catchingup

Alla inlägg under maj 2014

Av Eva Wedberg - 30 maj 2014 10:52


Häromdagen, för en bråkdels sekund, var jag på väg att ringa Helena.

Jag läste något som jag ville dela med henne. Ivrigt började jag se mig om efter telefonen.  Adrenalinet steg en aning, så som det gör när man är glad och känner entusiasm inför något man precis ska göra. Man ser fram emot vilken reaktion det kommer att bli hos den man berättar det för.

Då kom verkligheten ikapp mig.

Jag sjönk ihop litet övergivet.

Tänk att hjärnan fortfarande kan spela såna spratt. Är det ett skydd vi har i vårt undermedvetna? Eller är det vanan som inte släpper?

Jag tyckte ändå det kändes bra, för en sekund kändes världen som den skulle.


Vad var det då jag läste som jag ville prata med Helena om.

Ja, i verkliga livet är det sällan de stora frågorna som berör mest utan de vardagliga.

I det här fallet handlade det om att jag läste på Intranätet på mitt jobb att vi ska byta kaffeleverantör.

Och hur kan jag då koppla det till Helena?

Jo, en av Helenas närmaste vänner  jobbar hos leverantören i fråga (L---, om du läser så känner du igen det här).

Vännen har jobbat där ganska länge och hade möjlighet att köpa sekunda varor därifrån och en del av det gav hon till Helena i present.

Oftast var det enda felet att förpackningen var trasig. Kaffet var det inget fel på.

Det är en liten, nischad kaffeleverantör med flera exklusiva kaffesorter.

Så Helena hade alltid ett flertal olika kaffesmaker  i skåpet som hon älskade att visa och att bjuda på.

Ofta skrattade vi och skämtade åt hennes ”dyrkaffe” .

För ingen av oss var någon vidare finsmakare så vilket kaffe vi än drack så tillagades det i vanlig kaffebryggare och dracks i stora muggar.


Så enkelt kan en notis i ett intranät  sätta igång en rad av minnen.


 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 26 maj 2014 20:02


Jag fick ju inte med några bilder igår så de kommer här.


Emilia gulliga kattflicka Sam, det bästa beslutet vi tog förra året var att skaffa henne  


 

Långa svansen

 

En kärlekspelargon

 


En solros till Helena

    


Det jättefina halsbandet som jag fick av Daniel

 


En "selfie" med samma motiv.

 

ANNONS
Av Eva Wedberg - 25 maj 2014 21:44

Morsdag.

Jag har inga som helst minnen av Morsdag förra året.

Jag har för mig att vi var på konfirmation och att det aldrig var aktuellt att fira. Jag tror inte ens att jag reflekterade över att det var Morsdag.

Men i år gick det inte att undvika. Skulle vi fira eller inte? Är det rätt att fira när jag inte har alla barn här?

Som tur är har jag kloka barn som helt enkelt bestämde att vi skulle äta tårta idag och att morsdag visst skulle uppmärksammas.

Så det har vi gjort. Och även tagit en tur till svärmor med tårta.

Jag fick en så fantastiskt fin present från Daniel; ett halsband med ett hjärta där barnens namn var ingraverat; Daniel, Helena, Emilia.

Jag känner mig så rörd och tacksam över den omtanken.


Jag tror att det kan vara så att i vissa fall har man STÖRRE behov av tidigare att fira vissa dagar.

Kanske för att man vill förvissa sig om att världen är normal och bra och fortfarande snurrar på.

Medan man i andra fall vill glömma allt vad traditioner heter.

Båda är nog olika sidor av samma mynt. Det är ett sätt att hantera det nya livet.


För övrigt den här veckan har det varit mycket hundpromenader. Maken har varit på traditionsenlig motorcykelsemester så allt med hundarna föll på mig. Det har gått bra, även om det är ganska jobbigt naturligtvis. Man hinner inte så mycket annat än att jobba och ta hand om dem.

Men nu är han hemma igen och i helgen har vi fixat i trädgården. När vi orkat, värmeböljan har tagit på krafterna.

Jag tycker det är så roligt att handla blommor och sätta i krukor. Jag är dålig på att planera vad jag ska plantera så jag handlar det jag tycker är fint. Ingen särskild färgton eller tema. När jag kommer hem upptäcker jag ofta att jag köpt alldeles för mycket.

Jag brukar lyckas hålla dem vid liv fram till semestern ungefär och sen missar jag att vattna.


I fjol blev det bara några få krukor och halvhjärtade planteringar. Det tog jag igen i år med råge.

Det är så härligt att känna entusiasm över saker igen.


Jag har också gjort min medborgerliga plikt och röstat i EU-valet.

Jag tycker det är viktigt att man röstar och har också inpräntat det i mina barn.

De har aldrig haft en chans att låta bli, vilket val det än har gällt.

Det skiljer bara 1 ½ år i ålder mellan Daniel och Helena så de fick båda rösta i riksdagsvalet för första gången 2010.

Vi åkte för att rösta tillsammans.

I vallokalen skulle jag förklara för dem hur det går till och visade valsedlarna innanför dörren.

Jag förklarade att man ofta tar en av varje med sig till valbåset. När de tänkte ta av Sverigedemokraterna satte jag handen för och sade att det inte gällde det partiet, för dem ska man inte rösta på.

Raskt var en valfunktionär framme och sade till mig på skarpen att man inte får agitera i vallokalen.

Men jag var ganska nöjd ändå.

Hur Daniel och Helena sen röstade har jag ingen aning om. De tyckte inte jag hade med det att göra.

Vilket är helt OK, det är demokrati.


Bilder till dagens blogg kommer senare, jag lyckas inte ladda upp till den här datorn.


Av Eva Wedberg - 24 maj 2014 17:28

Igår var jag på en föreläsning som handlade om sorg och sorgebearbetning.

Föreläsningen började 15:30 så litet galghumoristiskt tänkte jag att det var då också en typ av afterwork. Inte den traditionella med en öl med kollegorna .

Men dock en avslutning på arbetsveckan.

Det var en intressant föreläsning även om sen fredag eftermiddag kanske inte är den bästa tidpunkten att sitta och lyssna till detta relativt tunga ämne. 

Även om den innehöll många skratt och fniss.

Det handlade om all sorts sorg, inte "bara" när man förlorar en anhörig. Sorg kan ju också vara att förlora jobbet, skiljas, flytta, förlora husdjur och en massa andra saker.


Jag vill dela ett par reflektioner här.

Undersökningar som gjorts har visat att i genomsnitt 5 gånger/dag blir barn tillrättavisade när de är ledsna. ”Det var inte så farligt”, ”Gnäll inte så mycket”, ”Sluta sura”.

Under en uppväxt blir det 23000 gånger. 23000 gånger man inte får gehör för när man är ledsen. Eller får veta att det inte är så farligt.

Det är inte så konstigt att man i vuxen ålder inte vågar visa att man är ledsen och håller en fasad. Man har ju fått lära sig från början att det är inte så farligt. Och att andra inte är intresserade av att höra hur man egentligen mår.


En annan undersökning som nämndes på föreläsningen handlade om att man frågat ett antal personer som mist närstående om de ville prata om det som hänt.

98% sade sig vara villiga att prata om det.

I samma undersökning intervjuades folk som inte mist någon om de ville/vågade/kunde prata med folk i sorg.

95% sade att de INTE gjorde det.

Undersökningen gjordes i USA men det är troligt att resultatet inte skulle bli så annorlunda här.


Det är verkligen en helt omöjlig ekvation. Hur ska man komma vidare om man inte får prata om det som hänt och förklara för sin omgivning hur man känner. Att inviga dem runt omkring sig så att man kan få stöd och kraft i sitt sorgearbete.

För det är ett välkänt faktum att tiden inte läker några sår. Det är vad man GÖR av tiden.

 

Helena, kanske vid en annan typ av afterwork

   


Av Eva Wedberg - 21 maj 2014 21:30


.....svarade jag när vi fick inbjudan till middag för ett tag sedan.

Med det menade jag att jag, Tommy, Daniel och Emilia kommer.

Vi fyra i familjen alltså

Återigen hamnade jag i ett litet dilemma.

Visst alla förstår vilka jag menar när jag säger att vi kommer hela familjen.

Men jag blir litet kluven. Nån liten röst i mig sade att jag borde lägga till

”Fast inte Helena förstås, hon finns ju inte längre hos oss som du vet”

Nu gjorde jag inte det. Men samtidigt kändes det som att jag svek Helena på nåt sätt när jag uteslöt henne utan kommentarer.

Skulle jag ha skrivit att jag, Tommy, Daniel och Emilia kommer; alltså namnen istället för att jag skrivit hela familjen?

Men det blir ju också fånigt, för det är ju vi fyra som finns tillsammans här nu.

Även om vi alltid kommer att vara fem i familjen, på samma sätt som jag alltid kommer att vara mamma till tre barn.

 

Av Eva Wedberg - 18 maj 2014 19:40

En helg jag tillbringat mesta tiden hemma.

Tvättat, städat och fixat sånt som blivit eftersatt under den hektiska våren.

Maken har åkt på en veckas motorcykelsemester.

Mycket tid med mig själv och därmed också tid till reflektion. Om allt och inget och naturligtvis Helena.

För första gången på länge har jag ältat vad jag kunde gjort annorlunda.


Var det fel att åka bort från henne en vecka då hon var ett år?

När hon skolkade i 7:an skulle jag ha varit mer bestämd.

Varför stannade jag inte kvar och såg hela Baksmällan 2 hemma hos henne när vi hade filmkväll?

Jag skulle ha varit mer påstridig när hon sade att allt var bra.

Jag skulle inte ha skakat av mig orostankarna jag hade veckorna innan.

Jag borde sagt ifrån mer när hon skaffade tuppkam och blev punkare.

Jag borde varit mer förstående när hon skaffade tuppkam och blev punkare.

 

Ingenting ändras, oavsett om jag ältar eller inte.

Men tankarna kommer i alla fall. Det är så grundläggande att man ska skydda sitt barn. Jag lyckades inte med det. Så även om jag vet att jag gjorde så gott jag kunde och ville det bästa så kommer det nog alltid att finnas en röst i mig som säger att jag inte gjorde tillräckligt.


Jag har också funderat över hur det skulle vara om Helena funnits kvar. Hur hade hennes liv sett ut idag?

Jag kan ju inte veta hur hon hade mått.  Ingen vet ju hur vårt liv ser ut framöver och vi kan inte heller veta hur Helenas liv blivit. Men på något vis utgår jag ändå från att hon mått bra.

Hon skulle vara 23 nu. Mycket vuxnare än 21, mer säker i sig själv.

Hon var inne på att plugga till lärare, jag tror hon hade gjort det. Eller också pluggade hon vidare inom vården till undersköterska eller sjuksköterska.

Oavsett så hade hon nog ett extrajobb för att stärka ekonomin.

Kanske skulle hon ha ett seriöst förhållande. Kanske på väg att bli sambo. Hon längtade efter egna barn och jag tror inte hon väntat så länge att skaffa det.

Jag är mer tveksam om hon haft hundarna kvar. De betydde väldigt mycket för henne men jag tror att hon med tiden skulle inse att hundarna tog för mycket tid och hindrade henne att göra andra saker.

Antagligen hade åtminstone den ena bott hos oss. Men det beror också på hur hennes liv sett ut i övrigt. Om hon pluggat eller bott på landet, vilket hon också drömde om.


Allt är bara spekulationer. Kanske nån sorts önsketänkande. Oavsett vilket så hade jag så gärna velat ha den vuxna Helena här och få följa henne.

   

Av Eva Wedberg - 15 maj 2014 21:06

Det har säkert inte undgått någon att den begåvade filmaren Malik Bendjeloull tagit sitt liv.

Det är så fruktansvärt tragiskt. Alldeles för ung, 36 år.

Så begåvad och framgångsrik. Ändå räckte det inte för att orka leva.

Varje självmord/suicid är ett för mycket. Det kan kännas hopplöst ibland men vi måste alla göra vad vi kan för att minska antalet suicid.

Jag återkommer om vad vi kan göra.


Maliks död har ett stort nyhetsvärde eftersom han var en så känd och aktuell person. Heder åt hans familj som utan att tveka angav den rätta dödsorsaken. Att prata om självmord är en bra början. Media har också skrivit om det på ett bra sätt.


Malik har med all rätt blivit oerhört hyllad i . Det har varit minnesreportage i varje tidning och TV-kanal.

När jag sett alla hyllningar slog det mig att alla som tagit sina liv är värda hyllningar och minnesprogram. De var alla fantastiska personer som var älskade och som är evigt saknade.


Jag har "roat" mig med att skriva ner några saker som skrivits om Malik de senaste dagarna.

Jag har dock tagit bort hans namn och i förekommande fall skrivit hon istället för han.

Vem tycker ni det ser ut att  handla om då??


Hur kan min vän – den finaste och ärligaste av människor – ha dött så ung? En sådan sorglig dag


Hon förstod inte hur bra hon var.


Det går inte att förstå.


Det var inte så här den vackra sagan skulle sluta.


En del människor är så fulla av liv att de nästan spricker. Hon var en sådan människa


Det var en fantastisk människa. Hon hade en otrolig energi. Hon var som ett levande energiknippe och spred verkligen glädje och liv runt sig.


Frågan varför kommer att förfölja mig livet ut.


Hur kan en sådan nitisk och enträgen energi bara sluta röra på sig, bara stanna upp?


Det kunde bara inte vara hon. För det kan ju inte bara vara sant att en livaktig själ vill stanna upp. Det är svårt att acceptera att en kraftkälla sinar. Det är väldigt svårt att förstå att en forskande, undrande själ vill sluta bejaka livet.


”Hon  är borta. Vad hände? Alla dessa år av jobb, upptåg och vänskap jag haft med en ovanligt fantastisk människa. Jag bara gråter.”


”Detta är så fruktansvärt. Så omöjligt att ta in.”


Går till sängs i sorg över hennes död. Så mycket kraft, nyfikenhet och kreativitet som dog samtidigt.

 

Vi glömmer dig aldrig.


En makalös person på alla sätt


Det jag tänker på när jag tänker på henne är glädje, bara glädje. Så genuint smittsamt inspirerande och glad.


 


Av Eva Wedberg - 12 maj 2014 21:40

Åter den 12:e.

Även denna gång konstaterar jag litet förvånat att det gått en månad till.

Det här med att uppmärksamma antal månader sen vi förlorade Helena kommer nog bara att hålla på detta år.

Sen blir det kanske halvår. Och så småningom om sisådär 8-10 är det kanske årsdagarna som gäller.


Det är litet som när barnen var små.

Först räknade man hur många dagar gamla de var, sen antal veckor, så månader, halvår och slutligen årsdagar.

Så det är liksom samma sak som då fast tvärtom.

Den här tvärtomräkningen ska man inte behöva vara med om som förälder.

Så är det bara!!!


Jag minns för ett¨år sedan. Då det gått 4 månader. Jag tyckte det var så lång tid.

Jag var så otroligt trött, alla krafter gick åt till att hantera det som hänt och försöka komma tillbaka till jobbet och ta hand om oss som var kvar.

Jag förstår nu att jag var precis i början.

Jag minns inte om jag insåg att jag hade så lång tid framför mig innan jag skulle vara tillbaka.

Fortfarande är jag tröttare än vanligt, har sämre minne.

Jag har svårare att koncentrera mig.

Däremot börjar krafterna återkomma. Jag orkar hålla igång hela dagarna.

Har inte samma behov att vila.


Så otroligt nog går det framåt.

Men jag tvivlar att jag nånsin kommer tillbaka till den jag var innan.


Jag undrar vad jag skriver nästa år.

Vilket läge jag är i.


Jag vet dock säkert att jag både nästa år, året därpå , om fem år om tjugo år kommer att sakna Helena lika mycket.


 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24 25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ catchingup med Blogkeen
Följ catchingup med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se