catchingup

Direktlänk till inlägg 10 juni 2017

Maxen och vi.

Av Eva Wedberg - Lördag 10 juni 19:29

Det har gått två dagar sen vi var tvungna att ta bort Max. Han hade sen några månader svår diare' och magsmärtor och ingen behandling hjälpte.
Det var så otroligt tungt att behöva ta beslutet och vi är fortfarande som bedövade. Inget är sig riktigt likt just nu. Inte ens Ronja är den vanliga, busiga, fruktansvärt irriterande hund vi är vana vid.
Jag tänker på när Max kom till oss.
Det var den 14 juli 2011. Jag och Helena gjorde en utflykt till Borlänge den dagen
. Vi hälsade på Emilia som var där på fotbollsläger. Det var också en speciell dag för jag hamnade i två poliskontroller och fick blåsa. (Rutinkontroller och inget utslag). Dessutom åkte jag dit för fortkörning, första och enda gången.
Under resan fick Helena en bild via MMS från Tommy. Bilden föreställde en 5-månaders blandrasvalp. Valpen hade blivit inlämnad för avlivning på grund av att familjen den bodde hos blivit allergisk. Veterinären tyckte dock det var en så fin hund så hon hade bett om att få några dagar på sig att hitta ett nytt hem. Via bekantas bekanta kom frågan till oss om vi kunde tänka oss. Helena såg bilden, blev störtförälskad. På vägen hem från Borlänge hämtade vi honom i Saltsjö Boo. Hon tvekade inte en sekund, hon skulle bli hans matte.
Så hamnade Max hos Helena.
Han var stor redan då, ganska ouppfostrad, stark som en björn och otroligt charmig och kärleksfull. Han älskade Helena och hon älskade sin Maximus. Några månader senare kom också Ronja. Helena hade länge planerat att skaffa en doberman och vägrade ändra sina planer trots att hon nu hade Max.
Hon tyckte mycket om Ronja men det speciella band hon hade till Max fanns inte med Ronja.
Helena hade fullt upp med sina hundar. Hon tränade dem, gick på kurser och gosade med dem. Roligt men slitigt.
Nästan på dagen ett och ett halvt år efter det att Max kommit till Helena så dog hon.
För oss var det så självklart att hundarna skulle bo hos oss när Helena inte fanns. Vi ville göra det för Helenas skull men också för vår egen. De var ett band till henne som kändes viktigt att ha kvar. Dessutom hjälpte de oss otroligt mycket i sorgearbetet. Hur tungt det än kändes så var vi tvungna att gå ut med dem, att ha rutiner.
Det blev med tiden helt naturligt för oss med alla djur. Vi hade ju Milo sen tidigare också.
Vi har i mycket rättat in vårt liv efter hundarna. Accepterat att vi inte kan åka på längre semestrar, ständigt tänka på att hundarna behövde bli rastade.
Jobbigt på många sätt men det har också gett oss så mycket.
Nu finns inte Max mer. Han blev bara 6 år, det var alldeles för tidigt.
Och när han lämnade oss var det ett väldigt starkt band till Helena som försvann.
Jag var inte alls redo för det.

 
ANNONS
 
Ingen bild

ildiko

Lördag 10 juni 23:37

Kram kära ni. Kram genom hela universum <3

Eva Wedberg

Söndag 11 juni 15:58

Tack Ildiko. Kram till dig med????

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Eva Wedberg - Lördag 8 april 16:42


Vad märkligt det blir. Hela veckan har jag liksom laddat för idag, Helenas 26-årsdag . Våndats, känt mig litet låg. Funderat hur vi ska "fira". Vi äter inte tårta eller ställer till med kalas på hennes födelsedag längre. Jag vet att många som förlo...

Av Eva Wedberg - Måndag 13 feb 22:19

Jag är med i flera anhöriggrupper på Facebook. Det är bland annat SPES-gruppen för oss som förlorat någon som genom självmord, Föräldrar till barn som lämnade livet, för oss som förlorat barn genom självmord och Febe för oss som förlorat barn. Som...

Av Eva Wedberg - Torsdag 12 jan 21:30

  Det har gått 4 år sedan Helena lämnade oss. Det är så svårt att förstå- Jag har gjort några noteringar igår och idag som jag publicerar här i bloggen.       11 januari kl 14:00 Jobbar, tankarna återvänder gång på gång till imorgon.  Det ...

Av Eva Wedberg - 16 december 2016 18:30


   Det är en dryg vecka före jul. Jag skyndar genom stan på väg till ett möte. Genom ett Stockholm som pyntats med tusentals julslingor. Stressade stockholmare rusar likt myror genom staden. Trafiken och ljuden Runt omkring är nästan öronbedövande. ...

Av Eva Wedberg - 12 december 2016 22:16


   Det är väl kanske så, att hälsan tiger still. Det är väl kanske så att dagar, månader och år flyter förbi. Det är väl kanske så att efterlivet till slut blir det vardagliga livet. Det är väl kanske därför jag knappt bloggar längre. Min blo...

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se