt till Sala Silvergruva. Hiss 155 ner under marken,  därnere var det  2 grader och fuktigt. Jag hade varm tröja och strumpor men hann bli ordentligt nedkyld under de knappa två timmar vi vistades därnere. Det var många som sökt sig till Sala Silvergruva igår och jag tror vi alla uppskattade svalkan en stund. Trots att det är så härligt ovan jord också.


Den här sommaren blir det ingen semester utomlands.

Under ganska många somrar åkte jag och Åsa med våra döttrar på en solresa till Medelhavet. En tjejvecka med sol och bad som vi alla såg fram emot större delen av året.

Vi gjorde resorna mer eller mindre till ett helårsprojekt.

Vi träffades flera gånger för att diskutera vart vi skulle åka, en särskild träff anordnades för själva bokningen, vi träffades för  lunch i Skärholmen veckan innan avfärd och hade en återträff på hösten.

Och strax därefter första träffen för att börja diskutera nästa resmål.


Helena älskade de här resorna. Rastlöst var hon ofta steget före; hon drev på att vi skulle boka resa, väl på plats längtade hon ofta hem till något samtidigt som hon planerade nästa års resa.


Hon hade inte så stort tålamod att ligga vid poolen utan kunde ligga och sucka ganska högljutt för att hon blev uttråkad. Däremot brände hon sig aldrig. Hon tålde nästan hur mycket sol som helst.

Måltiderna var långa och omfattande. Vi hade alltid frukost inkluderat och det kunde lätt bli ett par timmars sittning på morgnarna.  Jag undrar hur många croissanter och Nutella vi fick i oss under de här semestrarna.


Varje år gjorde vi en båtutflykt och varje år bestämde vi att nästa år skulle vi hoppa över båtutflykten.

Allra mest minns jag alla dråpliga situationer och hur mycket vi skrattade


Våra tjejresor i den här formen upphörde när Helena lämnade oss. 

Men, för att använda ett av Helenas favorituttryck: ”Det var en fin tid i mitt liv


Sala Silvergruva

 


Remätartävling på Cypern 2012 

 


Tjejerna i Tunisien 2010

 

 

 


Av Eva Wedberg - 20 juli 2014 19:39

Jag har haft första semesterveckan.

Den har varit precis så som jag vill att det ska vara när semestern är som bäst.

Jag har varit hemma en hel del; läst, vilat, badat, promenerat och fixat.

Jag har också gjort mindre resor och utflykter. Vi gjorde en dagstur till Dalarna och träffade släktingar.

Jag och Daniel var i Jämtland ett par dagar, i  min brors stuga. Vi passade på att hälsa på mamma och ta med henne på en rundtur runt Storsjön. Även i Jämtland träffade vi flera släktingar

Idag har jag och Tommy varit vid Dalarö och paddlat havskajak. Det var första gången jag provade det. Jag tycker om att vara på sjön och är ganska duktig både på att ro och paddla kanot. Det här var dock litet annorlunda. Det var lättare att styra än en kanot eftersom det finns roder som man sköter med fötterna. Men kajaken är mycket mer vinglig. Dessutom var vi nu ute på havet med en relativt kraftig vind och svallvågor från större båtar.

Jag är också ganska ovig så det var visst problem att komma i och ur.

Men vi hade faktiskt roligt och en härlig dag i solen.

Jag har lagt till en ny kategori inför det här inlägget : Det nya livet.

Jag känner att vi till viss del börjar hitta våra nya roller. Även om saknaden och även sorgen finns där fortfarande så finns en annan framtidstro och förmåga att se framåt med förväntan.

Den senaste veckan har visat på det. Jag har kopplat av och njutit av tillvaron. För första gången sen vi förlorade Helena kan jag stundtals känna total frid och ro.

Det är fortfarande tomt efter Helena och jag undrar ofta vad vi skulle gjort nu om hon varit här. Senast igår åkte jag förbi korsningen där man svänger av till hennes lägenhet och jag önskade så  att jag kunnat åka till henne och fika. Jag tänkte så starkt på det att jag nästan kände att det var möjligt.

Vi tycker om att prata om saker vi gjorde med henne på ett "naturligt sätt", inte med tårar utan med glädje.

Idag när vi åkte hem från Dalarö åkte vi förbi stallet där hon red med Anna under flera år. När vi åkte där pratade vi om det och att hon ofta övningskörde dit med Tommy.

Litet senare åkte vi genom en by där hon och Tommy varit och köpt hö till hästen Dream, han pekade ut huset för mig. Och vi pratade om hur det kom sig att det varit just där och köpt hö, vem de köpt av och så vidare. Bagateller naturligtvis, sånt som bara dyker upp i tankarna

Det känns så fint att kunna ha henne med på det sättet, med minnen som ingen kan ta ifrån oss.

Och så sorgligt att vi inte får möjlighet att skapa fler minnen med henne.

    


Av Eva Wedberg - 14 juli 2014 19:02

Idag  är det 3 år sedan Max kom till familjen. Eller rättare sagt sen han kom till Helena.

Den 14 juli 2011 var en solig,  varm dag, precis som idag.

Jag och Helena klev upp tidigt för vi hade bestämt att hälsa på Emilia på fotbollsläger i Borlänge. Vi hade Milo med oss.

Efter några kilometer blev vi stoppade av polisen i en kontroll och jag fick blåsa.

När vi kom till Hedemora ett par timmar senare blev jag stoppad igen för jag hade kört för fort och fick en böteslapp på 1500 kr. För säkerhets skull fick jag blåsa igen. Jag förklarade för polisen att det var andra gången den dagen ( och fortfarande inte lunchtid) och han svarade att om jag blåst för några timmar sen så var det väl knappast troligt att jag hunnit supa mig full på den tiden. Som om det nånsin funnits risk för det.

Sen visade det sig att registreringsskyltarna som jag anmält stulna ett halvår tidigare fortfarande stod som stulna och att det i polisens register såg ut som att jag åkte falskskyltat. Så då fick jag följa med och sätta mig i polis-picketen en halvtimme eller så när de undersökte det.

Helena var alldeles förskräckt över vad jag hade för mig. Resten av resan gick dock utan problem. Vi hann se en match när Millan spelade och hon gjorde mål. Vi stannade till i Avesta vid Dalahästen och var in i en souvenirbutik.

Vi hade en så    mysig heldag tillsammans. Vi hade radion på i bilen och lyssnade på musik. Vi pratade och diskuterade och försökte hjälpas åt att läsa vägskyltarna. Och vi skrattade MASSOR!!!


Ungefär när jag satt i polispicketen fick hon MMS, föreställande en en söt 6-månaders Max som riskerade avlivning om han inte fick ett nytt hem snarast. Naturligtvis kunde vi inte motstå det och på kvällen när vi kom från Borlänge åkte vi för att titta på honom. Det blev kärlek från första stund från Helenas sida och han följde med oss hem i bilen direkt.

Långt senare fick vi veta att han egentligen Mikey men då var han liksom redan Max för Helena. Och han fortsatte vara hennes ögonsten

Helena hade haft honom nästan precis ett och ett halvt år när hon lämnade oss.

Det innebär att nu har han varit hos oss längre. Det är ändå hon som är hans matte, precis som hon är Ronjas  matte.

Men visst är det konstigt med tiden. Jag upplevde att Helena hade Max så länge. Jag upplever att han varit hos oss mycket kortare tid. Ibland känns det så oerhört länge sen Helena var här. Och ibland känns det alldeles nyss.


Max idag

Max och Helena

 

Av Eva Wedberg - 11 juli 2014 19:00

Älskade vännen!

Imorgon har det gått ett och ett halvt år sen du lämnade oss.

Idag är det ett och ett halvt år sen sista gången vi sågs.

Ett och ett halvt år.

18 månader.

Imorgon är det lördag, liksom den 12 januari 2013 var en lördag. Det fungerar väl så med datum, veckodagar och tid att om den 12 januari är en lördag ett år så är 12 juli en lördag nästa år. Om det inte är skottår.


Fortfarande saknar jag dig så mycket. Stundtals nästan mer nu än i början.

Samtidigt uppstår ibland små mikrosekunder då det känns overkligt att du funnits med - det är de värsta stunderna.

Jag glömmer dig såklart aldrig. Du finns med hela tiden. Ibland tänker jag på saker vi gjorde tillsammans, ibland funderar jag på var du är nu och om du kan se mig.


Vad skulle vi gjort idag om du varit kvar hos oss. Hade du ringt mig lika ofta ? Jag tror jag saknar dina telefonsamtal mest av allt. De var en så stor del av vår vardag tillsammans.


Mina ögonbryn ser hemska ut nu när du inte noppar dem längre. Däremot har jag hittat en bra frisör som färgar och slingar håret så det är rätt ok. 


Igår hade jag ett avtalat möte med en finansrådgivare. Du vet en sån som berättar för en hur man bäst förräntar sina pengar och får så bra pension som möjligt. Hon frågade hur många barn jag har. Jag sade att jag har tre barn men att du tyvärr inte finns här längre.Trots det skrev hon utan att tveka alla era namn och födelseår på mitt personkort. Jag skulle kunna bli kund där bara av den anledningen.

Och Helena, jag satsar på pension och en bra pensionärstillvaro nångång i framtiden. Jag längtar efter dig och det kan aldrig bli riktigt bra igen, det kan det aldrig bli när man inte har alla sina barn hos sig.

Men livet är ändå gott på många vis och jag har mycket att vara tacksam för

Jag har valt livet, precis som jag vet att du hade gjort om du kunnat välja. 


Imorgon är det min födelsedag, den andra utan dig. Jag ska baka den obligatoriska jordgubbstårtan som jag gjort i alla år. Daniel undrade om jag ska ha vaniljkräm och jordgubbar/grädde som fyllning.  Självklart, det går inte att ändra på.

Imorgonkväll  kommer också  Emilia hem från England där hon varit i tre veckor så vi ska hämta henne på Arlanda.

Det ska bli så roligt att hon kommer hem. Hon har aldrig varit borta så länge förut


Nu ska jag sluta skriva och istället ta en promenad med Ronja. 


Jag skriver snart igen.

Puss då/

Alltid din mamma

 









Av Eva Wedberg - 8 juli 2014 22:08

Den närmast tropiska värmen vi har här i Stockholmsområdet suger kraft. Jättehärligt med värme och att kunna sitta ute till 22 på kvällarna . Men så mycket annat orkar åtminstone inte jag. Och det är väl så det ska vara.
Här kommer iallafall en bild på ett inlägg jag skickade in till Febe-nytt . Vill ni läsa hela tidningen så gå in på www.Febe.net

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se