catchingup

Alla inlägg under december 2014

Av Eva Wedberg - 30 december 2014 08:45

Julen har kommit och gått. Med mat, julklappar och allt annat som hör till. På ytan har allt varit som vanligt. Vi bestämde tidigt att fira hemma i år, för första gången utan Helena Jag var så nervös innan hur det skulle kännas. Skulle jag gråta mig igenom de här dagarna? Skulle vi fira utan Helena? Eller skulle vi lyckas hitta ett sätt att fira utan henne men med henne närvarande på något sätt?  Vi strävade efter det sista.  Vi firade utan henne men ville också hitta former så att hon fanns med oss – så klart.

De flesta har förlorat någon de tycker om och vet att saknaden ofta blir mer påtaglig vid speciella dagar som nu i juletid.

Helena som verkligen älskade julen. Att förbereda; baka pepparkakor, handla julklappar och pynta. Det är inte rätt att vi nu istället får gå till hennes grav och tända marschaller och pynta med tomtar där i kylan.

Men även om hon inte var här så fanns hon med hela tiden iallafall. Det är märkligt att någon kan kännas så närvarande trots att han/hon inte är där. Närvarande och samtidigt så plågsamt frånvarande.

Vår speciella Helena-grej var när vi samlades framför TV:n och tittade på filmen ”Tomten är far till alla barnen”. Helenas viktigaste ”julmåste, viktigare än både Kalle Anka och julskinka.

Det var ett absolut krav från hennes sida att vi skulle sitta tillsammans och se den filmen på julaftonskvällarna, efter det att julklapparna delats ut. Vi kan nästan alla repliker utantill vi det här laget men vad gör det? Tradition är tradition och det har vi inte ändrat på.


Julen blev också helt OK. Som med de flesta av de här extra jobbiga dagarna så är det värre innan. När de väl kommer blir det dagar att ta sig igenom och göra så bra som möjligt. Och vi lyckades ganska bra med det.  Vi har haft det roligt och trevligt med våra två fina barn som finns här. De är det viktigaste. Viktigare än Helena nu.. Måste jag välja mellan dem och Helena så kommer de alltid före. Så måste det vara. Det kan tyckas hårt, jag drar nästan efter andan när jag skriver det. Men Helena som den hon var tillhör inte nutiden. Hon har varit en fantastisk del av mitt liv som i mycket format mig till den jag är. Att hon inte längre lever påverkar också väldigt mycket vem jag är och vilka val jag gör. Men jag kan inte göra mer för henne i hennes jordeliv för hon är inte här och hon kommer inte tillbaka. Det måste jag inse.  

Men Helena är fortfarande också mitt barn precis som de andra och behovet att ta hand om och skydda finns ändå kvar även om hon inte lever kvar hos oss. Och nu tar jag hand om henne genom prata om henne och vårda minnet av den hon var för mig. Så att hon finns kvar i mitt och andras medvetande för lång tid framöver.

Jag träffade en av Helenas kollegor häromdagen. Kollegan berättade att man fortfarande pratar mycket om Helena på jobbet och att de saknar henne. Jag tyckte det var  som att få en fin present att få höra det. Helena finns kvar i mångas tankar. Hon är saknad och hon har gjort avtryck bland dem hon mötte.

Julen är som sagt över för den här gången Nu har vi mellandagarna och om några dagar har vi ett nytt år. 2014 är snart slut, 2014 när Helena inte varit med. Det första hela årtalet utan henne. 2013 var hon ju med några dagar.

Årsdagen när hon lämnade oss närmar sig. 2 år då. Och vi går in på tredje varvet utan henne.


Av Eva Wedberg - 21 december 2014 18:24

”HELENA! Helena!!

Vet du vad som hände idag?

Jag pratade med en irländsk kille på telefon. Killen spelar i ett band som vill skänka intäkterna från en spelning till Suicide Zero och han ringde upp mig för att få kontonumret där pengarna kan sättas in.

 Vi pratade en stund. På engelska Helena, du skulle varit stolt över mig.

Jag var bara tvungen att berätta för honom om att det betydde extra mycket för mig att samarbeta med irländare. Hur du fascinerades av Irland. Jag berättade om din resa till Dublin hösten 2012, din sista utlandsresa. Om nyckelringarna med irländskt motiv som du köpte i present till mig och pappa.

Till sist berättade jag om låten Galway girl, som du hade som väckningssignal i din telefon och som du vaknade till på morgnarna.  Där de sjunger om tjejen vars ”hair is black and her eyes are blue, precis som du. Första låten på min Helenalista på Spotify.

Jag frågade om han kände till låten ”Galway girl”. Och kan du tänka dig, killen var från Galway.

Så Helena:  Jag har pratat med en person som kommer från Galway!!!  Är det inte häftigt. Är du avundsjuk?

__________

Jag pratade med en irländare häromdagen och vi pratade precis om det jag skriver här ovanför. Och jag har varit så frustrerad. Det här var verkligen något jag ville berätta för Helena. Ta upp telefonen, ringa : ”Du kan aldrig ana vad som hände idag”. 

Jag har lurats av mitt undermedvetna och på allvar funderat över hur jag kan få fram meddelandet till henne.  Facebook, telefon, brev, röksignaler, morse?  Det måste finnas ett sätt. Jag måste få berätta. Hon kommer att tycka det är så roligt. Eller så säger hon något i stil med ”Lilla mamma, är det inte dags att du skaffar dig ett liv”Oavsett så vill jag berätta om just det här. En bagatell i sig men det spelar mindre roll.


Det här händer ibland. Saker jag måste få berätta för Helena. Sånt som jag förknippar särskilt med henne, minnen vi har ihop, gemensamma skämt. Eller saker som bara hon kan förstå. Och jag blir så frustrerad. Ni vet den där känslan ”Jag kan inte bärga mig till jag kan berätta det här för den eller den”.  Man längtar efter att se den personens min. Prata och ventilera en stund, skratta.

 Den  känslan kommer kring Helena också och jag måste få ut det på något sätt.

Jag har ju tidigare skrivit om att jag pratar med henne ändå. Och ibland skriver jag brev.

Och just detta  skriver jag om här i bloggen.


Det paradoxala är ju att mycket av det som jag vill berätta om händer ju just för att hon inte finns. Som en följd av att jag förlorat henne har ju mitt liv till vissa delar tagit en annan riktning.

 Jag har mött många engagerade och fantastiska människor efter Helena. Alla dem skulle jag också vilja berätta om för henne.

Jag inser att det är svårt att få fram berättelsen till Helena så som jag skulle vilja därför skriver jag det här.

Det var flera som kände till hennes förtjusning i Galway Girl. Från filmen PS I love you, som Helena såg många gånger. Inte minst eftersom Gerald Butler som var det ”hetaste” som fanns enligt henne, sjöng sången i filmen.


Så till Helenas vänner och alla bloggläsare: Vet ni, jag har pratat med en kille från Galway!! Är det inte häftigt.


Nyckelringen jag fick i present av henne, pappa fick en likadan "best dad"  

Av Eva Wedberg - 15 december 2014 21:52

När jag ska berätta för nya människor om Helenas självmord så säger jag "Den 12 januari 2013 orkade hon inte leva"
I den till synes enkla meningen finns det finns två viktiga ställningstaganden.
Det första är att jag säger att hon inte orkade. Inte att hon valde att ta sitt liv. Det är en väldigt stor skillnad mellan att inte orka och att välja att inte leva. När man väljer ställer man alternativen mot varandra, utvärderar vilket som är det bästa och gör det valet. Det ligger i själva betydelsen av ordet val (Wikipedia). Hade det varit ett val för Helena då hade hon ställt upp vissheten att aldrig få träffa familj och vänner igen, aldrig få gå den utbildning hon drömde om, aldrig få simma med delfiner, aldrig mer få se ett avsnitt av Vänner. Detta skulle då ställas mot ett tomt intet som hon inte visste något om. Helena var väldigt bunden till familj och vänner. Ingenting kan få mig att tro att hon medvetet skulle valt bort allt för en ensam ovisshet. Hon valde inte bort något men just då ville hon bort från smärtan i sig.
 Visst kan man hävda att man gör val som inte är så genomtänkta, spontant utifrån ilska eller olycka och i många andra sammanhang för att man känner för det. Det är naturligtvis sant men om man inte är inne i det tunnelseende man upplever när man är djupt deprimerad så ser man nånstans ändå alternativen till att man handlar på ett eller annat sätt.


I början när jag berättade, speciellt de första dagarna så använde jag orden "hon valde" "det vara hennes val".

Jag insåg dock snabbt att så inte kunde vara fallet. Jag började först fundera över om hon tänkt på att jag och resten av familjen skulle hon inte kunna träffa igen. Jag vet att hon inte tänkte det och då var det inget val.


Den andra distinktionen i meningen "Den 12 januari 2013 orkade hon inte leva" handlar om att meningen slutar där. Jag säger inte att hon inte orkade leva längre. Jag säger att just den dagen orkade hon inte leva. Vi vet att livskraften är väldigt stark det är bara korta stunder längtan att dö är starkare. Det var inte ens hela dagen den 12 januari 2013 som hon kände att hon ville dö. Även då kom och gick säkert dödslängtan, livskraften kämpade emot så mycket den kunde.

Vi har ingen aning om hur Helena hade känt det den 13 januari 2013. Kanske hade livskraften vunnit då definitivt.
Det får vi tyvärr aldrig veta. Men vi vet att vi måste hjälpas åt att kämpa mot självmord. Låta livskraften vinna.

Minuter eller sekunder av dödslängtan ska inte få leda till att människor dör 60-70 år i förtid.

   

Av Eva Wedberg - 12 december 2014 19:13

Det har gått ett år och 11 månader sen Helena lämnade oss.

Idag för två år sedan började Helenas sista månad i livet.

Hur tänkte hon? Anade  hon redan då att hon inte skulle vara med oss så mycket längre? Funderade hon på om hon skulle orka?

Det är omöjligt att veta.

Jag tänker på de där veckorna före jul 2012.

Vi bakade pepparkakor ihop. Vi var på julkonsert ihop. Hon köpte nya gardiner och ljusstakar till sin lägenhet och pyntade som aldrig förr.  Nån månad tidigare hade hon köpt ny TV och taklampor till hela lägenheten.

Hon ville verkligen ordna och ha det mysigt i sitt hem. 

Men hur hon tänkte innerst inne får vi aldrig veta. Antagligen pågick det något inom henne som hon inte delade med någon. Hon pyntade och fixade, ordnade jobb. Parallellt funderade hon säkert på om hon skulle leva kvar eller inte.


Jag ser fram emot julen med ytterst blandade känslor detta år. Kanske ännu mer än förra året. Ifjol bestämde vi tidigt att vi skulle åka bort och var inställda på det. I år fungerar det inte att resa bort på grund av jobb så vi kommer  att vara hemma. 

Det är riktigt nervöst. Hur kommer det att kännas? Går det bra eller blir det jättejobbigt? Jag vet inte, det är hur som helst en dag att ta sig igenom. Vi har gjort det förut och kommer att klara även den första julaftonen hemma utan Helena.

Vi är inne i halva advent och vi pyntar och köper julklappar och går på julfester. Inget blir bättre om man gömmer sig och det går heller inte att fly. Så vi försöker göra det bästa av det. 

Kort sagt kan man säga att del av mig går omkring med en klump i magen inför de kommande helgerna och en del av mig rycks med i juleuforin och går omkring och nynnar på "It´s the most wonderful time of the year".


 

 


Av Eva Wedberg - 7 december 2014 19:12

Det blev ett litet uppehåll i bloggandet. Inte planerat men det blev så ändå.

Jag var tvungen att reflektera kring vad jag skriver. Ibland känns det som att jag återkommer till samma tankegångar hela tiden i bloggen. Och på ett sätt är det så; sorgen är inte spikrak. Man går en sträcka på sin sorgeväg  och kan tycka det går litet bättre. Plötsligt när man minst anar det slås man tillbaka och ältande och saknad tar ny fart. Så visst kan samma tankar och funderingar återkomma gång på gång. Så att det ibland blir liknande inlägg är inte så konstigt. JAg har ju sagt att jag skriver för att visa på min sorg och förhoppningsvis vägen tillbaka.


Att jag inte varit så aktiv här innebär dock inte att jag inte ägnar mig åt frågor som rör psykisk ohälsa och suicid.

Suicide Zero som jag engagerar mig i blir en alltmer efterfrågad aktör vid debatter och annat och vi syns i media. Tillsammans med Mattias Sunneborn har vi lanserat kampanjen HOPPET. Det går till så att man hoppar ett stående längdhopp, mäter hur långt det är, avrundar till närmaste meter uppåt och skänker det x 100 till Suicide Zero. Så om man hoppar ex 132 cm så avrundar man uppåt till 200 och skänker 200 kronor till Suicidezero.  Helst ska det också filmas och läggas upp på Sociala medier med "#hoppetförsuicidezero" Det viktigaste är  inte att skänka pengar utan att det blir något som leder till att man pratar om självmord.

Mattias gör HOPPET. Gör det du också!!

Matta  


Suicide Zero har också tagit fram det fantastiskt fina armbandet A star in heaven. Syftet med armbandet är att alla som mist någoni suicid eller vill kämpa för att antalet suicid ska minska ska kunna bära det som en symbol för detta.Armbandet är gjort i läder med en mässingplatta där man kan låta gravera in namn på den man mist. Jag fic mitt armband  häromdagen och jag känner mig så stolt över att bära det. Vi som mist någon ska aldrig gömma oss. Vi ska gå med huvudet högt. Och med ett snyggt armband på armen som visar för alla vad vi varit med om.

För  jag tror att det  är genom att vi pratar med varandra, du och jag, som det kan börja hända saker.

Armbanden blev så populära så den första sändningen sålde slut på några timmar. Det visar vilket intresse det finns. Och det kommer fler i februari.

Det fina armbandet

  

Armbandet på min arm

 


Idag hade jag sett fram emot en lugn eftermiddag med lussebullebak och långpromenad i skogen.  Den kära Ronja såg dock till att det blev något annat. Hon passade nämligen på att äta upp hela degen till lussebullarna. Så det blev till att åka till veterinären och se till att degen kom ut så fort som möjligt. Om jag inte gjort det så hade jästen omvandlats till alkohol och Ronja hade blivit jättefull och riskerat alkoholförgiftning. Så inga lussebullar, ingen långpromenad och drygt 3000 kronor fattigare.

Jag kunde nästan se hur Helena skrattade så hon kiknade. Hon hade säkert varit ganska stolt över sin "rövarunge" som kan hitta på såna hyss.

Hon och jag var till samma veterinär med Ronja för ett par år sedan så i de journaler de hade på Ronja stod Helena som ägare. Det blev litet förvirrat och smärtsamt när jag skulle förklara att JAG är ägare nu. Det var dock ett sånt tillfälle när jag valde att inte gå in på vad som hänt.  JAg sade bara att jag tagit över som ägare.Det kändes fint på nåt sätt när det frågade "Helena, är det din dotter?" Inte VAR min dotter utan ÄR min dotter.  För personen på andra sidan disken var Helena en person som fortfarande lever hos oss. Jag spelade med i det för några sekunder och det kändes bra.

Rövarungen känner sig klen -  med all rätt

 



Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< December 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards