catchingup

Alla inlägg under april 2013

Av Eva Wedberg - 30 april 2013 19:28

Det är den första aftonen utan Helena. Det har i och för sig varit påskafton utan henne men det var mitt i en helg och inte riktigt på samma sätt.

Det finns tre aftnar varje år som jag tycker  liknar varandra till sin karaktär. De symboliserar slutet på något och början på nåt annat.

Nyårsafton, slutet på det gamla året och början på ett nytt.

Midsommarafton, slutet på våren, början av semestern, ljus dygnet runt.

Och så ikväll, Valborgsmässoafton, slutet på vintern, våren har äntligen kommit på allvar.


Det gemensamma för dessa är att förväntningarnan brukar vara skyhöga på själva kvällen. Tidningar är fulla med tips på aktiviteter att göra och maträtter att äta.

Köerna på Systembolaget brukar vara rekordlånga. Är det en tillfällighet att de flesta precis fått lön också?

En annan sak som är gemensam för dessa kvällar är att jag inte tycker om dem.

Inte i vanliga fall, och definitivt inte i år.

Det känns så kravfyllt med att det ska vara så lyckat så det blir inget nöje. Dessutom är det alldeles för mycket folk ute. Så med undantag av midsommar så brukar jag försöka undvika firandet.

På Valborg är jag oftast bortrest. Jag och Emilia skulle ha varit i Tokyo precis nu, vi hade planerat det men insåg redan i januari att vi inte skulle orka.

Men även om man inte brukar fira så är en sån här kväll jobbig när livet kastats om så som det har gjort för oss.

Det går inte att undvika alla människor i affärerna eller vårsångerna som spelas i radion.

Man tänker på vad man gjorde förra Valborg (jag var i Jämtland, Helena och Tommy jobbade, Emilia var på scouterna, vi var tvungna att avliva kaninen).


Vi tänker ju ofta på vad vi gjorde förra året, vad vi gjorde för ett halvår sen eller för fyra månader sen. Men vi tänker inte på exakta datum. Vad gjorde vi 6 maj förra året? eller 20 oktober? Det är de här aftnarna som är jobbiga och som sticker ut, även om man försöker undvika dem.

Så jag tänker inte ge mig ut och titta på nån brasa och lyssna på vårsånger i år heller.

Jag ska sitta här hemma och låtsas att det är en så vanlig kväll som vanligt. Titta på TV och spela Candy Crush.


Helena var inte heller särskilt förtjust i aftnarna, de sista åren jobbade hon nästan alltid.

Skulle hon "festa" så skedde det hellre på en vanlig måndag. Gärna hemma  med några kompisar och klädd i myskläder.

Här kommer några bilder från maj förra året från just en sån kväll, bilderna har Lina tagit.


TREVLIG VALBORG!!



 


 


 



Av Eva Wedberg - 29 april 2013 14:29

Jag har ju berättat om hur jag hittar saker att förhålla mig till för att klara av det här jättejobbet som det innebär att sörja.

Redan tidigt delade jag in dygnet i fyra delar där varje del hade ett "tema".

06-12   Jobbiga saker, som att träffa polisen, besök begravningsbyrån etc

12-18   Praktiska sysslor som tvätta, diska, städa

18-00  Avkoppling, försöka göra lättsamma saker som att umgås, träffa vänner, fika

00-06   Sova


Med tiden har det naturligtvis luckrats upp en del. Men jag försöker även nu att koppla av på kvällen för att få vila på nattern. Jag sitter till exempel inte och läser böcker i ämnet suicid innan jag lägger mig. Det är inte då jag kolla Helenas användare på Facebook heller. Jag tycker ju egentligen om när  man gör inlägg där men jag blir också sorgsen.  För vid första ögonkastet kan man nästan lura sig själv att allt är som det ska. När jag sen ser inläggen blir det så  tydligt hur saknad hon är.

Jag kan numera åka till Tumba Centrum, men helst inte på lördagar. Jag kan titta på hennes bil men jag går inte in i den.

Jag läser en del kring det här men bara en kort stund varje gång.

Man får som man säger "ata elefanten med en tugga i taget".

Jag behöver också bestämma själv när jag ska utsätta mig för olika saker. Så jag är beredd och kan styra litet hur det ska fortlöpa.


Naturligtvis går det inte alltid. Det dyker ideligen upp situationer när jag inte är beredd. Jag vet inte heller alltid hur jag ska reagera.

Häromdagen på jobbet stod jag och småpratade med ett par kollegor.

Plötsligt säger den ena "Lisa är solstrålen på enheten". Ett gulligt, positivt uttalande om en trevlig kollega. För mig förstörde det dagen. Jag har nämligen hört Helena beskrivas som "Solstrålen på hemtjänsten"


I morse satt jag och läste en artikel i DN om allt bra arbete kyrkan gör. Något jag håller med om och precis som hon som skrev artikeln betalar jag gärna kyrkoskatten. 

I slutet av artikeln var en präst intervjuad om hur han bemöter människor i kris. Det verkar vara en klok präst som säger att han aldrig kan övertala människor, bara få dem att lyssna på sin egen kompass.

Sen kommer frågan vad han gör när någon står på ett järnvägsspår och skriker att de inte vill mer. Han försöker då få den han pratar med att minnas dofter, något de tycker om för att som han säger "koppla ihop huvud och kropp igen" och häva det akuta ångesttillståndet. Han har på det sättet räddat flera från att genomföra.


Min första tanke var att maila Maria Schottenius och skälla för att hon skriver något sådant och att det är jättejobbigt för en drabbad att läsa. När jag besinnat mig tyckte jag tvärtom att det var bra att hon skrev på detta sätt. Det är väldigt tungt att läsa, det skär som knivar att se de orden på pränt.

Men jag insåg att det som var jobbigast var dels att jag inte var beredd på ämnet i DN kulturdel, dels kände jag mig åter frustrerad att Helena inte ringde någon som kunde hjälpa henne "få kontakt med kroppen igen".

Jag slogs fär säkert tusende gången av hur onödigt det var att det hände Helena. Det var ett ögonblicks verk. 

Skillnaden mellan liv och död kan vara så kort som att det finns en röst i telefonen som hjälper en sortera de mest akuta tankarna.


Av Eva Wedberg - 28 april 2013 22:45

   Det finns väldigt fina promenadvägar runt Lilla Dalen. Jag tycker om att vandra där med en eller flera hundar.

När jag kommer dit går jag först till Helenas grav och säger "hej". Sen går jag en runda och när jag kommer tillbaka plockar jag undan eventuella vissna blommor och utbrunna ljus. Sen tänder jag nya och ser till att det är fint.

Ibland går jag själv, ibland är Tommy med.

Både han och jag åker upp dit flera gånger varje vecka. Det känns bra att vandra omkring där.

Jag har laddat en speciell spellista på Spotify med Helenalåtar, som jag lyssnar på när jag går.

På så vis får jag i mig en rejäl "Helenados".

Här kommer några bilder från dagens promenad i vårsolen. Med Tommy och alla tre hundarna.


    

Blåsippor bland riset

Vitsippor

    

Hundbad


Fast Ronja är en badkruka som helst tittar på.


 

Graven. Vi har planterat blommor men de har inte satt på vattnet än så vi tar med oss egna dunkar och vattnar.

Till veckan ska vi ta bort lyktorna och rensa litet  

Av Eva Wedberg - 27 april 2013 23:44

Vi har ju haft extra tunga dagar den senaste tiden på grund av att vi förlorade även Tommys syster Carina. Igår skrev jag i bloggen om hennes begravning.

Jag känner också att hela familjen börjar bli helt dränerad på energi.

Nån skrev till mig att förr eller senare kommer man till en tankstation och får påfyllning av energi.

Ikväll var ett sånt tillfälle.

Jag har framträtt med kören på jobbet, Drama Queens.

Jag jobbar på Riksteatern och vi anordnar varje år ett event som heter Teaterdagarna då vi samlar producenter och branschfolk och visar en massa scenkonst.

Dessa dagar har ägt rum nu i helgen. Jag orkade inte delta så mycket. Vår kör hade dock fått förfrågan om vi kunde tänka oss att ställa upp som "hemliga gäster" vid ett musikframträdande.

Så nu ikväll var detta framträdande. Vi framförde Aretha Franklins "Respect" inför flera hundra personer som diggade loss totalt. Vi fick kvällens längsta applåd och allt var bara så himla kul.

Vad litet det ändå behövs för att det ska kännas litet bättre.

 

Här repar bandet Hustle innan framträdandet.



Av Eva Wedberg - 26 april 2013 18:35

Idag har vi varit på ännu en begravning.

Det var Carina; Tommys syster, min svägerska och mina barns faster som begravdes.


Hon dog den 4 april och idag var det alltså dags att säga farväl till henne i Botkyrka kyrka.

Farväl är egentligen fel ord. Hon är ju lika mycket med oss nu som hon var i morse, men tyvärr inte lika mycket som vi skulle önska.

När vi först fick höra att Carina inte fanns mer så var jag övertygad om att detta klarar vi inte. Inte en tragisk, chockartad förlust till. Så nära inpå när vi förlorade Helena.

Till min stora förvåning så har vi klarat det bra och även känt att vi haft kraft över att i viss mån stötta andra.

Vi människor är starkare än vi tror.


Det var väldigt känslosamt i kyrkan. vi sörjde såklart Carina och är ledsna att hon är borta. Vi är också ledsna för att hennes familj måste genomgå detta.

Men mycket av sorgen och saknaden efter Helena kom över oss. Det känns så tydligt att Helena är borta när hela släkten åter samlas.

Vi var dessutom många som hade behövt henne där för att stötta och trösta idag.

"Jag och Monica gick iallafall fram om höll ett litet tal till Carina. Det kändes bra att göra det, att vi klarade av det.


Jag avslutade min del med följande, som jag gärna vill upprepa här som ett löfte och hyllning till Carina.


"Vi människor vill ju gärna att det vi har ska vara för evigt. Att de vi tycker om alltid ska finnas hos oss. Men vi har varandra till låns. Och vi vet aldrig i förväg när lånetiden är slut.

Jag vet att du har det bra, Carina men vi som är kvar sörjer och saknar dig. Sorgen kommer att blekna med tiden men saknaden finns alltid kvar.

Jag lovar att vi alltid ska finnas för din familj, Pedro och flickorna och att vi som är kvar här ska ta hand om varandra så gott vi kan.

Ha det gott nu, Carina!!!"



   Nu sitter jag här hemma. Jag är precis lika utmattad och trött som efter Helenas begravning. Såna här dagar tar alla krafter.


Kistan innan ceremonin


 

Blommorna vi lämnat, där jag hade sån ångest vad vi skulle skriva på bandet, det blev "Barnen" som ni ser, inte namnen.


 

Carina bärs ut av make, bröder och svärsöner


Av Eva Wedberg - 25 april 2013 21:06

Här kommer nu talet jag höll vid minnesstunden för Helena den12/2.

Jag har inte skrivit ner talet tidigare utan har det bara i huvudet. Men jag sade ungefär såhär:


För en månad sedan rämnade världen. När vi miste Helena.

Helena älskade livet. Hon älskade sina vänner, sin familj, sina hundar. Hon älskade att göra roliga saker, hon skrattade och skämtade. Hon hade drömmar och planer för framtiden.

Hon orkade inte riktigt. Jag har tänkt att det är litet som att man är bjuden på en stor fest. Man gläder sig mycket till festen, man funderar vilka kläder man ska ha, man längar att träffa alla som kommer att vara där. Samma dag som festen ska vara så vaknar man med 40 graders feber och har ont i kroppen, och man tvingas lämna återbud trots att man hade sett fram emot det så länge.

Helena´var rolig, snäll och omtänksam men hon kunde också vara väldigt rastlös och hon var envis.

Vi fick ha henne hos oss i nästan 22 år jag och Tommy hade henne 22 och ett halvt år eftersom vi var gravida med henne.

Jag skulle med glädje göra om varenda dag. Nja, kanske en och annan stund i tidiga tonåren skulle jag kunna hoppa över.

Helena var som sagt envis. När hon var 6 år beslutade vi att hon skulle gå i simskola för att lära sig simma. Hon vägrade med motiveringen att hon redan kunde. Vi tog henne då till badhuset  och uppmanade henne att bevisa det. Ungen hoppade i och símmade helt utan besvär. Jag är övertygad om att hon gjorde det av ren tjurighet.


När hon övningskörde med Tommy (jag vågade aldrig övningsköra med henne, även om hon blev en väldigt duktig bilförare sen) så hade han lärt henne att man kan gena i kurvor för att minska svängen; det vill säga man kör då i praktiken på vänster sida av vägen en kort sekund.

En gång var hela familjen ute och åkte, Helena övningskörde. Plötsligt lägger hon sig på vänster sida av vägen och kör där. Tommy sade åt henne att byta till höger . Hon vägrade med motiveringen att Tommy sagt att man får köra på vänster sida ibland. Nu fick han skylla sig själv att han sagt det.


Med tiden blev vi mer som väninnor. Hon färgade mitt hår, hon noppade mina ögonbryn och hon fungerade som min personal shopper.  Vi tillbringade väldigt mycket tid ihop, det var alltid roligt att vara med Helena.

Helena kunde skämta om det mesta. Ibland tyckte jag att hon gick för långt och då kunde jag riva i med "Men Helena". Oftast kunde jag inte låta bli att skratta ändå.

Jag har funderat en del på vad hon skulle säga till mig nu kring att vi förlorat henne:

"Nå, mamma hur tycker du att det går nu då utan mig"

"Nja sådär va"

Och hon skulle klämma till och med ett överdrivet svengelskt uttryck säga: "Ja men du vet, shit happens when yoy party naked"

Trots att det är så tungt idag så känner jag väldigt starkt att jag vill vara kvar i detta livet länge än, minst 40 år till. Tills jag blir en knarrig gumma som hemtjänsten i Tumba Syd tar hand om. Jag har hört från säker källa att det är den bästa hemtjänsten som finns.

Så länge jag har Tommy, Daniel och Emilia och får följa dem så har jag ändå mycket att leva för.

Men när min tid är kommen så är det hos Helena i Lilla Dalen jag ska vila. Jag hoppas att hon möter mig, att vi sätter oss ner och ser på alla filmer jag har med mig och catchar upp vad som hänt sen sist. Och jag kommer aldrig, aldrig att släppa henne igen.

Ta hand om er!!!!  

Här är jag på minnesstunden när jag läser upp vilka som lämnat minnesgåvor  

Av Eva Wedberg - 24 april 2013 14:50

 

Dukat inför minnesstunden i Segersjö Folkets hus. Alla fick också varsin bit Marabou Choklad, Helenas älsklingsgodis.


 

Tommy, Sören, David, Jimmy, Daniel och Tommy H gör "soundcheck" till minnesfilmen


 

Vi bjöd på tacos, det bästa Helena visste. Monica och Åsa hade brynt 17 kg köttfärs


 

Vy över minnesstunden

 

Några av mina kära släktingar

 

Min barndomsvän Anita och hennes dotter Johanna, som tillsammans med sin bror Kristoffer fixade tills vi kom.


Av Eva Wedberg - 24 april 2013 14:38


Jag måste bara dela med mig av det här hälsoprogrammet som Helena  utarbetade med syfte att vi skulle leva mer hälsosamt hon och jag.  

Vi började storstilat båda två, tyvärr orkade jag bara några veckor

Jag satte upp papperet på min anslagstavla på jobbet när jag fått det av Helena.

Där sitter det kvar ännu, mest som en påminnelse över MIN usla karaktär.  


 

Presentation


Jag heter Eva Wedberg. Jag är en vanlig 3-barnsmamma.
Den 12 jan 2013 rämnade världen då vår älskade dotter Helena tog sitt liv, 21 år ung. Bloggen handlar om hur vi hanterar saknaden efter henne.

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5 6
7
8 9
10
11 12 13 14
15 16 17 18 19
20
21
22 23 24 25 26 27 28
29 30
<<< April 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards