catchingup

Alla inlägg under mars 2015

Av Eva Wedberg - 15 mars 2015 12:09

Fy fan för att leva utan Helena. Orden kommer över mig plötsligt en dag när jag står vid spisen.
Fy fan för att leva utan Helena. Orättvisan över att detta hände oss. Orättvisan att hon inte fick leva slår mig återigen med full kraft. Efter drygt två år kommer det fortfarande över mig.
Världens bästa Helena, Hellan för de flesta, vår Stinta.

På ytan hade hon så mycket. Åtminstone trodde vi det. Men det hjälpte inte. Räckte inte. Hjälpen nådde inte fram. Vi visste inte vilka hennes behov var. Antagligen visste hon det inte själv. Men vi vet att ytan inte alls speglade det som fanns inuti henne. Det yttre vägde lätt när själen kraschade. Och ingen såg vad som hände.

Hon gick miste om nästan hela sitt liv och jag svär för jag saknar henne så mycket.


Vår 14-åriga katt Nizze har åter åkt på storstryk och vi var tvungna att åka till veterinären och få honom hopsydd. Nu går han omkring här delvis rakad,  han är sydd med blå tråd och och har två dräneringsrör som sticker ut. På håll ser det nästan ut som han har papiljotter.

Jag har skrivit om Nizze förut i bloggen. Han har alltid varit otursförföljd och skadat sig på de mest otroliga sätt och de akuta turerna till veterinären har blivit ett antal genom åren. Mer än en gång har jag trott att nu är det kört men han repar sig och han är nu alltså 14 år fyllda.


Helena har en kusin som är född samma år som henne som heter Terese. När det var något år gamla  fick de varsin likadan docka av sin farmor/mormor.

Det var en docka med tygkropp och med huvud, armar och ben i plast. Fästa med tråd i kroppen. Helena älskade den här dockan. Hon bestämde att det var en pojke och döpte den till Bolo. Det var hennes absoluta favoritleksak som följde henne vart hon än var under många år. Det där armarna och benen hade en förmåga att lossna titt som tätt och vi försökte hitta bättre och bättre tråd för att knyta fast dem. Utan nån större framgång. Ibland tappade Bolo nån kroppsdel utomhus och vi gick skallgång för att lista ut var den kunde vara. Helena klippte Bolo och försökte också bättra på färgen på Bolo med tusch vid nåt tillfälle vilket inte direkt förbättrade det redan skamfilade utseendet. Bolos sista "offentliga" framträdande var när Helena tog studenten och han försedd med blågula band fick hänga runt hennes hals.


När Helena sen lämnade oss och skulle ut på sin sista resa var Bolo en av de två saker jag skickade med henne. Det andra var ett par yllesockor, hon var alltid så frusen om fötterna.


De senaste dagarna när Nizze gått omkring är med sina stygn och sina dränage och sett eländig utså har vi pratat om att han påminner om Bolo. Skamfilad och lagad många gånger. Uträknad med alltid kommit tillbaka. Det känns liksom bra att göra den parallellen. Att prata om Nizze och samtidigt blir det en brygga till väldigt fina barndomsminnen av Helena. Nu och då. Minnena blir mer nära, mer verkliga. Och de blir en del av vårt dagliga liv, här och nu.

Jag svär fortfarande ibland för att Helena inte fick vara kvar hos oss. Men minnena som jag är oerhört tacksam för finns kvar och dem kan ingen ta ifrån oss.

Nizze, åter sydd

 

Helena med Bolo

 

Helena och Nizze

  

Bolo till slut

 


Av Eva Wedberg - 8 mars 2015 22:12

Den här veckan har jag varit på Disputationsfest.

En nära blev medicine doktor med sin avhandling


Medicine management in municipal homecare; delegating, administrating and receiving.

 

Jag är glad för hennes skull och känner mig stolt över att hon gjort detta.

Detta är en vän som jag umgåtts med under många år. Vi har rest på semesterresor ihop familjevis och på senare år reste vi med döttrarna på tjejresor till solen.

Vi har läst på Komvux och gjort högskoleprovet, gått kurs för att lära oss baka som proffsen och vi har även engagerat oss i Civilförsvaret och i styrelsen för Samfällighetsföreningen där vi då bodde.


Kort sagt kan man säga att vi trivs tillsammans, har mycket att prata om och skrattar mycket ihop.

Jag har tänkt mycket på henne den senaste veckan när det varit aktuellt med disputationen.

Jag har också funderat över vänskap och vad den betyder för oss människor. Vänskap berikar livet och gör det roligare.  


Vänskap är lätt när livet flyter på. Det är när det stormar omkring som vänskap sätts på prov. Det är då det visar sig vad det är värt

När  poliserna som kom hem till oss med beskedet att Helena lämnat oss frågade de om det fanns någon vi kunde ringa.

Min vän och numera medicine doktorn en av de första som dök upp i huvudet.

Hon inte bara kom, hon stannade i flera veckor tills vi klarade oss någorlunda igen.

Hon fungerade som kurator, kock, servitris, chaufför, glädjespridare och administratör. Naturligtvis var vi också enade i sorgen, hon och hennes familj hade känt Helena lika länge som vi.

Det betydde oerhört mycket att hon fanns här. Och det har också betytt mycket för vilka vi sen var när vi reste oss igen.

Det var fler som fanns där på ett eller annat sätt för oss under den där mardrömstiden. De som reste långt i vintermörkret för att kunna stötta, de som dök upp med fika och mat, de som tog med oss ut på promenader. De som skickade böcker och brev. Listan kan göras lång.

Alla dessa betyder nåt alldeles särskilt nu. De var där för oss när vi verkligen behövde dem

Sen finns kanske också några som inte riktigt höll måttet. Som kanske inte vågade eller orkade.

Det är inte lätt att veta vad man ska göra och jag dömer ingen. Jag är inte så säker på att jag själv hade kunnat vara stöd för någon i min situation. Det vet man inte förrän man ställs inför det.

Men jag vet att om  man har varit nere i det mörkaste tillsammans då skapar det speciella band för all framtid. Banden blir starkare med dem som fanns där men kan  också försvagas om man inte kan mötas i det svåra



Och extra rörd blev jag över att vår familj nämns i avhandlingen och dessutom Helena ”in beloving memory” .En fantastisk fin gest för oss och jag vet att Helena hade gillat det.


Helena och Åsa

   

Med familjen Craftman på Öland 2005

På Ö  

Av Eva Wedberg - 5 mars 2015 22:20

I helgen besökte jag en hälsomässa i Härjedalen.
Jag var inbjuden dit för att föreläsa. Efter en resa med nattåg till Östersund och därefter några timmar i buss kom jag så fram.
Jag föreläste först en dryg timme. Jag berättade min historia, om det som hände med Helena och tiden efter. Jag pratade också om Suicide Zero och om hur vi måste jobba för att minska antalet självmord.
Efter min föreläsning pratade jag och åhörarna ytterligare nära två timmar. Jag fick ta del av andras gripande historier och en del av vad man gjort i Härjedalen för att sänka självmordstalen. Det blev en väldigt fin och för mig värdefull stund.
Jag slogs av hur mycket som görs, hur många som engagerar sig och försöker vända en ond spiral. Det blev också alltmer tydligt att vi måste hitta sätt att samordna insatserna och idéerna. För de finns där i stor skala.
Jag insåg också återigen hur värdefullt det är för mig att jobba med detta. Att jag får större förståelse i mitt huvud för det som hände. Att känna gemenskap med andra som upplevt samma sak. Och stärkt i vikten av att fortsätta. Att dra mitt strå för att åstadkomma en förändring.

När jag var liten för 40-50 år sedan var det runt 1000 personer som dig i trafiken varje år, nu är det förre än 300, mindre än en tredjedel så många som för 40 år sedan. Jag har en förhoppning om att få leva minst 40 år till. Om motsvarande resurser satsas för att förebygga självmord de närmaste 40 så borde jag få uppleva att antalet självmord minskar från 1600 till mindre än en tredjedel, 500/år.


Sonfjällsskolan

 

Väntan på bussen

 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards